FULLKOMLIGHETENS VÄG.

TERESIA AV AKVILA.

KAPITEL.  6.

FORTSÄTTNING PÅ DEN PÅBÖRJADE

UNDERVISNINGEN OM DEN FULLKOMLIGA

KÄRLEKEN.

1.   Jag har gjort en lång utvikning från ämnet, men jag tror inte att någon som förstår hur viktigt det sagda är, skall klandra mig.

Låt oss nu återvända till den kärlek som vi bör hysa, jag menar den rent andliga.

Jag vet inte om jag förstår vad jag säger, men åtminstone förefaller mig inte nödvändigt att tala

     mycket om den eftersom det är så få som

äger den.

Må den av er som Herren har skänkt denna gåva prisa honom ivrigt, ty hon måste ha uppnått

       en mycket hög fullkomlighet.

Men jag vill ändå skriva om detta.

Kanske kan det vara till någon nytta, ty om man betraktar dygden, vill man uppnå den och söker

vinna den, och så fattar man till sist kärlek till den.

2.  Gud hjälpte mig att förstå detta och i ännu grad att beskriva det, ty jag är inte säker på att jag

      vet när kärleken är rent andlig eller när nägot sinnligt blandar sig i den, eller hur jag vågar

    sätta mig att skriva om detta.

Det är som när någon hör röster på långt avstånd men utan att kunna urskilja vad som sägs.

Just så är det med mig: ibland förstår jag nog inte vad jag säger och ändå vill Herren att det skall sägas väl.

Om jag andra gånger pratar dumheter, är det bara

naturligt för mig, eftersom ingenting lyckas för mig.

3.  Nu slår den tanken mig, att när Gud ger en själ

en klar kunskap om världen och dess natur,

      när han visar själen att det finns en annan värld och att den ena skiljer sig så mycket från den 

         andra att den ena är evig och den andra blott en dröm, och när han lär henne vad det är att älska

     Skaparen mot att älska en skapad varelse

( detta måste man genom egen erfarenhet upptäcka, ty det är något annat än att att bara 

         tro det eller föreställa sig det i tankarna),

och när man ser vad man vinner genom att älska

     Skaparen och vad man förlorar genom att älska

en skapad varelse och förstår vem Skaparen är och vem den skapade varelsen är, och många

          andra ting som Herren lär den själ som vill bli

undervisad av honom i bönen eller som Hans Majestät vill upplysa, sålskar man på ett helt

     annat sätt än de av oss gör, som inte har kommit så långt.

4.  Det kan hända, systrar, att ni tycker att det som jag skriver om är ovidkommande; och kanske säger ni att ni redan vet allt vad jag har sagt.

Herren give att det är så och att ni verkligen vet det på det enda sätt som har någon mening, det vill säga att ni har det inpräglat i ert innersta väsen.

Ty om ni vet det skall ni se att jag ljuger när jag säger att den som Herren har fört hit äger den kärlek, om vilken jag talar.

De som Gud lyfter till denna grad av fullkomlighet 

är ädelmodiga själar, konungsliga själar. 

De nöjer sig inte med att älska något så eländigt som dessa kroppar, hur vackra de än må vara

och hur många naturliga gåvor de än må besitta.

Om den lekamliga skönheten skulle behaga blicken så prisar de Skaparen för det, mend euppehåller

sig inte vid den.

När jag säger uppehålla sig vid menar jag, att de inte är svaga för dylika ting, ty det skulle förefalla dem som om de älskade något utan innehåll

och som om de gav bort sitt hjärta åt en skugga.

De skulle skämmas över sig själva och blygas att säga till Gud att de älskade honom.

5.  Ni kommer att säga mig att sådana människor varken kan älska eller återgälda den tillgivenhet andra visar dem.

Och det är sant, de fäster sig inte mycket vid om de är älskade.

Stundom kan de visserligen erfara en naurlig och ögonblicklig tillfredsställelse över att vara älskade, men så snart de vänder blicken inåt inser de att

det är vanvett att glädja sig över något dylikt,

        såframt det inte rör sig om personer som med sin lärdom eller bön kan vara deras själar till gagn.

All annan välvilja tröttar dem, ty de förstår att den inte kan vara dem till nytta  utan snarare till skada,

       inte desto mindre är de tacksamma för den kärlek de får och återgäldar den genom att 

          anbefalla dessa som älskar dem åt Gud.

De anser att de som älskar dem lägger ansvaret på Herren, från vilken de förstår att detta att bli älskad av andra, måste komma.

