TANKAR AV INSIKT OCH VISHET .

#LYSSNA TILL VISHETEN, ÖPPNA DITT HJÄRTA

      FÖR INSIKTEN#.  " Ord. 2:2".

100.  Envis-hetens vilja :: lyssna inte på sin nästa.

101.  Frimodig-heten prövar människo-hjärtat.

102.  Frimodig-heten belönas.

103.  Ödmjuk-hetens karaktär : ej ordstridig, strids-lysten och diskussions-inriktad. 

104.  O-rätta handlingar ::: hindret för sanningens

inflytande.

105.  Skrytsam-hetens tunga belönings-lös.

106.  Låna ut sin tunga till sakt-modig-heten.

107.  Vredens tunga belönings-lös.

108.  Skön-heten och ljuv-lig-heten: själens inre läke-dom: sprider sin glädje, ro och harmoni. 

109.   Glädjen, ron och harmonin : själs-livets

veder-kvickelse.

110.   Tomhetens tal : talträngd tunga ärar pratsamheten och pratsjukheten :: 

     agnar för vinden.

111. Över-modets överlägsenhet :: 

äger dominantiskt inflytande över sin nästa.

112.   Ödmjuk-heten Och liten-heten  : Över-modets fiender Och o-vänner.

113.   Vassa och o-kloka tungor :: sårar 

människo-tankar Och hjärtan.

114.   Be-tjänande hjärtan === ödmjuka hjärtan.

115.   Lag-lös-heten == lever efter sina egna lagar

och paragrafer. 

116.   Lag-lös-hetens vilja :: äger O-ordningens vilja.

117.   Lag-lös-hetens hjärta :: ödmjuk-hetens

inre livs-fiende Och o-vän.

118.   Lag-lös-hetens tankar ++ o-lydiga inför

ödmjuk-hetens och liten-hetens tankar.

119.   Ödmjuka hjärtan === tänker ej på sig själv.

120.   Över-modets hjärta +++ tänker på sig själv.

121.   Över-modet känner trygg-heten i sig själv.

122.   Ödmjuk-hetens och liten-hetens inre längtan:

dela sitt liv med ärliga och öppen-hjärtliga hjärtan.

123.   Människans till-gänglighet : god vänskap.

124.   Människo-fruktan: hindret för god vänskap.

125.   Människors egen-vilja: väger lätt på vågen. 

126.   När människan förlorat : uppmuntran

och uppskattning från sina med-människor ::

     saknar hon själv förmågan att uppmuntra.

127.  O-moraliskt förfall : landets undergång.

128.  Ödmjuka hjärtan ++++ tack-samma hjärtan.

129.  Över-modigt hjärta ==== aldrig tack-samt.

#LYSSNA TILL VISHETEN, ÖPPNA DITT HJÄRTA

      FÖR INSIKTEN#.    Ord. 2:2.

130.  Kontroll-behovet :: villig kontrollera sina

med-människors vilja och tankar.

131.  Lates trygga lat-het och be-kvämlighet ::

landets undergång.

132.  Leende läppar :: ej sårande i människo-själen.

133.  Finns inre vila i tåla-modet och ut-hålligheten. 

134.  Över-modige i sin egna full-komlighet inför

människor :: säger sig själv vara den främste.

135.  Känna en tack-samhet efter nattens vila.

136.  Känna inre tack-samhet inför dagens föda.

137.  Tålamodet  ut-hålligheten  Och

ståndaktig-heten; belönas.

138.  Över-hetens o-fullkomlighet : stiftar

o-moraliska lagar.

139.  Över-hetens o-fullkomlighet : bryter givna

val-löften.

140.   Drivande produktions-tänkande : har sitt grund-tänkande i rädslan: över-leva som ett lönsamt företag.

141.   Tomma tankar  ord väger lätt på livets väg.

142.   Syn-sättets tom-het : få-fänglig-het.

143.   Tanke-sättets tom-het : ut-spridda

agnar för vinden.

144.   Dum-dristigt tale-sätt : ut-lånad tunga till

dår-aktiga ord.

145.   Tänk-värda ord : livets sinnesro.

146.   Tankens goda jord-mån : sprider värme

och omsorg.

147.   Tystnadens : tyst-hetens närvaro : tankens

:: talets och hjärtats harmoni, ro och vila.

148.   Hjärtats insikt : livets goda råd-givare.

149.   Över-modets tankar : skadar människans tanke-värld.

150.   Oron och förvirringen: träl-binder Och

för-slavar människans livs-vandring.

151.   Det som inte gjorts under sommar-tiden:

görs under vinter-tiden.

152.   Dårens ordförråd : tomma agnar för vinden.

153.   Vindens styrka: blir till skada +++ ordets styrka sårar eller uppmuntrar människo-hjärtan.

154.   Be-härskad tunga === livets källa:

själens hälso-samma närings-flöde.

155.   Tystnaden och still-heten: till-gänglig

för Alla.

156.   Hjärtats form-barhet : god och hälso-sam för både kropp och själslivet.

157.   Be-kymrat hjärta : oroligt och förvirrat.

158.   Ego-centriska regler och paragrafer : skadar

och förvirrar själs-livet.

158.   Laglös nation: förvirrande nation.

160.   Ut-lånad tunga till skvallret och för-talet:

skördar ondske-fulla frukter.

#LYSSNA TILL VISHETEN, ÖPPNA DITT HJÄRTA

       FÖR INSIKTEN#.   Ord. 2:2.

161.   Seende ögon : utlånade till för-talet & skvalleriet : aktiva redskap i deras ord & handlingar.

162.   Lyssnande öron : informerar tanke-världen.

163.   Tystnaden : tyst-heten : äls-kvärda Och uppskattade i ödmjuka och milda hjärtan.

164.   Klok-heten och vis-heten: känner varandra.

165.   Liten-heten och ödmjuk-heten: goda vänner.

166.   Tystnaden och still-heten: goda vänner.

166.   Ödmjuk-heten och liten-heten: öm-hetens

och mjuk-hetens goda vänner.

167.   Öm-heten och ömsint-heten känner varandra.

168.   Ödmjuk-heten och liten-heten: öm-hetens

och mjuk-hetens äre-krona.

169.   Det som inte görs idag : görs i morgon.

170.   Allt har sina bestämda tider.

171.   Tänkandet : lyssnandet och talandet

har sin tid.

172.    Lär-domens erfarenhet : kunskapens

och upplysningens glädje & harmoni.

173.    Ha-begärets : seende ögon förvirrar människo-tankar == hjärtan.

174.    Seende ögon : redskapet i Ha-begärets

Ord och handlingar.

175.    Klok-hetens och vis-hetens kunskap:

hjärtats och sinnets trygg-het och vila.

176.    Trösterika : uppmuntrande händer:

hjärtats inre styrka och trygg-het .

177.    Vara älskad, upp-skattad och värde-full:

värde-sätter människans livs-stil och livs-föring.

178.    Be-härskad tunga: hatets, knorrandets,

gnällandets och knotandets fiende Och o-vän.

