FULLKOMLIGHETENS VÄG.

KAPITEL 5.

FORTSÄTTER ATT TALA OM BIKTFÄDER.

FÖRKLARAR HUR VIKTIGT DET ÄR ATT DE

ÄR LÄRDA MÄN.

1.   Må Herren i sin godhet intet tillåta att någon i detta hus får genomlida den ångest till själ och kropp som jag beskrivit.

Men om nu priorinnan är så förtrolig med biktfadern

att systrarna varken vågar säga något till honom om henne eller till honom!

Det skulle ge upphov till frestelsen att underlåta att bikta allvarliga synder av fruktan för att råka ut för obehag.

O, hjälp mig gode Gud!

Vilken skada skulle inte djävulen kunna åstadkomma här och hur högt är inte priset för deras fåfänga och anseende!

Om de endast rådfrågar en biktfader tror de att uppfyller sin Ordens krav och är till heder för klostret; men det är på denna väg som djävulen snärjer själarna, när han inte kan nå dem

på annat sätt.

Om systrarna däremot bad att få tala med någon annan biktfader, skulle man genast tro att all

ordning och reda i klostret gått förlorade, och om

      han dessutom inte tillhörde den egna Orden skulle man, även om han vore ett helgon bara att rådfråga honom.

2.   Jag ber varje priorinna, för Herrens kärleks skull, att tillåta denna heliga frihet.

Försök alltid få biskopen och provinsialen att lämna systrarna tillstånd att förutom sina vanliga biktfäder då och då få tala om sina själar med lära personer, särskilt ifall deras biktfäder, hur goda män de än

         må vara, inte är lärda, ty lärdom är en stor hjälp för att upplysa oss i alla ting.

Hos vissa personer finner man både lärdom

och andlig erfarenhet, och ju större nådegåvor

       Herren ger er i bönen, desto nödvändigare

är det att era gärningar och böner har säker grund.

3.  Ni vet redan att grundstenen måste vara ett gott samvete och er strävan att med alla krafter frigöra er också från de dagliga synderna och vinna den största möjliga fullkomlighet.

Ni tror kanske att varje biktfader vet detta,

men där tar ni fel.

Det hände mig en gång att jag måste tala om samvetsfrågor med en präst som hade övervarit en fullständig kurs i teologi, och han gjorde mig stor skada genom att säga att vissa ting var utan betydelse.

Jag vet att han inte för avsikt att förleda mig eller hade någon anledning att göra det; han förstod

      helt enkelt inte bättre.

Förutom den gången har detsamma hänt mig två eller tre gånger.

4.  Allting beror på att vi besitter det sanna ljuset så att vi fullkomligt kan iaktta Guds lag, på detta skall man bygga bönen, utan denna fasta grund kommer

       hela byggnaden att vackla.

Om nunnorna alltså inte har frihet att bikta sig för den de önskar, så skall de åtminstone få tala

om andliga ting med sådana personer som jag

har beskrivit.

Jag vågar gå ännu längre och säga att de ibland också bör göra det, även om deras biktfader

      har alla goda egenskaper, ty han kan lätta missta sig och det vore synd om alla gick vilse

          för hans kull.

De måste emellertid se till att de aldrig handlar mot lydnaden, det finns nämligen tvägar för allt.

Dylika samtal är mycket fördelaktiga för själarna och därför är det bra att man gör vad man kan för att få tillfälle därtill.  

5.  Alt detta som jag har sagt angår priorinnan.

Eftersom vi här inte söker någon annan tröst än själens, ber jag henne återigen att se till att systrarna får denna tröst, ty Gud leder själarna på olika vägar, och en enda biktfader är inte tvungen

       att känna till dem alla.

Jag försäkrar er att om ni är sådana ni bör vara,

    skall det inte fattas heliga personer som,

trots er fattigdom, vill ta sig an och trösta era själar.