Eftersom de hos sig själva inte kan se något som är värt att älskas, tror de genast att andra älskar dem emedan Gud älskar dem, och så överlämnar de åt Herren att återgälda denna kärlek och de

       befaller honom att göra det.

Därmed känner de sig fritagna från varje förpliktelse och tycker inte längre att det angår dem.

Efter att ha tänkt noga igenom saken, tänker jag ibland på vilken stor blindhet det är att önska att bli älskad, såframt det inte är som jag sade av sådana

        personer som kan hjälpa oss att göra framsteg

i fullkomlighet.

6.   Ty märk väl att när vi önskar att bli älskade av någon, söker vi alltid något eget intresse, någon fördel eller tillfredsställelse.

De som är fullkomliga trampar emellertid under sina fötter allt det goda och alla de gåvor som världen

      skulle kunna bjuda dem.

Också om de ville, skulle de så att säga inte kunna finna annan glädje utanför Gud än sådan som har att göra med Gud.

Och vad kan de då vinna med att bli älskade av andra?

7.  När de inser denna sanning, skrattar de åt de bekymmer de en gång gjorde sig för huruvida deras kärlek var besvarad eller ej.

Ty även när der rör sig om en god kärlek är det naturligt för oss attt önska se den besvarad.

Men när vi väl fått denna lön ser vi att den är som torr halm, som luft, som något utan innehåll som vinden lätt för med sig.

Ty hur mycket vi än har blivit älskade, vad finns väl kvar sedan?

Dessa personer frågar alltså inte efter om de är älskade eller inte, såvida det inte är av de personer som är till gagn för deras själar.

De vet  ju att vår natur är sådan att en genast tröttnar när den inte finner kärlek.

Tror ni att dessa själar inte älskar någon och inte bryr sig om någon förutom Gud?

Nej, deras kärlek är mycket djupare, mycket

uppriktigare, varmare och till större nytta för de andra, kort sagt, den är verkligen ----- kärlek.

Dessa själar är alltid mer benägna att ge att ta emot, även i deras förhållande till Skaparen.

Denna kärlek anser jag förtjänar namnet och inte de låga känslor som har lånat dess namn.

8.  Ni undrar kanske vad de älskar, när de inte älskar vad du ser.

Också de älskar vad de ser och tycker om vad de hör, men de ting e ser är eviga.

När de älskar någon ser de genast rakt igenom kroppen och fäster blicken på själen för att se om där finns någonting att älska.

Finner de ingenting utan endast ser en början till dygd eller ett anlag, förstår de att om de gräver djupare skall de finna guld i denna gruva, och om de fattar kärlek till henne så skyr de ingen möda.

Det finns ingenting som de inte gärna skulle åtaga sig för denna själs bästa, eftersom de önskar att

deras kärlek till henne skall bestå och eftersom de

       mycket väl vet, att deta är omöjligt om inte den älskade har mycken godhet och mycken kärlek till Gud.

Jag menar verkligen att det är omöjligt, ty hur mycket denna själ än ville binda sig vid dem,

       och om hon också skulle dö av kärlek till dem, bevisa dem alla tänkbara tjänster och äga naturens alla gåvor, så skulle de ändå inte kunna älska henne

          med stark och varaktig kärlek.

Ty de vet redan av erfarenhet vad allt är värt.

Intet falskt mynt kan bedraga dem.

De ser att de inte är samstämmiga med denna själ och deras kärlek omöjligt kan bestå, ty såframt hon inte håller Guds lag, kommer deras kärlek till

      henne att upphöra med detta livet.

De förstår att hon inte älskar Gud och att  de kommer att gå till skilda mål.

9.   Men en själ i vilken Herren redan ingjutit sann vishet, värderar inte en kärlek som bara räcker för detta livet mer än den är värd och knappt

så mycket.

De däremot som tycker om att finna behag i världens ting, njutningar, ävlan och pengar, skall räkna det som en tillgång om deras vän är rik och kan förskaffa dem förströelse och nöjen.

Men de som redan avskyr allt detta frågar mycket litet eller inte alls efter dylika ting.

Om de älskar en sådan människa arbetar de lidelsefullt för att hon må komma att älska Gud, så att hon också blir älskad av honom; ty som jag sade, de vet att ingen anna slags kärlek än denna kan bistå.

Denna kärlek får de betala mycket dyrt.

De gör ju allt som står i deras förmåga för att vara den de älskar till hjälp, och tusen liv skulle de gärna förlora för att utverka den minsta välsignelse åt henne.

O dyrbara kärlek som efterföljer kärlekens härförare, Jesus, vårt högsta goda!