INRE BORGEN.

SJÄTTE BONINGEN.

NIONDE KAPITLET.  DEL. 2.

HANDLAR OM HUR HERREN MEDDELAR SIG

MED SJÄLEN GENOM BILDVISIONER OCH

MANAR ENTRÄGET DEM SOM ÖNSKAR GÅ DEN

VÄGEN ATT NOGA TA SIG I AKT.

ANGER GODA SKÄL FÖR DENNA VARNING.

ÄR TILL STOR NYTTA.

10.  Så är det inte med de upplevelser vi här har att behandla.

Själen är alldeles fjärran från att tro eller ens tänka sig att hon skulle få skåda en syn, och så står den plötsligt helt inpå henne.

Alla hennes krafter och sinnen skakas av största fruktan och bävan för för att strax sjunka in i den

        ljuvaste frid.

Liksom när Sankt Paulus kastades till marken och det kom storm och dån från himlen, på samma sätt blir det i denna inre värld ett våldsamt uppror.

Och så med en gång blir, som jag har sagt, allt lugnt, och själen får en grundlig undervisning om de högsta sanningar att hon inte behöver någon annan

         läromästare.

Den äkta visheten har utan hennes eget bemödande befriat henne från hennes slöa dumhet, och förvissningen om att denna nåd kommer från Gud

        håller i sig någon tid, även om det finns de som säger motsatsen; än så länge kan ingen få henne

      att frukta för att ha blivit bedragen. 

Senare, när biktfadern inger henne sådana farhågor, låter Gud henne vackla fram i tankar på att hon för sina synders skull möjligen har farit vilse.

Men hon tror det inte vara annat än  ----- som jag har beskrivit vid andra tillfällen ----- frestelser i trosfrågor.

Djävulen kan ställa till förtret men inte själen från att stå fast i detta.    

Tvärtom, ju häftigare hans angrepp är, desto starkare blir förvissningen att han kan åstadkomma så mycket gott ( det är heller inte mycket han förmår i själens innersta ).

Åtskilligt kan han framställa, men inte med denna sanning, detta Majestät och dessa verkningar.

11.  Då biktfäderna inte kan se in i dessa nådegåvor ------- och kanske inte heller de som fått dem förmår beskriva dem ------- känner de sig med allt skäl

            räddhågade och finner det nödvändigt att gå fram med största försiktighet.

De måste vänta tills tiden visar alla frukter dssa syner ger upphov till och undan för undan ta reda på hur själen tillväxer i ödmjukhet tillika med styrka och dygd.

Om det är djävulens verk visar sig snart tecken på den saken, och hans tusen lögner blir avslöjade.

Om biktfadern har erfarenhet och själv har varit med om dylikt, behöver han inte lång tid för att komma till insikt.

Av det som berättas för honom ser han strax om det är Guds eller inbillningens eller djävulens verk, särskilt om Hans Majestät har förlänat honom gåvan att urskilja andarna.

Har han denna gåva och dessutom är lärd skall han förstå det mycket bra, även om han inte har någon erfarenhet.

12.  Vad som är alldeles nödvändigt, mina systrar, är att ni går till er biktfader med största enkelhet och uppriktigt.

Jag talar inte om att ni skall bekänna era synder

-------- det faller av sig självt ------ utan om att ni skall

berätta vad som hänt er i bönen.

Ty om ni inte gör det kan jag inte försäkra att det går er väl eller att det är Gud som undervisar er.

Han tycker mycket om att vi talar till dem som är i hans ställe med samma uppriktighet och klarhet

       som till honom själv, i önskan att alla våra tankar och än mer våra gärningar, hur obetydliga

       de än är, må bli veterliga.

Om ni gör så, skall ni inte gå omkring bestörta och oroliga, ty även om det ni har upplevt inte kommer från Gud skall det inte bli er till skada, om ni bevarar ödmjukheten och det goda samvetet.

Hans Majestät vet att vända det onda till gott,

och vägen där djävulen söker föra er i fördärvet blir er vinning.

Vid tanken på de stora nådegåvor ni har fått av Gud kommer ni att än mer bemöda er om att vara honom till lags och ständigt ha hans bild i minnet.

En mycket lärd man har sagt att djävulen är en stor målare, och om han visade honom den mest levande bild av Vår Herre, så skulle det inte göra honom

         betryckt utan tvärtom stärka hans andakt och komma att bekämpa djävulen med dennas egna onda medel.

Ty hur illasinnad en målare än är bör man fördenskull inte avstå från att vörda den bild han skapat, om den föreställer vår högsta goda.

13.  Det syntes denne lärde vara mycket illa att, som några råder till, håna sådana bilder.

Han sade att närhelst vi får se en målning av vår Herre Konung bör vi vörda den.

Jag anser att han har rätt; även här i världen känns det så.

Om någon finge veta att man på liknande sätt häcklade porträttet av en vän, skulle han inte tycka om det.

Hur mycket större skäl har vi då inte att ständigt känna vördnad när vi ser ett krucifix eller någon annan bild av vår Härskare?

Fastän jag har skrivit om detta på annat ställe vill jag gärna lägga fram det här också.

Jag har sett en person ( FÖRF. SJÄLV ) alldeles

förtvivlad därför att hon hade blivit befalld att bruka detta föraktets medel.

Jag vet inte vem som hade hittat på ett sådant råd,

för att plåga den som inte har annat att göra än att lyda, och kommer det från biktfadern tycker hon sig

        gå förlorad om hon inte följer det.

