DEN INRE BORGEN.

DEN FJÄRDE BONINGEN.

TRDEJE KAPITLET.

VILKET HANDLAR OM DEN INRE SAMLINGENS BÖN,

SOM HERREN FÖR DET MESTA SKÄNKER FÖRE DET

SOM REDAN OMTALATS.

BESKRIVER DESS VERKNINGAR LIKSOM DE SOM

FÖLJER AV DET FÖREGÅENDE, DÄR DET HAR

TALATS OM DE FRÖJDER HERREN GER.

1.   Verkningarna av denna bön är många.

Jag skall tala om några av dem, först om ett annat slags bön, som nästan alltid kommer före.

Härom skall jag inte säga mycket, då jag har behandlat det på andra stälen. 

Det är en inre samling som likaså förefaller mig övernaturlig.

Den kräver inte mörker eller slutna ögon, den är inte beroende av yttre omständigheter.

Men ögonen sluter sig av sig s jälva och själen når av sig själv den ensamhet hon längtar efter, utan några konstgrepp; byggnaden ser ut att bli uppförd för den bön det var tal om.

Sinnena och de yttre tingen tycks förlora sin rätt, medan själen återkräver sin som hon förlorat.

2.  Det sägs ibland att själen går in i sig själv, andra gånger att hon höjer sig över sig själv.

På ett sådant språk kan jag inte uttrycka mig, ty jag behärskar det mycket dåligt.

Jag tror att ni skall förstå mig, fast det kanske bara är jag själv som gör det.

Låt oss räkna med att sinnena och själskrafterna som jag har kallat folket i borgen ----- jag har gripit till den här bilden för att kunna säga något ----

         har tågat ut ur den för att under dagar och år behandla sig med folket utanför, som är fientligt mot borgens alla goda ting.

När de som har tågat ut inser sitt fördärv närmar de sig åter borgen även om de inte förmår träda in i den ----- vanan är en stark makt ----- men de är inte

         längre några förrädare utan håller sig toget i grannskapet.

När den store Konungen, som har sin boning i borgen, ser deras goda vilja vill han i sin stora nåd återföra dem till sig.

Och som en god herde spelar han så ljuvligt för dem att de, fastän de kanske inte själva förstår det, hör hans röst och inte vandrar mot fördärvet utan vänder åter till sina boningar.

Och det ligger en sådan kraft i herdens spel att de överger de yttre tingen som de har varit förhäxade av och träder in i borgen.

3.  Jag tycker att jag aldrig har förklarat detta så bra som nu.

Ty när man söker Gud i det inte ( vilket är mycket bättre och till långt större gagn för oss än att söka honom i det skapade, som Sankt Augustinus säger

       efter att ha sökt honom på många håll ), så är det till stor hjälp om Gud bevisar oss denna nåd.

Men tro inte att det är genom tanken man förvärvar denna insikt att Gud finns inom oss, elle rgenom inbillningen nä rvi inbillar oss att han finns där.

Allt detta är mycket bra och ett förträffligt sätt att meditera, ty det är grundat på sanningen, den nämligen att Gud finns där.

allt detta är mycket bra och ett förträffligt sätt att meditera, ty det är grundatt på sanningen, den nämligen att Gud finns inom oss själva.

Men det är inte fråga om detta, som var och en kan skaffa sig ----- med Vår Herres hjälp, det måste alltid underförsås ---- utan vad jag menar är något helt annat.

Många gånger finns dessa människor i borgen innan de har börjat tänka på Gud.

Ingen vet hur de har kommit dit eller hur de har hört sin herdes spel.

De har inte hört det med öronen ----- där hörs ingenting ------ men de har tydligt känt en ljuvlig

       sammandragning i sitt innersta, som var och en vet efter att ha erfarit det.

Bättre kan jag inte förklara det.

Jag tror mig ha läst någonstans att det är som när igelkotten eller sköldpaddan drar sig inom sig själv.  

Den som har skrivit detta bör ha förstått det bra.

Men dessa djur gör det närhelst de vill.

För oss gäller det inte när vi vill, utan när Gud vill förläna oss denn anåd.

När Hans Majestät behagar förläna den är det enligt mn mening åt sådana som redan har avsagt sig denna världens ting.

Jag säger inte att det rör sig om deras verk, här kan det stånd de befinner sig i vara till hinder, utan om deras önskan; dem kallarhan på ett särskilt sätt till att vända sig mot det inre.

Min tro är att om vi lämnar rum åt Hans Majestät så kommer han att ge oss än mer än det han i början har kallat oss till.

