Alla inlägg den 29 november 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 29 november 2016 21:25

FORTSÄTTNING AV DET FÖREGÅENDE .


FÖRKLARAR FÖRENINGENS BÖN MED EN


SINNRIK LIKNELSE.


BESKRIVER VERKNINGARNA I SJÄLEN.


VIKTIGT ATT LÄGGA MÄRKE TILL.


1.  Det kunde inte se ut som om allt sagt om det som är att skåda i denna boningen, men mycket fattas, ty, som jag har sagt, det finns både mer

och mindre. 


Vad föreningen angår tror jag mig inte kunna

säga mer.


Men rör det sig om hur själen bereder sig att ta emot de nådegävor Gud förlänar henne finns det mycket att säga om det som Heren verkar  i henne.


Jag skall tala om del av detta och om hur det

går till.


För att bättre skall förstås vill jag begagna mig av en liknelse som är både passande och sinnrik.


Den visar oss att vi, fastän verket är Herrens och vi inte kan göra något för att förtjäna hans nådegåvor, likväl kan göra mycket för att hålla oss beredda

för dem.


2.  Ni har hört talas om på vilket sätt silke kommer till, en uppfinning som ensam kan svara för.


Det är frön som liknar små pepparkorn ( jag har aldrig sett det, bara hört talas om det, så om

       det inte stämmer är det inte mitt fel ).


När värmen kommer och mullbärsträden börjar lövas, börjar också dessa frön at leva.


Innan de har löven att linära isg på är de döda.


Det är alltså med dessa mullbärsträdens löv som de uppföds tills de blir fullvuxna ochman sätter upp små kvistar för dem, på vilka de med sina små munnar av sig själva spinner silke och förfärdigar

        små trånga och fasta kokonger, där de innesluter sig.


Och det slutar med att denna stora och fula mask kommer fram ur kokongen som enn vit och mycket

      behagfull fjäril.


Men om ingen hade sett detta utan det vore en berättelse från gamla tider, vem skulle då tro

på det? 


Eller av vilka skäl skulle vi låta  oss övertygas om att så oförnuftiga varelser som en mask eller ett bi med en sådan omsorg och flit arbetade till vårt gagn

       så att den stackars lilla masken till och med

mister livet på kuppen?


Detta, mina systrar, räcker till för en stunds meditation, även om jag inte säger mer; hjälper er att begrunda vår Guds under och visdom.


Vad skulle det då inte vara om vi kände innebörden i alla ting?


Det är oss till största gagn att sysselsätta våra tankar med dessa stora ting och glädja oss åt att vara en så vis och mäktig Konungs brudar.


3.  Låt oss vända åter till det jag talade om.


Liksom den där silkesmasken börjar leva, så går det också med själen när hon värmd av den Helige Ande börjar begagna sig av den hjälp Gud alltid ger åt oss

          alla, och när hon börjar bruka de medel hans Kyrka skänker henne ( såsom att ofta bikta sig, läsa goda böcker ochh öra goda predikningar, de rätta

       botemedlen för en själ som är död i försumlighet och synder och svårt trängd av frestelser ).


Då börjar hon leva och hämta kraft ur detta och ur goda meditationer tills hon blir fullväxt, vilket är vad jag här har att göra med, annat är av mindre betydelse.


4.  När den där masken är fullväxt, börjar han ----

som jag skrev i början ----- att spinna silke och bygga den boning där han skall dö.


Denna boning, det vill jag att ni skall förstå, är Krisus.


Jag tror mig ha äst eller hört någonstans att vårt liv är fördolt i Kristus eller i Gud ----- det är samma sak --- eller att vårt liv är Kristus ( I MARGINALEN 

         ANTECKNAR PATER GRACIAN ATT CITATEN HÄRSTAMMAR FRÅN ST. PAULUS ).


Om jag återger orden rätt eller inte betyder föga

för mitt syfte.


5.  Här ser ni, mina döttrar, vad vi kan vinna genom Guds nåd.

Må Hans Majestät själv vara vår boning, liksomm vi själva bygger den i denna föreningens bön.


Det ser ut som jag ville säga att vi inte behöver förlita oss på Gud, eftersom jag påstår att han är boningen och att vi själva kanbygga den för att innesluta oss i den.


Menhur skulle vi kunna det!


Vi kan inte ta något ifrån eller lägga något till Gud, vi kan bara ta bort allt från oss själva liksom dessa små silkesmaskar. 


Knappast har vi fullbordat allt som står i vår makt, förrän detta verk ----- som är ett intet ----- av Gud förenas med hans storhet och förlänas ett så högt värde att Herren själv blir dess belöning.


Och liksom han står för den största kostnaden, så vill han förena våra små edermödor med de stora

       Hans Majestät har utstått, så att allt detta

blir ett.


6.  Nå,mina döttrar, må vi alltid skyda på med att utföra detta arbete och spinna denna kokong,

       överge vår egenkärlek och egenvilja, inte vara bunden vid någonting på jorden, öva oss i botgöring, bön, späkning, lydnad och allt annat ni känner till.


