Alla inlägg under augusti 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 20 augusti 2016 07:28

MÄNSKLIGHETENS OLIKA KARAKTÄRS-DRAG.



1.   Ärlige leds av sin ärlighet.



2.   Öppenhjärtlige leds av sin öppenhjärtlighet.



3.   Tålmodige leds av sin tålighet.



4.    Uthållige leds av sin uthållighet.



5.    Ståndaktige leds av sin ståndaktighet.



6.    Fridsamme leds av sin fridsamhet.



7.    Rättfärdige leds av sin renhjärtlighet. 



8.    Ostrafflige inte laglös.



9.    Renhetens tankar leds av renhjärtligheten.



10.  Ödmjuke leds av sin ödmjukhet.



11.  Milde leds av sin mildhet.



12.  Saktmodige leds av sin saktmodighet.



13.  Livet i tystnaden leds av sin tysthet.



14.  Livet i stillheten leds av sin stillhet.



15.  Livet i lydnaden leds av sin lydighet.



16.  Livet i litenheten leds av sin litenhet.



17.  Livet i förlåtelsen leds av förlåtelsen.



18.  Godheten leds av sin godhet.



19.  Vänligheten leds av sin vänlighet. 



20.  Tacksamheten leds av sin tacksamhet.



21.   Livet i trovärdigheten leds av sin trovärdighet.



22.   Livet i sanningen leds av sanningen.



23.   Livet i återhållsamheten led av sin återhållsamhet.



24.   Utålligheten leds av uthålligheten.



25.   Vist och klokt hjärta leds av visheten

och klokheten. 


 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 20 augusti 2016 07:27

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJED BOKEN.  Kapitl. 5.


OM DEN TREDJE SKADAN SOM SJÄLEN


FÅR LIDA GENOM DE  KLARA NATURLIGA


UPPFATTNINGARNA I MINNET.


1. Den tredje skadan som själen ådrar sig genom de naturliga iakttagelserna i minnet är privativ,

     ty den kan förhindra det moraliska goda och ta

bort det andliga goda.


Och för att visa hur dessa iakttagelser hindrar det

moraliska goda i själen, måste vi först av allt känna till att det moraliska goda består i att undertrycka

        häftiga begär och att tygla oordnade böjelser.

Och därmed följer som resultat i själen lugn, frid, vila och moraliska dygder, alltsammans

        sådant som utgör det moraliska goda.


Dessa tyglar och tömmar, dem äger själen inte verkligen, om hon inte håller fast vid att leva på avstånd från och i glömska av allt sådant som väcker en viss böjelse hos henne.


Ty det är bara ur minnets uppfattningar som förvirringar i själen uppstår.


Men har man skjutit undan allt skapat ur minnet, finns det ingenting som kan störa friden eller väcka

lustarna.


Därför säger ett ordspråk:

 

Vad ögat inte ser, det begär inte hjärtat.


2.  Denna erfarenhet gör vi varje ögonblick.


Vi ser att varje gång som själen tänker på något blir hon upphetsade och förlorar mer eller mindre sinnesron, alltefter det intryck som förmålet

gör på henne.


Är  föremålet besvärligt eller retfullt, känner hon

ledsnad eller motvilja; är det behagligt, väcker det

glädje och längtan och så vidare.


Av vilken art de intryck än är som framkallas av tankarna, måste de nödvändigtvis utlösa förvirring

i själen. 


Hon går från glädje till ledsnad, från avsky till kärlek och är inte i stånd att vidmakthålla ett

och samma tillstånd, villket bara den moraliska friden kan, om hon inte försöker att gömma allting. 


Det är alltså tydligt och klart att de iakttagelser som finns i minnet i hög grad hindrar de

moraliska dygderna i själen.


3.  Av det sagda framgår också klart att ett minne

som är upptaget av föreställningar är ett hinder

för det mystiska och andliga livets goda.


Ty en själ som lever i oro och som inte äger något stöd i det sedligt goda som sådant, är inte mottaglig för det andliga, som bara ingjuts i en själ där lugn och frid härskar.


Och om själen dessutom sätter värde på minnets

iakttagelser, som hon lägger vikt vid dem och sysselsätter sig med dem, fastän hon bara kan ägna uppmärksamhet åt en sak i sänder, hur skulle

       hon då kunna vara fri att sysselsätta sig med

de ofattbara tingen, det vill säga med Gud?


