DEN INRE BORGEN.  FJÄRDDE BONINGEN.

ANDRA KAPITLET.

FORTSÄTTER ATT BEHANDLA SAMMA ÄMNE OCH

FÖRKLARAR MED EN LIKNELSE VAD FRÖJDER

ÄR OCH HUR MAN FÅR DEM UTAN ATT SÖKA DEM.

1.  Gud hjälpe mig, vad jag har gett mg in i!

Jag har glömt vad jag har skrivit, för de dagliga bestyren och hälsan har fått mig att skjuta upp saken till en lämpligare tid.

Då mitt minne är dåligt råkar allt i oordning, jag hinner inte ens läsa igenom vad jag skrivit, och kanske rent av allt jag har att säga är förvirrat.

Så tror jag åtminstone.

Jag har för mig att jag har talat om eden andliga tröst som många gånger uppträder i förbund med våra passioner.

Därav kommer gråtanfall och snyftningar, och jag har till jag har till och med hört talas om sådana som känner bröstkorgen tryckas samman och rent

       av råkar  i konvulsioner som det inte kan behärska.

De har ibland en sådan styrk att blodet rinner ur näsan, tillbaka med andra liknande plågor.

Om detta har jag inget att säga, eftersom jag inte har varit med om det, men till någon tröst bör det

          vara, ty ------ som jag har sagt ----- allt leder till en önskan att vara Gud till behag och njuta av

Hans Majestät.

2.  Det som jag kallar fröjder från Gud ----- och som jag på ett annat ställe har gett namnet vilans bön ------- är något helt annorlunda, vilket de som genom 

        Guds nåd får erfar det kommer att förstå.

För att bättre fatta detta kan vi tänka oss att vi ser två källor med två behållare som fylls med vatten.

Jag tycker att det inte finns någonting som bättre passar till förklaring av åtskilligt som angår anden än just vattnet.

Då  jag inte vet mycket och inte har stor hjälp av mitt förstånd hyser jag en sådan vänskap för detta element, att jag har beundrat det med större uppmärksamhet än andra ting.

I allt vad han har skapat har en så stor och så vis Gud säkert lagt ner tillräckliga hemligheter för att det skulle vara oss till nytta att lär känna dem,

        liksom det är för dem som verkligen har gjort

det.

Ändå tror jag att i varje småsak som Gud har skapat finns det mer än vad som någonsin kan förstås, om det så vore bara en liten myra.

3. De två behållarna fylls med vatten på olika sätt;

den ens långt bortifrån, genom många akvedukter och konstmässiga ledningar; den andra från själva

         källan där vattnet rinner upp, och att det hörs ett ljud.

Om det är en vattenrik källa, som den vi talar om, så rinner en stor bäck fram ur behållaren sedan den väl är fylld.

Här krävs inga konstgjorda ledningar och inga akvedukter behöver hållas i skick, utan vattnet

flyter ständigt fram.

Annorlunda är det när vattnet kommer genom akvedukterna.

Som jag ser det motsvaras detta av de tillfredsställelser jag har talat om och som framkallas av meditation.

Vi skaffar oss dem genom vårt tänkande med hjälp av betraktelser över det skapade och ett uttröttande arbete med förståndet.

Då allt detta, kort sagt, kommer av våra egna ansträngningar sker fyllandet av cisternen under

     stort buller, hur mycket gagn själen, som jag har sagt, än har av det.

4.  Den andra cisternen får sitt vatten direkt från källan, som är Gud.

När det är Hans Majestäts vilja och behag att skänka oss någon övernaturlig nåd känner vi den största frid och ro och sötma i de tinnersta av oss

        själva.

Jag vet inte var och hur detta sker.

Dessa tillfredsställelser och ljuvligheter förnimmer man inte liksom de jordiska i hjärtat ----- jag menar i början, sedan fyller de oss helt ----- utan detta vatten

       översvämmar alla boningar och själsförmögenheter tills det når kroppen.

Därför säger jag att det börjar i Gud och slutar i oss.

Och förvisso kommer hela den yttre människan att få njuta av denna fröjd och sötma, vilket de som erfarit det känner väl till.

5.  Just när jag skriver detta kommer jag att tänka på att den vers jag nyss citerade,  "ilatasti cor meum", säger att hjärat vidgar sig.

Men jag tror inte, det upprepar jag, att denna glädje föds i hjärtat utan långt längre in, i något som ligger mycket djupt.

Jag tror att det är i själens mittpunkt, så som jag på senare tid har förstått det och längre fram skall förklara.

Jag har sannerligen sett hemligheter inom oss själva som många gånger har gjort mig bestört.

Och hur många fler bör det inte finnas!

O min Herre och min Gud, hur väldig är inte din storhet!

Och här nere går vi omkring som ena små dumma herdepojkar och tror oss fatta något av dig, fastän vi snarare lär fatta ingenting alls, när det nu hos

      oss själva finns så djupa hemligheter som vi inte

förstår.

Jag säger "snarare ingenting alls" därför att det hos dig finns så mycket, mycket mera, inte därför att det inte skulle finnas överväldigands storhet i det vi ser, det vi kan nå fram till i dina verk.

6.  För att återvända till den här versen så kan den

------ tycker jag ----- vara till nytta här för att förklara hur hjärtat vidgas.

