Alla inlägg den 12 november 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 november 2016 00:05


#VARNING FÖR ÖVERMOD#.


###Var ödmjukare ju högre du stiger, så finner

du nåd hos Herren###.  Syraks bok.  3:18.


900.   Tro-hetens hjärta ::: tankars på-lit-lig-het ::::

tankars ord-hållighet ::::: talets stånd-aktig-het ::::::

     talets o-rubblighet.


901.  För-låtelsens hjärta : fri från för-dömelsens träldom och slaveri.


902.  Friheten från för-kastelsens och för-därvets :::

närvaro ::: åter-spelar förlåtelsens ömhet :::: värme

och omsorg.


903.  Känna sig värde-full : älskad :: upp-skattad.


904.  Kärlekens full-het : tal-trängd tungas tals

fiende Och o-vän. 


905.  Tal-trängd tunga ::: agnarnas tal för vinden.


906.  Kärlekens seende ögon ::: ser de fattigas :

de smås :: hem-lösas och över-givnas behov.


907.  Kärlekens seende ögon ::: känner med-lidande

:: med-känslan för mänsklighetens behov.


908.  Tack-samheten och ödmjuk-heten :::

stödet för varandra.


909.  O-tacksamheten och över-modet :::

saknar hjälpen Och stödet för sin nästa.


910.  Tack-samheten och ödmjuk-heten :: för-ändrar

hjärtats in-ställning inför livets fina gåva.


911.  I tack-samhetens rike-domar ::: finns livets

skönhet och ljuvlighet.


912.  Vara fylld av Kärlekens lov ::: på-verkar

livsstilen och livsföringen.


913   Kärleken är mild : tål-modig :: ut-givande :::

upp-muntrande :::: finner inte behag i själv :::::


914.  An-klagande blickar och tankar: skadar livsstilen och livsföringen.


915.  Kärlekens öppnade händer : ut-strålar värme

:: ömhet och omsorg.


916.  Kärleken : älsk-värd :: älskad ::: upp-skattad.


917.  Lyssna på hjärtats fri-modig-het :::::

be-lönas.


918.  Social gemenskap ::: god vän-skap. 


919.  Kärlekens hjärta ::: tåla-modig och mild.


920.  Vara rädd om tystnaden : lugnet :: still-heten.


921.  Sakt-modige känner sig fri från ::: vredens

:::: häftig-hetens träldom och slaveri.


922.  Dumdristiges be-teende ::: huvud-lös :

besinnings-lös :: tank-lös.


923.  Över-modigheten : skad-lig :: far--lig :::

obe-tänksam.

  

924.  Ödmjuke känner ingen vila och trygghet :::

i över-modet.


925.  Över-modige känner ingen vila och trygghet :::

i ödmjukheten : enkel-heten :: litenheten.


926.  Över-modige känner ingen vila och trygghet :::

i sakt-modig-hetens rikedomar.



#VARNING FÖR ÖVERMOD#.


###Var ödmjukare ju högre du stiger, så finner

    du nåd hos Herren###.   Syraks bok.  3:18.


927.  Ödmjuke känner ingen till-tro till övermodet

och stolt-heten.


928.  Stolt-heten och ödmjukheten ::: går skilda vägar.


929.  Insiktens inre liv ::: för-djupar livet in i

insiktens rike-domar.


930.  Sakt-modig-hetens rike-domar känner ingen

längtan efter vredens och häftig-hetens livsstil

och livsföring.


931.  Sakt-modig-hetens rikedomar i dess skönhet och ljuvlighet ::: för-ändrar själs-livet.


932.   Rädslans tunga ::: fri-modiga

tungans fiende & o-vän..


933.   Stolt-hetens tunga ::: ej mild och ödmjuk.


934.   Prat-sam : prat-sjuk tunga ::: o-fruktsam

i goda jord-månen. 


935.   Tal-trängd tunga ::: fruktsam i o-gräsets

jordmån.


936.   Talets o-gräs :::: för-tal : skvaller :: ord-strider.


937.   Åter-håll-sam tunga ::::: insiktens tunga.


938.   Ödmjuk människa ::: accepterar 

ålderdoms-svagheten.


939.   Ej ::: låna ut sin tunga till lögnen

och falsk-heten.


940.   Låna ut sin tunga till upp-muntran : ärlig-heten :: öppen-hjärtlig-heten.


941.   Lat och be-kväm tunga ::: be-lönings-lös.


942.   Tillåta inte bitter-hetens och be-svikelsens frön börja växa i tanke-världen.


943.   Tillåta bitter-hetens tankar :: få växt-kraft

i tanke-världen :: hjärtats tankar ::: orden

och handlingarna :::: livet i lydnad under

bitter-heten.


944.  Människans val : leva i lydnaden eller i

o-lydnad :: i penning-begärets fotspår.


945.  Tystnaden : still-heten :: lugnet :::

mina vänner.


946.  O-tystnaden : tystnadens o-vän. 


947.  Vreden och häftig-heten ::: slipar saktmodighetens ädel-stenar.


948a.  I ego-ismen finns det rädsla ::: träl-binder och för-slavar :::: människors be-teende.


948b.  Ödmjukheten : enkel-heten :: litenheten :::

känner en skön och ljuvlig fri-het :::: inför rädslan.


