Direktlänk till inlägg 7 februari 2013

ANDENS ABC VI

Av Jan-Owe Ahlstrand - 7 februari 2013 18:19

PASSIONSTID:

VARJE KRISTEN ÄR KALLAD ATT  FÖLJA I DEN KORSFÄSTES SPÅR.   VI  GÖR DET ALLA I ENLIGHET MED VÅR SPECIELLA KALLELSE.  SOM MEDLEMMAR AV MALTESEORDEN HAR VI FÅTT TVÅ VIKTIGA UPPDRAG:   ATT KÄMPA FÖR DEN KATOLSKA TRON OCH BISTÅ VÅRA HERRAR DE FATTIGA.  VAR OCH EN MÅSTE SE HUR MAN KAN FÖRVERKLIGA DETTA UPPDRAG UNDER DEL AV KYRKOÅRET SOM MAN JUST BEFINNER SIG I ---- OCH I DEN SITUATION SOM KYRKAN JUST NU LEVER I. VÅRT SÄTT ATT LEVA VÅR KALLELSE TAR KONKRET GESTALT HÄR OCH NU.

Fastetiden framskrider  och glider nästan omärkligt över i passionstiden.  Jesu väg upp till Jersalem blir mer och mer smärtsam.  Hela världens lidandeshistoria blir koncentrerad i den stund som är Herrens, då han skall försona allt det vi har brutit genom tiderna. 

Han har stigit ner i det fruktansvärda som vi människor har gjort oss skyldiga till.  Hann går rakryggad in i vår världs alla tragedier.   Han tar på sig det som vi aldrig kan sona, det som vi inte förmår förlåta.   Den som var utan skuld tar på sig all skuld.  Den som var utan synd låter alla tiders synd läggas på sig för att försona och hela, läka och bota.

Lidande och ondska, synd och skuld kan vi aldrig förstå eller förklara och döden minst av allt.   Men just det som för oss är obegripligt och får oss att skrikas ut vår vanmakt och gråta bedrövelsens tårar tar gestalt i Jesu sårade och bespottade ansikte.   Världens tragedi är inte ett opersonligt och mörkt hål utan Jesu öppnade sida som låter hans av kärlek genomborrade hjärta skymta fram.  I detta hjärta kan vi lägga allt det som vi inte förmår klara av: vår synd, vår bräcklighet, vår vilsenhet.    I Jesu medlidande ögon får vi se det som är tillvarons innersta kärna:  Guds oändliga kärlek till oss arma syndare.   Barmhärtighetens mysterium uppenbaras i den Korsfästes spruckna ögon och sårade sida.

Passionstiden är för oss ett tillfälle att infoga våra små lidanden i Jesu stora och frälsningsbringande lidande.

""Den som i sanning vördar Herrens lidande skall på ett sådant sätt se upp till den korsfäste Jesus med hjärtats blick, att han inser att Jesu kropp är hans egen"" ( Leo den store ).  Vi är ett med honom.   Lidandet kan inte bara skapa gränser utan också gemenskap och solidaritet.    Därför kan vi använda våra lidande på ett fruktbart sätt genom att ge dem, offra dem till Jesus.  Vi som är lemmar i hans kropp får dela hans lidande och låta det fortplanta sig genom tiderna för frälsnings skull.   Tronn får oss att känna igen Jesus och hans lidande i det som sker i oss och i världen.  Allt kan få del av nådens fördolda fruktbarhet och bidra till försoning och nytt liv.

 Kyrkan får delta i Jesu lidandesväg.   Genom alla tider får hon, som är hans brud, dela sin Brudgums lidanden. Martyriet är inte långt borta.   Menn hur ofta glömmer inte hennes barn detta och vill bara inrätta sig bekvämt här på jorden.  Men Herren ser alltid till att ruska om och får se smärtan på nära håll.    Bara så kan vi nå fram till påskens nya liv, till evig härlighet och glädje.  I vår tid finns det ett speciellt lidande för och med Kyrkan som ofta beror på världens och medias sätt att se på henne.  Hon får utstå samma hån som sin Mästare.  Hon blir misstolkad  och dras ned i smutsen. Hon blir dömd och fördömd, hatad och sliten i stycken.    Det skulle var mycket underligt om hon inte fick möta samma förakt och hat som han.   Han som bad för sina förföljare och bödlar vill lära henne det svåraste av allt: att älska dem som förföljer eller förlöjligar oss. 

