FULLKOMLIGHETENS VÄG .  TERESA AV AVILA.

Kapitel. 3.

FORTSÄTTNING PÅ DET SOM FÖRST BÖRJADE

BEHANDLAS SYSTRRANA UPPMANAS ATT

STÄNDIGT BE TILL GUD ATT HAN MÅ GYNNA

DEM SOM FÖRSVARAR KYRKAN.

PÅ SLUTET  ETT UTROP. 

1.   Jag återkommer till huvudändamålet, för vilket Herren har samlat oss i detta hus.

Det kommer mig att brinna av önskan att vi i något skall behaga Herren.

När jag ser så mycken ondska och hur de mänskliga

krafterna inte förmår kväva kättarnas eld,

som ständigt brer ut sig och mot vilken man också

      försökt uppbåda krigsfolk, som om man med vapen skulle kunna avhjälpa en så stor olycka,

         förefaller det mig nödvändigt att handla på samma sätt som man gör under krigstid.

När en furste ser hur fienden översvämmar hela

hans land och ansätter honom, drar han sig tillbaka till en stad som han låter förstärka kraftigt,

     och därifrån anfaller han ibland sina motståndare.

De som befinner sig i denna stad utvalt folk vilka ensamma förmår mer än många fega soldater

tillsammans.

På detta sätt vinns ofta seger, och vinner de inte så blir de åtminstone inte besegrade.

Ty eftersom det inte finns några överlöpare är det endast hungern som kan få dem att duka under.

Så stor skulle hungern aldrig kunna bli hos oss

att den kom oss att kapitulera; väl att dö men aldrig att besegras.

2.   Varför säger jag detta?

För att ni, mina systrar, må förstå vad ni måste be

Gud om.

Be honom att det bara må finnas modiga kristna

i denna lilla fästning och att ingen må gå över till

motståndarna.

De att fästningens befälhavare, nämligen prdikanterna och teologerna, raskt må gå fram på

Herrens väg och att de, eftersom det mestadels

är klosterfolk, må vara hängivet trogna sin

       kallelse och göra stora framsteg på sin

fullkomlighets väg.

Detta är mycket nödvändigt, ty som jag redan förut sagt, det är den kyrkliga makten och inte den

       världsliga som skall beskydda oss.

Och eftersom vi inte kan bistå vare sig den förra eller den senare, när det gäller att hjälpa vår Konung, så vill vi åtminstone sträva efter att vara sådana att våra böner kan komma Guds tjänare

        till hjälp, vilka genom hårt arbete har förkovrat

sig i vetenskaperna och dygden och på allt sätt

verkat för att nu kunna hjälpa Herren.

3.   Kanske undrar ni varför jag så enträget hävdar detta och varför jag säger att vi måste hjälpa dem

      som är mycket bättre än vi själva.

Det skall jag säga er, ty jag tror inte att ni ännu helt har förstått hur mycket ni är Herren skyldiga för

att han kallar er hit, där ni är befriade från timliga

       angelägenheter, farliga frestelser och världsligt umgänge.

Det är en mycket stor nåd som de, om vilka jag talade, inte åtnjuter, vilket inte heller vore lämpligt,

-------- särskilt inte i dessa tider ------ ty det är dessa predikanter och  teologer som skall styrka de svaga och inge de små mod.

Vad skulle det bli av soldaterna om de vore utan befälhavare?

Dessa måste leva bland människorna, umgås med människorna, de måste synas i palatsen och ibland rentav göra sig lika de andra till det yttre.

Tror ni döttrar, att det fordras ringa dygd för att umgås med med världen, leva mitt i världen, uppehålla sig med världsliga affärer, anpassa sig -------- som jag sade ----- efter världens seder men till det inre ändå förbli främlingar i världen, världens

       fiender, uppföra sig liksom levde man i  landsflykt , kort sagt, inte vara människor utan änglar?