949.  Ikläda sig ödmjukhetens : enkel-hetens ::

litenhetens tjänar-dräkt ::: ikläder sig

full-komlig-heten.


950.  I-kläda sig ego-ismens tjänar-dräkt :::

i-kläda sig träl-domens och slaveriets tjänar-dräkt. 


951.  I-kläda sig tystnadens : still-hetens :: tjänar-dräkt ::: ikläder sig full-komlig-heten.


952.  I-kläda sig o-tystnadens : prat-sam-hetens ::

tjänar-dräkt ::: ikläda sig träl-domens och slaveriets tjänar-dräkt.


#VARNING FÖR ÖVERMOD#.


###Var ödmjukare ju högre du stiger, så finner

    du nåd hos Herren###.   Syraks bok.  3:18. 


953.  Egoismens träl-dom och slaveri :: träl-binder

människors hjärtan och sinnen.


954.  Egoismens slav-tjänare :: be-tjänar egoismen.


955.  Dominantiskt be-teende ::: villig ut-öva sin

egna vilja.


956.  Penning-begäret ::: dålig råd-givare.


957.  Penning-begäret ::: tänker bara på sig själv.


958.  Penning-begäret villig tillfreds-ställa sina

egna behov.


959a.  Av-guden Penning-begäret ::: hyllas av oro-liga och för-virrade människor.


959b.  Av-guden Ha-begäret ::: hyllas av orolig

& förvirrade människor.


960.  Ordning-samt sinne : bjuder inte in för-virring

och oro i tanke-världen.


961.  Ha-begäret ::: hyllas av oroliga och för-virrade

människor.


962.  Seendets ha-begär ::: hyllas av oro-liga och förvirrade människor.


963.  Lyssnadets ha-begär ::: hyllas av oroliga

och för-virrade människor.


964.  Ha-begär blir aldrig tillfreds-ställd.


965.  Tacksamma barn ::: belönar sin moders-kärlek

och faders-kärlek.


966.   Säkerhets-tänkandet :: skapar ständigt nya

lagar och para-grafer.


967.   Finns det inga människor ::: kan ej kontroll-behovet ut-övas.


968.   Fri-modig-heten botemedlet mot all rädsla.


969.   Oron och för-virringen : använder syn-sättet

och hörseln :: som sina red-skap ++ vill äga :::

kontrollera människan.


970.  Försvars-vapnet mot talträngda tungor ::: Tystnaden.


971.  Orons och förvirringens kontroll-beteende :::

kontrollerar och skadar :::: människans tanke-värld.


972.  Historien blir längre ::: för varje förbrukat år.


973.  Stoltheten och övermodet :::

o-vän med ödmjukheten : enkel-heten :: litenheten.


974.  Stoltheten och övermodet ::: gör livet menings-löst och intet-sägande.


975.  Ej, tillåta be-svikelsen ::: miss-be-låtenheten vara ens med-tjänare i tankevärlden.


976.  Ej, tillåta modlös-heten : misströstan :: mod-fälldheten vara ens med-tjänare i tankevärlden.


977.  Vara tack-sam : för-nöj-sam :: i sin ålder-dom ::: i inskitens fot-spår.  


978.  Tack-samheten : för-nöjsam-heten värdesätts

som med-tjänare i tankevärlden :: blir livet älsk-värt.


979.  Tankars tumult : för-virring :: oro :::

belönings-lös.


980.  Tankars ordning : beslut-samhet och mål-medvetenhet ::: be-lönas.



#VARNING FÖR ÖVERMOD#.


###Var ödmjukare ju högre du stiger, så finner

     du nåd hos Herren###.   Syraks bok.  3:18.


981.  Insiktens tankar ::: be-löningens tankar.


982.  Milda och ödmjuka ord :: gott vittnes-börd

::: inför världens över-mod av ord.


983.  Tystnadens tankar ::: fostrar galopperande

och irrande tankar.


984.  Tystnadens blickar ::: fostrar galopperande och irrande blickar.


985.  Sinnes-ron : själs-lugnet :: själs-ron :::

finns inte i penning-begärets lockelser.


986.  Harmonin : stilla lyckan :: still-heten ::: penning-begärets o-vänner.


987.  Själa-ron : samvets-ron :: samvets-lugnet :::

Ha-begärets o-vänner.


988.  Ron : still-heten :: harmonin ::: tystnaden ::::

Ha-begärets o-vänner.


989.  Ha-begärets kontroll-behov :

för-virrar tankar Och hjärtan.


990.  Mildheten Och god-heten  varandras vänner.


991.  Mild-heten & godheten  elak-hetens fiender

Och o-vänner.


992.  Människan  tänkande & kännande varelse.


993.  Skada sin nästa  ondskan vän.


994.  Förlåta sin nästa  förlåtelsens vän.


995.  Glömma & brista i om-tanke 

skadar sin nästa. 


996.  Livet i o-ordning  brister i om-tanken.


997.  Vara slö-hetens & be-kvämlighetens

slav Och träl  skadar sin nästa.


998.  Vara lik-giltig  värde-lös intresse-lös

saknar  älsk-värdigheten  upp-skattningen

& vara värde-full.


999.  Vara värde-lös  Och intresse-lös

saknar människo-värdet.  