Ty han som uppfyller våra kroppar skall också uppmana och göra någon villig att upplysa våra själar och så skall detta onda som jag

fruktar bli avhjälpt.

Ty om biktfadern skulle frestas av djävulen, med den följd att han misstar sig angående någon lärosats, så kommer han att bli försiktigare

       och handla med större eftertanke, om han vet att ni också rådfrågar andra präster. 

Om djävulen berövas denna ingång så hoppas jag vid Gud, att han inte skall finna någon annan i

      detta hus.

Därför ber jag, för Herrens kärleks skull, varje biskop att lämna systrarna denna frihet och att

inte beröva dem den så länge dessa präster är goda och lärda, vilket inte är svårt att veta

        på en så liten plats som denna.

6.  Vad jag här har sagt har jag själv sett och erfarit och även överlagt om med många lärda och heliga personer, som har undersökt vad som bäst lämpar sig för detta hus, så att det måtte tillväxa i fullkomlighet.

Bland de faror som vi överallt kommer att möta så länge vi lever, skall vi finna att denna är den minsta.

Kaplanen får aldrig tillåtas att gå ut och in i klostret

och inte heller biktfadern skall ha den friheten.

De skall istället vaka över tillbakadragheten

och ärbarheten i huset och över de yttre och inre framstegen för att, om de märker någon brist,

       meddela det till klosters överordnade, men de

skall själva inte bekläda detta ämbete.

7.   Detta är vad som för närvarande brukas

och är inte endast enligt min åsikt utan också med

uppmuntran av vår nuvarande biskop, under vars lydnad vi befinner oss, ty på grund av flera orsaker 

       är vi inte underkastade Orden utan honom.

Denne biskop, don Alvaro de Mendoza, som härstammar från en mycket förnäm familj, är en stor

      vän av klosterliv och helighet.

Han är en hängiven Guds tjänare och mycket ivrig att gynna detta hus på alla sätt.

Han sammankallade flera lärda, andliga och erfarna män som grundligt satte sig in i denna fråga

         och de kom till ovannämnda resultat.

Det är inte mer än rätt att kommande överordnade håller sig till dessa riktlinjer, eftersom de blivit

      fastställda av så goda män och efter så många

böner till Herren, för att han skulle upplysa dem i så hög grad som möjligt.

Det har han sannerligen gjort efter vad vi hittils

har sett. 

Må Herren värdigas att alltid verka för detta,

eftersom det sker till hans ära.  Amen. 

  

 

  

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

KAPITEL.   24.

DÄR DE TALAS OM DET TREDJE SLAGET AV GODA

TING I VILKA VILJAN KAN FINNA BEHAG.

DET TALAS OM DERAS NATUR OCH OLIKA SLAG,

OCH DET PÅVISAS HUR VILJAN SKALL AVHÅLLA

SIG FRÅN ALL GLÄDJE ÖVER DESSA TING, FÖR

ATT HELT KUNNA INRITA SIG PÅ GUD.

1.  Nu skall vi behandla den glädje som rör de sinnligt förnimbara tingen.

Det är som vi har sagt det tredje slaget av goda ting åt vilka viljan kan glädja sig.

Låt oss allra först notera att med sinnligt förnimbara eller sinnliga ting menar vi här allt sådant som i detta liv kan falla under synsinnet,

      hörselsinnet, luktsinnet smaksinnet eller känselsinnet, liksom också allt som skapats av den

         efterforskande verksamheten hos inbillningskraften, med ett ord, allt sådant som

   är beroende av de inre eller yttre kroppsliga sinnena.

2.   För att försätta viljan i en dunkel natt beträffande denna glädje över sinnligt förnimbara föremål, för att rena den och inrikta den på Gud, måste vi äter hänvisa till en redan ofta framställd sanning:

de nämnda sinnena hos den lägre delen av människan är helt och hållet ur stånd att lära känna Gud och att fattas väsen?.

