Alla inlägg under augusti 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 augusti 2016 19:42

ANDLIG SÅNG.  TRETTIONIONDE STROFEN.


        VINDENS ANDEDRÄKT,


        SÅNGEN FRÅN DEN LJUVA NÄKTERGALEN,


        SKOGSDUNGEN MED SINA LOCKELSER


        I DEN LUGNA OCH KLARA NATTEN


        SÅVÄL SOM LÅGAN SOM FÖRTÄR UTAN ATT



        ORSAKA LIDANDE.


FÖRKLARING.


1.   I den föregående strofen har vi sagt att Bruden ber om två saker:


För det första, det som var föremål för hennes

önskningar; och vidare det som den Älskade hade gett henne häromdagen.


Det är onödigt att uppehålla oss vid detta andra,

som vi ju just talat om.


Vad det första beräffar, som bestod i föremålet för hennes önskningar, så vill hon framställa dess

natur i den föreliggande strofen.


Det rör sig inte bara om den fulländade kärleken, som redan har beskrivits, utan också som vi

har lagt märke till om allt det som den nya strofen ger, om själva kärleken och om det som genom

den ges åt själen.


Hon utpekar nu alltså fem ting som innehåller alla

hennes önskningar:

den första, vindens andedräkt, kärleken som vi talat om, och det är den som hon först och främst längtar efter;

den andra, näktergalens sång, jublet som själen erfar i Guds lov;

den tredje, skogsdungen med dess lockelser:


kunskapen om de skapade varelserna och den harmoni som leder dem emellan;


den fjärde, den rena, sublima kontemplationen;


den femte, lågan som förtär utan att orsak lidande;

       den är på sätt och vis inrymd i den första;

det är den ljuvliga kärleksförvandlingens låga,

      som leder fram till ägandet av alla dessa ting.


              VINDENS ANDEDRÄKT


2.   Denna vindens andedräkt är en förmåga som den helige Ande har och som själen här ber honom att få för att kunna älska Gud på ett fulländat sätt.


Hon kallar det vindens andedräkt därför att det är en ytterligt lätt beröring, en känsla av kärlek, som genom förbindelsen med den helige Ande vanligen

      lever i en själ som är i detta tillstånd.


Denne Ande lyfter genom sin gudomliga andedräkt själen mycket högt; han ger henne förmågan att frambringa i Gud samma andning av kärlek som Fadern frambringar i Sonen, och Sonen i Fadern,

        som just är denna samme Helige Ande som de inandas i henne i denna förvandling.


Förvandligen skulle inte vara verklig och sann, om det inte förelåg en själens förening och förvandling i den Helige Ande lksom i de två andra gudomliga

personerna, ehuru det inte kan vara i så klar

        och tydlig grad på grund av lågheten i våra nuvarande förhållanden under detta liv.


Och detta är för själen en så hög ära, en källa till

så djup, så sublim glädje, att ingen mänsklig tunga

skulle kunna uttrycka det, och att inget mänskligt

förstånd av sig självt kan ha någon uppfattning

av det.


3.  Ty när själen väl en gång är förenad med Gud,

förvandlad till honom, då utandas hon i Gud

och åt Gud samma andning som Gud, som är i henne, i sig själv utandas åt henne.

j

Det är detta, tror jag, som den helige Paulus har velat säga genom dessa ord:

"Eftersom ni nu är Guds söner, har han sänt i våra hjärtan sin Sons Ande, som i bön ropar till Fadern"

   ( Gal. 4:6 ).


Det är detta som äger rum hos de fullkomliga.


Låt oss i alla fall inte förvånas över att själen

är i stånd till något så upphöjt.


Ty eftersom Gud ger henne nåden att bli gudsliknande och att vara förenad i den Allraheligaste Treenigheten, i vilken hon blir Gud

        genom delaktighet, hur skulle det då kunna vara otroligt att hon också utför förståndets,

      kunskapens och kärlekens handlingar i Treenigheten tillsammans med den, på samma

        sätt som den, fastän på ett delaktigt sätt,

genom att Gud handlar i henne?


4. Eftersom det är så, är det omöjligt att uppnå

en högre vishet, en högre makt; man kan bara låta förstå hur Guds Son har utverkat åt oss att få nå fram till ett så sublimt tillstånd och har vunnit åt

      oss denna så dyrbara nåd att, som den

helige Johannes säger,

#ha fått makt att bli Guds barn" ( joh. 1:12 ).


Därför har han också, säger den helige Johannes vidare, riktat denna bön till sin Fader:


"Fader, jag vill att där jag är, så att de får se min

härlighet, som du har givit mig"   ( Joh. 17:24 ).


Detta vill säga:

Må de genom sin delaktighet i oss fullgöra samma verk som jag av naturen fullgör, det vill säga att de utandas den Helige Ande.


Han har också sagt:


"Fader, icke allenast för dessa här närvarande beder jag, utan ock för dem som genom deras ord kommer till tro på mig, för att de alla må vara ett,

och att såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig,

        också de må vara ett i oss; den härlighet som du givit åt mig, den har jag givit åt dem, för att de

      skall vara ett som vi är ett; jag i dem,

och du i mig, för att de skall vara fullkomligt 

         förenade till ett, så att världen kan förstå

att du har sänt mig, och att du har älskat dem,

      såsom du har älskat mig"  ( Joh. 17:20-23 ).


Han ger dem alltså sama kärlek som han ger sin Son, fastän det inte är av naturen som till Sonen,

      utan som vi sagt genom renhet och förvandling

i kärlek.


Likaså får man här inte tro att Sonen vill säga till Fadern att helgonen skall vara ett till väsen och till naturen, så som Fadern och Sonen är det, utan att de det genom örening i kärlek, så som Fadern och Sonen är det genom enhet i kärlek.


Själarna äger alltså genom delaktighet samma andliga tillgångar som han av naturen äger:


varigenom de verkligen är gudar genom delaktighet, lika Gud, ja, de blir hans följeslagare.


Det är detta som den helige Petrus säger i dessa ord:

"Nåd och frid föröke sig mer och mer hos eder, i kunskap om Gud och vår Herre Jesus Kristus. 

      Allt det som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss, genom kunskapen om honom som har kallat oss medelst sin härlighet

och underkraft.

Genom dem  har han ock skänkt oss sina dyrbara och mycket stora löften, för att göra eder delaktiga i gudomlig natur"   ( 2 Petr. 1:2-4 ). 