Låt oss bemöda oss så gott vi kan och som vi har blivit undervisade att göra!


Men den dö, må denn dö, denna mask, som denockså gör när den har fullbordat det verk den är skapad att utföra.


Då skall ni få se att vi får skåda Gud och så försjunka i hans storhet som den lilla silkesmasken är i den där kokongen.


Lägg märke till att jag säger skåda Gud i den meningen jag förut har sagt, nämligen att han ger

      sig till känna i denna form av förening.


7.  Låt oss nu se vad det blir av dnna sikesmask

( ty därom handlar allt vad jag har sagt ).


Efter att detta bönetillstånd har uppnåtts ---- så att man är alldeles död för världen ----- kommer det fram en vit fjäril.


O vilken storhet hos Gud, detta att en själ kommer fram efter att en kort stund har varit försänkt i Guds atorhet och förenad med honom, något som enligt min mening aldrig varar mer än en halvtimme!


Jag ser er i sanning att själva denna själ inte känner igen sig.


Tänk på skillnaden mellan en ful mask och en vit fjäril; det är samma sak här.


Själen förstår inte hur hon kan ha förtjänat så mycket gott ( det vill säga varifrån det kommer,

     ty hon vet mycket väl att hon inte har förtjänat det ).


Hon känner ett sådant begär att prisa Herren att hon ville förintas och dö tusen dödar för hans skull.


Genast vill hon utstå hårda vedermödor och kan inte göra något annat.


Hon har den största längtan efter botövningar och ensamhet och efter att alla skall lära känna Gud.


      Och samtidigt lider hon den största pina av att se honom förorättad.


När vi kommer till nästa boning skall dessa ting utförligare och mera detaljerat behandlas, ty det

       som sker här och det som kommer efteråt

är i stort sett detsamma.


Men styrkan och verkningarna är mycket annorlunda.


Ty, som jag har sagt, om Gud kommer till en själ och hon strävar efter att gåvidare, så skall hon få skåda stora ting.


8.  Och när vi ser oronhos denna fjäril, fastän den aldrig i sitt liv har haft en så lugn och rofylld tillvaro, är det inte ett skäl att prisa Gud!


Det vet inte var den skall sätta sig och slå sig till ro.


Efter vad den varit med om låtr den sig inte nöja med något här på  jorden, i synnerhet om Gud flera gånger har låtit den smaka detta vin varav denständigt drar ny vinning.


Och den håller för intet de verk den som mask tförde då den undan för undan spann sin kokong.


Hur skule den, nu sedan den fått vingar och kan flyga, nöja sig med att krypa steg för steg?


Allt vad den kan göra för Gud synes den ringa i jämförelse med vad den ville göra.


Inte ens fäster den stort avseende vid vad helgonen har lidit, ty den vet av erfarenhet hur Herren hjälper  och hur han förvandlar en själ, så att hon inte längre är densamma utan har fått en ny gestalt.   


Efter att förut ha tyckt sig svag när det gällde botövningar har hon nu blivit stark.


Det som band henne vid släktningar och vänner och ägodelar ( varur hon inte kunde komma loss genom handlingar, beslut eller viljeansträngningar, de

          tycktes tvärtom binda henne ännu fastare ) tynger henne nu som en förpliktelse som måste uppfylas utan att gå emot Guds vilja.


Allt tröttnar ut henne eftersom hon har erfarit att den sanna vilan inte står att finna det skapade.


9.  Jag kan tyckas breda ut mig väl vidlyftigt, men jag kunde ha mycket mer att säga, och var och en

        som Gud harbevisat denna nåd inser att jag harfattat mig kort.


Det är ju inte förvånande at den lilla fjärilen söker efter ny plats att sätta sig på, ny och främmnade som den är för denna världen.


Men vart skall den lilla stackarn ta vägen?


Den kan inte vända åter dit varifrån den kom, ty -----

som jag har sagt ----- hur vi än anstränger oss står det inte i vår makt att pånytt förvärva den nåd som Gud allena kan skänka. 


O Herre, vika vedermödor börjar inte för denna själ!


Vem kan tänka sig något sådant efter en så stor nåd?   


Sist och slutligen, på det ena sättet eller på det andra måste vi bära vårt kors så länge vi lever.


Och om någon påstår att han sedan detstora har hänt honom har levat i frid och fröjd, så svarar jag att det stora inte alls har hänthonom.


Mjligen kanhan ha känt någon fröjd när han trädde in i den föregående boningen, med hjälp av den naturliga svagheten.


Eller också kan djävulen ha hjälp till genom at skänka en viss frid för att därefter öppna ett så mycket skoningslösare krig.


10.  Jag vill intesäga att de som har nåt fram hit  inte har frid, tilloch me dmycket stor frid.


Ty själva deras vedermödor är av så högt värde och kommer av en så god rot att de, hur svåra de än är,

      bringar frid och glädje.


