BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL.

TREDJE BOKEN.

Kapitel.  9.

OM DET ANDRA SLAGET AV SKADOR, SOM ÄR

FARAN ATT RÅKA IN I SJÄLVÖVERSKATTNING

OCH TOM SJÄLVFÖRHÄVELSE.

1.  De nämnda övernaturliga förnimmelserna hos minnet utgör för de andliga människorna en stor fara, ty de kan förfala till självförhävelse

och fåfänga som de ger akt på dem och tillmäter

dem någon betydelse.

Den som inte alls bekymrar sig om dem löper mycket mindre risk för att råka in i dessa fel, eftersom han inte iakttar något inom sig som han kunde räkna sig tillgodo.

Den som däremot har sitt intresse inriktat på detta, han lockas lätt att tro att han har kommit långt i andlighet, eftersom han får övernaturliga meddelanden.

Naturligtvis kan man hänföra dem till Gud och tacka honom i en känsla av egen ovärdighet.

Men trots allt erfar man gärna en viss hemlig tilfredsställelse i anden, en viss uppskattning av dessa ändelser och av sin egen person, ur vilket

      det lätt uppstår en farlig andlig stolthet.

2.  Man kan lätt märka detta på sin egen ovilja och antipati gentemot människor somi nte gillar denna anda eller godkänner dessa nådebevis, liksom på

      den fötret som stiger upp i sinet, när man tänker på eller hör talas om att andra har fått samma nådebevis eller kanske ännu högre.

Alt detta är utslag av den hemliga stolthet och självuppskattning man besitter.

Och själv märker man det inte, inte ens när man står i det upp till hakan.

Många människor tror att det  räcker med ett visst allmänt erkännnade av vårt mänskliga elände,

under det att man samtidigt kanvara uppfylld av hemlig självuppskattning och självbelåtenhet

       ochfinna mera behag i sin egen ande och sina egna andliga gåvor än i andras.

I detta avseende liknar man farisen, som tackade Gud för att han inte var som de andra, utan ägde den eller den dygden, och som självbelåtet njöt

      av sin egen förträfflighet ( Luk. 18:11-12 ).

Naturligvis uttrycker sig dessa människor inte på samma sätt som han, med deras inställning är densamma.

Vissa mnniskor går rentav så långt i sitt högmod

att de är värre än  djävulen.

Märker de inom sig några förnimmelser eller känslor av andakt och glädje som de tror kommer från Gud,

blir de  ytterst belåtna.

De tror att de har kommit mycket nära Gud och att människor som inte får samma upplevelser står

långt under dem.

Därför föraktar de dem, liksom farisen föraktade

tullindrivaren.

3.  För att undfly detta gissel, som är avskyvärt inför Gud, är det två ting som måste tas i btraktande.

Det första är det faktum att dygden inte består i de förnimmelser man har av Gud, och inte i känslor

man har inför honom, de må vara aldrig så upphöjda, inte heller i någoting liknande som man kan erfara inom sig.

Däremot består den i vad som är omärkligt,

nämligen en djup ödmjukhet, självförakt och förakt,

för allt som är vårt eget, ett uppriktigt och grundligt

förakt, som gör att man är lycklig när andra har    samma uppfattning om en, och att man inte

     på något sätt vill bli älskad och uppskattad

av andra.

4.  Det andra som man bör ta i betraktande ärdet faktum att alla visioner och uppenbarelser,

himmelska känslor och allt man kan tänka sig

      av upphöjda ting inte är värda så mycket som den minsta lilla akt av ödmjukhet, ty ödmjukheten

         har samma verkningar i själen som kärleken.

Den har inte minsta tanke på sitt eget intresse

och söker det inte, den tänker illa bara om sig själv,

       och den bryr inteom egen lycka, bara om andras.

Avv alla dessa skäl ser vi alltid alltså att det är rätt

och riktigt att inte fästa någon vikt vid dessa övernaturliga förnimmelser utan att lägga an på att glömma dem för att bevara sin andliga frihet.