Ögat kan inte se honom och inte något som liknar honom, örat kan inte höra hans röst och inte heller någon röst som liknar hans, luktsinnet kan inte

         andas en doft så ljuvlig som hans, smaksinnet inte smaka en så  upphöjd och ljuv sötma

      och inte heller kan känlosinnet uppfatta en så fin beröring att det kunde inges en föreställning

om Gud. 

Varken tankeförmåga eller inbillningskraft förmår

bilda sig en ide om honom eller skapa en gestalt som kunde återge honom.

Jesaja har sagt: 

"Aldrig har något öra förnummit honom, aldrig har något sett honom, och ingen mäniskas hjärta har kunnat tänka vad han är"  ( 64:4 ).

3.  Men här måste vi lägga märke till det faktum 

att sinnena kan förnimma njutningar och ljuvligheter, vilka antingen kommer från anden som till sinnena vidare befordrar någon just

        pågående förbindelse med Gud, eller också kommer från de yttre ingen som påverkar sinnnesorganen.   

Men som vi redan har sagt kan den sinnliga delen

av mäniskan varken genom anden eller genom sinnena lära känna Gud sådan han verkligen är.

Sinnenas förmåga når inte så långt, utan som är

     andligt, det mottar de på ett sinnligt sätt, och högre kan de inte nå.

Om därför viljan skulle glädja sig åt njutningen 

i någon av dessa förnimmelser, så vore detta

      åtminstone ett onyttigt företag.

Viljekraften skulle förlamas, och viljan kunde inte sysselsätta sig med Gud och finna sin glädje i honom enbart. 

Denna lycka uppnår den aldrig fullständigt på annat sätt än genom att gå in i natten fråga om detta slags glädje, och rena sig från den, liksom från

allt övrigt.

4.  Jag säger med avsikt att det vore ett onyttigt företag om viljan fäste sin glädje vid någon av dessa sinnliga förnimmelser vi talar om.

Om själen däremot inte stannar upp vid dem, utan alltifrån första ögonblicket som hon känner glädje åt det hon ser, hör och känner, riktar sin glädje på

       Gud, så är denna akt mycket god och värdefull,

då han ju är både dess orsak och dess mål.

I detta fall är det inte nödvändigt att visa ifrån sig

de intryck som stämmer henne till andakt och bön,

utan tvärtom kan man utnyttja dem till detta, ja man

       skall rentav göra det, eftersom de underlättar

en så helig övning som bönen är.

Det finns själar som känner sig på ett särskilt sätt dragna till Gud genom sådana sinnligt förnimbara

ting.

Icke desto mindre bör de här handla med klokhet och noga lägga märke till vilka verkningar som kommer av detta.

Ty många själar ger sig hän åt de tillfredsställelser som sinnena ger, under öregivande av att de ge sig hän åt bön och överlåtelse till Gud, under det att de i grund och botten mera söker rekreation än bön,

       och sin egen tillfredsställelse mera än Guds.

Även om avsikten nog kan vara riktad på Gud,

så är dock verkan en sinnlig tillfredsställelse,

     som försvagar viljan i stället för att väcka upp

den fullkomliga hängivenheten åt Gud.

5.  Och det är därför som jag här vill ge en regel, som skall tjäna till att upptäcka när de sinnliga njutningarna är nyttiga och när inte är det.

Här ett exempel.

När man lyssnar till musik eller något annat,

när man ser angenäma ting, när man inandas en fin doft, smakar behagliga ting eller erfar någon

      angenäm beröring, om själen då genast vid

första reaktionen vänder viljans tankar och känslor

       till Gud, så att hon finner mera glädje vid dessa tankar än vid den sinnliga bevekelsegrunden,

          och om hon använder den endast i detta syfte, då är detta ett säkert tecken på att den

        sinnliga impulsen är god och nyttig för anden.

I detta fall kan hon med fördel använda den, ty då hjälper oss de sinnligt förnimbara tingen att nå

      det mål för vilket Gud har skapat och gett oss

dem, och detta mål är att de skall tjäna oss till

         att bättre lära känna och älska honom.