Av just denna ventrevnad med alla denna världens ting föds en längtan att komma därifrån, så plågsam att den enda rösten består i tanken att Gud vill att själen skall i denna landsflykt.


Men inte ens detta räcker, ty trots allt vad hon har vunnit är själen inte helt undergiven Guds vilja,

         som längre fram skall visas.


Även o m hon aldrig upphör att söka rätta sig efter den, sker det med stor sorg över att på grund av bristande gåvor inte förmå mera, och med många

        tårar.


Var gång hon ägnar sig åt bönen är detta hennes plåga.


På sätt och vis kommer den av den stora sorg hon känner när hon ser Gud bli förolämpad och föga aktad här i världen och hur många själar som går förlorade, bland kättare såväl som bland morer.


Men det som mest väcker hennes medömkan

är de kristna.


Väl vet hon att Guds barmhärtighet är stor, så att de som lever illa kan bättra sig och bli frälsta,

       men hon fruktar att många går mot sin egen

fördömelse.


11.  O Guds storhet!


För bara några få år sedan, kanske bara för några dagar sedan tänkte denna själ inte på något annat än sig själv.


Även om vi flera år ägnade oss åt meditation skulle själen ändå inte kunna känna trycket lika skarpt

     som nu.


Om jag, Gud hjälpe mig, många dagar och år övade mig i att betänka hur illa det är att förorätta Gud,

att besinna att de som går mot sin egen fördömelse

      är hans söner och mina bröder, att minnas att vi ständigt lever i fara och hur gott det vore för oss

att få lämna detta eländiga liv, skulle det inte vara

         tillräckligt?


Nej, mina döttrar, nej.


Den plåga själen kände då är inte densamma som den hon känner nu.


Väl kann vi av Herrens nåd kommer långt genom att tänka på dylika ting.


Men det tränger inte ner till det innersta av våra inälvor, liksom nu, då själen tycks vara söndermulad och söndermald utan att hon strävar efter det och ofta utan att hon vill det.


Vad är då detta, och varav kommer det?


Det skall jag säga er.   


12.  Har ni inte hört det jag talade om på ett annat ställe och i ett annat sammanhang, nämligen om att Gu sätter bruden i vinkällaren och inger henne kärlek.


Så går det till här, då denna själen nu har överlämnat sig i hans händer och den stora kärlek

       hon hyser har gjort henne så hängiven att hon varken vet eller vill något annat än att Gud skall handla med henne efter sin önskan

      ( och denna nåd skänker Gud ----- enligt vad jag tror ------ bara åt en själ som han räknar för sin ).


Hans vilja är att han utan att veta hur skall gå därifrån förseglad med hans sigill.


Själen g ör i sanning inte mer än vaxet när sigillet trycks på det.


Vaxet trycker inte något på sig självt; det håller sig endast berett, det vill säga mjukt.


Och inte heller gör det sig berett genom att göra sig mjukt.


Och inte heller gör det sig berett genom att göra sig mjukt; det håller sig bara stilla och mottagligt.


O Guds godhet att allt sker på din bekostnad!


Det enda du kräver är att vi avstår från vår vilja

och att vårt vax inte är till hinders.


13.  Här ser ni, mina systrar, vad vår Gud gör för att denna själ skall förstå att hon är hans.


Han ger oss av sitt eget, av det hans Son haft i detta livet; större nåd kan vi inte få.


Vem har mer än önskat lämna detta livet?


Så säger Hans Majestät vid Natvardens instiftelse:

     "Jag har högeligen åstundat"  ( Luk. 22:15).


------ Huru. Herre! 


Var du inte förfärad inför den plågsamma död

du måste dö, så full av pina och fasa?


------- Nej.  Den stora kärlek jag hyser och den önskan jag har att frälsa själarna övergår utan jämförelse dessa plågor, och de lidanden jag har

       utstått och utstår sedan jag trädde in i världen är fullt tillräckliga för att de andra plågorna i jämförelse med dem skall bli till intet.  


14.  Många gånger harjag bgrundat dessa ord,

och jag känner en själ ( FÖRF:F EGEN ) som har iditoch alljämt lider svårt av attse Vår Herre förorättas.


Det är så outhärdligt att hon mycket hellre skulle vilja dö än stå ut med denna pina.


Och jag tänkte på att om en själ vars kärlek är så ringa i jämförelse med Kristi ---- vid denna jämförelse kan den rent v sägas vara ett intet ------- känner denna outhärdliga pina, vad skall

        då inte Vår Herre Jesus Kristus har känt och vilket liv måste han inte ha levat, eftersom allt

var närvarande för honom och han ständigt såg de oförrätter som begicks mot hans Fader?


Jag tror utan tvekan att detta var ett mycket större lidande för honom än hans allraheligaste Passion.'


Ty då såg han slutet på sina vedermödor och hade därtill tillfredställelse att se sin död leda till vår

frälsning, och att detta för hans skull.