179.    Tack-samheten : ej äre-lysten :: frid-sam

och vilande.

180.    Tack-samheten : förnöjsam och anspråkslös.

181.    Smärt-samt hjärta : sårat och blödigt hjärta.

182.    Svekets och bitter-hetens hjärta : sårat

och blödigt hjärta.

183.    För-låtelsen för-ståelsen Och för-troendet:

läker så-rigt Och för-blött hjärta.

184.   Frid-samt Och uppmuntrat hjärta:

återspeglar still-hetens Och tyst-nadens närhet.

185.   Vara rädd om tystnaden Och stillheten.

186.   Vara rädd om fridsamt Och uppmuntrat hjärta

uppmuntrar sin nästa.

187.   Uppmuntran : vidrör människo-hjärta. 

188.   Känner en önskan flera skulle smaka :

känna tålamodets, uthållighetens och ståndaktighetens milda närhet : bli berörda av deras kärleks-beröring.

#LYSSNA TILL VISHETEN, ÖPPNA DITT HJÄRTA

       FÖR INSIKTEN#.     Ord. 2:2.

189.   Vara älsk-värd upp-skattad Och värde-full i deras när-het.

190.  Ödmjuk-hetens Och liten-hetens harmoni ::

kroppens Och själens inre frid och glädje.

191.  Upp-muntrans harmoni :: leendes läppars harmoni.

192.  Diskussioner :: strids-lystna ord.

193.  Strids-äpplen :: diskuterande ord.

194. Strids-lysten tunga van-ärar saktmodiges tunga.

195.  Strids-lystna ord :: van-ärar sakt-modiges

och mildes ord.

196.  Havets tyst-nad Och still-het :: själens

och kroppens harmoni.

197.  Fin-hetens öm-hetens Och mjuk-hetens

livs-stil :: leendes läppars harmoni.

198.  Problemens Och be-kymrens tunga börda ::

av-lastas i tyst-nadens och still-hetens

    talande råd-givning.

199a.  Då-liga man-liga Och kvinn-liga före-bilder ::

sårar inre själslivet.

199b.  Goda kvinn-liga Och man-liga före-bilder ::

läker så-riga och blödande hjärtan.  

  

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TRDEJE BOKEN.

KAPITEL. 23.

FÖRDELAR SOM SJÄLEN DRAR GENOM ATT INTE

GLÄDJA SIG ÅT DET NATURLIGA GODA.

1.  Talrika är de fördelar som själen vinner när hennes hjärta avstår från detta slags glädje.

Först och främst gör hon sig mottaglig för kärleken till Gud och andra dygder.

Men dessutom bereder hon plats inom sig för ödmjukhet vad henne själv beträffar, och för kärleken till nästan rent allmänt.

Ty när hon inte låter sig fångas av de bedrägliga naturgåvorna hos någon speciell människa, bevarar hon sin frihet och sitt oberoende, så att hon kan

         älska alla människor på ett förnuftigt

och andligt sätt, så som Gud vill att de skall älskas.

Genom detta komer hon till insikt om att ingen människa förtjänar att älskas annat än för de dygder hon äger.

När man älskar så, älskar man efter Guds vilja och i full frihet.

Och om det också i detta kan finnas en viss bundenhet till det skapade, är dock bundenheten till Gud större.

Ty ju mer kärleken till nästan då ökar, desto mer ökar också kärleken till Gud, och tvärtom, ju mer

Gud ökar, desto mer ökar också kärleken till nästan.

Båda springer ju fram ur en och samma källa och har en och samma grund.

2.   Detta avstående har ännu en betydelsefull fördel till följd, nämligen att man följer och på ett fullkomligt sätt iakttar detta råd av vår Herre:

"Om någon vill efterfölja mig, måste han förneka sig själv"  ( Matt 16:24 ).

Men detta kan själen inte på något sätt fullgöra så länge hon söker sin glädje i sina naturliga gåvor.

Ty den som som fäster någon vikt vid sig själv försakar inte sig själv och efterföljer inte Kristus.

3.   Ytterligare en stor fördel kommer av att man avstår från detta slags glädje, och det är att man förvärvar en djup själsro och blir fri från andlig förströddhet, så att man bättre kan samla 

       sinnen, särskilt blickarna.

Ty så snart själen inte längre vill ha denna njutning utan vänder bort blicken och övriga sinnen från sådana ting, inte låter sig fångas utan flyr från dem,

      då förlorar hon inte heller tid med att i onödan

tänka på dem.

Hon har blivit lik den listiga huggormen som

     "tillstoppade sitt öra, så att han inte hör tjusarnas röst, inte den förfarne besvärjarens"

    ( Ps 58:5-6 ), för att inte duka under för deras

inflytande.

Bevakar man sinnena, dessa portar till själen,

   då är man väl skyddad och har desto mera

renhet och frid.

4.  En annan vinst, som inte är mindre fördelaktig för de själar vilkas framsteg i detta slags späkning har bivit avsevärda, det är att oanständiga objekt och tankar inte längre gör samma orena intryck på 

          dem som på andra själar, som ännu ha kvar någon liten svaghet för dem.

Försakelsen och förnekandet av detta slags glädje medför för den andlige en själens och kroppens renhet, det vill säga renhet i anden och sinnen.

Han uppnår då i sitt liv en ängalik likformighet med Gud, hans själ och hans kropp blir till ett värdigt

      tempel för den Helige Ande.

En sådan renhet är omöjlig när hjärtat söker sin glädje i naturliga företräden och naturliga tjuskraft.

För detta behövs det inte att man samtycker till något otillbörligt eller tänker på det, utan redan uppfattandet av och glädjen åt sådana tng räcker

       fullt ut för att förorena själ och sinnen.

Ty den Vise har sagt att

"den Helige Ande håller sig på avstånd från oförnuftiga tankar"  ( Vish 1:5 ), det vill säga från

      tankar som inte genom ett högre förnuft

inriktar sig på Gud.

5.  Ännu en fördel bör nämnas, och den är allmän.

Själen inte bara befrias från de faror och skador som vi har talat om, utan hon undgår också många andra lättsinnigheter och mycket både andligt

      och timligt ont, särskilt den ringaktning som alla människor förfaller till som finner behag i sina

        egna naturgåvor eller i andras.

Men den som inte bryr sig om detta slags företräden, utan bara befattar sig med vad som behagar Gud, den människan uppskattas som förnuftig och vis, och det är hon också.

6.  Ur alla dessa fördelar uppstår den sista, som gör själen ädelmodig och är något som är absolut nödvändigt för att kunna tjäna Gud: det är Andens frihet.

Med den friheten övervinns frestelser lätt, helgas prövningar och gör själen lyckosamma framsteg

i alla dygder. 

    

      

 

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

KAPITEL.  22.

OM DE SKADOR SOM ÅSAMKAS SJÄLEN NÄR

HENNES VILJA MED GLÄDJE VÄNDER SIG TILL

DET NATURLIGA GODA.

