Direktlänk till inlägg 26 september 2016

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL. TREDJE BOKEN. Kapitel. 27.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 september 2016 21:13

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.


Kapitel.  27.


DÄR VI BÖRJAR ATT TALA OM DET FJÄRDE SLAGET


AV GODA TING, DEM SOM MAN KALLAR DE


MORALISKT GODA TINGEN.


VI VISAR DERAS NATUR OCH REDOGÖR FÖR HUR


VILJAN KAN TILLÅTAS ATT GÖRA DEM TILL


FÖREMÅL FÖR SIN GLÄDJE.


1.  Det fjärde slaget av goda ting i vilka viljan kan söka sin glädje är de moralskt goda tingen.


Därmed menas dygder och förvärvade goda egenskaper i den mån dessa är av moralisk natur,

vidare utövandet av alla dygder och barmärtighetsverk, fullgörandet av gudomlig

       och mänsklig lag, med ett ord, de verk som

framspringer ur lyckliga naturanlag och medfödda

     goda böjelser.


2.  Äger man och använder dessa goda ting, då finns det ett inneboende värde i dem, som kanske vida mer berättigar viljan att glädja sig åt dem, än något

       av de tre andra slagen av goda ting som vi redan har avhandlat.


Det finns två orsaker som kan skapa denna glädje, var för sig eller båda tillsammans: man betraktar

      antingen vad de är i sig själva, eller också den fördel de ger oss, som medel eller som redskap.


Och gör vi det, så finner vi att ägandet av de tre tidigare nämnda goda tingen inte har ett så stort inneboende värde att de stämmer viljan till glädje.


Som vi i de föregående kapitlen har sett, skänker de i sig själva inte människan någon fördel, de äger inte något inneboende värde, utan de är i själva

     verket skröpliga och bräckliga, och de framkallar

och bereder själen bara plåga, smärta och bedrövelse i anden.


Om de också för den andra orsakens skull förtjänar ett visst beaktande, i den mån de kan hjälpa

       människan att höja sig till Gud, är detta dock

ganska osäkert, som vi ofta kan se, eftersom de

         i allmänhet mera skadar än gagnar henne.


Men de moraliskt goda tingen förtjänar däremot en viss uppskattning av den som äger dem, redan

     av den första orsaken, för sitt inneboende

värdes skull.


De skapar frid och ro, förnuftet går med deras hjälp på rätta vägar och håller sig genom deras välordnade verksamhet inom de rätta skrankorna.


Därför finns det inget bättre här på jorden som människan, mänskligt talat, kan kalla för sitt eget, än dessa moraliskt goda ting.


3.  Och eftersom dygderna förtjänar uppskattning

och kärlek för sin egen skull, så kan människan, mänskligt talat, med rätta vara glad över att få

      äga dem och att kunna använda dem,

och detta både för deras egenvärde och för de mänskliga och timliga fördelars skull, som de

         förskaffar henne.


Det var i den meningen och av den anledningen som filosofer, visa män och antikens furstar satte dygderna så högt och prisade dem med lovtal.


De sökte att vinna dem och utöva dem, så hedningar de var.


Det var visserligen endast den timliga nyttan av dygderna de hade för ögonen, alltså deras timliga, matriella och naturliga värde.


Och de drog också bara timliga föredelar av dem och vann det jordiska anseende som de eftersträvade.


Men Gud, han som älskar det goda även hos hedningar och barbarer, hans som är "vän till det goda", som den Vise säger, han belönade dem

     ( Vish 7:22 ).


Han gav dem ett långt liv, rykte, herravälde och ärorik fred.  


Romarrikets historia visar oss detta; de levde efter rätvisa lagar, och Gud lade så att säga hela världen under dem och belönade sålunda med timlig

       välsignelse de lovvärda sederna hos dessa människor, vilka genom att de inte hade tron ju heller inte kunde höja några anspråk på evig belöning.


Gud älskar nämligen i hög grad dessa goda ting

av moralisk natur.