  


  



    

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 november 2016 00:05

HANDLAR OM SKILLNADEN MELLAN


TILLFREDSSTÄLLELSEN OCH ÖMHETEN I BÖNEN


OCH FRÖJDERNA; OCH OM DEN GLÄDJE HON


KÄNDE NÄR HON INSÅG SKILLNADEN MELLAN ATT


TÄNKA OCH ATT FÖRSTÅ.


ÄR TILL NYTTA FÖR DEN SOM BLIR MYCKET


TANKSPRIDD UNDER BÖNEN.


1.  När jag börjar att tala om Fjärde boningen måste jag som jag brukar anbefalla mig åt den Helige Ande och bedja honom att han i fortsättningen måtte tala för mig, så att jag kan säga något om de

        återstående boningarna och göra mig förstådd.


Ty nu börjar det röra sig om övernaturliga ting, där det är ytterst svårt att göra sig förstådd om inte Hans Majestät ingriper, vilket skedde när jag på ett annat ställe ( I LIBRO DE LA VIDA )

         skrev om vad jag förstod av detta ( för fjorton år sedan, knappast mer eller mindre ).


Även om jag tycker mig sedan dess ha fått en smula mer ljus över de nådegåvor som Herren skänker  

        en del själar, är det en helt anan sak att kunna

utsäga det.


Må Hans Majestät bistå mig, om det kan bli till någon nytta.


Varom inte må hans svar bli nej.


2.  Då nu dessa boningar kommer närmare Konungens är deras skönhet stor och de ting som finns där så utsökta att se och förnimma att förståndet inte räcker till för att ens ge en någorlunda rättvis teckning av dem.


Me de som saknar erfarenhet måste den bli alldeles dunkel.


Men de som har erfarenhet, i synnerhet om den är stor, kommer att förstå allt detta mycket bra.


Det kan tyckas att man, för att nå dessa boningar,

       måste ha levat lång tid i de föregående; och även om det vanligen är så att man har varit i den boning vi nyss slutat tala om, så är det ingen säker

       regel, som ni väl har fått höra många gånger.


Ty Herren ger sina gåvor när han vill och hur han

vill och åt vem han vill, utan att därmed göra orätt mot någon, all den stund det goda han skänker

är hans eget.


3.  In i denna boning kommer sällan de giftiga krypen, och om de kommer brukar de inte vara till skada utan snarare till gagn.


Jag tycker det är mycket bättre att de kommer

in och går till angrepp i detta stadium av bönen, ty djävulen kan med sin list förvända Guds nådegåvor,

         och den som inte blir frestad löper mycket större risk än den som blir det.


Själen har inte så mycket att vinna ------ åtminstone

blir hon bedrövad varje tillfälle att vinna förtjänster

------ och förskjunker i ett tillstånd av beständig bortfördhet, och den som ständigt befinner sig 

        där anser jag inte vara i säkerhet.


Inte heller finner jag det möjligt att Herrens ande ständigt bor här i denna vår tillflykt.


4.  Som jag har sagt skall jag nu tala om skillnaden mellan tillfredsställelsen i bönen och fröjderna.


Tillfredsställelse tycker jag man kan kalla det vi erfar när vi mediterar eller riktar våra böner till

Vår Herre.  


Detta utgår från vår natur, även om det sist och slutligen sker med Guds hjälp ( detta måste

underförstås om allt vad jag säger, ty utan honom förmår vi intet ), men det föds ur själva den goda

       gärningen vi hargjort och vi tycker oss ha

vår möda att tacka för vad vi uppnått.


Med skäl kan vi vara tillfredställda över att ha

fått utföra sådana ting.


Men om vi ser noga efer finner vi att samma tillfredsställelse får vi av många saker som kan hända oss här på jorden.  


Så till exempel om någon plötsligt kommer i besittning  av en stor egendom, om vi plötsligt får möta någon som vi mycket älskar, om vi har lyckan

         med oss i stor affär eller i ett stort företag som alla berömmer oss för, om någon har hört

att hennes man eller bror eller son har dött och

         så får se honom komma levande tillbaka.


Jag har sett människor fäll atårar av en stor glädje,

       och även mig har detta hänt någon gång.


Det förefaller mig att liksom dessa tillfredsställelser

      är naturliga, såär det sak samma med dem som komme rfrån Gud; utom det att dessa är av ädlare ätt.


Men inte heller i de andra är det något ont.


Med ett ord, de börjar i vår egen natur och stiger upp mot Gud.


Fröjderna börjar i Gud, vår natur förnimmer dem och

just har beskrivit, och mycket mer.


O Jesus, vad jag önskar att jag visste hur jag skulle förklara detta!


Ty jag förstår ----- tycker jag ----- mycket väl vad det är för skillnad, men jag förmår inte tänka ut hur jag skall göra mig förstådd.


Herren hjälpe mkig.


5.  Just nu kommer jag att tänka på en vers som i sjunger i prim ( DVS. KYRKANS MORGONBÖN ),

        i slutet av sista psalmen; versen slutar med orden:

"Cum dilatasti cor meum"

( När du har vidgat mitt hjärta: Ps. 119:32 ).


För den som har stor erfarenhet är detta nog för att förklara skillnaden mellan det ena och det andra.


För den som inte har dte krävs det mera.