Som vi alltid sagt, för att själen skall kunna nå fram till Gud, måste hon föredra icke-förståelsen,

framför förståelsen, hon måste byta ut det föränderliga och begripliga mot det oföränderliga

och obegripliga.

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 14 augusti 2016 06:04

KAPITEL.  4.


DETT AKAPITEL TALAR OM DEN ANDRA SKADAN,


DEN SOM DJÄVULEN KAN FÖRORSAKA SJÄLEN


GENOM MINNETS NATURLIGA FÖRNIMMELSER.


1.  Den andra positiva skadan som själen kan lida till följd av minnets kunskaper förorsakas av djävulen för att utöva ett starkt tryck på själen.


Han är nämligen i stånd till att bibringa själen nya

intryck, kunskaper och infall och med deras hjälp väcka till liv inom henne stolthet, girighet, avund,

       vrede och så vidare, förleda henne till orätfärdigt hat och fåfäng kärlek och på många

sätt lura henne.


Dessutom brukar han så starkt inprägla fantasins ingivelser och framställa dem på ett sådant sätt

att det falska ser sant ut och det sanna falskt.


Kort sagt, största delen av det onda som djävulen

tillfogar själen kommer ur kunskpaer och föreställningar hos minnet.


Om därför denna själsförmögenhet inhöljs i glömskans fullständiga mörker, därmed porten stängd för det skadliga inflytandet från den

onde fienden och själen är befriad från allt

      detta, vilket är en stor välsignelse för henne.


Djävulen förmår nämligen ingenting i själen annat än genom själsförmögenheternas verksamhet, framför allt genom kunskaper, eftersom det är

      av dessa som nästan all verksamhet hos

de andra själsförmögenheterna beror.


Om därför minnet töms på dessa kunskaper, förmår djävulen inte längre någonting, ty han finner ingenting att hålla sig till, och när han inte

       har något hjälpmedel kan han ingenting göra.


2.   Jag skulle önska att de själar som ägnar sig åt andlighet kunde nå fram till full förståelse för vilket stort elände de onda andarna kan åstadkomma i själarna medelst minnet, när de vill använda det.


Hur mycket sorger och bedrövelser, hur mycket fåfänglig glädje inger djävulen dem inte, och detta

inte bara när de skulle rikta sina tankar på Gud,

       utan också när de måste ägna sig åt jordiska ting!


Hur mycket orenhet låter han inte gro fast i deras ande genom att med styrka vände dem bort från den rätta bönen, som består i att själen hel och hållen,

        med alla sina själskrafter, vilar i det Högsta Goda, detta ofattbara, och därför att de inte

              är detta ofattbara Goda!


Och även om denna frigörelse inte åstadkommer något så värdefullt som själens vila i Gud,

     måste man ändå betrakta den som något

mycket stort och gott, därför att den skyddar själen från en mängd bekymmer, sorger och bedrövelser, för att nu inte tala om alla de ofullkomligheter

         och synder som den bevarar henne från.  

         


Av Jan-Owe Ahlstrand - 14 augusti 2016 06:04


















ALLT HAR SIN TID.



PREDIKAREN. 3:1-8.




1.  #Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen#.



2.  #En tid för födelse, en tid för död, en tid för att plantera, en tid för rycka att upp#.



3.  #En tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva

ner, en tid att bygga upp#.



4.  #En tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja,

en tid att dansa#.



5.  #En tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,

en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag#.



6.  #En tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta#.



7.  #En tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

en tid att tiga, en tid att tala#.



8.  #En tid att älska, en tid att hata, en tid för krig,

en tid för fred#.  



Av Jan-Owe Ahlstrand - 14 augusti 2016 06:03

KAPITEL.  3.


DÄR DET TALAS OM TRE SLAGS SKADOR SOM


DRABBAR SJÄLEN, OM HON INTE ÅSTADKOMMER


NATT INOM SIG GENOM ATT AVVISA ALLA


ERINRINGAR OCH INFALL UR SITT MINNE.


DET TALAS OM DEN FÖRSTA SKADAN.


1.  Om nu andlig själ trots allt vill betjäna sig av sina erinringar och sin naturliga tankeverksamhet, det må vara för att nå fram till Gud eller i andra syften, måste hon ta på sig tre slags skador eller olägenheter.