1.  Många av de skador och vinster som jag räknar upp vid behandlingen av de olika slagen av glädje, till antalet sex, är gemensamma för dem alla.

Emellertid, eftersom de uppkommer direkt ur avståendet från eller anslutningen till den glädje som hör till det ena eller det andra slaget,

så kan det som jag anför om vart och ett av

       em lika väl tillämpas på de andras, på grund av

deras inbördes samband.

Men mitt huvudsyfte är att framställa de speciella skador eller vinster som uppstår för själen när hon gläder sig åt det naturliga goda eller inte gör det.

Jag kallar dem speciella, därför att de härrör direkt

och omedelbart ur ett bestämt slags glädje, under det att de ur ett annat slag bara följer

      förmedlat och indirekt.

Den andliga ljumheten till exempel framgår direkt ur vart och ett och ur alla slagen av glädje.

På så sätt är denna skada gemensam för alla sex slagen av glädje, under det att sinnlighet som själsligt ont på ett särskilt sätt och direkt har sin

         grund i själen åt kroppens naturliga företräden.

Oh om allt detta skall vi nu tala. 

2.   De viktigaste andliga och kroppsliga skador som direkt och omedelbart uppstår i själen ur glädjen åt det naturliga goda kan återförenas till sex grundskador.

Den första skadan är fåfäng äregirighet, självhävelse, högmod och ringaktning för nästan.

Man kan nämligen inte ensidigt uppskatta en sak utan att vända sig bort från de andra.

Då uppkommer det, åtminstone på ett faktiskt och

underförstått sätt, en ringaktning för allt det övriga.

      

Ty det är naturligt att av den uppskattning man ger en sak följer att man vänder sitt hjärta från det andra och till den man föredrar.

Denna faktiska ringaktning leder sedan lätt till en avsiktlig och frivillig ringaktning av något av dessa ting, antingen speciellt eller allmänt, och denna

          känsla stannar då inte bara kvar i hjärtat, utan den träder också i dagen utåt och uppenbarar sig i

      ord, såsom:

Den eller den saken, den eller den personen, är inte

      som den eller den.

Den andra skadan består i att denna glädje över naturliga ting uppeggar sinnena och leder till

     eftergivenhet, sinnliga lustar och otukt.

Den  tredje skadan är lusten att ge sig hän åt smicker och lovtal, i vilket det ligger en bedräglig fåfänga enligt Jesajas ord:

"Mitt folk, de som prisar dig för dig vilse"

     ( 3:12 ).

Utan tvivel talar man emellanåt sanning när man i beundran framhäver skönheten och behagfullheten hos någon annan, men det vore i alla fall underligt 

      om inte dessa ord skulle utöva något skadligt

inflytande på nästan, vare sig de väcker fåfäng

         tillfredsställelse och självbelåtenhet,

     eler ofullkomliga böjelser och avsikter.

Den fjärde skadan är allmän.

Den består i en stark avtrubbning av förståndet

och omdömet liksom vid glädjen åt timliga goda ting, men på sätt och vis i ännu högre grad.

Ty de naturliga ägodelarna står i mycket intimare förbindelse med människan än de timliga, och den

       glädje man känner över dem gör sig också mycket snabbare gällande; den lämnar djupare spår

          i sinnena och bedårar människohjärtat ännu

mycket mera.

Förnuft och omdöme förlorar sin frihet och blir liksom förmörkade till följd av denna intima

glädje känsla.

Ur detta uppstår den femte skadan, som består i förströddhet hos minnet, eller bättre sagt, utvikningar hos anden genom tankar på det skapade.

Ur detta uppstår den sjätte skadan som också är allmän, nämligen ljumhet och tröghet hos anden, vilket förorsakar äckel och en känsla av långtråkighet inför himmelska ting, till dess

       man slutligen känner avsky för dem.

Vid denna glädje över naturliga ting förlorar man ofelbart andens renhet, åtminstone i början.

Om man trots allt känner någon iver, så är den bara sinnlig betingad och av grov natur, alltså mycket litet andlig, och den leder inte till inåtvändighet

      och samling.

Den består snarare i sinnlig njutning än i själens spänstighet.

Ty själen är alltför jordisk och svag för att den skulle kunna avlägsna den vanemässiga glädjen.

Och dnna ofullkomliga vana räcker till för att utplåna den andliga renheten, även om själen vid somliga tillfällen inte samtycker till nya akter

av glädje.

Följderna av ett sådant liv vittnar er om sinnlig svaghet än om andlig styrka.

Är inte detta fallet, skall man märka det på den styrka och ofullkomlighet man äger när tillfälle erbjuder sig.

Därmed vil jag inte förneka att trots allt många

dygder kan bestå vid sidan av en mängd ofulkomligheter.

Men så länge man inte avstår från glädjen över de naturliga gåvorna, kan den inre anden absolut inte vara ren och uppfylld av Guds glädje.

Där härskar altjämt det "kött som ligger i strid med anden"  ( Gal 5:17 ), och även om anden inte märker den skada den lider, är den åtminstone offer för

     en hemlig förströddhet.

3.  Men jag återgår till den andra skadan, som i sig innehåller ett stort antal andra.

Ingen penna kan beskriva och inget ord uttrycka detta, en sak som dock är varken dunkel eller hemlig, hur långt denna skada sträcker sig

och hur stora olyckor som härrör sig ur glädjen åt den naturliga skönheten och behagfullheten.

Dagligen framspringer ur den tallösa mord, förluster av ära, skymfningar, förskingringar, svartsjuka och strider, äktenskapsbrott, våldtäkter och otukt,

     detta är de oundvikliga följderna.

Ja, till och med helgon faller, och de till ett antal som jämförs med en "tredjedel av alla himlens

       stjärnor, vilka av drakens stjärt drogs med och kastades ned på jorden"  ( Upp. 12:4 ).

"Hur har inte guldet berövats sin glans, den ädla metallen förvandlats!

Heliga stenar ligger kringkastade i alla gators hörn.

Sions ädlaste söner, som aktades lika med fint guld, hur räknas de inte nu som lerkärl, krukmakarehänders verk!"   ( Klag 4:1-2 ). 

4.  Hur långt når det inte, det gift som rinner ur denna andra skada?

Var finns någon som inte mer eller mindre närmar sina läppar till en gyllene kalk som framräcks av den babyloniska skökan i Uppenbarelseboken

( 17:4 )?

Hon sitter på det stora vilddjuret som har sju huvuden och tio horn, och ropar att det varken finns hög eller låg, varken helgon eller syndare som inte bjuder att dricka av sitt vin, för att på något sätt

       berusa deras hjärtan.

Och, som samma text berättar, har alla,

"jordens kungar blivit druckna av detta vin" ( 17:2 );

        i alla samhällsklasser gör hon erövringar, hon  tränger till och med in i prästdömets härliga helgedom och, som Daniel säger, ställer sin av

           förbannelser tyngda kalk på den heliga

platsen ( 9:27 )

Den finns knappast någon som är stark nog att motstå, som hon inte ger att dricka mer eller mindre av vinet i denna kalk, det vill säga av den fåfänga

       glädjen över de naturliga gåvor vi talar om.