4.  Den som inom sig har förnummit detta bör mycket tacka och lova, ty det finns alla skäl att erkänna nåden, och tacksamheten bereder väg för andra och större gåvor.

Man kan bereda sig för att lyssna, enligt de råd som finns att hämta i en del böcker, inte genom att låta

       tankarna löpa fram och tillbaka, utan genom

att uppmärksamt iaktta dra oss in i sig kan jag inte förstå hur tanken skall kunna avhållas från

          att göra mera ont än gott, hur mycket andas män än har tvistat och predikat om den saken.  

Jag bekänner min brist på ödmjukhet, men jag har aldrig funnit något skäl att ge upp inför vad de säger.

En av dem har hänvisat mig till en bok av den helige broder Pedro de Alcantara, och helig tror jag visst att han är.

Inför honom ger jag mig, därför att han vet vad han vet.

Och när vi läst boken befanns det är han säger detsamma som jag, om än inte med samma ord.

Vad som framgår av vad han säger är att kärleken först måste väckas.

Nu kan det hända att jag far vilse, men det skulle vara av följande skäl.

5.  För det första: när det gäller andens verk kommer den som tänker minst och vill uträtta mest.

Vad vi har att göra är att liksom fattiga tiggare bönfalla inför en stor och rik härskare, med nedslagna ögon och ödmjukt hopp.

När det förefaller oss som om han på sina hemliga vägar läte oss förstå att han hör vår bön, då är det bäst att vara tyst, eftersom han låter oss vara i sin

       närhet och det inte skadar oss att hålla tankeverksamheten tillbaka, om vi kan, vill säga.

Men låter oss Konungen inte förstå att han har hört eller sett oss, skall vi inte stå där som dumbommar och göra ingenting, ty för sjålen åter står mer ännog sedan hon väl har kommit så långt.

Det återstår en vida värre torka och kanhända en större oro i inbillningen efter den kraft som har gått

åt för för att sluta upp att tänka.

Snarare vill Herren att vi riktar våra böner till honom och begrundar att vi är i hans närhet.

Han vet vad som passar oss.

För min del kan jag inte övertyga mig om nyttan av mänskliga ansträngningar i sådana ting där Hans Majestät tycks ha satt gränser som bara han kan överskrida.

Men det finns mycket annat som vi med hans hjälp förmår såsom botövningar, goda gärningar, bön,

i den mån vår eländighet medger det.

6.  Det andra skälet är att dessa inre verksamheter alla är milda och fridsamma, medan utförandet av plågsamma saker snarare är till gagn.

Plågsamt kallar jag det som vi tvingar oss till att utföra, som till exempel att hålla andan.

I stället bör själen överlämna sig i Guds händer, låta honom göra vad han vill med henne, så mycket hon kan se bort från egen vinning och vinnlägga sig om största undergivenhet under Guds vilja.

Det tredje skälet är att just denna rädsla för att börja tänka på något alls kanske leder till att tanken tänker aldeles för mycket.

Det fjärde är at det viktigaste och det som mest behagar Gud är att vi bara tänker på hans heder

och ära, så att vi glömmer oss själva och våra vinningar och vederkvikelser och andliga njutningar. 

Hur skall man kunna glömma sig sjlv om man ideligen traktar och trängtar efter att inte röra sig, efter att inte låta tanken eller önskningarna röra sig, inte ens för att önska Gud allt större ära eller glädja sig åt den har har? 

När Hans Majestät vill att tanken skall vila sysselsätter han den på annat sätt och skänker den ett ljus och en insikt utöver allt vad vi kan nå,

         så att den rycks hän och utan att veta hur genast får lära sig mycket mer än vad vi kan komma fram till med alla våra ansträngnngar, som snarare

        leder till fördärv.

Då har Gud gett oss våra själskrafter för att vi skall bruka dem har var och en av dem sin belöning.

Vi bör alltså inte försöka trolla med dem utan låta dem göra sin tjänst tills Gud förvandlar dem till något annat och bättre.

7.  Vad jag förstår är det för en själ som Herren har behagat flytta till denna boningen bäst att göra som jag har sagt.

Utan något våld eller larm bör hon bemöda sig om att hämma förståndets tanketvister men inte upphäva vare sig dem eller tanken överhuvudtaget

Tvärtom är det bra att hon begrundar Guds närvaro och vem denne Gud är.

Om just detta skulle leda till hänryckning är allt gott

och väl.

Men man bör inte söka fatta vad detta är, ty det är något som ges åt viljan.