Naturligvis finns det en skillnad mellan Kristi och Kyrkans lidande:  han var syndfri och utan skuld, hon är uppfylld av svaga och syndiga människor. Han var obesmittad av världens synd, medan hennes anlete är vanställt av hennes barns svagheter och misstag. Samtidigt är hon också helig av Jesu helighet.  Bara hon kan förmedla hans budskap och sanning till en förvirrad värld.     Hon vill ingeting hellre än att hjälpa och vårda, ge ljus och hopp,, men ändå blir hennes avsikter alltid misstolkade och missförstådda.   Ändå är det bara hon som kan visa vägen till den Ende som kan rädda oss och ge oss Guds eviga frid och glädje.   Hennes korsväg leder fram till den tomma gravens skira hopp och påskens fulla glädje och jubel.  Överallt har man slagit och spottat på henne.

Hat och förakt har varit hennes lott.  Men ju mer förhånad Kyrkan blir, desto mer välsignar hon dem som vänder sig mot henne.

DEN FÖRSTA STATIONEN på Kyrkans korsväg är påven Benedikt XVI:s gest att häva exkommunikationen av de fyra biskopar som som brutit sig loss  från enheten.  Trots att tidpunkten för denna mänskligt sett dåraktiga godhet var mycket olyckligt vald, eller snarare icke vald alls, ser vi här tydligt Kyrkans moderliga omsorg om de förlorade fåren.  Trots de oförsvarliga uttalanden som en av dessa biskopar gjorde räcktes handen ut till försoning.   Som bärare av enhetens ämbete fick påven verkligen följa sin Herre som bad om allas enhet.

Onda och goda, syndare och heliga, alla hör hemma i Kyrkans famn. Kristus har inte kommit för de rättfärdiga utan för syndarna.   Ala vill han göra till ett i sitt enda fårahus.   Också de svarta fåren, bortsprungna och bångstyriga söker hann upp. Det som tycks förlorat är det mest efterlängtade.   I sista hand är det bara Kyrkans fulla enhet som omvändelsen och hjärtats förvandling kan ske.

DEN ANDRA STATIONEN är en tragedi utan like. En nioårig flicka i Brasilien som våldtagits sedan flera år av sin styvfar väntar tvillingar och får genomgå abort.  I henne ser vi alla de otaliga barn som inte får vara barn utan missbrukas och förtrampas.  I hennes barn, honn som själv är ett barn, ser vi de barn som aldrig får födas. Arbort kan aldrig godtas. Det som borde behandlas varsamt och diskret, med barmhärtighet och medlidande, i bikt och själavård blir ett diskussionsämne på allas läppar. Trots att man inte vet hela sammanhanget vet man genast att Kyrkan har gjort fel i alla stycken.   Men världen vet precis vad Kyrkan har gjort fel och fördömer. 

Kyrkan överlåter domen till en Annan.   Och framför allt ber hon för för dem som gör fel likväl som för dem som blir sårade och förtrampade.    Den lilla flickan med sina tvillingar bära av tusen och åter tusen förböner som viskas fram i det fördolda, inte minst av henne som är både Guds och vår Moder.  Men också den värste av styvfader blir buren av förbön.     

DEN TREDJE STATIONEN på Kyrkans korsväg drabbar just henne som stod sörjande vid Korsets fot. Hon som aldrig gjort något ont, hon vars "hjärta är ett fågelbo där vi kan lägga alla våra sorger" som diktaren säger.  

Gång på gång riktas slagen och spikarna mot henne.  På ett museum tolkas hon om och blir något hon aldrig har varit.   Man frånkänner henne hennes värdighet som Guds moder och jungfru.  Man vill till varje pris dra ner henne i smutsen.  Honn som har stått upp för kvinnors rätt och alltid varit de svagas försvarare skildras som förtryckets och hyckleriets symbol.   Ju heligare enn människa har blivit genom Guds nåd, desto mer upprörd och förnärmad blir man.   Man står inte ut med att se vad Gud kan göra i en människa.   Men Jungfru Maria är obeörd av synden.  Hon kan bara fortsätta att be för dem som inte vill veta om henne.  Hon är också deras moder, hon som är allt levandes moder.  Hon är framför allt deras förespråkare som spyr ut sitt hat mot henne.   Bara kärleken kan hela och bota.

