BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.  26.

ANDLIGA OCH TIMLIGA FÖRDELAR SOM SJÄLEN

BERIKAS MED GENOM ATT AVSTÅ FRÅN DEN

GLÄDJE SOM KOMMER AV SINNLIGT

FÖRNIMBARA TING.

1.   Förvånansvärda är de fördelar som själen drar av att avstå från denna glädje.

De är dels av andlig, dels av timlig art.

2.  Den första fördel som själen förvärvar genom sin försakelse av sinnes glädjen består i att hon åter blir stark i kampen mot den förströddhet hon

      råkat in i genom att alltför mycket sysselsätta

sina sinnen, och så kan hon åter samla sig i Gud.

Anden återfår sin kraft, och de förvärvade dygderna tilltar ständigt.

3.  Den andra andliga vinsten som själen skördar genom motståndet mot sinnesglädjen är av förträfflig art.

Vi kan i sanning säga att den sinnliga människan

blir andlig.

Från ett djuriskt stadium höjer hon sig till ett förnuftigt stadium, hennes mänskliga liv närmar sig ett änglalikt liv, och från att ha varit mänsklig

      och världslig blir hon nu himmelsk och gudomlig.

Liksom en människa som söker sin glädje endast i de sinnliga tingen inte förtjänar annat epitet

    än sinnlig, djurisk och jordisk, så förvärvar hon sig alltifrån det ögonblick hon avstår från

       sinnesglädjen rätten att kallas en andlig

och himmelsk människa.

4.  Detta är en alldeles uppenbar sanning.

Sinnenas verksamhet och sinnlighetens kraft står ju, som Aposteln säger, i motsättning till andens verksamhet och kraft  ( Gal 5:17 ).

Om därför den enes krafter avtar och blir svagare, så ökas den andras krafter och blir starkare;

      de kunde inte tillta så länge de första stod hindrade i vägen.

När därför människans ande renar sig, det vill säga den högre del av själen som står i förbindelse och samband med Gud, förtjänar den alla de benämningar vi har talat om, ty den fullkomnar

       sig genom delaktighet i de andliga skatter

och de himmelska gåvor som Gud ger den.

Denna dubbla sanning bekräftas av den helige Paulus.

Han kallar den sinnlige, vars vilja inte söker annat än det förnimbara, för "en djurisk människa som inte tar mot vad som hör Guds Ande till",  under

       det att den som upplyfter sin vilja till Gud,

honom kallar han för "en andlig människa,

     som utrannsakar allt, ja också Guds djuphet"

( 1 Kor 2:14 ).

Själen förvärvar sig alltså här en beundrandsvärd

fördel, som sätter henne utmärkt väl i stånd

     att mottaga andliga skatter och gåvor från Gud.

5.  Den tredje fördelen består i en utomordentligt stor ökning av den njutning och glädje som viljan

får uppleva, även rent timligt.

Ty Frälsaren har ju sagt att han redan i detta livet skall vedergälla hundrafalt ( Matt 19:29 ).

För försakelsen av ett enda glädjeämne kommer Herren redan i denna världen att ge dig hundrafalt igen, både i andligt och i timligt hänseende,

        likväl som du också av det frivilliga njutandet av en enda sinnesglädje ådrar sig hundrafaldig

      plåga och bitterhet.

  

När ögat har renats från varje fåfäng glädje vid seendets njutning, upplever själen en helt förandlig glädje, som är vänd till Gud, vid allt vad hon ser, vare sig gudomligt eller profant.

Om hon har renats från det nöje som hörselsinnet kan ge henne, upplever hon hundrafalt mera andlig glädje, som är riktad mot Gud, vid allt vad hon hör,

       vare sig gudomligt eller profant.

Likadant är det med de övriga sinnena när de har renats.

Se på våra första stamföräldrar i paradiset som levde i oskuldens tillstånd.

Allt vad de såg, sade eller åt, det tjänade bara till att öka njutningen i deras kontemplation, därför att

den sinnliga delen hos dem hade reglerats och underordnats under förnuftet.