Ty om de inte vore så, förtjänade de inte att kallas befälhavare och då måtte Herren förbjuda att de

lämnade sina celler, ty de skulle vara till mer skada

     än nytta.

I dessa tider bör det inte finnas fullkomligheter hos dem som är satta till att undervisa.

4.   Om de i sitt inre inte är styrkta så at de förstår hur viktigt det är att trampa världen under sina

      fötter, att vara frigjorda från de förgängliga tingen och förankrade i de eviga, så skall deras

ofullkomligheter lysa igenom hur mycket de än

      försöker dölja dem.

För med vem har de att göra om inte med världen?

De behöver inte befara att världen skall vara dem nådig eller att den skall låta en enda ofullkomlighet passera obeaktad.

Deras goda gärningar skall ofta passera obemärkta

och kanske skall man inte ens anse dem goda,

men det är ingen fara att man inte skall lägga märk etill de dåliga och ofullkomliga.

Jag blir förskräckt när jag tänker på av dem världens människor har fått sin uppfattning om 

fullkomligheten. 

De avser ju inte att själva tillägna sig den ( därtill tror de sig inte förpliktade, ty de inbillar sig att det redan är mycket för dem om de hyggligt iakttagar

Guds bud ), utan de fördömer de andra

        och det som är dygd upfattar de ibland som bekvämlighet.

Tro alltså inte att endast ringa hjälp från Gud

är tillräcklig för dessa män i den svåra kamp de utlämnat sig åt, tvärtom behöver de Guds hjälp

i överflöd.

5.  Jag ber er därför att sträva efter att vara sådana, att vi förtjänar uppnå följande två ting av Gud;

för det första att det i den stora skaran lärda män och klosterfolk måtte finnas många som besitter de egenskaper som är nödvändiga för den strid om

      vilken jag ovan har talat, och att Herren måtte

förbereda dem som ännu inte är mogna för kampen; ty en enda fullkomlig man gör mer nytta än

         många ofullkomliga tillsammnas.

För det andra, att Herren måtte beskydda dem när de en gång befinner sig i striden, vilken som jag

       redan sagt ingalunda är lätt, så att de kan

rädda sig undan världens faror och på detta oroliga

         hav sluta sina öron för alla förföriska lockrop.

Om vi kan utverka något av detta av Gud så kämpar vi trots vår avskildhet för honom.

Då skulle jag också anse mig väl lönad för alla de prövningar jag genomgått för att inrätta denna lilla vrå, där jag även ville att Vår Frus och Drottnings

        regel skulle iakttas i sin ursprungliga fullkomlighet. 

6.   Ni skall inte heller tycka att det är onyttigt att hålla ut i denna bön. 

Det finns ju några människor som tycker det känns

tungt att inte få be mycket för sin egen själ.

Men vilken bön skulle kunna vara bättre än denna?

Kanske tanken at den inte skall förkorta era lidanden i skärselden plågar er, men den har även den förmågan.

Och om också något lidande skulle kvarstå, så låt

det stå kvar!

Vad betyder väl det, ifall jag fick stanna i skärselden ända till domens dag, om genom min

bön en enda själ blev räddad?

Ännu mindre betyder det när det är fråga om många själars räddning och Herrens förhärligande!

Fäst er inte vid förgängliga plågor när det gäller att göra honom en tjänst, han som har lidit så mycket för oss; tag alltid reda på vad som är det fullkomligaste.

Jag uppmanar er därför i Herrens kärleks skull att be Hans Majestät om bönhörelse i denna sak.

Fastän jag är en så usel människa är dock detta

min bön, ty alla mina önskningar rör endast Guds ära och hans Kyrkas framgång.

7.  Det må förefalla förmätet av mig att tro att jag skulle kunna uträtta något i denna sak.  

Men jag förtröstar, min Herre, på dessa dina tjänarinnor som finns i detta klostret.

Jag vet att det inte önskar något annat, och inte heller strävar efter något annat, än att behaga dig.