Salomo, som endast hade bett Gud om vishet för att kunna undervisa sitt folk, styra det i rättvisa och  utforma goda seder, han blev därmed så välbehaglig för Gud att Gud sade till honom:

        "Eftersom du har bett om vishet för detta ändmål vill jag ge dig den, med därtill ger jag dig också vad du inte har bett om, nämligen både

        rikedom och ära, så att i all din tid ingen kung skall vara din like"  ( 1 Kung. 3:11-13 ).


4.   Naturligtvis får också den kristne glädja sig på detta första sätt, åt det moraliska goda och åt de goda verk han utför i denna värld, eftersom han

         genom dem förvärvar sig de timliga välsignelser som vi har talat om.


Men där får inte hans glädje stanna upp, som hos hednngarna, vilkas blickar ju inte kunde lyfta sig ut över detta dödliga liv.


Eftersom hon äger trons ljus måste han hoppas på det eviga livet, utan vilket ingeting har något 

      värde för honom, varken här eller på andra sidan.


Därför bör han glädja sig över att få äga och praktisera dessa dygder i första hand av den orsaken att han fullgör sina handlingar av kärlek till

     Gud, och så uppnår det eviga livet.


På så sätt kommer han alltid att rikta blicken mot Gud och glädja sig åt att genom sina goda verk och sitt dygdiga liv förhärliga honom.


Utan denna avsikt har dygden inget värde för Gud, som vi ser i evangeliet i liknelsen om de tio jungfruarna  ( Matt 25:1-13 ).


De hade allesamman bevarat sin jungfrulighet och gjort goda verk.


Men fem av dem hade inte förstått att finna glädje i dygderna genom att utöva dem för Guds skull.


De gladde sig på ett fåfängt sätt och skröt med att äga dem, och därför blev de uteslutna ur himlen och fick inte ta emot vare sig tack eller belöning från

Brudgummen.


Det fanns likså många människor i gamla tider som ägde varjehanda och utövade dessa.


Till och med i våra dagar ser vi många kristna som lever på samma sätt.


De utmärker sig genom goda verk och åstadkommer ofta stora ting, men allt detta gagnar dem inte för

       det eviga livet, om de inte utför sina verk till

Guds ära och förhärligande, vilket endast tillkommer honom.


Den kristne får inte finna sin glädje i att han utför goda verk och försöker leva moraliskt rätt, utan endast i att han i allt handlar uteslutande av kärlek

      till Gud, utan någon biavsikt?.


Ty bara de gärningar som  görs för Gud är värda den eviga härligheten, under det att ju mer man låter leda sig av andra bevekelsegrunder,

      desto större blir en gång skammen inför Gud. 


5.  För kunna helt och hållet vända till Gud all glädje över det moraliska goda, skall den kristne betänka att värdet av hans goda verk, hans fastor,

       allmosor, botöningar, böner och så vidare inte beror på mängden eller beskaffenheten hos dem,

          utan bara på den kärlek till Gud som han

lägger in i dem.


Ju renare och fullkomligare den kärlek till Gud är med vilken de fullgörs, desto värdefullare är dessa

verk.


Ju mer hans eget jag får träda tillbaka och ju mindre glädje, njutning eller beröm han själv får,

desto värdefullare är hans handlingar.


Och därför får en kristen inte söka sitt eget hjärtats tillfredsställelse, och inte heller tröst, nöje eller andra fördelar som ofta är följdföreteelser

till goda verk och fromhetsövningar.


Hans enda glädje skall vara att tjäna Gud, han skall önska att på detta sätt få arbeta för Guds ära,

avstå från och visa bort den glädje han själv finner

     i detta, vilja att Gud ensam skall glädja sig åt det och i hemlighet njuta av det, med ett ord,

        han skall inte ha annat intresse eller annan

lycka än detta enda, att arbeta för Guds ära

och härlighet.


Det är så den kristne skall handla för att i Gud koncentrera all sin viljekraft vad det moraliska

goda beträffar.

    

           


   



 


 


   


 

 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3 4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se