De tillfredsställelser jag har talat om vidgar inte hjärtat, snarare tycks de krama ihop det en smula, även om det är tillfredställande att se vad som har gjorts för Guds skull.


Mern så komme rdet några kvalfulla tårar, som på något sätt tycks framkallas av passioner.


Jag vet inte så mycket om dessa själens passioner

-------  gjorde jag det kunde jag kanske säga något begripligt ------ och om det som härstammar från våra sinnen och från vår natur.


Det beror på att jag är mycket slö och dum.


Jag har inte ens vett att förklara det jag förstår.


Vetandet är en stor sak, och lärdomen mäktar allt.


6.  Det jag av erfarenhet vet om detta stadium, det vill säga dessa tillfredsställelser och hugsvavelser

i meditationen, det är att när jag började gråta

        över Passionshistorien kunde jag inte sluta förrän mitt huvud höll på att sprängas; och samma

       sak var det när jag grät över mina synder.


Detta var en stor Herrens nåd,och jag bryr mig nu inte om att undersöka vad som är bäst, det ena

     eller det andra.


Men vad som är skillnaden mellan det ena och det andra ville jag gärna att jag kunde säga.


Här händer det många gånger att dessa tårar och denna trängtan kommer av vår natur och vår

      sinnessstämning, en som jag har sagt leder

alltsammans slutligen fram till Gud, hur det

än går till.


Det bör därför värderas högt, förutatt att vi är ödmjuka så at vi förstår att vi inte är bättre för

     denna sakens skull.


Ty det är omöjligt att veta om alla dessa känslor har sin orsak i kärlek.

         

Och om så skulle vara är de Guds gåvor.


Till största delen det själarna i de föregående boningarna som ägnar sig åt dessa andaktsövningar, ty med dem förenas nästan ständigt förståndets arbete, när det håller på

       att diskutera med sig självt och meditera.


Det är gott och väl, eftersom något mera inte är dem givet, men de gjorde klokt i att en eller annan

       stund utföra handlingar, såsom att prisa Gud,

glädja sig över hans godhet och över att han

      är den han är, trakta efter hans heder och ära.


Detta bör de göra så gott de kan, då det är mycket stärkande för viljan.


Men det är ett gott råd att de aldrig bör försumma

      ett tillfälle att ta emot vad Vår Herre ger dem för att först avsluta den sedvanliga meditationen.


7.  Då jag har utbrett mig vitt och brett om dessa saker på andra ställen, skall jag nu inte säga

mer därom.


Jag vill bara påminna er om att om man skall komma långt på den här vägen och nå fram till de efterlängtade boningarna så gäller saken inte att tänka mycket utan att älska mycket.


Därför skall vi ägna oss åt det som mest väcker oss till kärlek. 


Kanske vet vi inte vad det är att älska, och det förvånar mig inte mycket.


Ty kärleken består inte i ljuva känslor utan i en fast beslutsamhet och önskan att i allt vara Gud till behag, och så mycket vi kan undvika att förtörna

      honom, att bedja om att hans Son ständigt måtte bli alltmer hedrad och ärad och den

         Katolska Kyrkan alltmer utbredd.


Sådana är kärlekens kännetecken, men tro inte att det angelägna består i att aldrig tänka på något annat, inte heller att allt är förlorat om ni blir en smula tankspridda.


8.  Själv har jag många gånger blivit hårt presad av detta tankarnas tumult.


För knappt mer än fyra år sen kom jag genom erfarenhet till insikt om att tankarna eller; för att göra det begripligare, inbillningen ( GRACIAN TILLÄGGER; TY SÅ BRUKAR VI KVINNOR KALLA DET ) inte är detsamma som förstånet.


Jag frågade en lärd man ( ENLIGT UPPGIFT JUAN DE LA CRUZ ), och han sade att det var så, vilket beredde mig en inte ringa tillfredsställelse.


Ty då förståndet är en av själens krafter finner jag det hårt att det ibland skall var så blygt som en duva, under det att tanken vanligen flyter med full fart, så att endast Gud kan hålla in den och

binda den.


Det gör han genom att binda den vid sig, så att vi finner på något sätt vara lösta från kroppen.


Jag tycker mig å ena sidan se själens krafter upptagna i Gud och samlade hos honom, å den andra tankarna bråka och väsnas så att jag blir tokig.


9.   O Herre, håll oss räkning för allt vad vi får utstå på denna vår väg genom vår brist på kunskap!


Det är för illa att vi tror att vi inte behöver veta något annat än att tänka på dig, och därför fattar vi inte att vi måste fråga dem som vet.


Vi förstår inte ens att det finns något att fråga  om, och vi måste utstå fruktansvärda lidanden eftersom vi inte förstår oss själva.


Och, vilket inte är illa utan gott, vi  uppfattar detta som en svår synd.


Av detta uppstår de bedrövelser som drabbar många människor som ägnar sig åt bönen.


De klagar över inre prövningar ( det gör åtminstone många av dem som saknar lärdom ), de hemfaller åt melankoli och förlorar hälsan och gör sig till och

       med redo att ge upp allt, därför att de inte inser att de har en inre värld längst där inne.


Ty liksom vi inte kan stoppa himlens rörelser, som skyndar vidare med störst snabbhet, lika litet

kan vi få våra tankar att stanna.


