Direktlänk till inlägg 21 augusti 2016

FULLKOMLIGHETENS VÄG. Kapitel. 4.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 21 augusti 2016 06:38

FULLKOMLIGHETENS VÄG.


KAPITEL.  4.


NUNNORNA UPPMANAS ATT HÅLLA REGELN.


TRE PUNKTER SOM ÄR AV STOR BETYDELSE


FÖR DET ANDLIGA LIVET.


BESKRIVER DEN FÖRSTA AV DESSA PUNKTER,


SOM ÄR KÄRLEKEN TILL NÄSTAN, OCH DE


SKADLIGA FÖLJDERNA AV ENSKILDA


VÄNSKAPSFÖRBINDELSER.


1.  Nu, mina döttrar, vet ni vilket stort slag vi försöker vinna.


Men hurudana borde vi vara för at i Guds och världens ögon inte anses alltför dristiga?


De är klart at vi måste anstränga oss mycket

och ha upphöjda tankar, ty därigenom bemödar

vi oss att även handla upphöjt.


Om vi med stor omsorg strävar efter att helt och fullt följa vår regel och konstitutionerna,

hoppas jag att Herren skall höra våra böner.


Jag ber er inte om något nytt, mina döttrar, utan bara att vi skall hålla våra löften; ty det är vår kallelse och därtill är vi förpliktade,

      fastän det är stor skillnad på att hålla och hålla.


2.  Den ursprungliga regeln manar oss att be

utan uppehåll.  


Detta är det allra viktigaste och om vi gör det med all den omsorg vi förmår, så skall vi inte heller underlåta fastorna, botövningarna och tystnaden

       som vår Orden föreskriver.


Ty ni vet redan att bönen, för att vara äkta, måste åtföljas av dessa övningar.


Bekvämlighet och bön kan inte förenas.


3.  Det är om bönen ni har bett mig säga något,

men jag i min tur ber att ni som erkänsla för bad jag kommer att skriva, gärna läser och iakttar vad jag

       hitintills har sagt.


innan jag talar om den inre bönen, det vill säga om bönen i egentlig mening, måste jag säga er vissa saker som är nödvändiga för alla dem som traktar

       efter att vandra bönens väg.


Så nödvändiga är de att man, utan att vara särskilt kontemplativ, med dem kan nå långt i Herrens tjänst.


Å andra sidan är det dem förutan omöjligt att vara verkligt kontemplativ.


Och skulle man tro att man ändå är det, så bedrar

man sig fullständigt.


Herren give mig sin nåd och läre mig vad jag må

säga, så att det må ske till hans ära. Amen.


4.  Tro inte, mina vänner och systrar, att jag kommer att ålägga er månghanda ting.


Gud give at vi måtte göra det som våra heliga fäder föreskrev och övade, ty på denna väg förtjänade de sitt namn.


et skule inte vara riktigt av oss att söka en annan väg eller hämta kunskap hos någon annan.


Jag skall endast uppehålla mig vid tre ting, och de är hämtade ur själva konstitutionen.

Ty det är mycket viktigt att vi förstår hur synnerligen väsentligt det är att vi iakttar dessa ting för att vi till det yttre och inre skall kunna bevara den frid som Herren så varmt anbefallde.


Det första är kärleken till till varandra, det andra frigjordheten från allt det skapade, det sista

den sanna ödmjukheten, vilken, fastän jag nämner den sist, är den allra viktigaste och innefattar allt det övriga.


5.  Det första, nämligen att älska varandra högt,

har stor betydelse ty det finns ingenting, hur svårt att fördra det än är, som inte blir lätt att tåla när man älskar varandra, och då sulle det behövas mycket för att väcka förargelse.


Om man i världen efterlevde detta bud såsom man borde, tror jag att det skulle vara till stor hjälp för efterlevandet av de övriga buden.


Men eftersom vi efterlever detta antingen för mycket eller för litet, lär vi oss aldrig att hålla

det fullkomligt.


Det kan tyckas att detta att hysa för mycket kärlek till varandra inte kan vara något ont och ändå för det med sig så mycket ont och så många ofullkomligheter, att jag inte tror på någon som inte varit ögonvittne till detta kan fattadet.


Djävulen lägger här ut många snaror vilka de samveten, som föga bryr sig om att behag aGud knappast varseblir, utan ser dem som dygder.


De däremot som strävar efter fullkomligheten genomskådar dem mycket klart, ty dessa snaror försvagar ju efterhand viljan så att den inte helt

och hållet kan hänge sig åt Guds kärlek.


6.  Jag tror att det är ännu vanligare hos kvinnor än hos män.


Det förorsakar mycket  kännbara skador i

kommunitetslivet, ty härav följer att alla systrarna

inte älskar varandra lika mycket.