Man måste här noga uppmärksamma at den själ

   hos vilken sinnlig ting frambringar den nämnda rent andliga verkan, hon motstår begäret efter dem

       och har nästan inget intresse för dem,

även när hon erfar den starka tjusningen hos dem.

Hon märker bara en stor glädje över njutningen

att älska Gud, som jag har sagt, och vilken de har förskaffat henne.

Därför gör hon sig inte mödan att söka dem,

och när de träder fram inför henne, gör sig viljan genast fri från dem, visar bort dem

      och vänder sig till Gud.

6.   Orsaken till att själen inte bryr sig om dem fastän de öppnar en väg till Gud är denna:

      anden har skaffat sig förmågan att i alla ting och under alla förhållanden endast vända sig

          till Gud.

Anden är så genomträng, så tillfredsställd och så uppfylld av Guds Ande, att den varken ringaktar dem eller begär dem.

Och om också begäret efter dem skulle vakna,

går den fort förbi det, försöker att glömma detta

     intryck och fäster igen vikt vid det.

Om man däremot inte känner denna andens frihet inom sig ifråga om de sinnliga tingen och njutningarna, utan ger sin vila hän åt dem och söker tillfredsställelse i dem, då drar man ingen nytta av

      dem utan bör söka frigöra sig från dem.

Och om man också har avsikten att rent förnuftsmässigt använda sig av dem på sin väg

till Gud, blir de ändå snarare ett hinder än med hjälp, snarare till skada än till välsignelse, endast

       genom att man får tillfälle till sinnlig njutning.

Ty mot en sinnlig njutning svarar en sinlig njutning verkan. 

Och märker man at ens lust till sådan njutning

är stor, måste man med desto större allvar öva

självförnekelse.

Ty ju mera en sådan lust tilltar, desto svagare

och ofullkomligare blir man.

7.  Därför bör en andlig själ, så snart hon erfar en sinnlig njutning, den må vara avsiktlig eller oavsiktlig, begagna den endast för Gud och upplyfta till honom den glädje hon finner i den, och så omforma den till en välgörande och fullkomlig glädje.

Hon bör veta att om inte alla hennes njutningar på detta sätt är fullkomliga, och om hon inte förnekar och avvisar varje annan njutning, även en skenbart

       upphöjd sådan, så blir tillfredsställelsen

fåfäng och onyttig, och ett hinder för viljans förening med Gud.

   

        

   

      

 

 

TANKAR AV INSIKT OCH VISHET .

#LYSSNA TILL VISHETEN, ÖPPNA DITT HJÄRTA

      FÖR INSIKTEN#.  " Ord. 2:2".

100.  Envis-hetens vilja :: lyssna inte på sin nästa.

101.  Frimodig-heten prövar människo-hjärtat.

102.  Frimodig-heten belönas.

103.  Ödmjuk-hetens karaktär : ej ordstridig, strids-lysten och diskussions-inriktad. 

104.  O-rätta handlingar ::: hindret för sanningens

inflytande.

105.  Skrytsam-hetens tunga belönings-lös.

106.  Låna ut sin tunga till sakt-modig-heten.

107.  Vredens tunga belönings-lös.

108.  Skön-heten och ljuv-lig-heten: själens inre läke-dom: sprider sin glädje, ro och harmoni. 

109.   Glädjen, ron och harmonin : själs-livets

veder-kvickelse.

110.   Tomhetens tal : talträngd tunga ärar pratsamheten och pratsjukheten :: 

     agnar för vinden.

111. Över-modets överlägsenhet :: 

äger dominantiskt inflytande över sin nästa.

112.   Ödmjuk-heten Och liten-heten  : Över-modets fiender Och o-vänner.

113.   Vassa och o-kloka tungor :: sårar 

människo-tankar Och hjärtan.