Mitt råd är att om någon ger ett sådant råd, så lägg

i all ödmjukhet fram nyssnämnda skäl emot det

      och följ det inte.

Mig passade synnerligen väl de goda råd jag fick i detta fall.

14.  Till stor vinning för själen är denna Herrens nåd som består i att hon ------ när hon tänker på honom och hans liv och  lidande ------ minns hans allra mildaste och skönaste anlete.

Det är till den största tröst, liksom det här nere är förmer att ha sett en människa som gjort oss mycket gott än att aldrig ha lärt känna henne. 

Jag försäkrar er att ett så ljuvligt minne är till stor tröst och nytta.

Andra mycket goda ting följer med detta.

Men då jag redan har sagt så många saker om detta och kommer att säga ännu flera, vill jag varken trötta ut mig själv eller trötta ut er.

När ni vet eller hör att Gud förlänar själarna dessa nådegåvor, vill jag allvarligt råda er att aldrig bönfalla honom om eller ens önska att han måtte föra er in på den vägen. 

15.  Hur god denna väg än må tyckas er vara, och hur mycket den än må aktas och vördas,

       skall man inte längta efter den av följand eskäl.

Fördet första är det brist på ödmjukhet att önska sig det man aldrig har förtjänat.

Därför tror jag att den som har sådana önskningar inte är långt hunnen.

Liksom en ringa arbetare är fjärran från att vija bli kung ----- han finner det ----- på samma sätt förhåller sig den ödmjuke i liknande fall.

För min del tror jag att Heren aldrig förlänar några nådegåvor utanatt först ha skänkt djup sjävkännedom.

Hur skall den som har så högtflygande tankar förstå vilken stor nåd det är att hon ännu inte har hamnat

       i helvetet?

För det andra kan hon vara säker på at bli vilseförd

och råka i stor fara, ty djävulen behöver inte mer än se dörren stå på glänt förrän han träder in och

       ställer till med tusen bedrägerier.

För det tredje har själva inbllningen den verkan, att om någon ivrigt åstundar något så kommer denna person att se och höra just det hon vill; liksom de

        som har en stark lust till något och tänker på det dagarna igenom snart börjar drömma om det. 

För det fjärde är det en alldeles för stor djärvhet av mig att vilja välja väg, då jag inte vet vilken som bäst passar mig.

Jag bör låta Herren råda; han känner mig och skall

leda mig in på den väg han finner lämplig, på det att hans vilja i allt må ske.

För det femte, tror ni att de som Heren har förlänar sådana nådegåvor endast har obetydliga vedermödor atutstå?

Nej, de är mycket svåra och av många olika sig.

Hur vet ni om ni orkar med att bära dem?

För det sjätte kanske man förlorar det man tror sig ha vunnit, som det hände Saul när han blev kung.

16. Till sist, mina sytrar, finns det också andra skäl än dessa.

Tromig, säkrast är att inte vilja något annat än det Gud vill; han känner oss bättre än vi känner oss själva, och hans älskar oss.

Må vi överlämna oss i hans händer, på det att hans vilja må ske i oss.

Om vår vilja alltid är fast förankrad i hans kan vi inte fara vilse.

Ni måste komma ihåg att ni inte förtjänar större ära genom att ha fått ta emot sådana nådegåvor.

Tvärtom, ju mer ni har fått ta emot, desto mer är ni 

förpliktade att tjäna.

Heren berövar oss inga förtjänster, ty de ligger i våra egna händer.

Det finns många heliga som aldrig har fått veta vad det är att ta emot sådana nådegåvor, och andra har fått veta ta emot dem utan att därför bli heliga. 

Tro inte heller att de är beständiga.

För en nådegåva sänder Herren många fler vedermödor, och därför bör själen inte sträva

     efter ytterligare nådegåvor utan efter att bruka dem hon fått till att tjäna honom. 

17.  Sant är att de bör vara till storhjälp för att nå högsta fulländning i dygderna.

Men den som har kommit därhän på bekostnad av sin egen möda har mycket störe förtjänster.

Jag känner en person, eller rättare sagt två -------

den ena var en man ------ som Herren hade förlänat några nådegåvor,och som var så ivriga att tjäna

        Hans Majestät på egen bekostnad, utan dessa belöningar, och så angelägna om att få lida, 

      att de beklagade sig inför Vår Herre över att han

skänkte dem sådana; hade det varit möjligt skulle de ha undanbett sig dem.

Jag talar nu inte om dessa visioner som sannerligen

      är till största gagn och bör skattas mycket högt,

utan om de gåvor som Herren förlänar i kontemplationen.

18.  Sant är att önskningar av detta slag ------ enligt

min mening ------- också är övernaturliga och utmärker själar som är mycket upptända av kärlek

        och vill visa Herren att de inte tjänar honom

för lönens skull.

Därför strävar de ----- som jag har sagt ----- aldrig efter att vinna saligheten för att därmed stärka viljan att tjäna, utan vad de vill är att tillfredsställa

     kärleken, vars natur är att ständigt vara verksam på tusen olika sätt.

Vore det möjligt skulle själen söka finna på medel att helt uppgå i honom, och om så krävdes skulle hon önska att för alltid bli förintad till Guds större ära.

Det är vad hon helst skulle vilja.

Lovad vare han i evighet, amen, han som har nedlåtit sig till att träda i förbindelse med så eländiga varelser för att visa dem sin storhet.