Man är känslig för väninnans förödmjukelser,

man önskar ha något gott att skänka henne,

man söker tid för att prata med henne, och många gånger bara för att säga att man håller av henne

      eller för att uttrycka andra olämpliga saker,

i stället för att uttrycka sin kärlek till Gud.


Dessa stora vänskaper avser sällan att ömsesidigt hjälpa varandra att växa i kärleken till Gud.


Snarare tror jag att det är djävulen som  uppväcker dem för att splittra kommuniteterna i kotterier.


När vänskapen har till mål att tjäna Hans majestät,

ser man det snart, ty viljan är då inte åtföljd av lidelse utan hjälper i stället till att övervinna de andra lidelserna.


7.  I de stora klostren skulle jag önska många av dessa vänskaper men inte i detta hus där vi inte helle rfå vara mer än tretton.


Här måste alla vara vänner, alla måste älska varandra, alla måste tycka om och hjälpa varandra.


Gör Guds kärleks skull, avhåll er från att knyta enskilda vänskapsband, hur heliga de än må vara,

ty även bland syskon brukar de vara skadligt gift och jag kan inte se någon fördel i dem.


Om dessa nunnor dessutom skulle vara släkt med varandra vore det än värre.


J, det vore en riktig pesthärd!


Tro mig, systrar, även om min stränghet på denna punkt förefaller er överdriven, så följer med den

stor fullkomlighet och djup frid, och den befriar

dessutom dem som inte är så starka i dygden från många farliga tillfällen.


Vi kan känna oss mer dragna till den ena systern än  till den andra, det kan inte undvikas, ty det är en naturlig böjelse, och det får oss ofta att att älska den mest bristfälliga om hon har stora naturliga

          gåvor, men vi måste kraftigt behärska oss och inte låta känslan få överhand.


Låt oss älska dygderna och den inre godheten

och alltid akta oss noga för att fästa oss vid

de yttre egenskaperna.


8.   Låt oss inte tillåta, mina systrar, att vår vilja

blir slav under någon annan än honom som köpte den fri med sitt blod.


I annat fall skall vi, utan att förstå hur, finna oss så

bundna att vi inte längre kan hjälpa oss själva.


O, Gud hjälpe mig, vilket oändligt antal barnsligheter ger inte detta upphov till.


Det är så banala att endast den som själv har bevittnat dem kan förstå och tro det.


Därför finns det ingen anledning att tala mer om dem här utom att säga att de är av ondo hos varje syster där de förefinns, och finns de hos priorinnan är det en pesthärd.


9.  För att bemästra dessa böjelser måste man ingripa så snart en vänskap uppstår och gå fram

med mera klokhet och kärlek än med stränghet.


En god hjälp skall dessa systrar finna i att aldrig vara tillsammans utan på de därtill bestämda tiderna och i att de följer vår nuvarande sedvana

att aldrig prata eller vara ensamma med varandra,

       såsom Regeln befaller, utan var och en skall

förbli ensam i sin cell.


Bevare oss ifrån att ha gemensamma arbetsrum

i Sankt Josefs kloster!


Ty fastän det är ett lovvärt bruk, så är det lättare

att bevara tystnaden när var och en är för sig själv, och att bli van vid ensamhet är en stor hjälp

           för bönen.


Och eftersom den måste vara grundvalen för detta hus, är det nödvändigt at vi lär oss att älska

det som mest gynnar den.


10.  Jag återvänder till den kärlek vi skall hysa för varandra, även om det kan förefalla onödigt att föreskriva den för er, ty var finns så hårdhjärtade människor att de inte skulle lära sig att älska 

        varandra, när de bor tillsammans och inte få samtala, umgås eller underhålla sig med någon  

            utanför deras eget hus, och då vet att Gud älskar dem och de älskar honom, eftersom de avstår från allting för hans skull?


Alra helst som dygden alltid upptäcker kärlek

och den hoppas jag, vid Gud, alltid skall finnas

hos systrarna i detta hus.


Dygd, så synes det mig, är det sålunda inte nödvändigt att särskilt anbefalla er!


11.  Men hur skall vi älska varandra?


Och vari består den dygderika kärlek som jag önskar se  härska ibland oss?


Och hur skall vi var asäkra på att vi äger denna dygd, som är så viktig att Vår Herre med ett sådant eftertryck anbefaller den åt oss och framför allt åt sina apostlar?


Härom vill jag nu tala en smula i den mån min tarvliga stil tillåter det.


Om ni i andra böcker finner detta förklarat med en lika stor noggrannhet, fäst er då inte vid vad jag säger, ty jag förstår kanske inte ens vad

jag talar om. 


12.  Det finns två slag av kärlek om vilka

jag skall tala.