114.   Be-tjänande hjärtan === ödmjuka hjärtan.

115.   Lag-lös-heten == lever efter sina egna lagar

och paragrafer. 

116.   Lag-lös-hetens vilja :: äger O-ordningens vilja.

117.   Lag-lös-hetens hjärta :: ödmjuk-hetens

inre livs-fiende Och o-vän.

118.   Lag-lös-hetens tankar ++ o-lydiga inför

ödmjuk-hetens och liten-hetens tankar.

119.   Ödmjuka hjärtan === tänker ej på sig själv.

120.   Över-modets hjärta +++ tänker på sig själv.

121.   Över-modet känner trygg-heten i sig själv.

122.   Ödmjuk-hetens och liten-hetens inre längtan:

dela sitt liv med ärliga och öppen-hjärtliga hjärtan.

123.   Människans till-gänglighet : god vänskap.

124.   Människo-fruktan: hindret för god vänskap.

125.   Människors egen-vilja: väger lätt på vågen. 

126.   När människan förlorat : uppmuntran

och uppskattning från sina med-människor ::

     saknar hon själv förmågan att uppmuntra.

127.  O-moraliskt förfall : landets undergång.

128.  Ödmjuka hjärtan ++++ tack-samma hjärtan.

129.  Över-modigt hjärta ==== aldrig tack-samt.

#LYSSNA TILL VISHETEN, ÖPPNA DITT HJÄRTA

      FÖR INSIKTEN#.    Ord. 2:2.

130.  Kontroll-behovet :: villig kontrollera sina

med-människors vilja och tankar.

131.  Lates trygga lat-het och be-kvämlighet ::

landets undergång.

132.  Leende läppar :: ej sårande i människo-själen.

133.  Finns inre vila i tåla-modet och ut-hålligheten. 

134.  Över-modige i sin egna full-komlighet inför

människor :: säger sig själv vara den främste.

135.  Känna en tack-samhet efter nattens vila.

136.  Känna inre tack-samhet inför dagens föda.

137.  Tålamodet  ut-hålligheten  Och

ståndaktig-heten; belönas.

138.  Över-hetens o-fullkomlighet : stiftar

o-moraliska lagar.

139.  Över-hetens o-fullkomlighet : bryter givna

val-löften.

140.   Drivande produktions-tänkande : har sitt grund-tänkande i rädslan: över-leva som ett lönsamt företag.

141.   Tomma tankar  ord väger lätt på livets väg.

142.   Syn-sättets tom-het : få-fänglig-het.

143.   Tanke-sättets tom-het : ut-spridda

agnar för vinden.

144.   Dum-dristigt tale-sätt : ut-lånad tunga till

dår-aktiga ord.

145.   Tänk-värda ord : livets sinnesro.

146.   Tankens goda jord-mån : sprider värme

och omsorg.

147.   Tystnadens : tyst-hetens närvaro : tankens

:: talets och hjärtats harmoni, ro och vila.

148.   Hjärtats insikt : livets goda råd-givare.

149.   Över-modets tankar : skadar människans tanke-värld.

150.   Oron och förvirringen: träl-binder Och

för-slavar människans livs-vandring.

151.   Det som inte gjorts under sommar-tiden:

görs under vinter-tiden.

152.   Dårens ordförråd : tomma agnar för vinden.

153.   Vindens styrka: blir till skada +++ ordets styrka sårar eller uppmuntrar människo-hjärtan.

154.   Be-härskad tunga === livets källa:

själens hälso-samma närings-flöde.

155.   Tystnaden och still-heten: till-gänglig

för Alla.

156.   Hjärtats form-barhet : god och hälso-sam för både kropp och själslivet.

157.   Be-kymrat hjärta : oroligt och förvirrat.

158.   Ego-centriska regler och paragrafer : skadar

och förvirrar själs-livet.

158.   Laglös nation: förvirrande nation.

160.   Ut-lånad tunga till skvallret och för-talet:

skördar ondske-fulla frukter.