Dessa ord visar att själen deltar i Guds natur, genom att hon i honom och tillsammans med honom utför den Heliga Treenighetens verk, på det sätt som vi har talat om, på grund av den väsensförening som finns mellan själen och Gud. 


Detta sker naturligtvis inte på ett så fullkomligt sätt som i det kommande livet.


Icke desto mindre, när själen är på jorden uppnår detta tillstånd av fullkomlighet, så ser hon många

spår av det och hon får en försmak av det,

       på det sätt som vi talat om, fastän,

och det upprepar vi, det är omöjligt att uttrycka detta i ord.


5.  O själar, ni är skapade för stora ting!


Ni är kallade att äga dem!

Vad gör ni?

Vad sysselsätter ni er med?


Era inre ögon ser inte längre!

Inför ett så bländande starkt ljus förblir ni blinda!

När så mäktiga röster låter höra sig, förblir ni döva!


Varför ser ni inte att om ni strävar efter denna väldens storhet och ära, så förblir ni små och eländiga, okunniga om alla dessa himmelens skatter och ovärdiga att äga dem?


Här följer nu Brudens andra begäran:


Era önskningar är bara ynkedom, era tillgångar är bara fattigdom.


Bedrövliga blindhet!

Era inre ögon ser inte  längre!

Inför ett så bländande stakt ljus förblir ni döva!


Varför ser ni inte att om ni strävar efter denna världens storhet och ära, så förblir ni små och eländiga, okunniga om alla dessa himmelens skatter och ovärdiga ätt äga dem?


Här följer nu Brudens andra begäran:


      SÅNGEN FRÅN DEN LJUVA NÄKTERGALEN.


6.  Vad som föds i själen genom denna vindens andedräkt, det är den ljuva näktergalens sång.


Liksom den ljuva näktergalens sång låter höra sig på våren, då vinterns kyl och regn är förbi, välljudande för örat och uppfriskande för anden,

så förhåller det sig också i det aktuella umgänget  

      med Gud och i kärleksförvandlingen.


Bruden är hädanefter beskyddda, fri från alla bekymmer och häftiga omkastningar som hör till

tiden, renad, frigjord från alla ofullkomligheter,

        straff och dunkelheter hos den egna naturen,

och hon känner en ny vår stiga upp i sin ande,

där hon hör Brudgummens milda röst, sin underbara näktergal; det är han som vederkvicker

     och förnyar själens substans, när han säger till

henne:

"Stå upp, min älskade, min duva, du min sköna,

och kom hitut; ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.


Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit

då vinträden beskärs, och turturduvan låter höra

sin röst i vårt land"  ( Höga V.  2:10-12).


7.  När bruden hör denna röst från Brudgummen

som genljuder i det innersta av hennes själ,

så förstår hon att alla hennes olyckor är slut

och att hon börjar få njuta av allt gott; och där

        finner hon vederkvickelse, stöd och känslan

av all glädje, och som en ljuv näkteral också hon,

      låter sin röst ljuda och sjunger en ny sång till

Gud, i samstämmighet med honom som är upphov till den; ty när hennes Älskade ger henne

         en sång, så är det för att hon tillsammans

med honom skall stämma upp den inför Gud.


Detta är hans längtan och detta är hans önskan,

så som han i Höga Visan uttrycker det i dessa ord:


"Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut;

du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömslen;

låt mig se ditt ansikte, låt mig höra in röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt"

  ( Höga V. 2:13-14 ). 


Guds hörande symboliserar här hans önskningar

att vi skall lovsjunga honom på ett fulkomligt sätt:

        den röst som han ber Bruden att låta honom höra, är en fullkomlig lovsång, fylld av jubel i Gud.


Men för att den skall vara fullkomlig, säger Brudgummen att hon skall låta den genljuda 

i bergets grottor, det vill säga i de kärleksrika kunskaper om Kristi mysterier, där hon som vi förut

har sagt förenades med honom.


I denna förening jublar hon, och lovsjunger Gud tillsammans med Gud själv, just så som hon älskade honom med honom själv, och därför är också hennes lovsång fullkomlig:

eftersom hon befinner sig i detta tillstånd av fullkomning, utför hon fullkomliga verk, och därför

       klingar hennes röst ljuvligt för Gud och för

henne själv.


Det är detta somm brudgummen säger  i fortsättningen:

"Eftersom din röst är ljuv", inte bara för dig, utan

också för mig, eftersom du är ett med mig,

så låter du höra med mig  och för mig din ljuva

näktergalsröst.


       SKOGSDUNGEN MED SINA LOCKELSER.


8.  Det tredje som Brudgummen sedan skall visa själen, det är, äger hon, SKOGSDUNGEN MED SINA LOCKELSER.


Med skogsdungen menar själen Gud och alla de skapade varelser som är i honom.


På samma sätt som alla träd och alla växter har

sitt liv o ch sina rötter i skogsdungen, så har också

alla skapade varelser i himmelen och på jorden

sina rötter och sit liv i Gud.


Det är där, säger själen, som man skall visa henne Gud, för så vitt som han är liv och vara för alla skapade varelser; hon skall i honom lära känna ursprunget och livslängden hos de skapade

      varelserna och lära känna den själva; ty utan

Gud betyder allt annat mycket litet för henne,

         och hon har ingen önskan att lära känna

det på andligt sätt.


Själen har vidare den livligaste önskan att få se

lockelserna i denna skogsdunge.


Dessa lockelser är inte bara den nåd, den vishet, och de lockelser som Gud ger åt varje skapad

varelse, utan dessutom den harmoni som råder

      mellan alla högre och lägre varelser genom deras överensstämmelse och deras ömsidiga

         underordnande.


Detta är att lära känna de skapade varelserna på kontemplativ väg, och denna kunskap frambringar den renaste glädjen, därför at den innebär att

man känner dem i deras förhållande till Gud.


Här kommer nu det fjärde goda: 


9. Denna natt, i vilken själen önskar att få se

dessa under är kontemplationen; kontemplationen är dunkel; det är därför som man ger den ett annat namn, nämligen mystik teologi, ett utryck som betyder Guds dolda och hemliga vishet och där,

        utan sorl av ord, utan medveten eller hjälp av något kroppsligt eller andligt sinna, liksom i nattens

           tystnad och stillhet, varvid allt det som är förnimmande och naturligt förblir ovetande, där undervisar Guds själen på ett fördolt och hemligt

         sätt, utan att hon förstår hur.

För några andliga författare är det:

att förstå genom att inte förstå.