För din skull har de lämnat det lilla de ägde

och de skulle vilja ha haft ännu mer för att kunna

tjäna dig med det.

Du är inte otacksam, min Skapare, därför kan jag inte tänka mig att du inte skall uppfylla vad vi ber dig om.

Du föraktade ju inte kvinnorna när du levde här på jorden, utan behandlande dem alltid med stor

mildhet.

Om vi ber dig om ära, inkomster, pengar eller något

annat som är av världen, så lyssna inte till oss. 

Men om våra böner har din Sons ära till mål,

varför skulle du då, o evige Fader, inte bönhöra

dem som är redo att offra all sin ära och tusen

liv för din skull?

Inte för vår skull, Herre, ty vi förtjänar inte att bli

bönhörda, utan för din Sons blods och förtjänsters skull.

8.   O evige Fader, låt inte så många gisselslag

och förolämpningar och ett sådant stort lidande falla i glömska!  

O min Skapare, hur kan ett så kärleksfullt hjärta som ditt uthärda, att det som din Son utförde med

så brinnnade kärlek och endast för att behaga dig som befallt honom att älska oss, i våra dagar blir

så ringaktat?

Ser du inte hur dessa kättare vanhelgar det Allraheligaste Sakramentet och berövar det dess boningar, när de förstör kykorna?

Har då din Son underlåtit något till ditt förhärligande ?

Nej, allt har han gjort väl.

Var det inte nog, evige Fader, att han under sitt liv

inte hade någonstans att vila sitt huvud, att han alltid var överhopad med lidande?

Måste man idag dessutom beröva honom hans kyrkor, dit han inbjuder sina vänner emedan han

ser vår svaghet och vet att de som måste ut stå prövningar har behov av sådan spis?

Hade han inte redan pliktat mer än nog för Adams synd?

Måste det alltid vara detta kärleksfulla Lamm som får gälda när vi faller i synd? 

Tillåt det inte, o min Allrahögste Herre!

Låt ditt Majestät blidkas!

Se inte till våra synder utan betänk att din

Allraheligaste Son har återlöst oss!

Se på hans förtjänster, på hans ärorika Moders

och så många helgons och martyrers förtjänster,

vilka dött för din skull.

9.   Men ack, min Herre, vem är jag som har vågat att i allas namn frambära denna bön.

Till vilken dålig förespråkerska har ni inte vänt er,

mina döttrar, för att bära fram er bön och utverka att ni blir bönhörda.

Kommer inte den högste Domaren att vredgas än mer när han ser mig så förmäten?

Det vore inte mer än rätt och billigt.

Men, Herre, du är ju barmhärtighetens Gud, visa därför din barmhärtighet mot denna stackars synderska, denna lilla mask, som dristar sig till

så mycket inför dig!

Se, min Gud, till mina önskningar och på de tårar som åtföljer min bön och glöm bort mina gärningar för din barmhärtighets skull!

Ha medlidande med så många själar som går förlorade!

Stå din Kyrka bi!

Tillåt inte, Herre, flera förödelser inom kristenheten

och låt ditt ljus skingra detta mörker!

10.  För Guds kärleks skull ber jag er, mina systrar,

att anbefalla denna stackars synderska åt Herren,

och bönfall honom att skänka henne ödmjukhet!

Detta är något som ni verkligen måste berakta som en plikt.

Jag behöver inte särskilt ålägga er att be för konungarna, för Kyrkans prelater och i synnerhet för vår biskop, ty jag ser att de nunnor som finns här nu gör det med så stor iver, att större inte förfaller

mig nödvändig.

Men de systrar som kommer att efterfölja oss skall förstå, att om de har en helig överordnad, så kommer även de att vara heliga.

Dettta är något så viktigt att jag önskar de bör ha det i ständig åminnelse inför Herren.

Om era böner, önskningar, botövningar och fastor inte har det mål om vilket jag har talat, var då  övertygade om att ni varken gör er plikt

     eller fullbordar den uppgift för vilken Herren har samlat er här.