Två av dessa är av positiv natur, den tredje av privativ.


Orsaken till den första skadan ligger i denna världens ting, orsaken till den andra ligger hos djävulen.


Den  tredje skadan, som är privativ, är ett hinder,

ett motstånd, som de skapar i själen för att hindra

hennes förening med Gud.


2.  Den första olägenheten, som framgår ur kontakten med denna världens ting, består i att utsättas för alla slags faror till följd av ens erinringar och tankeverksamhet.


Det gäller misstag, ofullkomligheter, begär, böjelse för att kritisera, tidsspillan och ännu flera ting,

som åstadkommer en mängd orenhet i själen.


Men det är inte tänkbart annat än att den som

håller fast vid sina erinringar och tankar med nödvändighet måste falla offer för varjehanda misstag. 


 Ofta ser det sanna falskt ut, det säkra ser tvivelaktigt ut och tvärtom, vi lär ju knappast känna en enda sanning, riktigt grundligt.


Men allt detta undviker man, om man frigör sitt minne från alla erinringar och allt självständigt

tänkande.


3.   Om man sysselsätter minnet med vad man har hört, sett, rört eller smakat, råkar man vid varje

steg in i ofulkomligheter.


Varje föremål orsakar alltid något intryck av exempelvis kärlek, smärta, fruktan, hat, fåfängt hopp, fåfäng glädje, fåfäng ära och så vidare.


Allt detta är årtminstone ofullkomligheter och ibland till och med obestridliga förlåtliga synder; alltsammans är sådant som grumlar den fullkomliga renheten i själen, även om dessa erinringar och

       detta tänkande skulle röra sig om

gudomliga ting.


Vidare är det klart att det då uppstår ytliga önskningar, ty de väcks helt naturligt till liv av dessa erinringar och denna tankeverksamhet hos minnet, och för övrigt innebär redan själva

        det faktum att man vill äga av dessa erinringar

och syssla med dem en böjelse till lystnad. 


Man inser också lätt att en sådan själ dessutom ofta förleds till falska omdömen.

Ty det är alldeles oundvikligt att man tar fel på ont och gott hos sin nästa om man förlitar sig på sitt

minne, av det skälet att det goda kan se ont ut

         och det onda gott.


Enligt min åsikt kan ingen människa skydda sig mot dessa fel, om hon inte förblindar sitt sinne och bevarar det i den djupaste natt i fråga om alla

dessa ting.


4.   Ni kanske invänder att människan kan  övervinna dessa svårigheter, allteftersom de 

träder fram.


Men jag anser att hon inte är fullt i stånd till detta,

ifall hon bryr sig om dessa kunskaper och erinringar, ty de föder tusentals ofullkomligheter, några är så subtila och fina att de omärkligt hänger

       fast vid själen, ungefär som bleck vid händerna på den som vidrör det.


Bäst undgår man alltsammans genom att en gång för alla befria minnet därifrån.


Nu invänder vidare att på detta sätt berövar man själen en mängd goda tankar och reflexioner, som skulle ha kunnat hjälpa henne att få mera nåd av Gud.


Då svrar jag att till denna rening, som förbereder för nåd från Gud, bidrar ingenting bättre än själens renhet, och består i frigörelse från tillgivenhet för

allt skapat, för förgängliga ting och för de frivilliga erinringar av dessa som man håller kvar.


Ty sådan tillgivehet hänger förvisso trots allt envist fast vid själen, enligt min åsikt, på grund av den ofullkomlighet som henne ssjälskrafter av naturen

     har och som de för in i sin verksamhet.


Därför finns det ingenting bättre än att lära sig att bringa dem till tystnad och stillhet, så att Gud

kan tala till själen.


Ty som vi har sagt, om själen vill uppnå föreningens tillstånd, måste hon förlora sin naturliga verksamhet ur sikte.


Och detta sker när hon, enligt profetens ord, tillsammans med alla sina själskrafter går ut iöknen och Gud talar till hennes hjärta  ( Hos 2:14 ).


5.  Ni kanske alltjämt vill svara mig och säga att själen kan väl inte få någon nåd om hon inte tänker efter och riktar sina tankar på Gud, ty annars måste hon ju bara utsätta sig för tusentals distraktiner

och svagheter.