Och genast låter vi alla själens krafter följa dem efter, tycker oss vara förlorade och menar att vi

     illa har använt den tid då vi var nära Gud.


Men kanske är själen helt förenad med honom i de boningar som är honom närmast, och kanske samlar hon förtjänster genom de lidanden tanken får

       utstå i kampen mot de vilda och giftiga djuren

i borgens förgård.  


Därför bör vi inte bringas ur fattningen eller frestas at ge upp, ty det är just det som djävulen vill.


Och till största delen komme rdenna oro och dessa prövningar av att vi inte förstår oss själva.


10.  När jag skriver deta kommer jag att tänka på det gräsliga larm som nådde i mitt huvud och varom jag talade i början.


Det gjorde att det var mig nästan omöjligt att utföra det uppdrag att skriva som jag hade fått.


Jag tyckte att mitt huvud var fullt av en massa mäktiga floder och dessutom av vattenfall som störtade ner, av en mängd fåglar som sjöng

       och visslade, och detta hörde jag i öronen utan överst i huvudet, där man säger att det högsta

          i själen finns.


Jag har länge uppehållit mig vid detta, eftersom det förefaller mig att de stora rörelserna i själen stiger uppåt mycket snabbt.


Give Gud att jag måtte komma ihåg att när vi når fram till de högre boningarna tala om orsakerna till detta, ty här är det inte på sin plats.


Jag kan mycket väl tänka mig att Herren har behagat ge mig denna huvudvärk för att jag skulle komma till bättre insikt.


Ty allt detta tumult har inte varit mig till hinder i bönen eller i det jag har haft att säga, utan själen har helt vilat i sin stilla ro, i sin kärlek och i sin trängtan, i sin klara insikt.


11.  Då det högsta i huvudet år det högsta i själen, varför blir det ingen ro?


Det vet jag inte; men jag vet att det jag säger är sant.


En pina ärdet om böneninte leder till upphävande

( AV SJÄLSFÖRMÖGENHETERNA, DVS. HÄNRYCKNING ).


Om så sker händer ingenting ont förrän detta har upphört.


Men ett mycket stort ont vore det om jag gåve upp allt för detta hinders skull.


Inte heller är bra om tankarna bringar oss ur fattningen.  


Kommer de från djävulen och vi inte bryr oss om dem, ger han upp.


Kommer de, som troligt är, tillika med mycket annat av det elände som följer Adams synd, så må vi ha tålamod och uthärda det av kärlek till Gud.


Vi är ju också så helt underkastade behovet av att äta och sova utan att kunna undgå det, något som

      är mycket pinsamt.


12.  Låt oss inse vårt elände och trängta efter att komma dit där ingen ringaktar oss.


Jag minns att jag flera gånger har hört att Bruden säger detta i Höga Visan, och jag vet sannerligen

      inte något i hela världen som kan göra

det mer befogat att tala så.


Ty av all ringaktning och prövning som man kan råka ut för här i livet tcker jag att ingenting kan

       mätta sig med dessa inre strider.


Varje oro och kamp går att uthärda om vi, som jag har sagt, bevarar friden inom oss där vi lever.


Men om vi vill finna vila från de tusen vedermödorna i denna världen och Vår Here hjälper oss till denna vila och vi själva blir tilhinder för detta, då kan mycket plågsamma och nära nog outhärdliga

        följder inte undgås.


Må därför Herren leda oss dit där vi inte utsätts för ringaktning genom allt detta elände, som ofta tycks driva gäck med själen.


Till och med i detta livet kan Herren befria henne

      från detta, nämligen när hon har nått den

översta boningen, varom vi med Guds hjälp skall tala längre fram.  


13.  Och det är inte alla som blir anfallna och pinade av dessa vedermödor lika svårt som jag blev under många år, därför att jag var så usel och eländig.

Det såg ut som om jag ville hämnas på mig själv.


Och eftersom det var en så plågsam sak för mig, föreställer jag mig att det kanske blir likadant

för er.


Därför kan jag inte göra annat än att först på det ena och sedan på det andra sättet tala med er

om det, för att kanske någon gång träffa det rätta

och få er at förstå at det nödvändigtvis

måste vara så.


Vi får inte känna oss oroliga och brtryckta utan låta kvarnen klappra och mala vår mäld, under oavlåtlig

      strävan att låta viljan och förståndet verka.


14.  Hindren blir störe eller mindre alltefter hälsan och omständigheterna.


Den arma själen lider, även om inte just deta är hennes fel, menhon har begått andra och har alltså

       skäl att visa tålamod.


Det räcker inte med läsning och goda råd för attvi skall sluta upp med att bry oss om de där tankarna.


Då vi vet så litet förefaller mig inte den tid vara helt och hållet bortkastad sommjag har använt till att förklara dessa saker för er och trösta er.


Men det är till föga gagn om Herren intebehagar skänka oss sitt ljus.


Nödvändigt är, och så är också Hans Majestäts vilja, att vi förser oss med tjänliga medel och lär oss förstå oss själva och vad som kommer av vår svaga inbilningskraft, av vår natur och av djävulen.


Då skall vi inte längre ge själen skulden.

  







  


       


  





     

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 november 2016 00:04

DEN INRE BORGEN.


TREDJE BONINGEN.


ANDRA KAPITLET.