Denna verkan är inte en handling av det förstånd som filosoferna kallar aktivt, som brukar former,

bilder och föreställningar av föremålen;

      utan av förståndet i den mån det är möjligt eller

passivt, oförmöget till sådana former och bilder,

          men som på ett passivt sätt mottar en substantiell kunskap, meddelad utan minsta ansträngning eller möda från dess sida.


10.  Därför kallas denna kontemplation inte bara

en natt, utan en lugn och klar natt, ty natten kallas lugn och klar när den är ren och utan moln eller dimmor i luften, det är nämligen dessa som hindrar

       natten från att vara ren och klar; på samma sätt

är denna kontemplationens natt för förståndets blick ren, frigjord från alla de moln som former, bilder eller detaljkunskaper utgör och som kan tränga in genom sinnena; den är vidare ren från

           alla de dimmor som känslor och naturliga

böjelser utgör; därför att också kontemplationen

en lugn och klar natt för sinnet och det naturliga

       förståndet, så som Filosofen lär oss

när han säger: 


"Så som solstrålen är mörk och full av skuggor

för fladdermusens öga", så är också de djupaste

och klaraste kunskaper om Guds mörka för vårt gförstånd.


    SÅVÄL SOM LÅGAN SOMM FÖRTÄR


    UTAN ATT ORSAKA LIDANDE.


11.  Själen säger oss i denna vers att Brudgummen beviljar henne allt det föregående med en låga

som förtär utan att orsaka lidande.


Den låga betecknar här Guds kärlek som slutligen har blivit fulländad i själen. 


Ty för att vara fulländad måste kärleken ha dessa två egenskaper:

Den måste förtära och omvandla själen till Gud,

och denna lågans brand och förvandling i själen måste ske utan lidande.


Sålunda är denna flamma en behaglig kärlek;

och när själen har förvandlats i den, föreligger

det fullkomlig överensstämmelse och tillfredsställelse mellan de två parterna;

       hon upp lever alltså inte något lidande vid

denna mer eller mindre djupa förändring,

så som det skedde innan hon ägde denna

fullkomliga kärlek.


Hon har redan nått målet, honhar redan förvandlats

så till Gud och är så helt lik honom, på samma

sätt som det brinnande kolet liknar elden,

det avger inte någon rök eller som tidigare,

       det är inte längre svart och saknar de särskilda accidenser som det hade innan elden helt

förtärde det.


Men dessa egenskaper som kan kallas svärta, rök och lukt orsakar ju oftast en del plåga och besvär för själen vad beträffar hennes kärlek till Gud,

        så länge honi nte har uppnått det tillstånd

av fulländad kärlek, där kärlekselden helt och fullt,

     på ett fullkomligt och ljuvligt sätt, tar henne i besittning; då kommer hon inte längre att uppleva

         någon plåga av lidelsernas rök eller av

naturliga accidenser; hon kommer att bli helt

förvandlad i denna ljuvliga låga, som har förtärt

       henne i fråga om alla dessa ting och förvandlat

henne till Gud, i honom har också alla hennes verk och alla hennes handlingar gjorts gudomliga.


12.  I denna låga vill Bruden, som vi har sagt,

att Brudgummen skall ge henne alla de nådebevis

som hon avser; men hon villinte äga dem,

       inte pröva dem och inte njuta av dem utan

att samtidigt vara upptänd av denna Guds kärlek,

den mest fulländade och ljuvliga.

  


    





     


 




 


 




 

     

 



 


ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 augusti 2016 19:42

ANDLIG SÅNG.  FYRTIONDE STROFEN.


         INGEN SÅG PÅ,


         INTE HELLER AMINADAB HAR VISAT SIG,


         BELÄGRINGEN VAR UPPHÄVD,

  

         OCH RYTTARSKARAN


         STEG NED ATT SKÅDA VATTNEN.


FÖRKLARiNG.


1.  I denna sista strof vill själen fastställa den inställning hon har för att kunna mottaga de nådebevis som man i detta tillstånd får åtnjuta,

och vilka hon har bett sin gudomliga Brudgum om;

        ty utan denna inställning skulle hon varken kunna ta emot dem eller bevara dem, och det är därför som hon för den Älskade framställer följande fyra olika inställningar eller avsikter vilka räcker

      för att nå målet, och detta för att ännu starkare förmå honom at bevilja henne dessa nådegåvor:


Den första är att själen numera är frigjord och skild från allt.


Det andra är att hon har besegrat djävulen och drivit honom på flykten.


Den tredje är att hon har kuvat alla sina lidelser,

såväl som sina naturliga och andliga böjelser. 


Den fjärde är att hennes känslomässiga jag redan har reformerats och renats, i överrensstämmelse

med dennes andliga jag, så att det inte bara

       har upphört att vara henne till hinders,

utan också så att detta känslomässiga jag skall kunna förenas med anden och ta del av

det andliga goda.  


Det är detta som hon framställer i den föreliggande

strofen, när han säger:


                INGEN SÅG PÅ.


2.  Detta betyder:  Min själ är numera så frigjord,

så ensam och så fjärran från alla skapade ting,

både högre och lägre; hon har dessutom trätt in

i en så djup inre samling med dig, min Gud,

      att inget av dessa ting kan få syn på henne,

det vill säga att det skapade inte lyckas ge henne

          något nöje med sina goda egenskaper,

men inte heller någon avsmak eller lida med sitt

elände och sin låghet.


Min själ står så fjärran från alltsammans, att hon

sedan länge har förlorat det ur sikte.


Men det är inte allt, ty


            INTE HELLER AMINADAB HAR VISAT SIG. 


3.  Aminadab föreställer i den Heliga Skrift djävulen, brudsjälens motståndare; han kämpade hela tiden mot henne, och förvirrade henne genom oräkneliga

drag och motdrag i sina frestelser och genom sina

          onda försåt, för att hindra henne att komma in i den dolda fästning som den inre samlingen med

     hennes Älskade är.


Så snart som hon har tagit sin tillflykt till den,

blir hon så benådad och så stark i dygd och så

segerrik, att djävulen inte vågar uppträda inför henne.  


Hon blir verkligen så beskyddad i Guds omfamning,

och hon har vunnit en så fullkomlig seger över djävulen genom att öva sig dygderna, att hon har

        lyckats jaga bort honom genom styrkan

i sina dygder, så att han inte merr visar sig

för henne.


Det är därför som hon nu med all rätt kan säga,

att inte heller Aminadab har  visat sig.


             BELÄGRINGEN VAR UPPHÄVD.