På samma sätt är det med den som har renat sina sinnen från alla förnimbara ting och underordnat dem under anden, han kommer också att redan

vid första ingivelsen kunna njuta en outsäglig

       ljuvlighet i sin älskande hänvändelse till Gud

och i kontemplationen av honom.

Så förhåller det sig nämligen, at för den rene vänder sig allting, både upphöjt och lågt, till det bästa 

och förskaffar honom en ännu större renhet.

För den som däremot är oren, vänder sig allt till fördärv, på grund av hans egen orenhet.

Men den människa som inte behärskar sinnenas glädje får aldrig smaka den upphöjda kontinuerliga glädjen i Gud genom hans skapade varelser

och verk.

Den däremot som inte länge lever sinnenas liv har styrt sina sinnens och själsförmögenheters handlingar hän mot kontemplationen av Gud.

Ty efter en god filosofis lära lever och handlar varje ting i enlighet med det vara som det har eller det liv som det lever.

Om alltså själen lever ett andligt liv och har kuvat det djuriska livet hos sig, så är det utan tvivel tydligt att då henne handlingar och känslor genom

      hennes andliga verksamhet har blivit förandligade. kan hon i allt bara vända sig till Gud.

Det följer att en sådan människa, som redan äger ett rent hjärta, i alla ting finner en kunskap om Gud som är fröjdefull och ljuvlig, kysk, ren och andlig,

       glad och älskande.

7.  Av det sagda framgår följande lära:

Så länge som människan ännu inte har vant sina sinnen vid den fullständiga reningen från sinnlig

      glädje, och som vi sagt inte använder dem så att hon i allting redan vid första ingivelsen håller sin andliga blick riktad på Gud, så länge måste hon

       också avstå från sin glädje, eller bättre sagt,

undertrycka sitt välbehag, för att hon skall kunna

          befria sin själ från det sinnliga livet.

Eftersom den människan ännu inte är andlig, måste hon leva i fruktan för att hon genom bruket av dessa ting kanske kunde komma att tillföra sina sinnen mera näring och kraft än sin ande.

Ty den sinnliga kraften är ännu förhärskande vid hennes verksamhet, och den höjer, underhåller och livnär sinnligheten.

Vår Frälsare ar sagt: "Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande"

( Joh. 3:6 ).

Den sanningen må man väl betänka.

Den som därför ännu inte har förkvävt sitt välbehag över sinnliga ting, han skall inte tro sig kunna göra ett gott bruk av sinnenas kraft och verksamhet,

       i hopp att därmed finn ahjälp för anden.

Tvärtom, själskrafterna kommer att öka mer, om  hon avstår från sinnliga glädjeämnen, det vill säga dämpar njutningen och begäret efter dem,

       än om han gör bruk av dem.

8.  Om den himmelska härligheteens skatter,

som i nästa liv är förbehållna dem som verkligen avstår från sinnesglädjen, behöver vi här inte tala.

Låt oss bara betänka beskaffenheten hos kropparna i lycksaligheten, såsom rörlighet och klarhet,

     som kommer att bli mycket högre än hos dem

som inte har utövat denna försakelse.

Låt oss också betrakta ökningen av den väsentliga härligheten, vilken motsvarar den grad av kärlek till Gud som själen har förvärvat.

Ty det är genom kärlek till Gud som själen har avvisat sinnesglädjen.

Och varje tillfällig och övergående glädje som man avstår ifrån motsvaras, som den helige Paulus

anmärker, av en evig och allt uppvägande härlighet

( 2 Kor 4:17 ).

Jag skall nu heller inte tala om de ytterligare moraliska, timliga och andliga fördelar som kommer av denna den sinnliga glädjens natt.

De är desamma som dem vi har talat om när vi behandlade de andra slagen av glädje, men de

uppenbarar sig här i en mycket högre grad,

därför att de njutningar man avstår ifrån berör människonaturen mycket innerligare.

Och det är därför som man, när man tar på sig denna försakelse, uppnår en mycket innerligare, djupare renhet.