FORTSÄTTNINGEN AV DETSAMMA, HANDLAR ÄVEN


OM TORKAN I BÖNEN OCH OM DET DÅ


FÖREFALLER HÄNDA, OM HUR VI MÅSTE PRÖVA


OSS SJÄLVA OCH HUR HERREN PRÖVAR DEM SOM


ÄR I DENNA BONINGEN. 


1.  Jag ar lärt känna några själar, och jag tror mig kunna säga tillräckligt många, bland dem som ahr nått detta tillstånd.


De har såvitt man kan förstå levat ett riktigt och välordnat liv, både till själ och kropp, så at de efter vad det tycks borde ha nått herraväle över världen

        eller åtminstone gjort sig fria från den.


Men när Hans Majestät har sänt dem prövningar

av inte särdeles svårt slag, har de kommit i oro och betryck till den grad at de har gjort mig alldeles

        tokig och rent av vettskrämd.


Det tjänar ingenting till att ge dem råd, ty de är så övade i dygd att de tror sig i stånd att undervisa andra och ge goda skäl för att de känner som 

de gör.


2.  Kort sagt, jag har inte funnit och jag finner inte något som kan vara till bot och tröst för sådana personer, utom att visa största medkänsla med deras plågor, och den medkänslan hyser man

        verkligen när man ser dem underkastade ett

så stort elände.


Det lönar sing inte att säga emt dem, ty alla deras tankar samlar sig ring at det är för Guds skull de lider, och därför kan de inte nå fram till insikt

        om att orsaken ligger i deras egen ofullkomlighet.


Detta är ännu en villfarelse hos dem som dock har nått så långt.


Insåge de den skulle det inte förvåna dem att de får lida ont, vartill kommer att dessa prövningar enligt min mening är snabbt övergående.


Ty ofta är det Guds vilja att han utvalda skall lära känna sitt elände, varför han undandrar dem en smula av sin nåd, och gör vi rätt bruk av detta räcker det för att snart skall komma till självkännedom.


De som  genast fattar av vad art dessa prövningar är inser mycket klart sina brister, och ofta är det en större plåga för dem at finna att vad som pinar dem mindre är just dessa prövningar än jordiska

         bekymmer, som ändå inte är särskilt tryckande.


Detta håller jag för att vara enstor Guds nåd,

och vilka brister de än må ha har de vunnit mycket

i ödmjukhet.


3.  Men med de människor jag nyss talade om förhåler det sig inte så.


I sina tankar kanoniserar de ----- som jag sade -----

dessa saker och begär att andra också  skall kanonsiera dem.


Jag vill gärna säga en hel del om dem, för att vi skall förstå oss själva och pröva oss själva, innan Vår Herre prövar oss.


Det är av stor vikt att vi är varnade och har lärt känna oss själva på förhand.

 

4. Här har vi nu en rik som inte har söner eller någon annan som vil testamentera sin egendom till.


Han har lidit förluster, men inte så att det fattas honom det nödvändiga, varken för honom själv eller hans hus, snarare lever han alltjämt i överflöd.


Om han nu råkar in i en sådan fruktan och oro som

om han inte hade en brödbit att äta, hur hur skall

då Vår Herre kunna be honom överge allt för

hans skull?  


Då kommer han kanske med att hans oro beror på att han ville ge åt de fattiga.


Men jag tror att Gud hellre vill att vi skall foga oss i vad Hans Majestät bestämmer och hålla vår själ i ro än att vi skall tänka på den där välgörenheten.


Att han inte fattar detta för att Herren inte har lyft honom tillräckligt högt, det är gott och väl;

men han måste förstå att han saknar andens ffrihet, och han måste be Herren att ge honom den

         och bereda sig för att ta emot den.


Här är en annan som har nog att leva av och mycket därutöver.


Det yppar sig en möjlighet för honom att öka sina ägodelar.


Må han ta för sig om det bjuds, gott och väl, fältet är fritt.


Men om han eftertraktar det och efter att ha fått det eftertrakar mer och mer, behöver han inte vara rädd för att komma till de boningar om är i Konungens närhet, hur goda hans avsikter, än må vara

         ( och det bör de vara, eftersom det, som jag har sagt, rör sig om bönes och dygdens människor ).


5.  På samma sätt ärdet när de visar sig att någon är missaktad eller förlorar en smula av sin ära, även om Gud många gånger visar barmhärtighet mot dem som lider av detta ( han är nämligen mycket för

       att komma dygden till hjälp inför människorna,

på den, eller därför att dessa har tjänat honom väl, ty vårt Högsta Goda är mycket god mot oss ).


Ändå finns det kvar hos dem en oro som inte kan skydda sig mot eller snabbt göra sig av med.


Gud hjälpe!


Ärdet inte just dessa som så mycket har begrundat hur Vår Herre led och hur gott det är att lida

och som har önskat att få göra det?


De skulle önska att alla levde ett så välordnat liv som de, och Gud give att de inte börjar inbilla sig

       att deras lidande är andras fel och räknar det till sin förtjänst.


6.  Mina systrar, det kan se ut som om det jag säger hade kommit på avvägar och inte hade med er

att göra.   


Sådana saker finns ju inte hos oss, som inte äger någon egendom eller vill ha någon eller eftersträvar någon, och som inte heller blir förolämpade av någon.


