FULLKOMLIGHETENS VÄG.

KAPITEL 5.

FORTSÄTTER ATT TALA OM BIKTFÄDER.

FÖRKLARAR HUR VIKTIGT DET ÄR ATT DE

ÄR LÄRDA MÄN.

1.   Må Herren i sin godhet intet tillåta att någon i detta hus får genomlida den ångest till själ och kropp som jag beskrivit.

Men om nu priorinnan är så förtrolig med biktfadern

att systrarna varken vågar säga något till honom om henne eller till honom!

Det skulle ge upphov till frestelsen att underlåta att bikta allvarliga synder av fruktan för att råka ut för obehag.

O, hjälp mig gode Gud!

Vilken skada skulle inte djävulen kunna åstadkomma här och hur högt är inte priset för deras fåfänga och anseende!

Om de endast rådfrågar en biktfader tror de att uppfyller sin Ordens krav och är till heder för klostret; men det är på denna väg som djävulen snärjer själarna, när han inte kan nå dem

på annat sätt.

Om systrarna däremot bad att få tala med någon annan biktfader, skulle man genast tro att all

ordning och reda i klostret gått förlorade, och om

      han dessutom inte tillhörde den egna Orden skulle man, även om han vore ett helgon bara att rådfråga honom.

2.   Jag ber varje priorinna, för Herrens kärleks skull, att tillåta denna heliga frihet.

Försök alltid få biskopen och provinsialen att lämna systrarna tillstånd att förutom sina vanliga biktfäder då och då få tala om sina själar med lära personer, särskilt ifall deras biktfäder, hur goda män de än

         må vara, inte är lärda, ty lärdom är en stor hjälp för att upplysa oss i alla ting.

Hos vissa personer finner man både lärdom

och andlig erfarenhet, och ju större nådegåvor

       Herren ger er i bönen, desto nödvändigare

är det att era gärningar och böner har säker grund.

3.  Ni vet redan att grundstenen måste vara ett gott samvete och er strävan att med alla krafter frigöra er också från de dagliga synderna och vinna den största möjliga fullkomlighet.

Ni tror kanske att varje biktfader vet detta,

men där tar ni fel.

Det hände mig en gång att jag måste tala om samvetsfrågor med en präst som hade övervarit en fullständig kurs i teologi, och han gjorde mig stor skada genom att säga att vissa ting var utan betydelse.

Jag vet att han inte för avsikt att förleda mig eller hade någon anledning att göra det; han förstod

      helt enkelt inte bättre.

Förutom den gången har detsamma hänt mig två eller tre gånger.

4.  Allting beror på att vi besitter det sanna ljuset så att vi fullkomligt kan iaktta Guds lag, på detta skall man bygga bönen, utan denna fasta grund kommer

       hela byggnaden att vackla.

Om nunnorna alltså inte har frihet att bikta sig för den de önskar, så skall de åtminstone få tala

om andliga ting med sådana personer som jag

har beskrivit.

Jag vågar gå ännu längre och säga att de ibland också bör göra det, även om deras biktfader

      har alla goda egenskaper, ty han kan lätta missta sig och det vore synd om alla gick vilse

          för hans kull.

De måste emellertid se till att de aldrig handlar mot lydnaden, det finns nämligen tvägar för allt.

Dylika samtal är mycket fördelaktiga för själarna och därför är det bra att man gör vad man kan för att få tillfälle därtill.  

5.  Alt detta som jag har sagt angår priorinnan.

Eftersom vi här inte söker någon annan tröst än själens, ber jag henne återigen att se till att systrarna får denna tröst, ty Gud leder själarna på olika vägar, och en enda biktfader är inte tvungen

       att känna till dem alla.

Jag försäkrar er att om ni är sådana ni bör vara,

    skall det inte fattas heliga personer som,

trots er fattigdom, vill ta sig an och trösta era själar.

Ty han som uppfyller våra kroppar skall också uppmana och göra någon villig att upplysa våra själar och så skall detta onda som jag

fruktar bli avhjälpt.

Ty om biktfadern skulle frestas av djävulen, med den följd att han misstar sig angående någon lärosats, så kommer han att bli försiktigare

       och handla med större eftertanke, om han vet att ni också rådfrågar andra präster. 

Om djävulen berövas denna ingång så hoppas jag vid Gud, att han inte skall finna någon annan i

      detta hus.

Därför ber jag, för Herrens kärleks skull, varje biskop att lämna systrarna denna frihet och att

inte beröva dem den så länge dessa präster är goda och lärda, vilket inte är svårt att veta

        på en så liten plats som denna.

6.  Vad jag här har sagt har jag själv sett och erfarit och även överlagt om med många lärda och heliga personer, som har undersökt vad som bäst lämpar sig för detta hus, så att det måtte tillväxa i fullkomlighet.

Bland de faror som vi överallt kommer att möta så länge vi lever, skall vi finna att denna är den minsta.

Kaplanen får aldrig tillåtas att gå ut och in i klostret

och inte heller biktfadern skall ha den friheten.

De skall istället vaka över tillbakadragheten

och ärbarheten i huset och över de yttre och inre framstegen för att, om de märker någon brist,

       meddela det till klosters överordnade, men de

skall själva inte bekläda detta ämbete.

7.   Detta är vad som för närvarande brukas

och är inte endast enligt min åsikt utan också med

uppmuntran av vår nuvarande biskop, under vars lydnad vi befinner oss, ty på grund av flera orsaker 

       är vi inte underkastade Orden utan honom.

Denne biskop, don Alvaro de Mendoza, som härstammar från en mycket förnäm familj, är en stor

      vän av klosterliv och helighet.

Han är en hängiven Guds tjänare och mycket ivrig att gynna detta hus på alla sätt.

Han sammankallade flera lärda, andliga och erfarna män som grundligt satte sig in i denna fråga

         och de kom till ovannämnda resultat.

Det är inte mer än rätt att kommande överordnade håller sig till dessa riktlinjer, eftersom de blivit

      fastställda av så goda män och efter så många

böner till Herren, för att han skulle upplysa dem i så hög grad som möjligt.

Det har han sannerligen gjort efter vad vi hittils

har sett. 

Må Herren värdigas att alltid verka för detta,

eftersom det sker till hans ära.  Amen.