Därför heter det att alla jordens kungar har berusat sig av denna kalk.

Det torde finnas få, hur heliga de än varit, som inte i någo blivit tjusade och förvirrade av detta glädjens och nöjets vin som skönhet och behagfullhet

erbjuder.

5.   Vi måste lägga märke till att det här talas om

"berusning".

Så snart man nämligen har druckit av sinnesnjutningens vin känner sig hjärtats genast fånget och gripet av yrsel; förståndet å sin sida

       blir omtöcknat, så som det sker med vindrinkaren.

Tar man inte genast ett läkemedel mot detta gift för att hastigt kasta upp det, befinner sig själens liv i fara.

Ty när den andliga svagheten tiltar, når själen ett lika beklagansvärt tillstånd som Simson när fienderna hade stuckit ut hans ögon och klippt

       hans hår, vilket utgjorde hans första styrka

( Dom 16:19 ).

Då ser sig också själen tvingad att dra kvarnstenen,  hon är en fånge mitt ibland fiender och kanske kommer hon att dö den andra döden,

        som är den andliga döden, liksom Simson

    dog mitt ibland fiender.

Orsaken till alla dessa olyckor är den att själen berusae sig med deta slags glädje.

Den åstadkommer på det andliga planet detsamma som den åstadkom för Simson på det timliga,

      och detta sker i våra dagar för ett stort antal

människor.

Och kanske kommer själens fiender att säga till henne detsamma som filisteerna sade till Simson

       för att skämma ut honom:

"Vardet inte du som slet av tredubbla rep, som slet sönder lejon och slog ned tusentals filisteer?

Var det inte du som lyfte portarna ur deras gångjärn och som undkom alla dina fiender?"

6.  Låt oss emellertid för att avsluta detta ämne anvisa det nödvändiga läkemedlet mot detta dödliga gift.

Här är det.

Så snart hjärtat känner en dragning till denna fåfänga glädje åt de naturliga gåvorna, skalldet erinra sig hur fåfäng det är att söka sin glädje i vad som helst som står utanför tjänandet av Gud,

        och hur farligt och fördärvligt detta är.

Vidare skall själen betänka vilken katastrof det blev för änglarna, när dessa gladde sig och kände välbehag över sin skönhet och sina naturliga gåvor.

Ty för detta fels skull blev de kastade ned i avgrundens faror.

Denna fåfänga störtar varje dag också människor i namnlöst elände.

Därför måste man rycka upp sig och i rätt tid ta det läkemedel sompoeten tilråder dem som börjar känna denna dragning inom sig:

"Skynda digg endast i början; räddningen kommer för sent, om genom dröjsmål det onda får växa sig starkt".

Den Vise säger:

"Så se då inte på vinet, att det är så rött, att det ger

sådan glans i bägaren och att det så lätt rinner ned.

På slutet stinger det ju som ormen, och likt basiiken sprutar det gift"  ( Ord. 23:31-32 ).

           

    

  

 

 

BESTIGNING AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.   21.

DÄR DET VISAS HUR TOMT OCH INNEHÅLLSLÖST

DET ÄR NÄR VILJAN SÖKER SIN GLÄDJE I DET

NATURLIGA GODA, OCH HUR DENNA GLÄDJE

I STÄLLET SKALL TJÄNA TILL ATT VÄNDA

HJÄRTAT TILL GUD.

1.  Med naturligt gott menar vi här skönhet, älskvärdhet, behag, välskaphet och alla övriga kroppsliga företräden.

I fråga om själen avser vi därmed gott förstånd, sunt omdöme och alla andra goda egenskaper hos förståndet.

Om människan i den mån hon iakttar dessa egenskaper hos sig själv och hos andra finner sin glädje endast i dem, och inte går vidare och tackar Gud som har gett henne dem för at bättre lära

         känna och älska honom, då är det fåfänga och självbedrägeri, så som Salomo säger:

"Fägring är bedräglig och skönhet fåfänglig,

men prisas må en hustru som fruktar Herren" 

  ( Ord. 31:30 ).

Därmed vill han lära oss att människan snarare borde bäva inför dessa naturgåvor, därför att de lätt kan förleda och vilseföra henne, så att hon vänder

       sig bort från kärleken till Gud och faller offer för

fåfängan.

Därför säger han att kroppsliga behag är  "berägliga".

De leder människan vilse på hennes väg och lockar henne till oriktiga handlngar genom den högmodiga och tomma glädjen över hennes egna naturgåvor och hennes beställsamma artighet mot dem

         som har sådana naturliga företräden.

Han tillägger vidare att "skönheten är fåfänglig",

ty en bringar på mångas olika sätt den människa på fall som tar sikte på den och uppskattar den.

Hon bör inte glädja sig åt den annat än om den

       hjälper henne själv eller hennes nästa till

att bättre tjäna Gud.

För övrigt bör hon snarast misstroget frukta att dessa natrliga gåvor och anlag, antingen genom självförhävelse eller genom överskattning, kan bli orsak till att hon förolämpar Gud. 

Därför bör den som har fått sådana gåvor vara mycket försiktig och noga se till att han inte genom egen fåfänga eller ett utmanande beteende kommer någon enda människa att aldrig så litet avlägsna

         sig från Gud.

Ty dess kroppsliga gåvor och företräden är både för den som äger dem och för den som beundrar dem så tilldragande och så förföriska att det knappast

         finns någon någon vars hjärta undgår deras snaror och lockelser.

Av fruktan för denna fara har, som vi vet, många andliga själar som utrustats med dessa gåvor

levat i bävan och genom brinnande bön uppnått att få bli befriade från sin yttre skönhet.

De vill inte, varken för sig själva eller för andra,

vara anledning till någon dåraktig känsla eller

   fåfäng glädje.

2.   I det andliga livet skall man alötså rena sin vilja från denna fåfänga glädje och betänka att den naturliga skönheten och alla andra naturliga gåvor är jordiska; av jord är de komna, och till jord skall

       de åter bli.

Älskvärdhet och behag förgår som dimmor och rök på denna jord.

För att inte falla offer för fåfänga skall man anse

naturliga företräden som likgiltiga, och bibehålla sitt hjärtats inriktning på Gud, i jubel och glädje 

       över att i Gud finns all skönhet och allt som är värt att älska i den högsta intensitet och i oändlig överlägsenhet över allt skapat.

"Alla dessa företräden",  säger David,

"skall alla nötas ut som en klädnad, men du förblir evig och oförgänglig"  ( 102:27 ).

Om därför människan inte betraktar all glädje somkommer av det skapade ur naturlig synpunkt och lyfter den till Gud, kommer hon alltid vara fåfäng och leva i illusioner.

Det är synbarligen om en sådan glädje hämtad i det skapade som Salomo uttalade detta ord:

"Jag måste säga om  glädjen:

Vad gagnar den till?  ( Pred. 2:2 ).