Dessa jämförelser avser alltså inget som händer här, men de visar på många saker som kan hända,


Även om det varken är nödvändigt eller lämpligt

att utpeka dem.


Härigenom kan ni få klarhet i om ni verkligen har avklätt er det ni har avsått ifrån, ty ni råkar ut för

     småsaker ----- fast inte alls av den sort jag har talat om ------ som ger er utmärkta tilfällen att pröva och förstå om ni har nått herravälde över era

passioner.


Och tro mig, vad som betyder något är inte om vi bär nunnedräkt eller ej, utan om vi strävar efter

att utöva dygderna och i allt rätta vår vilja efter Guds, inrätta vårt liv så som Hans Majestät har

        befallt och aldrig önska att vår vilja må ske,

utan hans.


Har vi inte hunnit så långt må vi ----- vinnlägga oss om ödmjukhet, som är salva på våra sår.


Om de är av rätta slaget kommer läkaren, som är Gud själv, att bota dem, även om han dröjer

någon tid.


7.  essa själars botövningar är lika välordnade som deras liv.


De älskar det mycket för att tjäna Vår Herre därmed ------ vilket ju inte är något ont ----- och de iakttar altså stor klokhet i vad de gör för att inte skada hälsan.


Man behöver inte vara rädd för att de tar död på sig, ty deras förstånd vilar tryggt i sig självt och kärleken är inte stark nog att driva ut förståndet.  


Men jag skulle önska att vi använde det för att inte låta oss nöja med detta sättat att tjäna Gud genom att ständigt gå steg för steg, ty då lyckas vi aldrig gå vägen fram. 


Och när vi tycker oss vandra där och bli allt tröttare -------- för ni må tro att det är en svår och dimmig väg

-------- så är det en mycket god sak om vi inte år förlorade.


Men, mina döttrar, om det gäller att vandra från ett land till ett annat som vi kunde gör apå åtta dagar, tycker ni då det vore bra om vi vandrade ett helt år

          på dåliga vägar genom storm och snö och störtregn?


Vore det inte bättre att göra färden med en gång?


Till att detta kommer faran för ormar.


Hur många varningsord skulle jag inte ha att säga er om detta!


Gud give att jag hade kommit igenom det; men många gånger förefaller det mig som om det inte vore så. 


8.  När vi går framåt med så stort förstånd blir allt till stötestenar, därför att vi är rädda för allt och inte vågar vandra vidare.


Som om vi kunde komma fram till dessa boningar bara andra ginge vägen för oss!


Men då detta inte är möjligt, mina systrar, må vi spänna våra krafter, av kärlek till Herren.


Må vi lämna vårt förnuft och vår fruktan i hans händer, må vi glömma denna naturliga svaghet som vi kan vara svårt besatta av.


Må vi överlåta åt våra överordnade att ha omsorg om våra kroppar, det är deras sak; vår är endast

att snabbt ila fram för att skåda Herren.


Även om hugsvalesen blir ringa eller ingen, kan omsorgen om hälsan inte gagna oss, så mycket

     mindre som hälsan inte blir bättre därav,

det vet jag.


Jag vet också att det väsentliga är inte det som rör kroppen, det betyder mindre.


Den väg jag hänvisar till är den stora ödmjukhetens

      ( om ni har förstått mig rätt, jag menar att det är bristen på denna ödmjukhet som hindrar er från att gå framåt ).


Vi bör tycka att vi har gått bara några få steg och verkligen tro att det så är.


Vi bör inse at våra systrar har gått mycket snabbare, och vi bör inte bara önska att bli hållna för att vara sämst av alla utan också laga att

vi blir det.


9.  Detta tillstånd är det allra bästa, och dessförutan får vi tillbringa hela vårt liv där

    ( DVS. I TREDJE BONINGEN ) med tusen plågor och bedrövligheter.


Ty då vi inte försakat oss själva måste vi utstå mycken möda och betryck där vi vandrar fram tyngda av vårt eländes jordbundenhet, medan de

       som nått de återstående boningarna befrias från detta.


Även har ( I TREDJE BONINGEN ) avstår inte Herren

      från att löna oss rättvist och barmhärtigt ------

han ger oss alltid mycket mer an vi förtjänar ------

        genom att skänka oss mcket större fröjder än de förlustelser och förströelser som livet kan erbjuda.


Men jag tror inte att han låter oss smaka dessa fröjder mer än någon gång, för att visa vad som händer i de övriga boningarna, på det att vi må förbereda oss för att träda in i dem.


10.  Den skulle se ut som om dessa tillfredsställelser och fröjder vore en och samma sak; varför skulle jag då ge dem olika namn?


Men för min del tycker jag att skillnaden är rätt stor, fast det kan hända att jag har fel.


Jag skall förklara vad jag menar på tol om Fjärde boningen, som kommer att behandlas närmast efter detta här.


Då blir det mera på sin plats att säga något om de fröjder som Herren där har i beredskap.


Och även om det ter sig onyttigt kan det vara till gagn att veta vad var sak är så att vi desto mer må

        uppmuntras att eftersträva det bästa.  


Detta är till stor tröst för de själar som Gud har låtit komma så långt på väg, och till förvirring för dem som tycker sig ha nått allt.


Vore de ödmjuka skulle de röras till tacksamhet.