Jag svarar att om minnet håller sig fritt från allt

som kan oroa det, både på jorden och i himlen,

     då ser jag verkligen ingen möjlighet till att något ont, några distraktioner eller andra olägenheter

och fel skulle kunna vinna inträde, ty dessa är ju

         alltid följden av ett utsvävande minne.


Men då skulle källan till dem vara igentäppt och ingången spärrad.


Det vore en annan sak om man stängde sina portar för allt tänkande och mediterande över himmelska

ting och däremot öppnade dem för jordiska ting.


Men i vårt fall tänger vi portarna för allt varifrån det än kommer, genom att hålla minnet tyst och stumt.


Och i denna tystnadens stillhet lyssnar anden till Guds röst och säger med profetens ord:


"Tala, Herre, din tjänare hör"  ( 1 Sam. 3:10 ).


Sådan skulle sinnestämningen hos Bruden i Höga Visan vara, enligt Brudgummens ord när han sade:


"Min syster är en tillsluten lustgård, en förseglad källa"  ( 4:12 ), det vill säga att hon är tillsluten

för allt som tifrån kunde tränga in i henne. 

 

6.  Måtte själen alltså förbli så tillsluten och vara fri från bekymmer och sorger.


Han som kroppsligen gick in till sina lärljungar, fastän portarna var stängda, och som gav dem sin

frid, fastän de själva var okunniga och inte kunde tro att detta var möjligt, han skall också andligen gå in i själen utan att hon själv vet hur eller

       medverkar till detta.


Och detta sker när hon väl stängt portarna till sina tre själsförmögenheter, minnet, förståndet och viljan, för alla intryck.


Då kommer hon att bli uppfylld av frid och, för att tala med profeten, en 

"ström av frid skall  utgjutas över henne"

( Jes 66:12 Vulg. ), för att skingra all misstro och

       osäkerhet, förvirring och mörker, som kom

henne att tro att hon var förlorad.


Må själen alltså inte förtröttas att be och hoppas

i utblottning och frigjordhet, ty han som är hennes Högsta Goda skall inte vara borta länge.   


        

Av Jan-Owe Ahlstrand - 13 augusti 2016 06:42



TUNGANS MISSBRUK.


Tungan är en eld.


JAKOBSBREVET.


1.   #Mina bröder, bli inte lärare allesammans, ni vet att vi får en strängare dom#.


2.   #Ty vi felar alla på många sätt.

Den som inte felar i sitt tal, han är fullkomlig,

        och han kan tygla hela sin kropp#.


3.   #När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss styr vi också hela hans kropp#.


4.   #Och tänk på fartygen som är så stora

och drivs av hårda vindar; ändå styr rorsmannen

       dem med det lilla rodret dit han vill#. 


5.   #På samma sätt med tngan; den är en liten lem

men kan skryta över hur mycket den förmår.


En liten eld kan sätta en hel skog i brand.


6.   #Och tungan är en eld, själva den onda världen bland våra lemmar.

      Den fläckar hela vår kropp, den sätter livshjulet i brand och har själv sin eld i helvetet#.


7.   #Det finns ingen art bland fyrfota djur, fåglar,

kräldjur eller havsdjur som inte kan betvingas

och har betvingats av människan#.


8.   #Men tungan kan ingen människa betvinga,

orederlig och ond som den är och full av dödligt gift#.


9.   #Med den tackar och lovar vi vår Herre och fader, med den förbannar vi människorna,

som är skapade till Guds avbilder#.


10.  #Från samma mun kommer lovsång och förbannelse.  Så får det inte vara, mina bröder#.


11.  #Inte kan samma källsprång ge både sött

och bittert vatten#? 


12.  #Och, mina bröder, inte kan ett fikonräd bära oliver eller en vinstock fikon eller en saltkälla

       ge sötvatten#. 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 13 augusti 2016 06:41

TREDJE BOKEN. KAPITEL 2. A.


DÄR MINNETS NATURLIGA FÖRNIMMELSER


BEHANDLAS.  DET VISAS HUR MINNET MÅSTE


VARA TOMT PÅ DEM, FÖR ATT SJÄLEN SKALL


KUNNA FÖRENA SIG MED GUD GENOM


SJÄLSFÖRMÖGENHETER.