4.   Med ordet BELÄGRING betecknar hon själens lidelser och böjelser som, så länge de inte är besegrade och förintade, omger henne och anfaller henne, därför kallar hon dem en belägring.


Hon säger också att deras belägring nu är upphävd,

och eftersom det förhåller sig så, bönfaller hon

den Älskade att bevilja henne det goda som hon

har bett honom om.


Eftersom belägringen verkligen har upphävts,

så kan den inte längre förhindra den inre frid som

behövs för att kunna ta emot detta goda, äga det

och bevara det.


Hon uttrycker sig på det sättet, därför att det

är nödvändigt att lidelserna hos den själ som   upphöjts till detta tillstånd skall stillas, och att hennes böjelser eller känslor skall tillintetgöras

        för att inte länge orsaka henne bekymmer

och inte längre föra krig mot henne; snarare måste

denna belägring med sina verkningar anpassa sig  

       till själens inre och på sitt eget sätt ingå i

den inre samlingen och ta del i hennes njutningar;

och det är därför som hon sedan säger:


             OCH RYTTARSKARAN


             STEG NED ATT SKÅDA VATTNEN.


5.  Vattnen betecknar själen här den nåd och den

andliga glädje som Gud låter själen få njut av i

detta tillstånd.


Bruden använder ordet ryttarskara för de inre

och yttre krafter hos själens kännnade del, ilska i detta tillstånd, säger hon, stiger ned för att skåda

de andliga vattnen.


Själens kännande del är nu så renad och på något

sätt förandligad, att den med sina kännande

förmögenheter och sina naturliga krafter kan

      samla sig för att på sitt sätt delta i andliga

härligheter som Gud ger åt själen.


Det är detta som David vill förklara för oss med dessa ord:

"Min själ och min kropp gläder sig och njuter av den

levande Guden"  (Ps. 84:3 ).


6.  En sak bör vi lägga märke till.

Bruden säger här inte att ryttarskaran steg ned

för att dricka vattnen, utan att den steg ned för

att skåda vattnen; ty denna kännande del av 

          själen och dess förmögenheter kan inte, egentligt talat, smaka eller på ett väsentligt sätt

uppleva de andliga härligheterna;

     den kännande delen står inte i något som helst förhållande till dem, varken i denna världen eller

         i den kommande; men till följd av ett visst

överflödande från anden mottar den vederkvickelse

   och njutning från dessa andliga härligheter;

         därigenom dras de kroppsliga förmögenheterna och krafterna in i den inre samlingen, där själen får dricka de andliga

      härligheterna; och det är detta som menas med att ryttarskaran ------ förmögenheter och sinnen ------

          stiger ned för att skåda vattnen, och alltså

inte för att dricka av dem på ett väsentligt sätt;

men som vi har sagt, de får del av det

      överflödande av härligheterna som sker från

själen till dem.


Själen säger här att ryttarskaran steg ned;

hon valde detta ord framför andra för att låta oss förstå att alla dessa förmögenheter stiger ned

       och lämnar sina naturliga verksamheter för tt träda in i den inre samlingen.


Dit in ber vi Jesus Kristus, vår underbare Brudgum, att låta alla dem få inträda som åkallar hana

heliga Namn.


Åt honom äran och härligheten, liksom åt Fadern

och den Helige Ande, i evigheternas evighet. Amen. 

 






ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 10 augusti 2016 19:42

TREDJE BOKEN.  KAPITEL.  1.


DÄR RENINGEN I DEN AKTIVA NATTEN HOS


MINNET OCH VILJAN BEHANDLAS.


DET UNDERVISAS OM DEN HÅLLNING SOM


SJÄLEN 


BÖR INTA TILL DESSA TVÅ


SJÄLSFÖRMÖGENHETERS FÖRNIMMELSER,


FÖR ATT NÅ FRAM TILL FÖRENINGEN MED GUD


GENOM FULLÄNDNING AV HOPPET


OCH KÄRLEKEN.


KAPITEL  1.


1.  Vi har i det föregående visat hur den första själsförmögenheten, förståndet, måste renas i alla sina förnimmelser genom den första teologala

dygden, tron.


Först när detta har skett, kan själen genom denna

själsförmögenhet förena sig med Gud på den ena

trons väg.


Nu återstår oss att ge liknande anvisningar för

de båda andra själsförmögenheterna, minnet

och viljan.


Ty  också dessa måste först renas i sina förnimmelser, så att själen också genom dem kan förena sig med Gud i ett fulländat hopp och en

fulländad kärlek.


Det är detta som vi i korthet skall göra i denna

tredje bok.


Vi är nu klara med förståndet.


På sitt sätt är det som en uppsamlingsplats för alla övriga föremål.


Därmed har vi fullgjort en stor del av den uppgift som vi har förelagt oss.


Det blir alltså inte nödvändigt att behandla dessa båda själsförmögenheter lika utförligt.


I själva verket är det omöjligt att en andlig människa, som underordnar sitt förstånd under tron

i enlighet med vår undervisning, skulle kunna underlåta att samtidigt också öva de två andra

       själsförmögenheterna i de båda andra dygderna, hoppet och kärleken.

 

Ty de enas verksamhet är beroende av de båda

andras.


2.  För att nu i fortsättningen följa den inslagna vägen och samtidigt ge en bättre förståelse av ämnet, måste vi tala om det på ett tydligt

och klart sätt.


Vi skall här alltså tala om de förnimmelser som

är utmärkande för var och en av dessa själsförmögenheter, och främst om minnets förnimmelser.


Jag kommer att göra de särskiljande indelningar som behövs för vårt syfte.


Till grund för dessa indelningar kan vi ordna dess föremål i tre grupper:

de naturliga, de imaginära och de andliga.


Altefter dessa tre grupper av föremål finns det också tre slag av kunskapsformer för minnet:


de naturliga, de övernaturliga och de andligt imaginära.


3.  Dessa kunskapsformer skall vi med Guds hjälp här behandla, och vi skall börja med de naturliga, som har de mera yttre förmålen till innehåll.


Därefter skall vi tala om viljans böjelser, och därmed kommer vi att avsluta denna tredje bok

om den aktiva natten i anden. 


        

 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 4 augusti 2016 20:26

ANDLIG SÅNG.  TRETTIONIONDE STROFEN.


DÄR SKALL DU VISA MIG,


DET SOM MIN SJÄL LÄNGTAR EFTER,


DÄR SKALL DU SEDAN GE MIG,


DU SOM FÖR MIG ÄR LIVET,


DET SOM DU GAV MIG HÄROMDAGEN.


FÖRKLARING.