DEN FJÄRDE STATIONEN är det lidande som Afrika får bära, Kyrkans mest älskade land, för Kyrkan är en mor för som älskar det barn mest som har det svårast. Och just nu lider Afrika mer än någonsin av allt det värsta man kan tänka sig.   Påven Benediktus XVI reser för första gången dit och har med sig ett hoppets budskap, men han  också ett förmaningens stränga budskap till oss som nu ojar oss över finanskrisens följder i våra övergödda länder och helt glömmer våra fattiga afrikanska bröders oändligt mycket större lidanden.   En liberal Havard-professor beklagar det men sanninsenlig som han är, måste han ändå ge påvenn rätt när han säger att kondomen inte kan lösa hela aidskrisen.  Sådana röster får inte höras.    

DEN FEMTE STATIONEN:  på Kyrkans korsväg går rakt igenom vårt hjärta. Det är varje kristen människas otillräcklighet och ytlighet. Det är det som gör att vi döljer Kristus och Kyrkans sanna ansikte.  Det är vårt personliga sår, som gör att Kyrkans närvaro och handlande i världen framstår som bristfälligt och självtillräckligt.Den enda tragedin är att vi inte är heliga, sade Georges Bernanos.

Men ändå kan Gud göra något stort mitt i detta tvetydiga som vårt hjärta är.  Därför får vi fortsätta vår pilgrimsvandring, Kyrkans vandring genom historien, med ödmjukt hopp och tillit. Han har tagit korset på sig.  Vi får bara bära en liten flik, en flisa av det.  Han har uppstått, därför är vi trygga på vår väg.  Inget ont kan helt få makt över oss.  Segern är vunnen, men alltid beslöjad.   ""Ingen sjuk förvägras korset; ingen finns som inte blir hjälpt av Kristi bön ""  ( Leo den store ).   Vår och Kyrkans korsväg fortsätter till tidens ut.  Hoppet om att få skåda Gud sådan han är ger oss kraft och mod, hur svårt det än är på den sjätte stationen .........

QUO VADIS:    

Vart är vi på väg ??  Varför lever vi ??  Liksom vi unnar vår bil en regelbunden översyn borde vi unna vårt djupaste jag en översyn i Andens ljus.

Enligt legenden uppenbarade sig den förhärligade Jesus för Petrus utanför Rom och frågade honom:   Vart är du på väg??  På latin blir det QUO VADIS.   Petrus var på väg att lämna Rom, eftersom han kände frestelsen att dra sig undan sina förföljare.   Men mötet med Hrren stärkte honom i tron  och återvände till Rom för att ge sitt liv för Kristus.   Så dramatiskt är det sällan i vårt liv, men ändå ställs vi gång på gång inför viktiga frågor:  Vad är det som driver oss??  Vad vill vi med vårt liv ??  Vem lever vi för ?? Vad är meningen ??? Svaret finns i sista hand bara i honom som är Guds ständiga svar till oss, Guds eviga ord som blivit kött i Jesus Kristus.

Ofta är han helt fördold för vår blick.    Ändå är  han alltid med och vi kan alltid hitta honom, när vårt hjärta är öppet och blir brinnande i oss. Evangeliets berättelse om lärljungarna på väg till Emmaus är en ständigt aktuell beskrivning av vår kristna existens ( jfr.  Luk. 24:13-35 ).    Vi tror att det är Emmaus eller något annar vi strävar mot, men i grunden är det något oändligt mycket större och underbarare som är målet för vår livsresa. Alltsedan  Gud har blivit människa i Jesus Kristus är han vår färdkamrat och vägledare.  Han är "Vägen, Sanningen och Livet""  ( Joh. 14:6 ) för oss just där vi befinner oss nu.   

Målet för vår resa ligger bakom horisonten i Guds eviga härlighet, dit den Uppståndne har gått före för att bereda rum åt oss  ( jfr Joh. 14:2-4 ).  Vi går alltid den Uppståndne till mötes, och han går samtidigt fördold med oss på vägen, ofta som den Lidande, den Icke-sedde, den Försumbare.  Han älskar att förklä och dölja sig, för att vi skall söka honom med ännu större iver.   Tänk bara på Höga Visan!!  Brudgummen döljer sig på otaliga sätt för att bruden med allt mer lidelse skall söka sin Älskade.

Tänk om vi hade en bråkdel av hennes lidelsefulla kärlek, hur underbart skulle då inte vårt liv vara.  Hur nära skulle inte då Jesus vara oss, även när han döljer sig i den skenbara frånvaron, som är ett av hans älsklingssätt för att locka fram mer av vår lidelsefulla längtan.  Därför ställer han oss gång på gång frågan QUO VADIS.  Med ömhet och medkänsla står han, den Okände,  framför oss och undrar vad det är vi håller på med egentligen.