Detta ord besannas när människans hjärta låter sig intas av det skapade.    

       

BESTIGNING AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

FÖRMÅNER SOM SJÄLEN SKAFFAR SIG GENOM

ATT AVSTÅ FRÅN GLÄDJEN ÖVER TIMLIGA TING.

1.  En andlig själ bör noga akta sig för att låta någon

bundenhet till timliga ting uppkomma i sitt hjärta,

     ej heller glädje över dem.

Tvärtom bör hon frukta att denna bundenhet, som ofta är svag i början, blir allt större och större för att till sist ofantliga proportioner.

Ty en i sig själv mycket liten orsak kan slutligen åstadkomma avsevärda skador.

Det är som en gnista som kan övertanda ett helt berg, ja hela världen.

Aldrig får man säga att en bundenhet bara är obetydlig och tänka att man senare skall ta itu med den, fastän man inte gör det genast.

Ty om man inte har mod att göra upp med dem den medan en ännu är svag och i sin linda, ur skall man då kunna tilltro sig förmågan att göra det när den har växt till och slagit rot?

Har inte Kristus sagt i evangeliet;

"Den som är trogen i det minsta, han är också trogen i vad som är mer"  ( Luk 16:10 )?

Ty den som undviker små fel, han kommer inte att falla i stora fel, och förresten är redan bundenheten till små ting, en stor skada, eftersom hjärtats vallar och murar därmed redan är genombrutna.

Som det heter:

Väl börjat, hälften vunnit.

David visar oss på detta med orden:

"Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den" 

( Ps. 62:11 ).

2.  Och även om människan inte skulle handla så av kärlek till Gud eller av hänsyn till en kristna fullkomligheten, så borde hon, alldeles oavsett sina andliga intressen och bara för de timliga förmånernas skull, ändå befria sitt hjärta från all glädje över detta livets goda.

Därigenom skyddar hon sig ju för de sorgliga skador som vi talade om i föregående kapitel, men dessutom förvärvar hon sig genom denna avsägelse också frikostighetens dygd.

Den är en av de förnämsta egenskaperna hos Gud, men den är oförenlig med girighet.

Samtidigt förvärvar hon sig också andens frihet och förståndets upplysning, lugn, frid och stila tillförsikt till Gud, och i viljan sann dyrkan av och vörnad

för Gud.

Man känner mera glädje och tillfredsställelse över de skapade tingen om man avstår från dem, en glädje som den mäniska aldrig får smaka vars hjärta försöker sätta sig i besittning av dem.

Ty denna oro binder anden vid jorden liksom med en snara och tillåter inte hjärtat dess rörelsefrihet.

Det är genom avstående från de jordiska tingen som människan lär känna deras naturliga och övernaturliga värde, och bildar sig en djupgående uppfattning om de verkliga grundsatser man bör tillämpa på dem.

Och därför njuter hon av dem, och samtidigt drar hon stor nytta och fördel av dem.

Hon njuter av sanningen om dem, deras bästa sidor och deras egentliga väsen, under det att den som bara betraktar dem med sina sinnen inte ser annat än det bedrägliga skenet, deras sämre sidor 

       och det oväsentliga.

Ty sinnena når inte längre än till det oväsentliga, medan anden som befriats från det oväsentliga och det yttre skenet tränger ända fram till sanningen och fattar tingens värde, ty detta är dess egentliga objekt.

Oh därför är glädjen som ett mln som fördunklar omdöme, ty det är alldeles omöjligt att frivilligt glädja sig åt något skapat utan en frivillig känsla av ägande, och på samma sätt kan inte glädjen såsom 

         lidelse finnas till utan en vanemässig känsla av ägande hjärtat.

Förnekelsen däremot, och avståendet från denna glädje, gör omdömet klart som den luft där dimmorna dragit bort.

3.  I denna försakelse av alla ting gläder sig människan som om hon ägde dem alla, under det att den andra som gör sig all möda att komma i besittningav dem vanligen ödelägger sin glädje

åt alltihop.   

Den första människan, som i hjärta "inte äger något" av tingen, hon "äger dem alla"

      i stor frihet, som den helige Paulus säger

( 2 Kor. 6:10 ).

Den andra däremot, vars vilja hyser en bundenhet till dem, hon har ingenting och äger ingenting, tvärtom har det skapade tagit hennes hjärta i besittning och hon lider som en fånge.

Ju mer man alltså ger sig hän åt glädje över de skapade tingen, desto starkare känner man sitthjärta bundet och fastkedjat vid dem i ångest och pina.

Den som bevarar sitt hjärta ritt blir inte oroad vare sig i bönen eller utanför den.

Därför kan han lät och utan tidsförlust samla en mängd andliga skatter, under det att en anan vars hjärta är fånget i en snara och bundet till något skapat oupphörligen vände rsig hit och dit.

Och även om han på kort tid med möda kan göra sig fri från tanken på det där skapade, leder dock glädjen åt det honom snart tillbaka igen till föremålet för hans böjelse.  

Så snart den andliga själen alltså ser hos sig den första rörelsen av glädje över något skapat,

måste hon genast försöka undertrycka den.

Hon måste erinra sig det som vi nyss talade om,

nämligen att människan bara får glädja sig åt sådant som främjar Guds tjänst och hans ära

och förhärligande i allting.

På allt sådant skall hon ta sikte och vända bort från all världens fåfänga, så at hon inte söker vare sig tillfredsställelse eller tröst i de skapade varelserna och tingen. 

4.  En ännu större och viktigare vinst kommer av avståndet från glädjen över det skapade.

Hjärtat bevarar sin frihet för Gud.

Detta är det väsentliga villkoret för all nåd som Gud vill ge åt människan, och utan det ger han ingenting.

Denna nåd är sådan att om man uppofrar en övergående glädje av kärlek till honom och till den evangeliska fullkomligheten, vedergäller han det hundrafalt redan i detta livet, så som Hans Majestät

       har lovat det i evangliet  ( Matt 19:29 ).

Men även utan sådan vinning, borde inte redan det 

misshas den kristne bereder Gud genom glädjen över de skapade tingen förmå honom at driva ut den ur sin själ?

Vad står det i evangeliet?

Det blotta faktum att den rike mannen glade sig åt de hopsamlade rikedomarna misshagade Herren till den grad att han sade till honom:

"Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig"   ( Luk. 12:20 ).

Därför måste vi frukta att Gud varje gång vi låter en fåfäng glädje stiga upp inom oss till ett motsvarande straff, vars bittra plåga ibland är hundra gånger större än den njutning vi hade.

Det förblir för evigt sant vad den helige Johannes säger i Uppenbarelseboken om Babylon:

"Så mycken ära och vällust som hon har berett sig, så mycken pina och sorg må ni bereda henne"

     ( 18:7).

Därmed är inte sagt att inte pinan dessutom kan vara kännbarare än glädjen, eftersom redan en kort glädje straffas med eviga kval. 