Detta måste ha lindrat hans plågor, liksom det händer dem som av stark kärlek bedriver stränga botövningar, att de nästan ingenting känner

       utan vill uthärda mer och mer och tycker allt vadde gör vara ett l itet.


Vad kan då Hans Majestät ha känt när han hade ett stort tillfälle att visa sin Fader hur fullkomligt han fullgjorde sitt uppdrag att lyda honom och älska

sin nästa? 


Och vilken glädje i att lida för attgöra Guds vilja!


Men att ständigt se sådana oförrätter begås mot Hans Majestät och så många själar på väg till helvetet, det anser jag vara så svårt att om han inte

      hade varit mer än en människa så tror jag att en dag i denna pina hade varit nogför att göra slut på många liv, så mycket mer detta enda. 


   


   

   




      




 



Av Jan-Owe Ahlstrand - 29 november 2016 21:24

DEN INRE BORGEN.


FEMTE BONINGEN.


FÖRSTA KAPITLET.


BÖRJAR MED ATT BEHANDLA HUR SJÄLEN I BÖNEN


FÖRENAR SIG MED GUD; FÖRKLARAR HUR MAN


FÖRSTÅR ATT MAN INTE BEDRAR SIG.


1.  O systrar, hur skall jag kunna beskriva för er

       rikedomen och skatterna och njutningarna

som finns i denna femte boning?


Jag tror det vore bättre att inte säga något alls om de boningar som återstår, ty ingen vet vad som

är att säga, och förståndet vet inte att göra sig

        förstått, och inga liknelser tjänar till att förklara.


För detta är allt som hör denna jorden till för lågt.


Sänd, min Herre, ljuset från himlen, för att jag skall kunna ge något av det åt dessa dina tjänarinnor.


Åt några av dem har du nästan regelbundet värdigats skänka dessa nådegåvor.


Må de inte låta bedra sig av djävulen när han förkläder sig till en ljusets ängel.


Allt deras begär går dock ut på att vara dig till behag. 


2.  Och även om jag säger några, så är det mycket få som inte träder in den boning det nu är fråga om.


Det må vara mer eller mindre, det finns ändå skäl att säga att de flesta kommer in i denna boning.


Åtskilligt av det jag talar om och som finns här tror  jag nog kommer att nås av endast ett fåtal.


Men även om man inte hinner längre än till porten så är det en stor Guds nåd:

många är kallade men få är utvalda.


Nu säger jag er att alla vi som bär karmeliternas heliga dräkt är kallade till bön och kontemplation.


( Det är den grund vi bygger på, den ätt vi härstammar från, nämligen våra heliga Fäder på Berget Karmel, som i största ensamhet och största

        förakt för världen sökte efter denna skatt, denna kostbara pärla som vi talar om ).


Men få av oss gör sig beredda för att låta Herrren avslöja den för oss.


Vad det yttre angår har vi det bra ställt eftersom vi ängar oss åt det som krävs för dygderna.


Men för att nå längre behöver vi göra mycket, mycket mera och får inte försumma vare sig stort eller litet.


Låt oss alltså, mina systrar, bli stilla och bedja Herren att han, eftersom vi i någon mån kan njuta av himlen redan här på jorden, må ge oss sin nåd

       så att vi inte genom egen förskyllan kommer

till korta.


Må han visa oss vägen och förläna oss kraft i själen att gräva tills vi finner den dolda skatt som i sanning ryms inom oss själva.


Detta är vad jag vill få er att förstå, om Herren behagar göra mig skickad därtill.


3.  Jag sade "kraft i själen", ty ni bör inse att kroppskrafter inte är nödvändga för dem som vår Herre Gud har förvägrat sådana.


För ingen är det omöjligt att köpa hans rikedomar, och nöjer sig med att varje människa ger vad

hon har.


Välsignad vare en så stor Gud.


Men betänk, mina döttrar, att i detta stycke kräver han att ni inte behåller något för er själva.


Litet eller mycket, allt kräver han för sig, och alltefter vad ni förstår att ni har givi honom kommer ni att få större elle rmindre nådegåvor.


Det finns inte bättre sätt att pröva om vår bön leder till förening eller inte.


Tro nu inte att detta är något drömlikt tillstånd, som i föregående boning.


Jag kallar det drömlikt därför att själen förfaller vara liksom inslumrad, men den tycker sig inte sova och inte heller vara vaken.


Här sover vi helt och hållet, och sover gott, i förhållande till denna världens ting och till oss själva.


Ty i detta tillstånd, hur kort det än varar, är själen liksom utan medvetande och har inte förmåga att tänka även om hon ville.


Här behövs inga kostlade medel för att upphäva tanken.


4.  Till och med i fråga om att älska, om hon dras däråt, vet hon inte hur eller vem hon älskar, 

    inte heller vad hon önskar.


Med ett ord, det är som om hon i alla avseenden hade dött för världen för att så mycket mera

leva i Gud.