1.  Det syfte i vilket själen önskade inträda i de

grottor vi talat om, det var, för så vitt vår levnadsställning här på jorden medger det, att nå fram till det beständiga förmålet för hennes längtan:


till fullbordandet av den absoluta och fullkomliga

kärlek som gives genom denna förbindelse.


Hon ville också att hennes ande på ett fullkomligt sätt skulle erhålla de rättigheter och den renhet,

    som finns i den ursprungliga rättfärdighetens

tillstånd.


Hon säger alltså två saker i den föreliggande strofen:

för det första, att i denna förvandling av kunskaper skulle han visa henne det som hon strävade efter

i alla sina handlingar, och de som var målet för alla

        hennes avsikter:

nämligen att han skall visa henne sättet att älska Brudgummen fullkomligt, så som han älskar sig själv, och tillika de andra ting som hon framställer

           i den följande strofen.


För det andra, att han skulle ge henne den oskuld

och den renhet som han hade tillldelat henne

i tillståndet av ursprunglig rättfärdighet eller vid dopet; han skulle sålunda fullborda hennes rening

        från alla ofullkomligheter och jaga bort

allt mörker från hennes ande, så som han då

gjorde det.    


     DÄR SKALL DU VISA MIG


     DET SOM MIN SJÄL LÄNGTAR EFTER.


2.   Själens syfte är att nå fram till jämlikhet i kärlek, som hon både naturligt och övernaturligt alltid har längtat efter:

den älskande kan inte vara tillfreds om han inte känner att han älskar lika mycket som han är älskad.


Men nu är det så, att själen på ett mycket klart

och säkert sätt ser den oändliga kärlek som

Gud hyser för henne; hon vill inte älska honom på

ett mindre upphöjt och fulländat sätt.


Därav kommer hennes önskan att verkligen förvandlas till honom, ty hon kan inte uppnå denna

jämlikhet och fullkomning av kärleken annat

än genom en total förvandling av hennes egen vilja till Guds vilja; dessa två viljor förenas då på ett

      sådant sätt att de är ett, och sålunda föreligger 

jämlikhet i kärlek.


Ty när själens vilja har förvandlats till Guds vilja,

så är därefter alltsammans Guds vilja; själens vilja

är därför ingalunda förstörd, utan den har blivit till Guds vilja.


Sålunda älskar själen alltså Gud med Guds vilja, som också är hennes egen vilja; på det sättet älskar hon honom, lika mycket som hon älskas av honom,

       eftersom hon älskar honom med Guds egen vilja, i samma kärlek med vilken han älskar henne,

           och denna kärlek är den Helige Ande,

som verkligen har givits åt själen, så som Aposteln säger:

Guds nåd är utgjuten i våra hjärtan genom

den Helige Ande, vilken har blivit oss given".

( Rom. 5:5 ). 


Sålunda älskar hon alltså Gud i den Helige Ande

och tillsammans med den Helige Ande;

likväl är den Helige Ande inte något instrument

för hennes kärlek,  utan hon älskar i förening med honom till  följd av förvandling som hon har blivit upphöjd till och som vi strax skall tala om.


Det är han som ersätter vad som fattas hos henne,

därför att hon har förvandlats av kärlek till honom.


3.  Men låt oss noga lägga märke till detta,

själen säger inte:

DÄR SKALL DU GE MIG; utan: DÄR SKALL DU VISA MIG.

Naturligtvis är det sant att Gud ger henne sin kärlek, men för att tala på ett mera noggrant sätt, hon säger att han visar henne sin kärlek;

         vilket vill säga att han visar henne hur hon skall älska honom så som han älskar sig själv.


Ty Gud, som älskar oss först, visar oss hur vi skall älska på ett rent och fullkomligt sätt, så som

han älskar oss.


Men i denna förvandling där Gud ger sig åt själen visar han henne en total, generös och ren kärlek;

        han ger sig åt henne hel och hållen med en outsäglig ömhet, och han förvandlar henne

till sig själv; han ger henne alltså, som vi har sagt,

           sin kärlek, för att hon skall kunna bruka den

för att älska honom; det är detta som hon,

egenligt talat, kallar att visa henne hur man  

        älskar; Gud sätter så att säga instrumentet i hans händer; han visar henne hur hon skall använda det ( och han hjälper henne efter hand genom

       att vara verksam tillsammans med henne);

och det är därför som hon här älskar Gud lika mycket som hon älskas av honom.


Jag vill inte säga att hon älskar Gud lika mycket

som han älskar sig själv, ty detta är omöjligt,

men lika mycket som hon älskas av honom.


"Hon skall känna Gud såsom hon själv har blivit känd", säger den helige Paulus  ( 1 Kor. 13:12 ),

och då skall hon också få älska honom såsom hon

       älskas av honom, ty denna kärlek är

gemensam för dem båda.  


Fäöjaktligen lär hon sig då inte bara att älska,

utan hon har rentav blivit en mästare i kärlek,

eftersom hon är förenad med Mästaren själv över

all kärlek; och sålunda är hon fullständigt

        tillfredsställd; inte förrän hon nått fram till denna kärlek, kunde hon vara det.'


Hon älskar alltså Gud på ett fulländat sätt 

och med samma kärlek varmed han älskar

sig själv.


Detta är ett tillstånd som man inte helt och hållet kan förvärva här på jorden; men åtminstone

när själen uppnår fullkomlighetens tillstånd som vi talar om, det andliga Äktenskapet, då är detta

     på sätt och vis möjligt.   


4.  Efter denna grad av fulländad kärlek följer omedelbart liksom ett tillstånd av härlighet,

där själen upplever ett inre jubel, substantiellt

och helt gudomligt.


Det tycks i själva verket, och det är riktigt,

som om själens hela substans liksom översvämmas av härlighet; hon upphöjer Gud och upplever liksom

en njutning, en inre ljuvlighet som kommer henne

      att lovsjunga honom, att frambära sin vördnad och oändliga uppskattning, och att lovsjunga honom i ett jubel som är levande och brinnnade 

av kärlek.


Men detta kan inte komma till stånd förrän Gud i just detta tillstånd av förvandling har givit själen

en stor renhet, liknande den i oskuldens tillstånd

       eller i dopets renhet.


Alltså tillägger själen här att den renheten kommer att ges åt henne av Brudgummen i denna kärleksförvandling, och hon säger:


           DÄR SKALL DU SEDAN GE MIG,


          DU SOM FÖR MIG ÄR LIVET,


        DET SOM DU GAV MIG HÄROMDAGEN.