Den ena är andlig, ty den tycks inte ha någonting

att göra med vår naturs sinnlighet eller ömhet,

vilket skulle beröva den dess renhet.


Den andra är också andlig men den är förbunden med vår sinnlighet och svaghet; den är dock god

och uppenbarligen tillåten kärlek, till exempel

          mellan släktingar och vänner.


Om denna har jag redan sagt något.


13.  Det är om den rent andliga kärleken jag

nu vill tala.


Den är heltfri från allt slags lidelse, ty sådant skulle fullständigt förstöra dess harmoni.


Om den tillsammans med måttlighet och diskrektion

åtföljer oss närvi samtalar med rättfärdiga människor, särskilt med våra själasörjare, är den

till stor nytta.


Men om ni hos biktfadern skulle upptäcka något som närmar sig fåfänga av något slag, skall ni vara

misstänksamma gentemot allt och på inga villkor

får ni, även om hans samtal vore uppbyggliga,

        underhålla er med honom, utan ni skall bara

bikta er i all korthet och ingenting mer säga.


Det bästa vore att säga till priorinnan att han

inte passar er själ och byta biktfader.


Detta är det allra säkraste, såframt man kan göra det utan att skada hans anseende.


14.  I dylika fall och i andra svårigheter där djävulen kunde fånga oss i sina snaror och där vi inte ser någon utväg, är det allra säkrast att försöka

        få tala med någon lärd, och om det är nödvändigt får vi tillstånd att göra det och att bikta

            oss för honom och följa hans råd i detta fall.


Ty när man inte finner någon utväg är det lätt att

gå vilse.


Vilka felsteg gör man inte i världen, därför att man inte ber om råd, särskilt när det finns risk att

skada sin nästa!


Att underlåta att söka hjälp är inte tillåtet, ty när djävulen börjar oroa på den här punkten kommer han inte göra litet ont, om han inte genast blir hejdad.


Därfär är det, som jag redan sagt, säkrast att försöka tala med en annan biktfader, om detta är möjligt, och det hoppas jag vid Gud att det

skall vara.


15.  Betänk hur viktigt mitt råd är, ty detta är något som rymmer många faror och det kan bli till ett riktigt helvete och till skda för alla.


Jag råder er att inte vänta tills detta onda vuxit sig stort, utan att ni vidtar alla åtgärder som är möjliga

och som ni kan tänka ut, för att hejda det från

första bbörjan.


Det kan ni göra med lugnt samvete.


Men jag hoppas vid Gud att han inte skall tillåta

att personer som tillbringar sitt liv i bön, skall fästa sig vid någon anan än vid en äkta Guds tjänare.


Det är jag säker på att han inte skall göra, såframt

d ä lskar bönen och strävar efter fullkomlighet på

det sätt som man har för vana i detta kloster.


Ty o m de ser att biktfadern inte förstår deras språk och inte tycker om att tala om Gud, skall de möjligen kunna tycka om honom, emedan han

inte är lik dem. 


Om han är en sådan person kommer han inte att ha

många tillfällen att åstadkomma ont och, såfamt han inte är  ytterst enfaldig, kommer han inte att vidare försöka störa sin egen och Guds tjänarinnors sinesfrid.


16.  Eftersom jag har börjat att tala om detta uprepar jag återigen, att den skada som djävulen här kan åstadkomma är stor och mycket svår

       att upptäcka och sålunda kan fullkomligheten efterhand gå förlorad utan att man vt varav det kommer.


Ty om biktfadern ger tilfälle till fåfänga eftersom han själv är fåfäng, skall han även överse med det

hos andra.


Måtte Gud i sin godhet bevara oss för dylika ting.


Det skulle vara nog förat oroa alla nunnorna, eftersom deras samveten och biktfaderns skulle

tal tvärtemot varandra, om man höll fast vid att de endast får ha en biktfader, skulle de inte veta

       vad de skulle ta sig till elle rhur de skulle finna ro för sina själar, eftersom just han som skulle lugna och hjälpa dem är den som gör den skada.


På somliga platser finns det visst tillräckligt av detta slags bekymmer ----- och detta smärtar mig mycket ------- så ni skall inte förundra er över att jag fäster så stor vikt vid att ni förstår denna fara.




 

             

 







 

 




 


 





 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL.  189.   18900.  Tålamodet frör människan livets framgång.   18901.  Vreden saktmodiges elake fiende i sin vrede o-barmhärtig mot människan:        verksam i ordstrider kiv trätlystnad.   ...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVCKELSE.   DEL. 190.   19000.  O-tåligheten samhälls-problem.   19001.  Tåligheten löser samhälls-problem.'   19002.  Ilskenheten gör sig nytta av o-tålighetens beteende.   19003.  O-tåligheten rider ...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se