Det är alltså en ljuvlig död, en själens befrielse från alla de verksamheter hon kan ha medan hon ännu

är i kroppen. 


Den är ljuvlig därför att själen i sanning tycks vara skild från kroppen för att desto mera vara i Gud, så att jag inte vet om hon har liv nog för att andas

       ( när jag nu tänker på det förefaller hon inte göra det; gör hon det vet hon åtminstone

inte om det ).


Hela hennes förstånd ville ägna sig åt att fatta något av det hon upplever, och då hennes krafter

inte räcker till blir hon så slagen av häpnad att hon,

       även om inte helt och hållet medvetslös, varken kan röra hand eller fot.


Som vi brukar säga om en som har svimmat förefaller hon oss vara död.


O Guds hemligheter!


Jag skulle aldrig tröttna på attsöka förklara dem för er om jag trodde att jag kunde lyckas i något,

       och jag skulle gärna säga tusen dumheter om jag en enstaka gång träffade rätt, så att vi så mycket mer prisade och lovade Herren.


5.  Jag sade att det inte är något drömlikt, ty i den boning jag talade om förblir själen, ändå tills hon

       har nått stor erfarenhet, fylld av tvivel och vekan om vad som har hänt,om det är en nyckfull inbillning, om hon har sovit, om det är en gåva

         från Gud eller om djävulen har förklätt sig

till en ljusets ängel.


Hon hyser tusen misstankar, och det är bra at hon så gör, ty ---- som jag har sagt ----- vi kan låta bedra oss gång på gång, till och med av vår egen natur.


Även om det inte ges så många tillfällen för de giftiga kräldjuren att komma in, kan en eller annan

småödla,smidig som som den är, smuggla in sig var som helst.


Der gör inte stor skada ( särskilt om man, som jag har sagt, inte bryr sig om det, ty det är bara funderingar som kommer av inbillningen ),

      men många gånger kan det bli till besvär.


Här i denna boning kan småödlorna inte tränga in,

hur smidiga de än är, ty varken inbillning eller minne eller tanke kan stå i vägen för det goda

     som finns här.  


Jag vågar försäkra att om det i sanning har skett en förening med Gud, så  kan djävulen inte komma in eller göra någon skada.


Han vågar inte närma sig och förstår jag inte heller på denna hemlighet, så närma sig och förstår

       jag inte heller på denna hemlighet, så nära

har Hans Majestät förbundit och förenat sig med själens innersta väsen.


Det är alldeles klart: då honn som det sägs inte ens förstår våra tankar kan han ännu mindre fatta

     en hemlighet så stor att Gud inte har anförtrott

den åt vårt eget förstånd.


O vilken välsigenelse med detta tillstånd där den förbannade inte förmår göra oss något ont!


Där skördar själen så stor vinning därför att Gud verkar inom henne utan att någon, inte ens vi själva, kan hindra det.


Vad har inte han att ge som är en så stor vän av att giva och kan ge allt vad han vill?


6.   Kanske har jag gjort er förvirrade när jag sade

"om det är en förening med Gud", det finns ju andra föreningar.


Förvisso gör det så!


Mankan förena sig med fåfängliga ting och älska dem mycket, fa djävulen kan väcka hänryckning för dem.


Men på det sättet är det inte med det som kommer från Gud, med dessfröjd och vederkvickelse för själen, med dess frid och glädje.


Den glädje står högt över alla jordens njutningar, över alla dess fröjder och över alla dess vederkvickelser, så mycket mer som deras ursprung

       och de jordiska fröjdernas inte har med

varandra att göra.


Vi förnimmer dem också på helt olika sätt, som all erfarenhet lär oss.


Jag har sagt en gång att det ena når till det grövsta i kroppen under det att det andra tränger in i själva märgen.


Det träffar rätt, och jag vet inte hur det kunde sägas bättre.


7.  Jag tycker mig märka att ni inte är fullt tillfredsställda; ni tror att ni lätt kan bedra er, ty dessa inre saker är det ett hårt arbete att utforska.


För den som har erfarenhet borde vad jag har sagt räcka till, eftersom skillnaden är stor, menjag skulle vilja ge er ett klart tecken på att ni inte bedrar er

         eller råkar i tvivel om att det ni erfar kommer från Gud.


Just i dag har Hans Majestät väckt till liv i mitt minne som jag tror vara säkert.


Alltid när jag talar om svåra saker, och ven om jag tror mig förstå dem och säga vad sant är, brukar jag använda uttrycket "det tycks mig".


Ty om jag tar miste är jag fullt redo att sätta tro till dem som har stor lärdom.


Om de också inte har egen erfernhet av dessa ting, har dessa mycket lärda män något, jag vet inte vad,

       som gör att Gud har satt dem till ljus för sinn Kyrka.


Rör det sig om en sanning verkar de för att den skall bli erkänd.


Slösar de inte bort sig utan är sanna Guds tjänare blir de inte förbryllade inför hans storhet utan förstår att han förmår mer och mycket mer

     än vi kan tänka.