RENING:

 Vårt liv med Gud börjar i vattnet, i dopvattnet.   Den största faran under vårt liv är att dopvatnnet torkar ut och dopkällan börjar sina.  Många hamnar tyvärr i den ökentorka, där det levande vattnet saknas.  Men saknaden kan föda längtan och längtan tro och tron överlåtelse.

Vattnet talar också om rening.   Hela vårt kristna liv är en reningsprocess.  Det som har börjat i dopet får inte ta slut.  Det finns alltid något i vårt hjärta, som behöver renas genom det levande vattnet.   Gud villgöra oss mer fria och rena.   Jesus renar oss allt med sitt blod frånn all synd  ( jfr 1 jon. 1:7 ).  Gud har blivit människa i Jesus Kristus, som genom sitt liv, sin död och uppståndelse vill bana väg för oss till den eviga härligheten.

För att nå därhän och få se Gud måste vårt hjärta bli rent från allt som skymmer blicken på Gud.

"Saliga de renhjärtade, de skall se Gud" ( Matt. 5:8 ).  Vi får se på alla de nålstygn som vårt arma hjärta utsätts för i det ljuset.   Ser vi på livets alla större och mindre vedervärdigheter i det ljuset, kan vi ana Guds omsorg om oss.  Det är inte för inte som den heliga Birgitta talar om Gud som den tålmodiga tvätterskan, som under hela vårt livförsöker gnugga oss rena.  Det är ett stort ögonblick i en människas liv, när hon upptäcker detta och inte bara sörjer över de obehaglighter som det innebär att bli tvättad.  Småbarn gallskriker när man tvättar dem.  Vuxna gör det också, ända tills de förstår att det är en nåd utan like att bli renad av Gud.  

Elden talar också om rening.  Gud är en förtärande eld som inte fördrar något orent och syndigt.  Därför måste vi utsättas för hans kärleks eld, som bränner bort allt som är fläckat i oss. Vårt självbehag och vår självömkan sitter djupt i oss.  Mötet med den brinnande busken skrämde slag på Mose.  Också vi behöver vår dos av gudsfruktan och bävan, så att vi inte fastnar i det som våra icke-kristna vänner brukar reta sig på: vår självbelåtenhet.  Hur ofta behöver vi inte upprepa psalmistens ord:  "Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta"" ( Ps.51:12 ).  Hela vårt liv är ett uttryck för att Gud försöker skapa detta rena hjärta i oss.

Döden ä r menad att bli ett renande och befriande möte med den Gud, som är oändligt helig och längtar efter att förtära vår synd och skuld.  Allt i oss som strider mot Guds helighet måste brännas bort av hans förtärande kärlekseld.    Först då är vi mogna att se honom ansikte mot ansikte.  

Fastetiden är Kyrkans stora tvättdagar.  Vi öppnar oss för Guds renande och befriande verk.  Vi rannsakar vårt samvete och låter Guds vatten och eld rena oss.   Vi renas och befrias från vår synd genom hans blod.  Allt talar om hans oändliga kärlek som brinner i Guds hjärta för vår frälsning och rening.

SEMESTER:

I Guds plan för oss människor följs alltid arbete av vila.  Vi får se semestern som en förläning och ett eko av den heliga vilodag, det som ett uttryck för Guds omsorg och godhet, och samtidigt ett profetiskt tecken på den eviga vila och glädje som vi är kallade till. Det är viktigt att vi medvetet går in i semestern i denna anda av tacksamhet och överlåtelse åt Guds godhet.   Samtidigt vet vi hur svårt det kan vara för många i dag att varva ner från en stressig och krävande arbetssituation.  Konsten att vila, att ta det lungt och bara vara i Guds helande närvaro är inte alltid lätt att tillgodogöra sig för oss i dag.   Vi behöver en tid då vi inte bara producerar och konsumerar, gör nytta för oss och gör skäl för vår lön.  Semestern som begrepp är djupt besläktad med kontemplationen.

I en tid då produktivitet och effektivitet hotar att förslava oss behöver den motvikt som kontemplationen och semestern kan vara.    Eftersom så många inte heller firar söndagen som en Herrens vilodag, är det också svårt för dem att fira semester i samma anda. Det som skulle vara en familjens gemensamma vilo- och glädjetid kan rentav ge upphov till oanade konflikter, som under året legat och pyrt under ytan men nu bryter ut med kraft.  Smestern kan också vara farlig, om den inte bottnar i vår glädje över Guds godhet. 