5.  Detta "häromdagen" som själen talar om är antingen tillståndet av den ursprungliga rättfärdigheten ------ ty på den dagen gav Gud åt Adam nåd och oskuld ----- eller dopets dag,

        då själen mottog en fullständig oskuld

och renhet.


Som själen förklarar i dessa verser skall hon

få detta i själva kärleksföreningen; detta är hennes tanke i den sista versen:


DET SOM DU GAV MIG HÄROMDAGEN, ty som vi redan har sagt, så är det till denna oskuld och renhet som själen når fram i detta tillstånd av fullkomlighet.  




    

   

           


 


  



Av Jan-Owe Ahlstrand - 4 augusti 2016 20:25

ANDLIG SÅNG. TRETTIOSJÄTTE STROFEN.


LÅT SS NJUTA AV VARANDRA, O MIN ÄLSKADE,


OCH LÅT OSS SES I DIN SKÖNHET,


PÅ BERGET OCH PÅ KULLEN,


VARIFRÅN DET KLARA VATTNET RINNER,


LÅT OSS TRÄNGA VIDARE UT PÅ DJUPET.


FÖRKLARING.


1.  Den fullkomliga kärleksföreningen mellan själen och Gud har alltså fullbordats.


Själen vill hänge sig åt kärleken och utveckla sig

i allt som hör kärleken till.


Det är alltså hon som talar i den föreliggande strofen.


Hon vänder sig till Brudgummen och ber honom

om tre nådebevis som är förbehållna kärleken.


Det första, att få njuta av kärleken och att få smaka dess ljuvhet, såsom hon säger i denna vers:

   LÅT OSS NJUTA AV VARANDRA, O MIN ÄLSKADE.


Det andra, att få bli lik den Älskade, såsom hon fastställer det är hon säger:

OCH LÅT OSS SES I DIN SKÖNHET.


Det tredje, att lära känna den Älskades skatter

och grundligt få undersöka hans hemligheter;

och det är detta som hon uttrycker när hon säger:

LÅT OSS TRÄNGA VIDARE UT PÅ DJUPET.


Vi skall förklara denna versrad.


   LÅT OSS NJUTA AV VARANDRA, O MIN ÄLSKADE.


2.  Det vill säga, i deras ömsesidiga utbyte av kärlekens ljuvligheter; jag talar inte bara om dem som vi normalt äger till följd av vår förening, utan dessutom om dem återkastas i en öm och levande kärleks handlingar, det må nu vara i det inre,

         när viljan skapar kärlekshandlingar, eller i det yttre, när man utför verk som rör den Älskades ära.


Som vi har sagt, kärleken har den egenheten att där varest den har sitt säte, där sökerr den alltid att njuta av sina glädjeämnen och sin ljuvlighet,

eller att utveckla sin inre och sin yttre kärlek.


Själen handlar så för att bli alltmer lik sin Älskade.


    Därför säger hon också genast:


     OCH LÅT OSS SES I DIN SKÖNHET.


3.  Här är förklaringen: Låt oss genom att använda

det ömsesidiga utbyte av kärlek som vi talar om nå fram till att få ses i din skönhet; med andra ord,

        jag önskar att vi skall likna varandra i skönhet,

och att din skönhet skall vara sådan att när vi betraktar varandra, så skall jag tyckas lik dig din

           skönhet och betrakta dig själv i din skönhet.


Detta kommer att äga rum när du har förvandlat mig till din skönhet.


Då kommer jag att se dig i din skönhet, och du kommer att se mig i din skönhet; du kommer

att se dig i mig i din skönhet, och jag kommer att se mig i dig i din skönhet; och sålunda kommer jag att se ut som du i din skönhet, och kommer att se ut

         som jag i din skönhet; min skönhet skall

vara din skönhet, och din skall vara min;

i din skönhet skall jag vara du och du skall vara

            jag i din skönhet, därför att själva din skönhet.


Sådant är det barnaskap som Guds barn har fått, vilka i sanning säger till Gud det som Sonen själv hos den helige Johannes förklarar för den Evige Fadern:

"Fader, allt mitt är ditt, och allt ditt är mitt"

( Joh. 17:10 ).


Han säger det på grund av sitt väsen, såsom Faderns naturlige Son, och vi säger det genom delaktighet såsom adopterade barn.


Sonen har sagt dessa ord inte bara för sig själv

som är huvudet, utan dessutom för Kyrkan

som är hans mystiska kropp.


           PÅ BERGET OCH PÅ KULLEN.


4.  Det vill säga, låt bege oss till det vetande som teologerna kallar morgonens vetande, eller kunskap

om Gud i hans Ord, här framställd som berget,

         ty Ordet är den högsta väsentliga Visdomen hos Gud.


Låt oss bege oss till aftonens vetande, eller Guds visdom i hans skapade varelser, i hans verk och hans försyns underbara skickelser.


När själen alltså ber:

LÅT OSS SES I DIN SKÖNHET PÅ BERGET, så vill hon vara lik skönheten hos den gudomliga Visheten,

somju är Guds Son, och iklädas detta; när hon säger:

LÅT OSS GÅ TILL KULLEN, så ber hon samtidigt att man skall avslöja för henne den vishet och de

mysterier hos Gud som strålar i hans skapade

varelser och i hans verk; ty detta är också en skönhet som hon längtar efter att få upplysning om.


Hon kan inte se sig själv i Guds skönhet och inte likna honom så länge som hon inte har blivit förvandlad till Guds Vishet, där varest man skådar och äger det som är ovanifrån.


Och därför längtar själen efter att komma upp på berget och på kullen.


       VARIFRÅN DET KLARA VATTNET RINNER.


5.  Detta vill säga, varifrån hon mottar Guds kunskap och vishet, som man här kallar ett klart vatten för förståndet; denna kunskap är ren och frigjord från alla accidenser eller inbillningar;

       det är dessutom mycket ljust och man ser

inte okunnighetens skuggor i det.


Själen har alltid detta begär efter att förstå de gudomliga sanningarna klart och i hela deras renhet.


Ju mera glödande hennes kärlek är, desto mera levande är också hennes önskan att grundligt lära känna dessa sanningar.


Och det är därför som hon ber om ett tredje nådebevis i dessa ord:


       LÅT OSS TRÄNGA VIDARE UT PÅ DJUPET.


6.  Låt tränga vidare in i kunskapen om dina underbara verk och djupa domar.


Deras mängd är så stor och så skiftande, att man kan kalla den ett djup.


