MED GLÄDJE:

Hela det kristna livet är att glädjas med Jesus kristus, som redan nu låter oss dela hans himmelska härlighet och glädje. Uppståndelsen är kärnan av vår tro. Delaktigheten i påskens seger gör att vi får glädja oss med denn Uppståndne.     Hela kristendomen är präglad av denna atmosfär av stilla och tacksam glädje över att Gud vill bli Gud-med-oss i Jesus.  Därför får vi också bli människa -med- Gud i Jesus.  Adventstiden är som klippt och skuren för att öva in denna delaktighet i Guds inre glädje.  Glädjen riktar oss framåt mot något och Någon som skall komma.    Den blir en Person.  "Vem är vårt hopp, vår glädje?"  ( 1 Tess. 2:19).   Glädjen ligger alltid i någon annan, i honom som skall komma,  den  hett efterlängtade Frälsaren.   Ju mer vi lär oss att längta, desro större blir också glädjen.  I själva längtan ligger en sällsam, stilla glädje.  I vår tid är risken stor att man glömmer bort detta.   Man vill ha allting på en gång utan att vänta och längta.  Advent kan bli en omskolningsperiod, då vi lär oss att tålmodigt vänta på Den som skall  komma.   Då lär vi oss att lägga allt oväsenligt åt sidan, att ta avstånd från allt som kann bedröva honom och hindra oss att inrikta hela vårt hjärta på honom.  Tillsammans med Jungfru Maria lär vi oss att se fram mot hans ankomst.   Vi förstår mer och mer hur stor Guds kärlek är till oss, men också att vi är kallade att besvara denna gåva med vår genkärlek.  "Var inte rädda.  Jag bär bud till er om an stor glädje, en glädje för hela folket"  ( Luk. 2:10 ).  När Gud stiger ner i vår värld fördriver han allt vad rädsla och fruktan heter från vårt hjärta.    Julens nåd är beroende av  hur vi har levt oss in i den väntan och längtan som advent innebär.   Om vårt hjärta är uppfyllt av allt möjligt annat, då finns det inte plats för honom som vill fylla hela vårt inre med sinn närvaro.   Glädjenn kan bara få rum, om vi har röjt rum för den genom att tömma oss på allt onödigt.  Adbvent är därför också en botens och försakelsens tid, då vi gör oss fria för Gud.  Tyvärr har advent för många blivit raka motsatsen.   Aldrig frossar man så mycket och shoppar så mycket.  Juldordet och julhandel riskerar att döda vår längtan efter Jesu födelse.  Vi måste återerövra adventstidens ursprungliga mening och nåd. 

NU-BÖRJARE:

Det är en stor befrielse, när det går upp för oss att han alltid vill ge oss en ny möjlighet.  Vi är inte bundna vi vårt förflutna.  Vi får helas och bli förnyade i varje nu-ögonblick. Vi får inte bara vara ny-börjare utan nu-börjare.   Därför är vi aldrig fastlåsta i tid och rum utan vi har alltid ett evighetsperspektiv.   I varje nu-ögonblick får vi en glimt och en klunk evighet.   Vi förflyttas ut ur vår begränsade och instängda lilla värld och får del av en gränslösa verklighet, som Kristus har öppnat för oss genom sin uppståndelse.    Liksom nybörjarna i skolan,,ja, liksom varje barn som börjar en ny klass, får vi också börja något helt nytt och spännande varje höst.    Liksom nybörjaren i första klass som inte riktigt vet vad som väntar kan det kännas lite oroande för oss, men just därför får vi en enastående möjlighet av uta in den grundtillit som hjälper oss att våga oss in det nya och okända.  I Gud har vi vår grundtrygghet och därför vågar vi litar på att det nya som väntar skall föra oss ännu närmare honom.   DEn stora frestelsen är att vi så lätt flyr bort från nu-ögonblicket, även omm det bara är där vi kan möta Gud och förvandlas av hans ständigt nya nåd.  Det är så lätt att fastna i detsom har varit, antingen i  gamla problem och oförrätter eller drömma sig tillbaka tillden gamla goda tiden.  Arvsyndenn yttrar sig på detta sätt : vi har förlorat insikten i att det är något stort och underbart att få leva i nu-et och där få ta ut evigheten i förskott.   För vår ödmjukhets skull måste vi ständigt förbli ny-börjare i denna konst. Men det finns en djup mening i detta : vi får lära oss att allt är nåd och gåva.  Det är inte vi som har kavat och självsäkert lärt oss att bli ny-börjare, utan det är Gud själv som visar oss vår fattigdom och oförmåga:  Just så lät han oss att hans nåd är varje dag morgon ny, att hans förlåtelse helar oss ögonblick för ögonblick.    Varje höst borde vi tänka på detta och och se på hösten som nu-börjarens förlovade tid.  Som kristna går vi ständigt i den  helige Andes skola för att lära oss de mest elementära ting för vårt kristna liv.  Vi blir aldrig fullfjärdade.   Därför kan det vara lite extra  svårt för oss nutidsmänniskor, som är vana vid snabba resultat och vill prestera så mycket.   I sin ofattbara barmhärtighet låter Gud oss alltid få börja om igen.   Vi tar ut avv evigheten i förskott vid varje nytt andetag.  Varje gång vårt hjärta slår kan vi förena oss med Jesu Hjärta.   