Med ett ord, om det finns saker som inte är så väl förklarade, har de läst vad som är skrivet om andra, varav de inser at sådant kan hända.  


8.  Av detta har jag den rikaste erfarenhet.

         Det har jag också av en del halvlärda som är rädda för allt. 


De har stått mig mycket dyrt ( åtminstone tror  jag att den som inte tilltror Gud förmågan att skänka större och nådegåvor åt sina skapade varelser,

       nu som förr, han håller den dörr väl stängd genom vilken han skall ta emot em ).


Må detta aldrig hända er, mina systrar, utan må er tilltro till Gud växa sig större och större.


Och rikta inte era blickar på om de som har fått nådegåvorna är onda eller goda.


Det vet Hans Majeståt, som jag har sagt er.


Detta har inte vi att lägga oss i, utan vi skall med hjärtats enkelhet och ödmjukhet tjäna Hans Majestät och prisa honom för hans verk och under.


9.  Nu kommer jag till det tecken som jag har sgat vara det rätta.


Här ser ni denna själ som Gud har gjort till liksom en dumbom i allt för att så mycket bättre kunna inplanta den sanna visdomen i henne.


Hon varken ser eller hör eller föstår något under den tid hon är i detta tillstånd.


Den är alltid kort ( och förefaller henne ännu kortare än den verkligen är ).


Gud tar själv sin boning i det innersta av denna själ, så att när hon återvänder till sitt medvetande kan hon omöjligen tvivla påatt hon har varit i Gud och Gud i henne.


Så stark är övertygelsen om att detta är sanning att det kan gå år utan att Gud på nytt skänker henne denna nåd och ändå glömmer hon den inte eller

      tvivlar på att den har varit verklighet.


Det återstår att tala om verkningarna, vilket jag skall göra senare; det är en mycket viktig sak.


10.  Nu kan ni fråga: hur ser själen och hur förstår hon när hon varken har sett eller förstått? 


Jag menar inte att hon ser genast utan att hon efteråt ser klart, inte i den betdelsen att det är en vision utan därför att det är en visshet somm endast

      Gud kan inplanta i själen.


Jag vet en person som inte hade kommit till insikt om att Guds närvaro, kraft och väsen är i alla ting, men genom en Guds nd av detta särskilda slag lärde hon sig tro det.


Hon frågade ev av dessa halvlärda som vi nyss talade om på vad sätt Gud är i oss ( han visste det lika litet som hon innan Gud lät henne förstå det ),

       och han svarade att Gud är där endast genom sin nåd.


Men hon var så övertygad om sanningen att hon inte trodde honom, och när hon frågade andra sade de henne denna samma sanning.


Det tröstade henne mycket.


( UTFÖRLIGARE HÄROM I  LIBRO DE LA VIDA . )


11.  Nu skall ni inte fara vilse och inbilla er att denna visshet uppenbarar sig i kroppslig form, som vår Herre Jesu Kristi kropp är i det Heliga Sakramentet, även om vi inte ser den.


Men så är det inte här, utan enbart Gudomen är verksam.


Hur kan vi nå denna visshet då vi inte ser något?


Jag vet det inte, det är hans verk; men jag vet att

jag talar sanning.


Om den som inte kan förbli i denna visshet säger jag att här har inte hela själen förenat sig med Gud utan bara en eller annan av dess krafter;

       det kan också handla om många andra nådegåvor som Gud förlänar själen.


När det gäller sådana saker bör vi låta bli att söka efter skäl till vad som hänt.


Ty då vårt förstånd inte räcker till för att förstå det,

varför skulle vi bråka med vår hjärna?


Det är nog för oss att se att den som förlänar gåvorna är allsmäktig.


Vi förstår ingenting, hur msorgsfullt vi än strävar att nå fram, utan Gud är den som ger och vi bör inte önska veta hur  han gör det.


12.  När  jag nu talade om att vi ingenting förmår av oss själva kom jag att tänka på något som ni har hört, nämligen vad Bruden säger i Höga Visan:

       

"Konungen förde mig in i vinkällaren", eller satte mig, tror jag det står ( 2:4 ).


Hon säger inte att hon gick.


Hon berättar också hur hon vandrade omkring och sökte eter sin Älskade, än här och än där ( 3:2 ).


Jag fattar det så att källaren är den plats dit Herren vill föra själen, när han vill och hur han vill.


Våra egna ansträngningar kan inte hjälpa oss att komma in.


Det är Hans Majestät som för in oss och själv träder in i vår själs centrum.


Och för att desto bättre visa oss sina under vill han inte att vår vilja skall ha del i detta annat än i den mån den helt har underkastat sig honom.


Inte heller önskar han att själskrafternas och sinnenas port öppnas ----- de är helt och hållet insomnade.


Han träder in i själens mitt utan att gå genom någon dörr, liksom han steg in till sina lärljungar och sade:


"Pax vobis" ( FRID VARE MED EDER ), eller uppstod ur graven utan att vältra bort stenen.