1.   Läsaren får inte någon av dessa böcker förlora ur sikte det mål som vi har uppställt för oss.


Ty i annat fall skulle åtskilliga betänkligheter kunna stiga upp inom honom, antingen han läser det som vi i det föregående har sagt om förståndet eller det

     som vi nu har att säg aom minnet och sedermera

om viljan.


När hon ser hur vi tillintetgör dessa själsförmögenheter med avseende på deras respektive verksamheter, kunde han kanske komma på den tanken att vi river ned det andliga livets

       byggnad i stället för att bygga upp den.


Och detta skulle vara sant om vi bara vände oss

till nybörjare.


Ty dessa måste ju verkligen fortsätta att förbereda

sig genom sådana iakttagelser som kan hämtas

     ur meditationer och argumenteringar.


2.  Men vårt mål är att undervisa om hur man skall kunna överskrida detta stadium, för att genom kontemplation så småningom uppnå förening

med Gud.


Och det är därför som själsförmögenheternas alla sinnligt förnimbara hjälmedel måste överges

och bringas till tystnad, för att Gud ensam skall kunna skapa denna förening med själen.


För att möjliggöra detta finns det bara ett medel, nämligen att röja alla hinder ur vägen och se till

att själskrafterna inställer all verksamhet inom

      sitt naturliga område.


På det sättet skaffas utrymme för det övernaturliga,

som skall komma och uppfylla själen och upplysa henne.  

Ty hennes egen förmåga är inte tillräcklig för att lyfta henne till en så upphöjd värdighet.


Tvärtom skulle själen vara ett hinder för sig själv om hon inte drog sig ur spelet.


3. Om det nu är riktigt ------ och det är det ----

att själen så småningom får lära känna Gud mera genom vad han inte är än genom vad han är,

       måste hon försöka nå fram till honom på liknande sätt, genom att helt och hållet avstå från sina förnimmelser och iakttagelser, naturliga

      såväl som övernaturliga, i stället för att lämna tillträde åt dem.


Efter denna metod kommer vi det följande att gå tillväga med minnet.

Vi tänker nämligen röja alla naturliga trånga skrankor ur vägen för det, och sedan lyfta upp det över sig självt, det vill säga över varje noga uttryckt kunskap och över varje sinnligt förnimbart

ägande, upp till det högsta hoppet om den

ofattbare Guden.


4.  Jag börjar alltså med de naturliga kunskaperna.

Och jag säger att hos minnet är dessa kunskaper

     de som det kan bilda sig om föremålen med hjälp av de fem kroppsliga sinnena, alltså hörseln, syn, lukt, smak och känsel, vidare alla iakttagelser

         som minnet på detta sätt bildar och klart

kan föreställa sig.


Alla dessa kunskaper och bilder måste minnet emellertid helt göra sig av med.


Det måste sträva efter att till och med förlora varje begrepp om dem, så att de inte lämnar minsta intryck eller spår efter sig.


Ja, minnet skall vara så tomt på dem, som om det aldrig hade vetat något om dem.


Om själen vill förena sig med Gud också genom minnet, har hon ingen annan möjlighet än att förinta

sitt minne beträffande alla dessa bilder.


Ty minnet kan förenas med Gud endast om det gör sg fullständigt fritt från alla bilder som inte är Gud.


Men nu kan ju Gud inte inneslutas i någon bestämd form eller föreställning, som vi har sagt redan i förståndets natt.


Och då "ingen kan  tjäna  två herrar", som Kristus säger  ( Matt. 6:24 ), kan inte heller minnet vara fullkomligt förenat med Gud om det fortfarande är förenat med enskilda former och föreställninngar.


Men nu finns det inte någon form eller bild under vilka minnet skulle kunna fatta Gud.


Därför är också minnet, när det är förenat med

Gud, utan form och utan gestalt, vilket även den dagliga erfarenheten lär oss.


Inbillningskraften är inte längre verksam och minnet är helt försjunket i det högsta goda, glömskt av allt, och erinrar sig ingenting.


Ty denna förening med Gud gör fantasin alldeles tom och renar den från alla former och kunskaper,

för att höja den till ett övernaturligt tillstånd.


5.  Det är någoting mycket underligt som då ibland kan ske.

När Gud skänker minnet sådana förenande kontakter, förekommer det ibland att det i hjärnan,

där minnet har sitt säte, plötsligt uppstår ett slags

       omvälvning, så stark att man tror att man svimmar och förlorar förnuft och alla sinnen.