Man finner däri en underbar vishet som är rik på mysterier, att vi inte bara kan tala om ett djup,

utan också en massiv helhet av underverk,

      enligt detta ord av David:

"Guds berg är ett tjockt berg, ett massivt berg"

( Ps. 68:16 ).


Sådant är djupet i Guds vishet och vetande

och sådant är dess oändlighet, att trots allt det

som själen kan känna till av det, kan hon alltid

tränga vidare in i det, ty Guds vishet är utan

        gräns och hans rikedomar är ofattbara.


Och det är därför som den helige Paulus utropar:

O, vilket djup av rikedom och vishet och kunskap

hos Gud!  

Huru outgrundliga är icke hans domar, och huru

outgrundliga hans vägar!"  ( Rom. 11:33 ).


7.  Nu har själen emellertid en önskan att träda in i detta djup i denna ofattbarhet hos Guds domar

och vägar; hon förgås av längtan att tränga vidare in i kunskapen därom; ty den upplysning som hon där kan hämta skapar i henne ovärderliga 

         glädjeämnen som övergår varje annan känsla.


Och David säger, när han talar om deras ljuvlighet:


"Herrens rätter är sanning, allasammans rättfärdiga, de är dyrbarare än guld, ja, än den

finaste ädelsten; de är sötare än honung

och honungskakor, och därför älskar och håller din tjänare dem"  (Ps. 19:10, 11, 12 ).


Det är därför som själen har en brinnande längtan att fördjupa sig i dessa domar för att lära känna demännu närmare, och om det vore nödvändigt för att uppnå detta, skulle hon med största glädje acceptera all världens ångest och svårigheter,

        hon skulle rentav gå alla svårigheter och lidanden till mötes, om de vore ett medel att nå fram till detta efterlängtade mål.


8.  Denna versrad betyder vidare det djup av prövningar och vedermödor som själen önskar träda in i när hon säger:

LÅT OSS TRÄNGA VIDARE T PÅ DJUPET,

det vill säga det djup av ångest och lidanden som låter henne sjunka ned i djupet av Guds vishet,

         källan till all glädje; ju renare lidadandet är, desto mera framkallar det också en ren kunskap,

            och följaktligen en glädje som är lika ren

och upphöjd om den är djup i själens innersta.


Och det är därför som hon nöjer sig med vilket lidande som helst, och hon säger:

LÅT OSS TRÄNGA VIDARE UT PÅ DJUPET.


När Job upptändes av längtan efter att få lida,

sade han: 

"Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

O att det täcktes honom som skapade mig att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära

mitt liv!

Må  jag få den trösten, att han icke sparar mig någon smärta och icke ger mig någon vederkvickelse"  ( Job. 6:8-11 ).


9.  O, om man nämligen kunde sluta upp med att

tro att det vore möjligt att nå fram till djupet av

Guds vishet och rikedomar utan att tränga igenom djupet av alla lianden, på alla sätt; då skulle själen

          finna all glädje och all sin längtan däri.


Den själ som verkligen längtar efer vihet längtar också verkligen efter att tränga in i Korsets djup,

som är livets väg; men få tränger in däri.


Alla vill de tränga in i vishetens djup, i Guds rikedom och glädje, men  få längtar efter att tränga

in i djupet av alla lidanden och smärtor som

Guds Son har genomgått; man under säga,

      att många skule vilja redan vara framme vid

målet utan att ha tagit den väg och det medel

som leder dit.

   

       


 



         




     




  






       

   


 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 4 augusti 2016 20:25

ANDLIG SÅNG.   TRETTIOSJUNDE STROFEN.


OCH SLUTLIGEN SKALL VI GÅ


UPP TILL DE HÖGSTA GROTTORNA I BERGET


SOM ÄR MYCKET DOLDA,


DET ÄR DIT IN SOM VI SKALL GÅ


OCH DÄR SKALL VI SMAKA GRANARÄPPLENAS


MUST.


FÖRKLARING.


1.  Ett av de huvudsakliga motiv som kommer själen att längta efter att få tränga in i detta Guds vishets djup och att förstå varför han i sina outgrundliga

        domar tillåter lidandet, det är som vi har sagt

att själen därigenom kan lyckas förena sitt förstånd med Guds, och tränga in kunskapen om de djupa

           mysterierna i Ordets människoblivande,

som är den högsta visheten, fylld av

ljuvlighet från henne.


Men man uppnår en klar kunskap därom endast på det villkoret att man allra först inträder i den gudomliga vishetens djup som vi har talat om,

        och att man har fått erfara prövningarna.


Därför säger Bruden i denna strof:

          efter att ha trängt djupare i denna vishet

och i dessa prövningar, skall hon med Brudgummen

gå och lära känna Gudsmänniskans höga mysterier,

       vilka är de som är mest fyllda av vishet

och dolda i Gud, och de skall båda träda in i dem,

             och själen skall drunkna i dem och uppslukas av dem; slutligen skall de båda finna

      sin glädje och njutning i den ljuvlighet som härflyter ur kunskapen om dessa mysterier

            och om de dygder och egenskaper som man upptäcker i Gud, såsom rättvisan,

      förbarmandet, visheten .............


          OCH SLUTLIGEN SKALL VI GÅ

 

          UPP TILL DE HÖGSTA GROTTORNA I BERGET.


2.   Den sten som hon har talat om, det är Kristus,

enligt detta ord av den helige Paulus till korinterna:

         "Den klippan var Kristus"  ( 1 Kor. 10:4 ).


De högsta grottorna är de sublima mysterierna,

       upphöjda och djupa i Guds vishet som finns

i Kristus: 

den hypotatiska föreningen av den mänskliga naturen med Guds Ord, överensstämmelsen som

      finns mellan denna förening och människornas förening i Gud, harmonin mellan Guds rättfärdighet

         och hans förbarmande i människosläktets

frälsning, uppenbarandet av hans domar, som på grund av deras höghet och deras djup med full rätt

       kallas höga grotter; höga genom upphöjdheten

hos mysterierna; grottor på grund av djupet

            i deras vishet; på samma sätt som

grottorna är djupa och innehåller mången krökning,

    så är också varje Kristi mysterium mycket

djupt i vishet, och innehåller otaliga krökningar,

        det vill säga hans hemliga rådslut över

förutbestämmelsen och förut vetandet rörande

            människors barn.


Därför tillägger Bruden också:


             SOM ÄR MYCKET DOLDA.


