BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

Kapitel. 7.

DÄR DET TALAS OM DEN ANDRA ARTEN AV

FÖRNIMMELSER I MINNET, DET VILL SÄGA DE

ÖVERNATURLIGA FÖRNIMMELSER

GENOM BILDER.

1.  Redan vid behandlingen av den första arten av intryck, dem som på naturlig väg kommer in i minnet, har vi gett en lära som också gäller de

       naturliga intrycken genom bilder.

Men det är lämpligt att göra denna uppdelning

för de andra formes och föreställningars skull

som minnet bär inom sig och som däremot

      är övernaturliga, som visioner, uppenbarelser,

ord och känslor som har kommit till oss på

         övernaturlig väg.

När sådan intryck drar genom själen, stannar det ofta kvar en bild, en form eller en föreställning i själen, minnet eller i fantasin, vilka ibland är mycket levande och kraftiga. 

Också fall är det nödvändigt att ge anvisningar,

för att minnet inte skall invecklas i svårigheter,

      och för att dessa ting inte skall bli till ett hinder för själens förening med Gud i ett rent

och fullkomligt hopp.

2.  Jag säger därför, att för att kunna uppnå detta mål och detta goda får själen aldrig reflektera över de klara och tydliga ting som på övernaturlig väg

        har kommit in i henne, i avsikt att på så sätt

kunna bevara formen, gestalten eller bilden

av dessa.

Vi får aldrig förlora ur sikte den huvudgrundsatsen att ju mera man fäster sig vid någon tydlig och klar iakktagelse, naturlig eller övernaturlig,

desto mindre fallenhet och förmåga har man

        att tränga in i trons djup, där alla intryck försvinner.

Ty som vi redan har visat, ingen form och ingen föreställning som på övernaturlig väg kommer in 

i minnet och där bevaras är Gud, och har de

      den ringaste likhte med honom, och därför kan

de inte tjäna som direkt medel till förening med Gud.

För att nå fram till Gud måste själen frigöra från allt som inte är Gud.

Hon måste göra minnet fritt från alla former

och bilder, för att kunna förena sig med Gud i hoppet.

Varje ägande är i motsats till hoppet, vilket ju,

säger den helige Paulus, har till förmål

"det som man inte äger"  ( Hebr. 11:1 ).

Ju mera minnet därför övar försakelse, desto mera vinner hoppet i kraft.

Och ju mera hopte växer, desto mera är det förenat med Gud.

Ty ju mera en själ hoppas angående Gud, desto mera uppnår hon.

Men jag upprepar at hennes hopp växer i propotion till hennes självförsakelse.

Och när denna själförsakelse har nått sin högsta grad, då har hon också uppnått det fullkomliga

ägandet av Gud i gudomlig förening.

Men de är många, de människor som inte vill avstå från den tillfredsställse och njutning som minnet ger dem genom dess föreställningar. 

Och det är därför som de aldrig någonsin når fram  till det högsta ägandet och den odelade ljuvligheten.

Ty "den som inte försakar allt vad han äger, han kan inte vara kristi lärljunge"  ( jfr. Luk.  14:33 ).