BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

Kapitel. 6.

FÖRDELAR SOM SJÄLEN VINNER I GLÖMSKAN

OCH FÖRSAKELSEN AV ALLA TANKAR OCH

IAKTTAGELSER, VILKA HON PÅ NATURLIG VÄG

KAN HÄMTA UR MINNET.

1.  Enligt vad vi har sagt om de skador som förorsakar själen av mnnets föreställningar, kan sluta oss till vilka fördelar som är deras motsatser, och som uppstår då man verkligen glömmer och försakar dessa föreställningar.

Ty, som naturfilosoferna säger, kunskapen om en motsats tjänar kunskapen om en annan motsats.

Den första fördelen består i  lugn och frid i anden.

Den förvirring och oro som uppstod ur tankar och minnets iakttagelser finns inte längre, och följaktligen äger man ett rent samvete och en

ren själ, vilket är något mycket värdefullare.

Så har själen på bästa sätt förberetts till att kunna ta emot mänsklig och gudomlig vishet såväl som alla dygder.

2.  För det andra bevaras själen från en mängd suggestioner, frestelser och impulser från den onde

fienden, som smyger sig in i själen med hjälp av dessa iakttagelser och tankar.

På detta sätt störtar han henne åtminstone i många ofullkomligheter och synder, enligt Davids ord:

     "De tänkte och talade ondska" ( Ps. 73:8 ).

Men om dessa tankar en gång avlägnats, finner djävulen inte längre något hjälpmedel till att på naturlig väg anfalla anden.

3.  För det tredje vinner själen genom denna glömska och denna isolering från det skapade en

ny mottaglighet för den Helige Andes impulser

och undervisning, vilken, som den Vise säger, 

     "håller sig på avstånd från oförnuftiga tankar"

( Vish. 1:5 ).

Men även om människan inte drog någon annan nytta av denna glömska och tomhet i minnet än

att hon blev fri från oro och förviringar, måste hon dock anse att redan detta vore en stor vinning

för henne.

Ty alla de bördor och förvirringar som uppstår i själen av smärtsamma händelser och prövningar,

de tjänar inte alls till att underlätta dessa prövningar, tvärtom förvärrar de dem och skadar

också själva själen.

Därför säger David:

"Sannerligen, fåfänglighet är varje människas oro"

( Ps. 39:7 ).

Det är klart att förvirring alltid är onyttig, eftersom den på inget sätt medför någon vinning.

Om också allt tog slut, gick under, om också allt

som hände svek våra förhoppningar och gick emot våra önskningar, skulle det ändå vara meningslöst att oroa sig.

Ty långt ifrån att avhjälpa det onda skulle man tvärtom öka det.

Man måste uthärda allt med jämnmdo, lugn och frid.

Den sinnestämmningen förskaffar själen många goda ting och hjälper henne att bättre förstå motgångarna, att bättre bedöma dem och att på lämpligt sätt avhjälpa dem.

4.  Salomo kände väl till dessa fördelar och nackdelar när han sade:  

"Jag insåg att ingenting är bättre för människan än att glädja sig och göra gott, så länge hon lever"

( Pred. 3:12 ).

Därigenom visar han oss att i alla motgångar,

hur tråkiga de än är, bör vi hellre glädja oss än oroa oss, för att inte förlora något som är ännu värdefullare än all framgång, nämligen själens ro och frid.

Denna frid skall man bevara likadan, i motgång

som i medgång.

Klarhet och lugn, det skulle människan aldrig behöva förlora, om hon bara förstod att överlämna åt glömskan de iakttagelser som stiger upp ur minnet och att avvisa sina egna tankar, och likaså om hon efter bästa förmåga undvek att se och höra

och umgås med andra.

Men vår natur är svag och lätt att förleda, och trots alla goda vanor kan vi knappast undvik att råka i den oro och upprördhet som kommer av de föreställningar som minnet förse oss med, under det om vi lät dem stanna kvar i glömskan, skulle vi äga ro och frid.

Därför sade Jeremia:

"Jag tänker på mina minnen, och min själ är svag

av smärta"  ( Klag. 3:20 ).