Det är lovligt att åtnjuta det utan andra bemödanden än några kärlekens ord.

Ty även om vi inte medvetet anstränger oss at åta bli att tänka, blir det ofta så, om än för mycket korta stunder.

8.   Men som jag sagt på ett annat ställe, orsakenn till att i denna form av bön tanken förtär sig eller blir förtärd är att deninte vet vad den vill utan ränner från den ena till den andra, liksom en narr som inte har någon varaktig bostad.

( I början av stycket om denna boning sade jag att den inre samlingen borde behandlas först, ty den står mycket under dessa Guds fröjder som omnämnts, samtidigt som den är förutsättningen för att få del av dem.

Under den inre samlingen bör varken meditationen eller tankeverksamheten förkastas, även om vattnet kommer från själva källan och inte genom akvedukter ).

Viljan håller så stadigt fast vid sin Gud att tankebullret orsakar den svår sorg.

Men den behöver inte göra stort väsen av det,

överlämna sig i kärlekens armar.

Hans Majestät skall lära den vad den har att göra i detta läge, där nästan all dess omsorg består i att känna sig ovärdig så mycket gott och ägna sig åt tacksägelser.

9.   Vid behandlingen av denna den inre samlingens bön har jag lämnat å sido de verkningar och tecken

    som utmärker de själar åt vilka Herren vår Gud har förlänat denna bön.

Vad som klart märks är en förstoring eller utvidgning av själen.

Det är som om vattnet som flödar fram ur källan inte rinner vidare, utan som om själva cisternen

       vore så konstruerad att den blir allt större ju mer vatten som rinner till.

På samma sätt tycks det vara med denna bönen och många andra under som Gud gör i själen för att förbereda henne och sätta henne i stånd att rymma

       allt i sig.

Så stor är denna milda ro och denna inre utvidgning at hon inte förblir stående hämmad som förut i sitt

       tjänande av Gud, utan får mycket större bredd.

Därför tycks hon inte längre av samma fruktan för helvetet, även om hon ännu mer önskar att inte förtörna Gud  ( serviliteten är borta ).

Med största tillförsikt ser hon fram mot hans välsignelser.

Efter att förut ha avstått från botövningar av fruktan för att förlora hälsan tror hon sig nu om att med Guds hjälp vara i stånd till allt och önskar mer än

       någonsin ägna sig åt sådana övningar.

Den fruktan hon brukade ha för vedermödor mildras starkt i samma mån som tron växer i livskraft.

Hon vet att vad hon utstår för Guds skull, det ger

Hans Majestät henne nåd att bära, så att hon lider med tålamod.

Många gånger önskar hon sig prövningar, uppfylld som hon är av en stark vilja att göra något för

      Gud.

Ju mer hon inser hans storhet, desto eländigare

tycker hon sig själv vara.

Ju mer hon har prövat Guds fröjder, desto bättre ser hon att världens är idel avskräde.

Undan för undan kommer hon alltmer bort från

dem och får därmed allt större herravälde över

sig själv.

Med ett ord, hon växer till i alla dygder och upphör inte att tillväxa, såvida hon inte vänder om och går baklänges genom at förtörna Gud, ty då är allt genast förlorat, hur högt själen än har stigit mot toppen.

Inte heller får man tro att allt är klart och färdigt därför att Gud en eller två gånger har skänkt denna sin nåd åt själen.

Hon måste ihärdigt ta emot mera, ty det är på ihärdigheten som allt vårt goda beror.

10.  En sak är av största vikt för den själ som befinner sig i detta tillstånd, och det är att hon särdeles väl måste kta sig för att komma i tillfälle

att förtörna Gud.

Ty hon är ännu inte uppfostrad, utan liknar ett litet barn som just har börjat dia.

Om det håller sig borta från sin moders bröst, vad har det då att vänta annat än döden?

Jag är mycket rädd för att det kommer att gå så med den själ som Gud har bevisat stor nåd men som försummar bönen; sker dett autan den mest

        ofrånkomliga anledning och utan att hon

fortast möjligt återvänder till bönelivet leder det från ont till värre.

Jag vet att det är mycket att frukta i detta fall, och jag känner några personer som har väckt det största medlidande hos mig, så jag har sett vad jag talar om: de har skilt sig från honom som i sin

         stora kärlek har velat vara deras vän och bevisat det genom sina verk.

Jag lägger så stor vikt på att man inte utsätter sig för tilfällen till synd, därför att djävulen bemödar sig mycket mer om en enda av dessa själar än om

       en mängd andra som Heren inte har bevisat en sådan nåd.