Denna effekt är mer eller mindre stark, beroende på hur stark den gudomliga kontakten är.


Men på detta sätt blir som sagt minnet befriat

och renat från alla sina kunskaper, vilka blir

liksom främmande, och minnet blir till den grad medvetet om sig självt att det måste göra en riktig kraftansträngning för att kunna erinra sig något.


6.  Denna glömska hos minnet och denna förlamning av inbillningskraften som inträder till följd av minnets förening med Gud är ibland sådana att rundig tid förgår innan man märker det och vet vad

som har hänt.

        Och eftersom inbillningskraften ofta förblir förlamad, märker själen inte alls något smärtsamt

händer henne, ty utan inbillningskraften finns

     det inga känslor. 


För att Gud skall ge själen sådana förenande kontakter bör hon emellertid befria sig själv från

alla förnimbara kunskaper.


Men vi måste lägga märke till denna bortkoppling av själsförmögenheterna inte existerar på samma

sätt hos de fullkomliga själarna, ty de har nått

      fram till den fullkomliga föreningen,

och sådana bortkopplingar äger rum endast i 

början av föreningen.


7.  Nu svarar ni mig kanske:

Allt detta är mycket bra, men följden blir ju att man förstör det naturliga bruket av själskrafterna oc deras normala förlopp.


I så fall blir ju människan mera lik ett djuroch glömsk av allt, och vad värre är, hon är inte i stånd att tänka förnuftigt längre och att komma ihåg det naturliga livets behov och funktioner. 


Men det heter ju att Gud förstör inte naturen,

utan fullkomnar den.


Ur det som här lärs ut följer emellertid med nödvändighet en tillintetgörelse av naturen.  


Ty då vet människan inte längre av moralens

och förnuftets regler som hon dock skulle rätta sig efter, och inte heller naturens lagar som hon

    skulle tillämpa.


Hon kan ju inte längre erina sig något av allt detta,

eftersom hon frigör sig från alla kunskaper och former som är nödvändiga hjälpmedel för

minnesförmågan.


8.  På denna invändning svarar jag att det förehåller

sig verkligen så.


Ju mera minnet förenar sig med Gud, desto fullkomligare blir de klara och tydliga kunskaperna,

     ändå därhän att de går fullständigt förlorade. 


Deta äger rum när fullkomningen övergår till föreningens tillstånd.


I början, vid själva inträdandet i detta tillstånd,

är det oundvikligt att själen helt glömmer sin omgivning, eftersom all abilder och erinringar alltmer försvinner ur minnet.


Till följd av detta begår hon då många fel i sitt yttre uppträdande.


Man tänker då varken på att äta eller dricka,

inte heller på om man redan har gjort en sak

eller inte, om man har sett en sak eller inte,

       om man redan har sagt en sak eller inte,

just på grund av att minnet är så helt förskjunket

i Gud.


Men så snart föreningen har blivit varaktig,

vilket för själen är det högsta goda, förekommer

inte längre någon sådan glömska i fråga om hennes

moraliska eller naturliga handlande. 


Tvärtom visar hon då prov på en överlägsen fulkomning i alla handlingar som är lämpliga

och nödvändiga, eftersom dessa handlngar inte längre utgår från minnets bilder och erinringar.


Ty då själen nu som sagt befinner sig i föreningens tillstånd, vilket är ett övernaturligt tillstånd, upphävs den naturliga verksamheten hos minnet

      och de övriga själsförmögenheterna.


Dessa lämnar området för sin naturliga funktion

och övergår till det gudomligas, det vill säga till det övernatrligas område.


Minnet har således omformats till Gud och kan därför inte längre ta emot intryck av tingen genom förmedling av bilder och kunskaper.


I detta tillstånd är all verksamhet hos minnet och de övriga själsförmögenheterna gudomliga.


Då alltså själskrafterna är omformade till Gud,

är de Guds egendom och Gud är deras ende Herre.


Därför är det också han som sätter dem i verksamhet och på gudomligt sätt bestämmer över

dem enigt sin gudomlige Ande och vilja.


Och detta fullbordas på ett sådant sätt att Guds handlingar och själskrafternas handlingar inte

är årskilda, och att själens handlingar är Guds

handlingar.