Det ser ut som om det himmelska vattnet skulle börj arinna fram ur den källa som jag har sagt ligger i själva djupet av vårt väsen.

Då förstoras och vidgas hel avårt inre, och det väller fram dolda tillgångar som inte låter sig beskrivas; själen kan inte förstå vad det är som kommer henne till del.

Hon känner en doft ------ så att säga ----- som om det i djupet av henne funnes en fyrpanna på vilken det har lagts välluktande rökelse.

Den syns inget ljus och inte varifrån det kommer.

Men värmen och den doftande röken genomtränger hela själen, och många gånger får, som jag har sagt, också kroppen del av det.  

Hör noga på och förstå mig rätt, det är inte någon värme eller vällukt man förnimmer utan något mycket finare än sådant.

Jag har bara brukat dessabilder för att ni skall förstå.

Må de som inte har egna erfarenheter fatta att  detta verkligen händer och kan uppfattas och att själen uppfattar det på ett mycket klarare sätt än vad jag här förmår uttrycka.

Det är inte något som kan falla en in, och med all vår omsorg kan vi inte tillägna oss det.

Och just därav framgår det att det inte är skapat av vår metall utan av den gudomliga vishetens renaste guld.

Här är det, förefaller det mig, inte fråga om en själskrafternas förening utan om en hänryckning i skådandet och en bestörtning över vad som sker.

7.  Det kan vara att jag på tal om dessa de innersta

tingen motsäger mig själv om man jämför med vad jag har sagt på andra ställen.

Det är inte så underligt eftersom det är ungefär femton år sedan jag skrev om det, och kanske har Vår Herre gett mig störe klarhet i dessa ting än vad  jag hade på den tiden.

Jag kan ha fel i allt nu liksom då, man jag ljuger inte.

Hellre vill jag av Guds nåd lida tusen dödar.

Jag talar som jag har förstånd till.

8.  Viljan tycks mig på något sätt böra vara förenad med Guds.

Men det är genom verkningarna och gärningarna efteråt som bönens äkhet bevisas, och någon bättre smältdegel att pröva den finns inte.

Det är inte mycket stor nåd av Vår Herre om den motagande själen förstår vad hon tar emot,

      och en mycket stor är det också om hon inte vänder tillbaka.

Ni vill genast, mina döttrar, nå fram till denna bön, och det gör ni rätt i.

Ty, som jag har sagt, själen kan inte fullt fatta vad Herren gör för henne och med vilken kärlek han drar henne närmare sig.

Förvisso är det önskvärt att veta hur vi skall vinna dena nåd.

Jag skall berätta för er vad jag vet om den saken.

9.  Vi bryr oss inte om de fall då herren behagar skänka oss sin nåd därför att Hans Majestät så vill och inget vidare.

Han vet varför, och vi har inte med saken att göra.

Efter att ha genomfört det som tilhör de föregående boningarna, ödmjukhet, ödmjukhet.  

Därigenom låter Vår Herre besegra sig så att han hör vår bön.

Och det första tecknet på att ni har denna ödmjkhert är att ni inte tror er ha förtjänat dessa Herrens nådegåvor och fröjder eller räkar med att förtjäna dem så länge ni lever.

Ni säger att hur skall man på det sättet nå fram till att skaffa sig dem.

Till det svarar jag att det inte finns något bättre

än det jag har sagt, att inte söka skaffa sig dem,

       och det av följande skäl:

för det första, därför att det är nödvändigast av allt att älska Gud oegennyttigt;

     för det andra, därför att det är litet för en liten ödmjukhet att tro sig genom våra eländiga tjänster kunna tillskansas sig något så stort;

     för det tredje, därför att den sanna tillrustningen består i en önskan att lida i Herrens efterföljelse, inte i att vi, som så mycket mer har förtörnat

       honom, skall tröstas av honom;

      för det fjärde, därför att Hans Majestät inte är skyldig att ge oss nådegåvor på samma sätt som att ge oss salighet om vi håller hans bud.

Ty vår frälsning behövs inga nådegåvor, och han vet bättre än vad vi som passar oss och vem som i sanning älskar honom.

Så är det förvisso, jag vet det; och jag känner människor som går kärlekens väg och har till sitt enda mål at tjäna den korsfäste Kristus.

Inte bara det att de inte ber om fröjder eller längtar efter dem, de bönfaller om att inte få dem i detta livet; detta är sanning.

För det femte, därför att vi kommer att möda oss förgäves.

Då detta vatten inte liksom der föregående förs till oss genom akvedukter, är det till föga gagn att vi tröttar ut oss, om källan i nte behaga ge något vatten.

Vad jag vill säga är att hur mycket vi än mediterar och hur mycket vi än pressar oss till tårar, så kommer inte vattnet för det.

Det ges endast åt den Gud vill ge det, och många gånger när själen minst bryr sig om det.

10.  Vi hör honom till, mina systrar.

Må han handla med oss eter sitt behag och föra oss di han vill.

Min fasta tro är att den som i sanning är ödmjuk och frigjord från världen ( jag säger i sanning, ty det är inte värt att lita på våra tankar, som ofta bedrar oss, utan vi måste ha gjort oss fria från allt ),

       åt en sådan kommer Herren inte att underlåta

att skänka dessa nådegåvor och många andra som vi inte ens vet att önska oss.

Vare han i evighet lovad och välsignad, amen.