#LYSSNA TILL VISHETEN, ÖPPNA DITT HJÄRTA

       FÖR INSIKTEN#.   Ord. 2:2.

161.   Seende ögon : utlånade till för-talet & skvalleriet : aktiva redskap i deras ord & handlingar.

162.   Lyssnande öron : informerar tanke-världen.

163.   Tystnaden : tyst-heten : äls-kvärda Och uppskattade i ödmjuka och milda hjärtan.

164.   Klok-heten och vis-heten: känner varandra.

165.   Liten-heten och ödmjuk-heten: goda vänner.

166.   Tystnaden och still-heten: goda vänner.

166.   Ödmjuk-heten och liten-heten: öm-hetens

och mjuk-hetens goda vänner.

167.   Öm-heten och ömsint-heten känner varandra.

168.   Ödmjuk-heten och liten-heten: öm-hetens

och mjuk-hetens äre-krona.

169.   Det som inte görs idag : görs i morgon.

170.   Allt har sina bestämda tider.

171.   Tänkandet : lyssnandet och talandet

har sin tid.

172.    Lär-domens erfarenhet : kunskapens

och upplysningens glädje & harmoni.

173.    Ha-begärets : seende ögon förvirrar människo-tankar == hjärtan.

174.    Seende ögon : redskapet i Ha-begärets

Ord och handlingar.

175.    Klok-hetens och vis-hetens kunskap:

hjärtats och sinnets trygg-het och vila.

176.    Trösterika : uppmuntrande händer:

hjärtats inre styrka och trygg-het .

177.    Vara älskad, upp-skattad och värde-full:

värde-sätter människans livs-stil och livs-föring.

178.    Be-härskad tunga: hatets, knorrandets,

gnällandets och knotandets fiende Och o-vän.

179.    Tack-samheten : ej äre-lysten :: frid-sam

och vilande.

180.    Tack-samheten : förnöjsam och anspråkslös.

181.    Smärt-samt hjärta : sårat och blödigt hjärta.

182.    Svekets och bitter-hetens hjärta : sårat

och blödigt hjärta.

183.    För-låtelsen för-ståelsen Och för-troendet:

läker så-rigt Och för-blött hjärta.

184.   Frid-samt Och uppmuntrat hjärta:

återspeglar still-hetens Och tyst-nadens närhet.

185.   Vara rädd om tystnaden Och stillheten.

186.   Vara rädd om fridsamt Och uppmuntrat hjärta

uppmuntrar sin nästa.

187.   Uppmuntran : vidrör människo-hjärta. 

188.   Känner en önskan flera skulle smaka :

känna tålamodets, uthållighetens och ståndaktighetens milda närhet : bli berörda av deras kärleks-beröring.

#LYSSNA TILL VISHETEN, ÖPPNA DITT HJÄRTA

       FÖR INSIKTEN#.     Ord. 2:2.

189.   Vara älsk-värd upp-skattad Och värde-full i deras när-het.

190.  Ödmjuk-hetens Och liten-hetens harmoni ::

kroppens Och själens inre frid och glädje.

191.  Upp-muntrans harmoni :: leendes läppars harmoni.

192.  Diskussioner :: strids-lystna ord.

193.  Strids-äpplen :: diskuterande ord.

194. Strids-lysten tunga van-ärar saktmodiges tunga.

195.  Strids-lystna ord :: van-ärar sakt-modiges

och mildes ord.

196.  Havets tyst-nad Och still-het :: själens

och kroppens harmoni.

197.  Fin-hetens öm-hetens Och mjuk-hetens

livs-stil :: leendes läppars harmoni.

198.  Problemens Och be-kymrens tunga börda ::

av-lastas i tyst-nadens och still-hetens

    talande råd-givning.

199a.  Då-liga man-liga Och kvinn-liga före-bilder ::

sårar inre själslivet.

199b.  Goda kvinn-liga Och man-liga före-bilder ::

läker så-riga och blödande hjärtan.