De är alltså gudomliga handlingar, ty "den som

förenas med Gud, han är en enda ande med honom"

( 1 Kor. 6:17 ).


Av detta framgår alltså att själens handlingar

i föreningens tillstånd utgår från Guds Ande

och är gudomliga.  







Av Jan-Owe Ahlstrand - 13 augusti 2016 06:41

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.


TREDJE BOKEN.  Kapitel. 2 Del. 2.


9.    Därför är också sådana själars verk de enda

som är riktiga och förenliga med förnuftet,

och de är aldrig olämpliga.


Ty Guds ande låter dem få veta vad de bör veta,

han låter dem å andra sidan vara okunniga om vad

de bör vara okunniga om, och han låter den erinra

       sig vad de bör minnas, men utan bilder.


Guds Ande låter dem glömma vad de skulle glömma, älska vad som är värt att älska, men däremot inte älska vad som inte står i förbindelse med Gud.


På så sätt är de första rörelserna hos själskrafterna i dessa själar alltid gudomliga.


Och det är ingenting att förundras över, att dessa själskrafters rörelser och handlingar är gudomliga, eftersom de är omdanade till Gud.


10.   Jag vill ge några exempel för att belysa dessa

verkningar.


Någon ber en person om är i föreningens tillstånd

att anbefalla honom till Gud.


Men denna person bevarar inte något intryck av detta i minne, inte någon kunskap alls om vad den

andre bett honom om.


Men om det är riktigt att anbefalla honom till Gud,

och om Gud vill ta emot denna bön, då ger han

en impuls till viljan hos denna första person

och inger honom en önskan att göra vad han

       blivit ombedd att göra.


Om Gud emellertid inte vill veta av denna bön, då kan denna första person anstränga sig hur mycket

som helst, han kommer ändå inte att lyckas,

ja han kommer inte ens att känna någon lust därtill.


Emellanåt kan Gud däremot inge honom lust att be för andra som han inte alls känner, eller som han kanske aldrig hört talas om.


Detta kommer sig av, som jag har sagt, att det är Gud ensam som ger dessa själar impulser till

att fullgöra de verk som motsvarar Guds vilja

och hans planer, och detta utan att det är möjligt 

        för dem att handla annorlunda.


Det är därför som dessa själar alltid har framgång i

sina böner och strävanden.


Av sådan art var den ärorika Jungfruns, Vår Frus,

verk och böner.


Då hon redan från början hade upphöjts till detta tillstånd av förening, bar hon aldrig i sin själ

bilden av något skapat, som skulle ha kunnat avlägsna henne från Gud eller ge henne någon impuls.


Alla impulser inom henne utgick från den Helige Ande.


11.  Ett annat exempel.

En person skall vid en viss tidpunkt förrätta ett nödvändigt arbete.


Han har emellertid inte någon minnesbild av detta.


Men utan att han vet hur, tar hans minne emot den nyssnämnda impulsen och med ens är han medveten om hur och när han skall utföra sitt

uppdrag för att lyckas.


12.  Den Helige Ande ger en sådan själ sitt ljus inte bara vid sådana tillfällen, utan också i en mängd

andra fall som just inträffar eller kommer att inträffa, även om de ligger henne helt fjärran.


Dessa kunskaper, som ibland når själen på

intellektuell väg, ges henne ofta utan någon förnimbar form.


Själen själv vet inte hur hon har fått dem, men de

har getts henne av den gudomliga Visheten.


Ty eftersom själar av detta slag uppövas att med sina naturliga själsförmögenheter inte veta eller förstå någonting, kommer de ofta så långt att de

vet allting, som vi sade när vi beskrev BERGET,

      så att de med den Vise kan säga:


"Ty Visheten, hon som är mästare i allt,

undervisar mig"  ( Vish 7:22 ).


13.  Men, säger du kanske, det är alldeles omöjligt för en själ att göra sitt minne så tomt och så fritt

från alla intryck och fantasiföreställningar att hon

skulle kunna nå fram till ett så  upphöjt tillstånd.


Här finns det ju två svårigheter inför vilka all mänsklig ansträngning och skicklighet kommer

till korta.


Den första är att man med sin naturliga färdighet skulle kunna kasta av sig naturen, vilket är omöjligt.