Fattas dem denna hänger de sig åt en i nre förtvivlan som är utom fog.


Ty fulländningen består inte i hugsvalelser utan i förmågan att älska mycket, och själva belöningen ligger i att verka i rätt och sanning.


11.   Men om så är, och det är det sannerligen, vad tjänar det då till, tycker ni kanske, att tala om dessa nådegåvor och förklara vad de är ?


Jag vet inte.


Fråga den som har gett mig i uppdrag att skriva.


Jag är inte skyldig att disputera med mina överordnade, det skulle inte vara bra, utan att lyda dem.


Vad jag i sanning kan säga er ät att om jag inte hade haft några sådana nådebevis eller kände till

        dem genom erfarenhet, ja inte ens trodde att jag någonsin i livet skulle få veta något om dem

        ( och det med skäl, fast det skulle vara min högsta glädje om jag finge veta eller förmoda att jag i någon mån vore Gud till behag ),

        så behöver jag bara läsa i böckerna om de nådegåvor och vederkvickelser Herrén skänker

           de själar som tjänar honom, för att min själ skall fröjda sig storligen och  känna sig manad att på det högsta prisa och lova Gud.


Om du min själ, som är så eländig, förmår detta,

      hur mycket bättre skall han då inte bli prisad

av deras själar som är goda och ödmjuka.


Om bara en enda prisar honom bara en enda gång så tycker jag det är bra att detta blir sagt,

        så att vi förstår vilka fröjder och vederkvickelser vi gå miste om genom vår egen

       förskyllan.


Detta så mycket mer som dessa nådegåvor ju kommer från Gud och alltså är lastade med kärlek och kraft, på det att vi med mindre möda må vandra längre och tillväxa i goda gärningar och dygder.


Tro inte att det betyder föga hur vi ställer oss till detta, men om det inte är vårt fel så är Herren rättvis och Hans Majestät skall ge oss på andra vägar det som har berövats oss på denna.


Hans Majestät vet hur, och hans hemligheter är mycket väl dolda.


Åtminstone behöver ni aldrig tvivla på att han ger oss det som bäst passar oss.


12. Vad jag finner vara till största gagn för dem som genom Herrens godhet har nått detta stadium

       ( vilket, somjag har sagt, är en icke ringa nåd, eftersom det är mycket nära för dem att gå vidare ), är att de ivrigt måste beflita sig om att lyda

         ögonblickligen.


Även om de inte tillhör en andlig orden är det en bra sak om de ------ liksom många andra ----- har någon de kan vända sig till, så att de aldrig fritt följer sin egen vilja  ( det är detta om vanligen blir vårt fördärv ).


Men de må akta sig för att uppsöka någon som är efter deras kynne, som man säger, en som i alo far försiktigt fram.


I stället bör de skaffa sig en som har gjort sig fri från alla illusioner om denna världens ting.


Det är i högsta grad nyttigt att ha att göra med en som känner världen, på det att vi må lära känna

oss själva. 


Och när vi ser att åtskilligt som förefaller oss omöjligt är mycket väl möjligt för andra, och det med en lätthet som lyfter dem, så uppmuntras vi av

        deras flykt till att själva djärvas flyga, liksom fågelungar, även om de inte genast förmår flyga så högt, undan för undan lär sig det genom att härma sina föräldrar.


Detta är till största nytta; jag vet det.


Hur fast beslutna dessa personer ( I TREDJE BONINGEN ) än är att inte förtörna Herren är det

       säkrast för dem att inte försätta sig i tillfälle

att göra det.


Ty då de är nära den Första boningen är det lätt för dem att falla tillbaka dit; deras kraft är inte grundad

       på den fasta mark där de står som är övade i lidande, som känner världens stormar och vet hur föga de är att frukta och hur föga världens njuningar är att eftersträva.


Det är mycket möjligt att en stor förföljelse kan få obefästa själar  att vända åter till världen,

       och djävulen hittar lätt på sådant som skadar oss.


Hur stor iver vi än brukar för att ta bort främmande synder kan vi inte stå emot dem som störtar sig över oss.


13.  Må vi begrunda våra egna brister och lämna andras därhän.


Det ligger mycket för dem som har ordnat det så väl för sig att förvåna sig över allting.


Men kanske det förvånar oss över kunde lära oss själva huvudsaken.


Må vara att vi är överlägsna när det gäller yttre anständighet och goda seder.


Detta är gott och väl, men inte det viktigaste.


Det går inte an att genast kräva att alla skall gå vår väg eller sätta oss att undervisa om anden fast

       vi kanhända inte vet vad det är för något.


Ty denna av Gud ingivna omsorg om själarnas väl kan förleda oss till många misstag, mina systrar,

        och därför är det bättre at vi håller oss till

det vår Regel säger:

"att alltid leva i tystnad och hopp"

    ( IN SILENTIO ET SPE ERIT FORTITUDO VESTRA  ----- I TYSTNAD OCH HOPP SKALL ER STYRKA BESTÅ"  Jes. 30:15 ).


Herren skall ha omsorg om sina själar.


Om vi själva inte försummar oss utan ber till

Hans Majestät för dem skall vi förvisso av hans nåd bli till nytta.


Vare han för evigt välsignad. 


   

 




       









 






   



        

      

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se