OFFER:

I dag är det många som känner ett sådant obehag bara man råkar nämna ordet offer.  Vi måste också återeövra denn bakomliggande verligheten,  som ligger i ordet offer.  Jesus har offrat sig en gång för alla på korset för vår frälsnings skull.  Utan Jesu offer ingen räddning, inget evigt liv, ingen himmel. Detta offer  förblir närvarande på ett sakramentalt sätt i eukaristin.   Mässoffret ger os möjlighet att ta del av hela den nådens skatt som ryms i korsets offer, där Jesus av oändlig kärlek och medlidande med den syndiga mänskligheten frambär sig själv som ett offer för vår skull.  PRO NOBIS, för  vår skull, offrar han allt.  Guds kärlek till oss bär alltid offrets stämpel.  Guds kärlek är alltid självutgivande.    Den söker inte sitt, men ändå längtan han efter vårt hjärtats svar, efter vårt offer.   All sann mänsklig kärlek år på ett eller annat sätt en offrande och självutgivande kärlek. 

Tiden kring Alla helgon och Alla själar är mycket lämpad för att meditera över vad offer och självutgivelse innebär.   Helighetn bygger alltid på att man hellre offrar sig själv och sina egna intressen.    Egenligen är vi redan heliggjorda i dopet, i alla fall har vi fått ett helighetens senapskorn som redan måste få växa och utveckla sig.  Vårt liv går ut på att vårda och vörda detta lilla korn, så att det kan bära frukt.   Vi har livet här på  jorden på oss för att helighetens´skall mogna fram.  Döden är målet eller rättare sagt övergången till den fulla helighetens och härlighetens rike.   Bara den som låtit sig renas och helgas under sin livsresa kan komma in i Guds eviga rike.   Annars måste det till ett extra reningsbad vid övergången från dtetta liv till det eviga.  Det är det vi kallar skärselden, reningsort. I sin ofattbara barmhärtighet ger Gud oss alla möjligheter vi behöver för att nå fram till detta mål.  Menn erfarenheten  lär oss att alltför många nöjer sig med ett halvhjärtat nja till Gud.   Likgiltighet och ljumhet tycks vara normalfallet.  Därför behövs rening, både under livets gång och vid övergången.   Guds nåd är så stor, att han ger oss möjlighet att påverka varandra på reningens och helgelsens väg.   De heliga som har gått före oss inspirerar oss och ber för oss,, halvheliga. Vi får i vår tur be för de avlidna som nu renas och helgas.  Solidariteten i de heligas samfund går långt utöver dödens gräns. Jesus har brutit ned alla murar.  Det finns ett kärlekens flöde, som strömmar ut ur Jesu genomborrade hjärta, och sedan förbinder himmel, jord och reningsort. Jesu offer på har en gång för alla brutit syndens makt och krossat helvetets portar.

Därför kan vi också hjälpa varandra att ta emot hans självutgivande kärlek och så bli frälsta.

När mässan firas kommer vi alltid ihåg våra avlidna och ber för dem.  Jesu offer på korsets bär frukt för dem likväl som för oss.  Vi förenas i tillbedjan och tacksägelse med dem.  Vi bär fram dem till Guds barmhärtighet och låter honom rena dem.     I eukaristin blir vi omskolade och lär oss att finna vår djupa glädje i att få frambära oss själva som en heloffergåva  till Fadern i gemenskap med hans Son.   Ibland ställs vi inför största prov som tänkas kan: att offra våra liv för Jesus  --- och för vår nästa.

I dessa dagar tänker jag speciellt på fader Kasimir Vilnis,som inte tvekade att sätta sitt liv på spel för att rädda en förfäljd jude i Riga under Andra världskriget.   I eukaristin lär vi oss att öva in denna grundhållning. 

Så vi måste vara beredda på att vi förändras genom att delta i mässoffret.    Det kan vara livsfarligt  ---- för den gamla människan --- att delta i mässan.   Men det är också här som den nya människan mognar fram och kan bära frukt, frukt till evigt liv.