Det uttrycks bara at inget fel blir ostraffat, ty om Gud inte låter ens ett onödigt ord bli ostraffat,

      då kommer han inte heller att låta en fåfång glädje bli ostraffad. 

 

    

    

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  19.

OM DE SKADOR SOM SJÄLEN KAN LIDA NÄR

HON FINNER SIN GLÄDJE I TIMLIGA ÄGODELAR.

1.  Skulle vi räkna upp alla de skador som själen ådrar sig genom viljans böjelse för timliga ägodelar, skulle varken bläck eller papper eller tid räcka till.

Ty ur små orsaker kan stora olycker komma,

och de största värden förintas.

Det är liksm en gnista som inte är utsläckt,

den är i stånd att åstadkomma ofanliga eldsvådor,

      som sätter hela världen i brand.

Alla dessa skador har sin rot och sitt ursprung i den grundskada som kommer av den glädje man finner

      i det timliga goda, loch den är privativ, den vänder oss bort från Gud.

Allt gott kommer till oss när vi vände ross till Gud genom viljans böjelse, men nä rvi vänder oss bort

       från honom och fäster oss vid de skapade

tingen, kommer alla skador och olyckor över oss

         i proportion till hur mycket vi fäster oss vid

de skapade tingen med välbehag och kärlek.

Ty därmed vänder man sig bort från Gud.

Av detta förstår man att allteftersom man avlägsnar

sig mer eller mindre från Gud, desto mer eller mindre ansenliga blir skadorna i utbredning

     eller intensitet, och oftast i båda avseendena

samtidigt.

2.  Denna privativa skada varifrån de övriga skadorna härrör, både privativa  och positiva, innefattar fyra grader, den ena värre än den andra.

Nä själen har nått fjärde graden har hon fallit offer för allt ont och alla olyckor som kan uppräknas i detta fall.  

Dessa fyra grader har utmärkt väl karakteriserats

av Mose.

Han säger oss i Femte Mosebok:

"Då blev Guds älskade fet och istadig, han blev fet och tjock och stinn.  Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa"  ( 32:15 ).

3.  "Fetman" hos den själ som tidigare var Guds älskade betyder att hon har kastat sig in i glädjen över de skapade tingen.

Av detta kommer den första graden av denna skada som når henne; hon går tillbaka, i hennes förhållande till Gud har det kommit en andens tyngd som beslöjar de andliga värdena för henne,

liksom molnet förmörkar himlen och hindrar oss

att se solens klarhet.

Genom själva det faktum att den andlige finne rsin glädje i något skapat och ger fria tyglar åt sina böjelser för frivola ting, förmörkas han i sitt förhållande till Gud, han förlorar enkelheten

         i förstånd och omdöme.

Det är detta som Guds Ande lär oss i Vishetens bok:

Det ondas tjusning gör dygden vanmäktig, och begärelsens yra förvänder ett oskyldigt sinne"

  ( 4:12 ).

Dessa den Heliges Andeord låter oss förstå attredan begäret efter ch glädjen åt de skapade tingen  räcker för att framkalla den första graden av denna

        skada, även om förståndet inte i förväg var

i det ondas våld.

Det är ett slags avtrubbning av förståndet som sker,

en fördunkling, som hindrar omdömet att riktigt förstå sanningen och att uppskatta saker och ting

       efter vad de är värda.

4.  För denna skada skydar varken helighet eller människans vanliga sunda förnuft, om hon tillåter sig att finn aälbehag och glädje i timliga ting.

För att varna oss för detta ger Gud oss ett råd

och säger genom Mose:

"Du skall inte ta mutor, ty mutor förblindar de seende och förvrider de rättfärdigas sak"

    ( 2 Mos 23:8 ).

Dessa ord gäller på ett särskilt sätt dem som skall vara domare.

Ty dessa måste ha ett klart och sunt omdöme, vilket inte kan bestå vid sidan av girighet

och lystnad efter gåvor.

Därför befallde också Gud Mose att utnämna till domare endast sådana män som avskydde girighet, för att deras omdöme inte skulle fördunklas av rikedomens lockelser 8 2 Mos 18:21 ).

Därför borde han vända sig till sådana som inte bara ogillade begär efter timliga ägodelar, utan som rentav avskydde dem.

Den som vill väpna sig mot en bundenhet till någonting mste få avsky mot detta, för att sålunda bekämpa en sak med dess motsats.

Av denna orsak förblev profeten Samuel alltid en rättsinnig och upplyst domare, eftersom han,

      han som skrev i Första Samuelsboken,

aldrig hade accepterat någon gåva från någon

  ( 12:3 ).

5.  Den andra graden av privativ skada bygger på den första, så som det ovan anförda citatet säger:

"Han blev fet och tjock".

Denna andra grad består i en utvidgning av viljan, som nu med större lätthet ger sig åt det timliga goda.

Själen bekymrar sig inte längre med betänkligheter och samvetskval över att hon ägnar sig åt skapade ting.

Denna sinnesstämning beror på att man inte från början tyglade glädjen över dem; ty lämnar man den fritt lopp, ger själen sig hän åt den i ännu högre grad, och denna tilltagande glädje och begärelse utvidgar viljan och leder den allt närmare de skapade tingen.

Detta sker till stor skada för själen.

Ty denn anadra grad avlägsnar henne från de himmelska tingen och från hennes fromma vanor.

Hon har inte längre smak för dem, utan tycker bättre om andra saker.

Och så faller hon offer för en mängd ofullkomligheter och onyttigheter och ägnar sig ivrigt åt frivola nöjen och glädjeämnen.

6.  När den andra graden har uppnåtts och fullbordats, avlägsnar den själen helt och hållet från den andaktsövningar som ingick i hennes vanor, 

      och kommer hennes uppmärksamhet och önskningar att syssla med världsliga ting.

Den som befinner sig i denna andra grad, hans förstånd och omdömesförmåga är inte bara förmörkade som hos dem i första graden, så att

         han inte mer har någon förståelse för

sanning och rättfärdighet.

Utan han blir också mycket ljum och trög och försumlig, och bekymrar sig inte längre om att lära

känna sanning och rättfärdigt eller att sätta

      dem i verket.

        

Det är som Jesaja säger:

"Alla älskar de mutor och far efter vinning.

     Den faderlöse skaffar de inte rätt, och änkans

sak kommer inte inför dem"  ( 1:23 ).

Ett sådant beteende är inte fritt från skuld, i all

synnerhet om de är förpliktade å ämbetets vägnar.

Dem som är i andra graden kan man väl knappast längre frikänna från ondskans skuld så som dem

      som är i första graden, och de avviker mycket mera från rättfärdighetens och dygdens väg,

        eftersom deras vilja är mycket mera upptänd

av lidelsefull kärlek till de skapade tingen.

7.  Den  tredje graden av denna privativa skada består i att fullständigt bortvändande från Gud.

Man bekymrar sig inte längre om att uppfylla hans

lag för att inte behöva avstå från denna världens ting och goda, och genom denna lystnad råkar

      man så in i den ena dödssynden efter den andra. 