Ty denna själ kan tilfoga djävulen stor skada genom att leda andra med sig, till mycken nytta kanske till och med för Guds Kyrka.

Även om han inte ser något annat hos dem än att Hans Majestät har bevisat dem en särskilt stor kärlek, så räcker det för att han skall göra allt

       för att bringa dem i fördärvet, och faller de blir deras fall mycket större än andras.

Ni, mina systrar, är befriade från dessa faror, efter vad vi kan förstå.

Från högmod och fåfänga må Gud befria er.

Och om djävulen ville efterapa dessa nådegåvor, så känns efterapningarna igen på att de inte har de rätta verkningarna utan de helt motsatta.

11.   För en fara vill jag varna er  -----  fastän jag har talat om den på ett annat ställe ---- och det är den

      som jag har sett drabba sådana som ägnar sig åt bönen, särskilt kvinnor; då vi är de svagare löper vi större risk att råka ut för det  jag nu skall beskriva.

Saken är den att några av dem genom en mykenhet botövningar, böner och nattvak blir svaga till kroppskonstitutionen, vilket också kan hända

        dem av andra orsaker.

När de nu känner någon lindring dukar de under för naturen.

De förnimmer en sorts belåtenhet i det inre och en slapphet i det yttre, en svaghet som kommer dem 

       att falla i en sömn som de kallar andlig.

Den är föga mer än vad  jag har beskrivit, och det ena förefaller dem lika gott som det andra för att låta sig hänryckas.

Och ju mer de låter deta ske, desto mer hänryckta blir de, ty deras natur blir svagare och svagare,

        och detta förefaller dem vara extas

( ARROBAMIENTO ).

Men jag för min del kallar det fördumning

( ABOBAMIENTO ), ty det är ingenting annat än att förslösa tiden och förstöra hälsan.

12.  Det finns en person som har varit med om det åtta timmar.

Dessa människor, som jag talat om, varken medvetslösa eller medvetna om något som angår Gud.

Genom att sova och äta och upphöra med så svåra botövningar kom denna personen unadan faran, därför att det fanns en som förstod sig på henne.

Men hennes biktfader och andra personer och hon själv lät bedra sig, fastän hon inte ville bedra någon.

Jag tror nog att djävulen visade sig rätt angelägen om att  hämta hem någon vinst, ochi början var hans framgång inte ringa.

13.  Här är att märka att handlat det om sådant som verkligen kommer från Gud, så kan det visserligen uppstå inre och yttre svaghet, men den berör inte

       själen, som erfar starka känslor av att vara

så nära Gud.

Detta varar ine heller länge utan bara en mycket kort stund, även om det blir hänryckning.

Och om denna böneform, som jag har sagt, inte kännetecknas av svaghet, så leder den inte därhän att kroppen bryts ner eller drabbas av någon yttre plåga. 

Mitt råd är att de som upplever något av detta bör tala om det för priorinnan och ta igen sig så mycket de kan.

Hon bör uppmana dem att inte ägna så många timmar åt bön utan mycket färre, laga att de sover och äter ordentligt och se till att de därmed

       återvinner sin naturliga styrka styrka om den har gått förlorad.

Om de har en så svag natur att detta inte räcker, så kan man vara förvissad om att Gud inte har avsett dem för annat än det aktiva livet.

I klostren finns rum för allt och alla.

Må de hållas sysselsatta med sina plikter och inte lämnas för mycket ensamma, annars kan deras hälsa gå helt förlorad.

Detta blir för dem en hård botövning, och på det sättet vill Herren pröva hur stor deras kärlek till

honom är när de måste uthärda hans frånvaro.

Efter en tid kanske han återger dem deras styrka.

Om inte, får de nöja sig med att bedja med ord och visa lydnad.

Därmed kan de vinna lika stora förtjänster som på annat sätt, och må hända större.

14.  De kan också finnas några med så svagt huvud och inbillningsliv ---- jag har känt sådana ---- at de tror sig ha sett allt vad de har tänkt.

Detta är mycket farligt.

Då jag kanske skall tala om detta längre fram,

säger jag inte mera nu.

Att jag länge har uppehållit mig vid denna boning beror på att jag tror att många själar kommer dit, och där är också det naturliga förenat med det

     övernaturliga, så att djävulen kan åstadkomma stor skada.

I dem som nu skall bskrivas har han inte fått sig så stor plats anvisad av Herren.

Honom vare ära och pris i all evighet, amen.