Vi får andas ut i hans nåd och glädje.   Vi får andas in hans sanning, godhet och skönhet just där vi är.  Många söker sig helt spontant ut i naturen under sin semester.   Guds stora gåva till var och en av oss, när vi får njuta av skapelsens skönhet. 

Här tror jag att vi nordbor har det ganska väl förspänt.  Vi har redan en naturlig kärlek till naturen. Med Guds hjälp kan vi se att den också är "övernaturlig", eftersom sakpelsen alltid pekar vidare på Skaparen.  

Minsta lilla blomma ger oss en glimt av denn överjordiska skönheten i Gud.  Den surrande umlan får oss att ana den oändliga omsorg om som finns i Guds innersta.   När solen lyser över oss och vi blir solbrända, är det Guds värme vi suger åt oss.  När regnet vräker ner, är det nådens levande vatten som ger oss och hela skapelsen dess växt och mognad. När vi badar i skogssjöar  eller oceaner, är det Gud själv i hans livgivande och renande verlighet vi berörs av.

TYSTNAD:

VI KAN BARA närma oss Treenigheten på knä och i tystnad  (jfr. Upp. 8:1 ).  Vörnaden för Guds inre mysterium måste gå oss i blodet. Bibelnn är full av vittnesbörd om vilken vördnad och bävan som präglar den människa som får möta den levande Guden.   Vi "skall tillbe Fadern i ande och sanning"  ( Joh. 4:23 ).  Våra ord räcker aldrig till när vi kommer Gud nära.  Orden är nödvändiga för att förkunna vem Gud är, men de måste tas emot i tyst tillbedjan för att kunna bära frukt i oss.  Varje bön måste rymma moment av tystnad. De heliga orden kan bara få sin fulla verkan i oss när de tas emot i tystnad.  De heliga orden kan bara få sin fulla verkan i oss när de tas emot i tystnad. Genom denna tillbedjande tystnad blir vi mer rotade i Kristus  ( jfr. 3:17 )

Svårigheten i vår miljö är att tystnaden har blivit en bristvara.  Överallt hör vi högljudda röster, som överöser oss med olika budskap.  Också vårt inre riskerar att bli uppfyllt av oljud som hindrar oss att höra Guds röst, vare sig han atlar med ord eller i tystnad.   Därför måste vi hitta en askes, både på det yttre och inreplanet, för att bli befriade ur vårt slaveri.  Det värsta är att någonting inom oss gör motstånd ,ot tystnaden.   Vi är ofta döva för Guds tilltal och låter oss uppfyllas av allt annat.  Därför måste vi välja mycket noga mellan det vi vill höra och det vi inte får höra.  Tystnad är alltid att avstå från att höra något, så att vi lyhört kan lyssna till det som Gud vill säga oss.  " Detta är min Son, den utvalde.  Lyssna till honom"  ( Luk. 9:35 ), säger Fadern själv.

När vi mässan har tyagit emot Jesus, blir det nästan alltid tyst avv sig själv djupt inom oss.  Tacksägelsen efter kommunionen är ett av de viktigaste ögonblicken i vårt liv, när vi i tillbedjan kan tacka Gud bara genom att vara tysta.   Ibland är det nästan fysiskt omöjligt att denna tystanad.  Så kompakt och välgörande är den.   Det kan vara bra att tänka efter och se när vi i vårt liv har erfarit denna livgivande tystnad som har fört oss närmare Gud.   Vårt behov av tystnad inför Guds ansikte har kanske aldrig varit så stort som i vår högljudda tid.   Vi kan hålla fast vi denna heliga tystnad också när vi är tvungna att återgå till det vanliga livets alla förpliktelser.

Vi har ett tyst heligt rum inomm oss, där Gud själv bor.  "Vi är den levande Gudens tempel"  ( 2 Kor. 6:16 ).

Den helige Ande bor i oss och verkar i oss i varje ögonblick av vår existens.  Mer och mer kann vi öva upp denna inre tystnad.   Ur denn föds den stilla, inre bön, som kan ledsaga allt vad vi säger och gör.  Det fodras beslutsamhet och disciplin för att inte släppa in något onödigt, som kan splittra oss mer än vi själva förstår.

Tystnad är alltid sårbar.  Den förflyktigas så lätt.  Men när vi väl fått smak för denna tytstnad i tillbedjan inför Guds  treeniga mysterium, kommer vi alltid att längta tillbaka dit.  Och en gång, i Guds eviga härlighet, skall denna tystnad bli en del av vår ständiga lovsång  ( jfr.  Upp. 8:1 ).


 
Det här inlägget går inte att kommentera.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se