I denna tredje grad är tillståndet det om vilket det förut anförda bibelcitatet säger:

"Han övergav Gud, sin skapare".

I denna grad befinner sig alla de människor som

med sina själsgåvor så helt förlorar sig i världliga ting, rikedomar och allt sådant som hör dit, att de

      inte längre har blick för upfyllelsen av vad Guds lag förpliktar dem till.

De glömmer bort och försummar fullständigt omsorgen om sin frälsning, under det at de riktar all uppmärksamhet och omsorg på denna världens angelägenheter.

I evangeliet kallar Kristus dem för "denna världens barn", och säger om dem att de i sina angelägenheter går till verket på ett både

      "klokare och skarpsinnigare sätt än ljusets barn"  ( Luk 16:8 ).

Rör det sig om Gud, duger de till ingenting, men rör det sig om världsliga, duger de till allt.

Detta är människor som har verklig vinningslystnad, människor vars hela välbehag och glädje så hängivet vänder sig till skapade tingen att de inte kan mättas.

I stället växer deras hunger o ch törst i samma mån som de avlägsnar sig från den enda källa som kunde tillfredsställa dem, det vill säga från Gud.

Om Sådana människor säger Gud genom Jeremia:

"Mig har de övergett, en källa med friskt vatten, och de har gjort sig brunnar, usl abrunnar som intehåller vatten" ( 2:13 ).

Och därför kan den vinninglystne inte stilla sin hunger och törst med det skapade, utan bara öka den.

De som befinner sig i detta själstillstånd råkar i tusentals synder, deras kärlek till det timliga störtar dem i namnlöst elände.

Om dem säger David:

"De följer sitt hjärtats alla lidelser"  ( Ps 73:7 ).

8.  Den fjärde graden av denna privativa skada antyds i sista delen av det nämnda citatet.

"Och han avlägsnade sig från Gud, sin frälsnings klippa".

Det är en följd av den tredje graden som vi just

har talat om.

Underlåter människan av kärlek till de timliga intressena att bevara sitt hjärta i underkastelse under Guds lag, avlägsnar hon sin giriga själ allmer från Gud med både minne, förstånd och vilja.

Hon glömmer bort Gud alldeles som om han inte fanns, hon har faktiskt gjort pengarna och de

      världsliga angelägenheterna till sin Gud.

Därför säger den helige Paulus att "girigheten är avgudadyrkan"  ( Kol. 3:5 ).

Denna fjärde grad leder ändå hän till fullkomlig glömska av Gud, och människan som borde formligen plaera sitt hjärta i Gud, hon placerar det istället formligen i pengarna, som om det inte

fanns någon annan Gud.

9.  Det är i denna grad som alla de människor befinner sig vilka inte tveka ett ögonblick att ställa de gudomliga och övernaturliga tingen i tjänst hos de världsliga intressena som hos deras gud,

          när de i stället borde inordna det världliga under Gud, ifall de erkände  honom som Gud

så som Gud så som förnuftet Bileam, som sålde

       den profetians gåva som Gud hade gett honom

    ( 4 Mos. 22:7 ).

Sådan var också Simon Trollkarlen, som trodde Guds nåd kunde mätas i guldvikt och ville köpa den

( Apg. 8:18-19 ).

Därmed visade han klart att pengar hade större värde i hans ögon, han trodde att det fanns någon

      som tyckte mera om pengar, eftersom denne skulle sälja nåd för pengar.

I våra dagar finns det många människor i världen som i olika avseenden står på denna fjärde grads nivå.

Mångas förstånd har genom lystnad förmörkats

i fråga om andliga ting, och så tjänar de pengar

och inte Gud.

För deras verksamhet är bara pengar inte Gud bestämmande, de har ögon bara för förtjänsten

och inte för det gudomliga värdet och den

    gudomliga förtjänsten.

Pengar bir för dem den viktigaste guden och deras mål, vilket de sätter före Gud, deras slutmål.

10.  I denna sista grad befinne rsig alla de stackare som är så förälskade i det timliga goda att de upphöjer det till sin avgud, som de utan betänkande

       offrar sitt liv för.

Ty om de ser att deras timliga gudom kommer att fattas dem, blir de fötvivlade och tar av ynkliga skäl själva sitt liv, och så visar de vilken sorglig lön man har att vänta av en sådan gudom.

Ingenting har man att hoppas på av den, och den ger bara förtvivlan och död.

Och han störtar den dem inte i det allra största eländet, i döden, så gör den dock deras liv till ett slags dödsångest genom bekymmer och oro och tusende obehag.  

Den fördriver varje glädje ur deras hjärtan, och låter

dem knappast få en stråle av lycka på denna jord.

Och de, de betalar sitt hjärtats ständiga tribut till dessa pengar för vilkas skull de plågas, och de fortfar att samla ihop dem ända fram till ögonblicket

      för deras sista lycka, den rättvisa eviga förkastelsen.

Om detta talar den Vise när han säger:

"Hopsparad rikedom blir sin ägare till skada"

  ( Pred 5:12 ).

11.   Till denna fjärde grad hör också alla de som den helige Paulus talar om i dessa ord:

"Gud gav dem till pris åt ett ovärdigt sinnelag"

    ( Rom. 1:28 ).

Tänk vilka skador människan ådrar sig genom sin glädje åt timliga ting, ifall hon ser ägandet av dem som sitt högsta mål. 

Men också de som skadas mindre av dessa är värda vårt medlidande, ty som vi redan har sagt går de ständigt tillbaka på vägen till Gud.

Därför utropar David:

"Frukta inte när en man blir rik", det vill säga avundas honom inte och tänk inte att hon står

över dig,

"ty av allt detta får han vid sin död ingenting med sig, och hans h ärlighet följer honom inte dit ned"

         ( Ps. 49:17-18 ).

 

 

      

       

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.  Kapitel. 18.

SOM BEHANDLAR DEN GLÄDJE SOM KOMMER

AV TIMLIGA TING.

DET VISAS HUR DEN SKALL RIKTAS MOT GUD.

1.  Det första slaget av goda ting vi har talat om utgörs av de timliga.

Med sådana menar vi rikedomar, ägodelar, social ställning, höga ämbeten och andra fördelar.

Dit räknar vi också barn, släkt, äktenskap och så vidare, allt saker som viljan kan glädja sig åt.

Men var och en inser hur fåfänglig glädjen är över rikedomar, titlar, ägodelar, ämbeten och liknande ting som vanligen eggar ärelystnaden.

Ty om en människa genom att vara rik bättre tjänade Gud, då fick hon glädja sig åt sina rikedomar.

Men i stället blir de ofta en anledning till att Gud skymfas, somm den Vise med dessa ord påminner

oss: 

"Min son, om du är rik, skall du inte bli fri från synd"  ( Syr. 11:10 ).

Visserligen leder inte timliga ägodelar i sig själva

till synd, men en människas hjärta fäster sig vanligen vid dem och glömmer Gud, vilket

dock är synd.