Och den andra, som är ännu svårare att genomföra,

att kunna vidröra och förena sig med det

övernaturliga.


Jag svarar förvisso är det Gud som måste upphöja själen till detta övernaturliga tillstånd.


Men själen får därför inte själv försumma någonting för att förbereda sig, och det kan ske på alldeles naturlig väg, särskilt med den hjälp som Gud ger

henne.


Och därför sker detta att ju  mera själen å sin sida går framåt i utblottning och frigörelse från alla

förnimbara former, desta mera sätter Gud henne

i besittning av föreningen.


Men detta utför Gud inom henne utan hennes egen medverkan, som vi med Guds hjälp skall beskriva det när vi senare behandlar själens passiva natt.


Och följaktligen är det när Gud själv vill, och enligt graden av själens förberedelse, som han upphöjer henne till den fullkomliga och gudomliga

föreningens tillstånd.


14.  Dessa gudomliga verkningar, som föreningens tillstånd när det är fullkomligt frambringar i själen, beträffande såväl förståndet som minnet och  

        viljan, dem skall vi inte befatta oss med här i denna natt och i denna aktiva rening.

       

Ty denna natt räcker inte för att åstadkomma den gudomliga föreningen.


Utan dessa verkningar skall vi tala om den passiva natten, där själens förening med Gud äger rum.


Jag skall nu alltså inskränka mig till att behandla vad som är nödvändigt för minnet, i den mån det självt kan bidra till att aktivt försätta sig i denna

natt och rening.


Det nödvändiga hjälpmedlet består i att den själ som hängivet ägnar sig åt det andliga livet noga håller sig till följande regel:


Allt som gör intryck på synen, hörseln, lukten, smaken eller känseln skall hon se till att hon inte fäster sig vid och inte bevarar någonting av i minnet.


Hon skall bemöda sig om att genast glömma bort det och till och med arbeta på detta, om så behövs,

med samma iver som man använder för att erinra  sig andra ting.


Hon får inte lämna kvar i sitt minne någon kunskap eller något intryck av dessa ting, utan betrakta dem som om de inte existerade här i världen.


Man skall låta sitt minne vara absolut fritt och obehindrat och inte söka förmå det till något som helst mediterande, varken av himmelska eller

     jordiska ting, precis som om man inte ägde den förmågan.


När dessa ting sjunker i glömska låter man det lugnt ske, liksom något som ändå bara står hindrande i vägen om det inte försvinner.


Ty alla det naturliga livets ting verkar snarare hämmande än befordrande, om man vill begagna sig av dem i det övernaturliga livet.


15.  Om de tvivel och betänkligheter som kom fram när vi talade om förståndet skulle uppstå här igen, och om man säger att då gör man ju ingenting,

att man bara förlorar tid och att själen berövar sig  

        själv de andliga värden som han annars med minnets hjälp kunde skaffa sig, så svarar vi att vi redan då gav ett svar på dessa invändningar

           och att vi på nytt skall tala om detta i den passiva natten.


Därför finns det ingen anledning att nu uppehålla 

oss vid detta.


Man bör emellertid lägga märke till att fastän någon tid kan förflyta utan att själen märker någon nytta

av att hon avsagt sig alla intryck och erinringar,

         är deta inte någon anledning för den andliga

själen att förtröttas.


Gud kommer säkert i sinom tid att ingripa och hjälpa henne.


Och då det rör sig om något så stort och värdefullt, är det väl värt att man utstår en del möda och ansträngningar för det i tålamod och tillit till Gud.


16.   Visserligen är det sant att man endast sällan finner en människa som alltid och överallt handlar under påverkan av Gud, och som lever i en så  obruten förening med honom att hennes själskrafter

        utan förmedling av yttre intryck alltid arbetar

under gudomligt inflytande.


Emellertid finns det verkligen själar som i sitt handlande mestadels drivs av Gud.


De handlar alltså inte av egen kraft, utan det är som den helige Paulus säger: 

"Guds barn", det betyder de som är omformade till Gud och förenade med honom,

"drivs av Guds Ande"  ( Rom. 8:14 ), som driver deras själskrafter att utföra gudomliga verk.


Men skall alltså inte förvåna sig över att deras verk är gudomliga, ty själens förening med Gud

är gudomlig. 



 

    



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se