Längre fram, när vi kommer till sista boningen, får ni se hur Hans Majestät vill att själen skall njuta

av hans närvaro i själva sitt centrum mycket

mer än här.


13.  O mina dötrar, vad skall vi inte få se när vi inte önskar se något annat än vår låghet och uselhet och förstå att vi är ovärdiga tjänarinnor till en så stor Herre, vars under vi inte fatta.


Pris vare honom i evighet, amen.


 


  


   


    


 


 



   






Av Jan-Owe Ahlstrand - 29 november 2016 21:24


##HJÄRTATS FRÖJD ÖVER INSIKTSFULLA ORD##.


1200.  Livet  i godhetens klädnad.


1201.  Livet i ödmjukhetens tjänar-dräkt.


1202.  Livet i sakmodighetens leende.


1203.  Livet i milda hjärtats fullhet.


1204.  Livet i mildhetens närvaro påverkar tankevärlden.


1205.  Livet i saktmodighetens rikedomar :::

påverkar livsstilen och livsföringen.


1206.  Saktmodighetens beteende räddar människors-liv.


1207.  Stolthetens vilja ::: ej formbar i ödmjukhetens närvaro.


1208.  Stolthetens vilja ::: egocentrisk.


1209.  Ödmjuke lyssnar inte på ärelystenhetens

och själv-berömmelsens erbjudanden.


1210.  Ödmjukhetens rikedomar ::: ödmjuka hjärtats skönhet och ljuvlighet.


1211.  Övermodets fattigdom ::: brist på ödmjukheten : enkelheten och litenheten.


1212.  Ödmjukhetens fotstegs avtryck ::: i hjärtats mjuka jordmån.


1213.  Ödmjukhetens fotstegs avtryck ::: påverkar sin omgivning.


1214.   Ödmjukhetens seende ::: ser ödmjuka hjärtans behov.


1215.   Högmodets seende ::: ser inte ödmjuka hjärtans behov. 


1216.   Ödmjuka hjärtan ::: fri ifrån Ha-begäret.


1217.   Saktmodighetens varma ljusstrålar :::


1218.   Lyssna inte på modlösa ord ::: sprider modlösheten.


1219.   Modlöshetens träldom ::: förslavar människors handlingsförmåga.


1220.   Lyssna på troheten.


1221.   Troheten ::: o-trohetens botemedel.


1222.   Vandringen på trohetens väg förändrar hjärta och sinne.


1223.   Modlösheten : missmodet :: rädslan :::

trälbinder och förslavar människors handlingsförmåga.


1224.   Känns inte intressant och givande :::

leva i vreden och häftigheten.


1225.   Trötta och slitna tankar ::: sårbara tankar. 


1226.   Ömhetens och ömsinthetens utsträckta

händer : hjälpande händer :: tröstande händer

::: uppmuntrande händer.


1227.   Kärleksfullhetens : kärlekens ::: godhetens 

händer : hjälpande händer :: tröstande händer

::: uppmuntrande händer.


1228.   Trötta och slitna händer : behovets händer.


1229.   Trötta och slitna tankar : behovets tankar.


1230.   Ödmjukhetens själv-utgivande händer :::

kärleksfulla händer : älskvärda händer ::

uppskattade händer.


1231.   Egoismens händer ::: slutna händer.


1232.   Egoismens själv-goda händer :::

folkets kärlekslösa fattigdom.


1233.   Kärlekens rikedomar ::: kärlekens utgivande.


1234.   Egoismens fattigdom ::: fattig på kärlek.


1225.   Själv-försvaret ::: känner inget med-lidande.


1226.   Kärlekens rikedomar ::: känner medlidandet

i mänsklighetens lidande.


1227.   Kärlekens och ömhetens ::: utsträckta händer : kärleksfyllda händer.


1228.   Lydnadens belöning ::: själens inre harmoni och vila.


1229.   Människans fulla känsla i kärlekens och ömhetens inre liv ::: erfara åtråvärdigheten :

önskvärdigheten i hennes fulla närvaro.


1230.   Egen-kärlekens bristande kärlek till nästan ::: återspeglas i hennes livsstil och livsföring.


1231.   Själv-belåtenhetens bristande kärlek och ömhet ::: återspeglas i hennes livsstil och livsföring.  


1232.   Fördömandet av nästan ::: återspeglas i hennes livsstil och livsföring.


1233.   Bristande kärlek och ömhet till nästan :::

återspeglas i hennes livsstil och livsföring.


1234.   Vägran att önska nästan lika även gott som oss själva ::: återspeglas i hennes livsstil och livsföring.


1235.   Egen-tjänande ::: egenförtjänst : betjänar sig själv.  Ärar sin egen själv-belåtenhet.


1236.   Låta saktmodet vidröra sitt hjärtats innersta liv ::: belönas av saktmodighetens rikedomar.


1237.   Låta mildheten vidröra sitt hjärtats innersta

liv ::: belönas av mildhetens rikedomar.