Ty det är en verklig synd att glömma sina plikter mot Gud, varför den vise också säger:

     "Du skall inte bli fri från synd".

Det är också därför som herre i evangeliet kallar rikedomar för "törnen"  ( Matt. 13:22; Luk. 8:14 ),

    för att låta oss förstå att den som är fästad vid dem genom viljan, han skall skadas av synden.

Också hans utrop hos Lukas bör fylla oss med fruktan:

"Och hur svårt är det inte för de rika att komma in

i himmelriket!  ( Luk. 18:24 ), det vill säga för dem

     som har sin glädje i sina rikedomar.

Han vil låta oss förstå att vi inte få glädja oss åt rikedomar, eftersom de utsätter oss för så stora faror.

För att skydda oss för dessa faror utropar David:

"Om än er rikedom växer, förtösta inte på den"

  ( Ps. 62:11 ).

2.  Det är onödigt att utföra fler vittnesbörd i en så klar fråga.

Det skulle aldrig ta slut på citat ur den Heliga Skrift och på uppräknandet av allt det onda som Salomo beskriver i boken Predikaren.

Denna kung, som hade ägt så stora rikedomar

och den högsta visdom, han kände till vad man

bör tänka om dem när han sade:

"Jag såg på allt vad som finns under solen, och se, det är allt fåfänglighet och ett jagande efter vind"

Och vidare:

"Den som älskar rikedom har ingen vinning av det".

Och återigen:

"Hopsparad rikedom kan bli sin ägare till skada"

( 1:4, 5:9, 12 ).

I evangeliet läser vi också om gladde sig åt att han hade samlat stora förråd som skulle räcka under flera år, men från himlen blev det sagt till honom:

"Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlati förråd?"  ( Luk. 12:20 ).

Slutligen ger oss David samma uppmaning, med orden:

"Frukta inte nären man blir rik; ty av allt detta fårhan vid sin död ingenting med sig"

( Ps. 49:17-18 ).

Därmed vill han låta oss förstå att den rike snarare

är att anklaga.

3.  Av detta följer att människan inte bör glädja sig över de rikedomar hon äger eller över dem somm hennes nästa äger, om de inte används i Guds tjänst.

Om man alltså får finna någon glädje alls i dem, skall det vara när man ger ut dem till Guds tjänst,

ty annars drar man ingen nytta av dem.

Samma sak gäller också för alla övriga timliga ägodelar, för titlar, social ställning, ämbeten

och så vidare.

Det är fåfänga att glädja sig åt dessa, om man inte kan konstatera att man tack vare dem tjänar Gud bättre och att man följer en väg som säkrare leder till det eviga livet.

Och eftersom man aldrig kan veta om man med hjälp av dem tjänar Gud bättre, ärdet fåfänga att på allvar glädja isg över dem, eftersom det inte finns någon verklig orsak till en sådan glädje.

Ty Herren säger:

"Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?"   ( Matt. 16:26 ).

Det finns alltså ingen anledning att glädja sig, om inte rikedomen bidrar till att Gud tjänas bättre.

4.  Man skall inte heller glädja sig över att ha barn,

eller över att dessa är många till antalet eller rika,

eller över att de är utrustade med talanger och företräden och har framgång, utan bara över

att de tjänar Gud.

Tänk på Absalom, Davids son, honom gagnade varken skönhet eller rikedom eller förnäm härkomst, ty han tjänade inte Gud ( 2 Sam 14:25 ).

Och därför var det fåfängt att glädja sig över

dessa ting.

Likså är den längtan efter barn fåfäng som många föräldrar har, vilka i sin häftighet sätter hela världen i gungning och uppror.

Ty de vet ju inte om dessa barn kommer att bli goda och tjäna Gud; de vet inte om den  glädje de väntar sig av dem kanske kommer att förvandlas till smärta, och om inte den ro och tröst och den ära de

        räknar med kommer att förbytas i deras olycka, i hjärtesorg, vanära och förolämpningar

           mot Gud, så som det redan har gått för

så många människor.

Det är om dem Krisus säger, att de "far omkring över land och vatten" för att göra sina barn rika,

     och istället åstadkommer de att de blir

         "fördärvets barn, dubbelt så dåliga som sina

föräldrar"  ( Jfr Matt 23:15 ).

5.   När därför allt går mäniskan väl i händer och allt lyckas, så att som man säger allt går efter önskan, bör hon dock snarare frukta än glädja sig, eftersom som sagt därmed faran och risken ökarför att man

      glömmer Gud och förolämpar honom.

Därför säger Salomo, som i dessa ting gick försiktigt fram, i boken Predikaren:

"Jag måste säga om löjet:

Det är dårskap, och om glädjen:

    Vad gagnar den till?"  ( 2:2 ).

Somm om han sade:

Om också allt log emot mig, skulle jag hålla det för dårskap, och glädjen över det för en illusion.

Ty det är i sanning ett stort misstag och en stor dårskap om en människa gläder sig över sådant som verkar angenämt och framgångsrikt, när hon ju inte säkert vet om detta skall medföra något

gott för evigheten.

" De visas hjärtan", säger den Vise,

"är sorgehus, och dårars hjärtan i hus där mann gläds"  ( Pred 7:5 ).

Ty den fåfänga glädjen gör hjärtat blint och ger det inte tid att betrakta och avväga tingenmen sorgen öpnar ögonen och låter människan inse nackdelar och fördelar.

Därför står det i samma bok:

"Bättre är grämelse än löje"  ( 7:4 ).

Och strax innan heter det

"Bättre än attgå in i gästabudshus är det att gå i sorgehus, ty där är änden för alla människor" 

      ( 7:3 ).

6.  Det är också fåfänglighet när äkta makar gläder sig, då de ju inte säkert vet om det äkta ståndet kommer att hjälpa dem att tjäna Gud mera fullkomligt.

De borde snarare vara förlägna över att de, som den helige Paulus säger, genom den ömsesidiga kärlek de hyser för varandra inte har gett sina hjärtan helt och hållet åt Gud  ( 1 Kor. 7:33-34 ).

Därför ger Aosteln detta råd:

"Är du utan hustru, så sök inte få hustru", ty även ommanhar en hustru, måste man ha det med en stor hjärtats frihet, "Som om man intehade någon" 

( 1 Kor 7;27, 29 ). 

Denna undervisning återkommer, i förenng med vad vi har sagt om timliga ägodelar, också i dessa

ord av Aposteln:

"Men det säger jag, mina bröder:

    Tiden är kort; därför må hädanefter de som har hustrur vara somom de inga hade, och de som gråter som om de inte grät, och de som gläder sig

        som om de inte gladde sig, och de som köper något som om de inte fick behålla det,

          och de som brukar denna värld som om de inte gjorde något bruk av den"  ( 1 Kor 7:29-31 ).

Allt detta säger han för att låta oss förstå att om man finner glädje i sådant som inte hänför sig

      till Guds ära, är allt fåfänglighet och utan vinst,

ty den glädje som inte är i enlighet med Gud kan inte vara till gagn för själen.