3.  De är till den grad dolda, att trots alla de mysterier och under som de heliga kyrkolärarna

har upptäckt och som de heliga själarna har kunnat förstå här på jorden, så återstår ännu största delen

      att skriva ner och rentav att fatta, ja, så många

djup finns det att utröna i Kristus.


Han är som en rik gruva fylld av en mängd krökningar med rikedomar utan tal; hur mycket man

         än öser ut den, så kommer man aldrig till

något slut; man än öser ur den, varje krökning innesluter här och där nya malmgångar med nya rikedomar.


Detta kom den helige Paulus att säga om Kristus:

        "Kristus finns visdomens och kunskapens skatter fördolda"  ( Kol. 2:3 ).


Men själen kan inte tränga fram dit och nå dem,

om hon inte, som vi har sagt, först går in och inträder i djupet av yttre och inre lidande;

det behövs vidare att hon av Gud fått mottaga

en mängd nådebevis i sitt förstånd och sina sinnen,

        och att hon under lång tid har ägnat sig åt

andliga övningar; dessa nådebevis är egentligen av en lägre ordning och förberedelser för att kunna

            nå fram till de höga grottor som kunskapen om Kristi mysterier är, den allra högsta vishet

som man kan uppnå här på jorden.


Och därför var det som Gud, när Moses bad honom

att visa sin härlighet, svarade honom att han inte kunde skåda den i detta livet, men att han skulle 

         visa honom allt gott, det betyder att han skulle

få se allt därav som man kan se här på jorden.


Han lät honom så gå in i en klyfta i berget som är Kristus, som vi har sagt, och han visade honom

sin rygg, det vill säga att han gav honom kunskap

om mysterierna i sina verk, och främst

          mysterierna i sin Sons mandomsanammelse

( jfr. 2 Mos. 33:19-23 ).


4.  Det är alltså i dessa klyftor som själen önskar träda långt in, för att uppsugas av dem, hänryckas

        och grundligt förvandlas i den kärlek som kunskapen om dessa mysterier ger henne,

och att gömma sig i den Älskades famn.


Denne inbjuder henne i Höga Visan att gå in i klyftorna och säger till henne:

     "Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom till

klippväggens gömsle"  ( Höga V. 2:13-14 ).

 

Dessa klyftor är de grottor vi talar om och om vilka bruden sedan säger:


        DET ÄR DIT IN SOM VI SKALL GÅ. 


5.  Vi skall alltså gå in i kunskapen om de gudomliga mysteríerna.

Hon säger inte: Jag skall ensam gå dit in, utan:


Vi skall gå in, det vill säga den Älskade och jag,

för att visa att det inte är hon som utför denna handling, utan hennes Brudgum med henne.


För övrigt, eftersom Gud och själen är förenade till

ett i detta tillstånd av andligt äktenskap, som vi

talar om, så gör själen ingenting ensam utan Gud.


Och därför, när hon säger:

DET ÄR DIT IN SOM VI SKALL GÅ, så vill hon uttrycka detta:

Där kommer vi att förvandlas i en förvandling av nya kunskaper, av nya verk och kärlekssamvaro.


Natrligtvis har själen när hon uttrycker sig så redan blivit förvandlad, genom att hon befinner sig i det

andliga äktenskapets tillstånd som vi har talat om

      ( fastän hon som sagt inte växer till i ägandet

av denna vishet ); likväl upphör hon därför inte

          att få nya ingivelser och förvandlingar i nya gudomliga kunkaper och klarheter; nej än mera,

       hon får mycket ofta inre upplysningar om nya mysterier, genom det förhållande som hela tiden finns mellan Gud och henne; han meddelar

            henne dem i sitt innersta djup, och hon träder in i honom liksom på nytt alltefter

kunskapen om dessa mysterier som hon upptäcker

       i honom.


Tack vare denna kunskap upptänds hon på nytt av den innerligaste och mest upphöjda kärlek,

hon förvandlas till honom alltefter dessa nya kunskaper; vad beträffar den ljuvlighet och den

         glädje som hon på nytt får uppleva däri,

så är de helt outsägliga; och det är detta som hon

uttrycker i följande versrad:  


OCH DÄR SKALL VI SMAKA GRANATÄPPLENAS


MUST. 


6.  Granatäpplena symboliserar Kristi gudomliga

mysterier, Guds djupa domar, såväl som de höga egenskaper och kännetecken som kunskapen

om dessa domar låter henne ana i honom:


liksom granatäpplena innehåller en mängd små kärnor, som alla fåt sitt upphov och sin näring i detta cirkelformade hölje, så innehåller varje Guds

       egenskap, kännetecken, mysterium eller som

i sig själv en stor mängd kärnor, d.v.s verkningar

          eller underbara skickelser från Guds sida,

och de befinner sig och får sin näring i det sfäriska

eller cirkelformade höljet av den egenskap

       eller det mysterium varur sådana verkningar uppstår. 


Låt oss här lägga märke till den runda eller sfäriska

formen på granatäpplet, och låt oss först att varje granatäpple symboliserar en hög egenskap

      eller ett kännetecken på Gud;

denna egenskap eller detta kännetecken på Gud,

det är Gud själv, han som betecknas med den

runda eller sfäriska formen, därför att han

         inte har någon början eller slut.


7.  Granatäpplens must som själen smakar,

säger hon, är den glädje hon njuter

      ( så mycket som hon kan det i detta tillstånd ),

genom den kunskap hon har, såväl som det jubel

         i Guds kärlek som då strömmar in i henne.


På samma sätt som det ur många kärnor från granatäpplen bara kommer ram en enda must,

så kommer det ur kunskapen om alla dessa gudomliga under och höga ting fram, ja,

         sprutar fram, bara en enda njutning eller

kärleksglädje:

själen skyndar sig att med den ömmaste kärlek

      räcka den till Gud, så som hon i Höga Visan

hade lovat Brudgummen det, om han gav henne dessa höga kunskaper:  


"Där skall du undervisa mig, och kryddat vin skall jag giva dig att dricka, och must från mina

granatäpplen"  ( Höga V. 8:2 ).


Att hon kallar dessa granatäpplen eller höga kunskaper för sina, fastän de tillhör Gud,

        det är därför att det är Gud som har givit dem  

åt henne; hon betraktar dem som sin egendom,

     och hon erbjuder dem i sin tur åt honom.


Det är detta som hon säger med följande ord:

VI SKALL SMAKA GRANATÄPPLENAS MUST.


Brudgummen smakar på den, sedan ger han den åt henne, och hon ger den i sin tur åt honom att smaka

på, så att båda två tillsammans njuter därav. 


   




           

      


  


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se