1238.   Visdomens och klokhetens ord ::: villiga

påverka människors ord.


1239.   Saktmodighetens ord ::: villig påverka

människors ord.


1240.   Lyssnande tungan ::: talar tröstens ord:

hjälpande ord :: uppmuntrande ord.


1241.   Lyssnande öron ::: tänker tröstande tankar : tänker hjälpande tankar :: tänker uppmuntrande tankar.


1242.   Lockas av egenkärleken +++ själ-belåtenheten ::: lyda deras erbjudande.


1243.   Förslavas och trälbindes i hjärtat och tankevärlden::: egen-kärlekens och själv-belåtenhetens belöning.


1244.   O-roligt och förvirrat människo-hjärta :::

styrt av vinst-snurrigheten.


1245.   O-lydig trovärdigheten ::: lydig lögnen.


1246.   Flitiga : hjälpsamma händer :: betjänande händer.


1247.   Oron och förvirringen ::: glädje-fattig.


1248.   Tankars oro och förvirring ::: energi-tjuvar

och tids-tjuvar.


1249.   Tankars oro och förvirring ::: dåliga underhållare.


1250.   Tungans oro och förvirring ::: dåliga  underhållare.


1251.   Pratsjuke : pratsamme ::: dåliga underhållare.


1252.   Skrytsam tunga ::: dålig underhållare.


1253.   Snällhetens ::: fina belöning.


1254.   Snällheten : godhjärtad :: vänligheten

::: godmodigheten :::: kärleken till nästan.


1255.   Ömhetens och ömsinthetens ::: dyrbara gåva.


1256.   Varaktig vänskap ::: livets harmoni.


1257.   Ärliges tunga ::: talar hjärtats tankar.


1258.   Tacksamt hjärta ::: ej knotande : gnällande :: klagande.


1259.   O-tacksamt hjärta ::: gnälligt : klagande hjärta. 


1260.   Lägga kärleks-blommor i nästans hjärta.


1261.   Lägga omsorgens-blommor i nästans hjärta.


1262.  Omsorgsfullheten : omtänksamheten ::

aktsamheten ::: värmer nästans hjärtan.


1263.  Våra tårar ::: nästans tårar.


1264.  Vår glädje ::: nästans glädje.


1265.  Vår tacksamhet ::: nästans tacksamhet.


1266.  Vårt leende ::: nästans leende.


1267.  Vårt kärleksfulla hjärta ::: nästans

kärleksfulla hjärta.


1268.   Hjärtats glädje ::: nästans glädje.


1269.   Hjärtats tacksamhet ::: nästans tacksamhet.


1270.   Hjärtats leende ::: nästans leende.


1271.   Hjärtats tårar ::: nästans tårar.


1272.   Medlidandets tårar ::: nästans tårar.


1273.   Medlidandets leende ::: nästans leende.


1274.   Medlidandets glädje ::: nästans glädje.


1275.   Medkänslans : medömkans tårar :::

nästans tårar.


1276.   Barmhärtighetens tårar ::: nästans tårar.


1277.   Medkänslans och ömhetens tårar :::

nästans tårar.


1278.   Hjärtats tröstande tårar ::: nästans tårar.


1279.   Hjärtats trösterika leende ::: nästans leende.


1280.   Oroliga seendet ::: villig påverka  tankevärlden.


1281.   Oroliga lyssnadet  ::: villig påverka tankevärlden.


1282.  Oroliga känslolivet ::: villig påverka

tankevärlden.


1283.  O-roliga känslolivet ::: villig påverka

tungans tal.


1284.  Trogna och trovärdiga händer :::: 

hjälpsamma : tröstande och uppmuntrande.


1285.   Varje människa väljer sin egen livsstil

och livsföring.


1286.   Känns konstigt att så få människor vill umgås med ::: andra människors trogna och trovärdiga livsstil och livsföring.


1287.   Tröstat hjärta ::: tacksamt hjärta.


1288.   O-tröstat hjärta ::: o-tacksamt hjärta.


1289.   Tålamodets-lydnad ::: lära känna hennes

inre liv.


1290.   Uthållighetens-lydnad ::: lära känna

hennes inre liv.


1291.   Ståndaktighetens-lydnad ::: lära känna

hennes inre liv.


1292.   Tålamodets-lydnad ::: ger belöning.


1293.   Uthållighetens-lydnad ::: ger belöning.


1294.   Ståndaktighetens-lydnad ::: ger belöning.


1295.   Känns så fint ::: känna med-ömkan och medlidande för de små : de fattiga :: hungriga

::: faderslösa :::: övergivna ::::: bedrövade.


1296.   Olika nationella myndigheter ::: blivit uppätna av penning-begärets lockelser.


1297.   De som älskar penningar ::: känner aldrig mättnaden.


1298.   Saktmodets leende : förändras alla

människors livsstil och livsföring.


1299.   Förvirringen och oron ::: försvagar hjärtats glädje. 










 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards