Direktlänk till inlägg 29 november 2016

DEN INRE BORGEN. FEMTE BONINGEN. Första kapitlet.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 29 november 2016 21:24

DEN INRE BORGEN.


FEMTE BONINGEN.


FÖRSTA KAPITLET.


BÖRJAR MED ATT BEHANDLA HUR SJÄLEN I BÖNEN


FÖRENAR SIG MED GUD; FÖRKLARAR HUR MAN


FÖRSTÅR ATT MAN INTE BEDRAR SIG.


1.  O systrar, hur skall jag kunna beskriva för er

       rikedomen och skatterna och njutningarna

som finns i denna femte boning?


Jag tror det vore bättre att inte säga något alls om de boningar som återstår, ty ingen vet vad som

är att säga, och förståndet vet inte att göra sig

        förstått, och inga liknelser tjänar till att förklara.


För detta är allt som hör denna jorden till för lågt.


Sänd, min Herre, ljuset från himlen, för att jag skall kunna ge något av det åt dessa dina tjänarinnor.


Åt några av dem har du nästan regelbundet värdigats skänka dessa nådegåvor.


Må de inte låta bedra sig av djävulen när han förkläder sig till en ljusets ängel.


Allt deras begär går dock ut på att vara dig till behag. 


2.  Och även om jag säger några, så är det mycket få som inte träder in den boning det nu är fråga om.


Det må vara mer eller mindre, det finns ändå skäl att säga att de flesta kommer in i denna boning.


Åtskilligt av det jag talar om och som finns här tror  jag nog kommer att nås av endast ett fåtal.


Men även om man inte hinner längre än till porten så är det en stor Guds nåd:

många är kallade men få är utvalda.


Nu säger jag er att alla vi som bär karmeliternas heliga dräkt är kallade till bön och kontemplation.


( Det är den grund vi bygger på, den ätt vi härstammar från, nämligen våra heliga Fäder på Berget Karmel, som i största ensamhet och största

        förakt för världen sökte efter denna skatt, denna kostbara pärla som vi talar om ).


Men få av oss gör sig beredda för att låta Herrren avslöja den för oss.


Vad det yttre angår har vi det bra ställt eftersom vi ängar oss åt det som krävs för dygderna.


Men för att nå längre behöver vi göra mycket, mycket mera och får inte försumma vare sig stort eller litet.


Låt oss alltså, mina systrar, bli stilla och bedja Herren att han, eftersom vi i någon mån kan njuta av himlen redan här på jorden, må ge oss sin nåd

       så att vi inte genom egen förskyllan kommer

till korta.


Må han visa oss vägen och förläna oss kraft i själen att gräva tills vi finner den dolda skatt som i sanning ryms inom oss själva.


Detta är vad jag vill få er att förstå, om Herren behagar göra mig skickad därtill.


3.  Jag sade "kraft i själen", ty ni bör inse att kroppskrafter inte är nödvändga för dem som vår Herre Gud har förvägrat sådana.


För ingen är det omöjligt att köpa hans rikedomar, och nöjer sig med att varje människa ger vad

hon har.


Välsignad vare en så stor Gud.


Men betänk, mina döttrar, att i detta stycke kräver han att ni inte behåller något för er själva.


Litet eller mycket, allt kräver han för sig, och alltefter vad ni förstår att ni har givi honom kommer ni att få större elle rmindre nådegåvor.


Det finns inte bättre sätt att pröva om vår bön leder till förening eller inte.


Tro nu inte att detta är något drömlikt tillstånd, som i föregående boning.


Jag kallar det drömlikt därför att själen förfaller vara liksom inslumrad, men den tycker sig inte sova och inte heller vara vaken.


Här sover vi helt och hållet, och sover gott, i förhållande till denna världens ting och till oss själva.


Ty i detta tillstånd, hur kort det än varar, är själen liksom utan medvetande och har inte förmåga att tänka även om hon ville.


Här behövs inga kostlade medel för att upphäva tanken.


4.  Till och med i fråga om att älska, om hon dras däråt, vet hon inte hur eller vem hon älskar, 

    inte heller vad hon önskar.


Med ett ord, det är som om hon i alla avseenden hade dött för världen för att så mycket mera

leva i Gud.


Det är alltså en ljuvlig död, en själens befrielse från alla de verksamheter hon kan ha medan hon ännu

är i kroppen. 


Den är ljuvlig därför att själen i sanning tycks vara skild från kroppen för att desto mera vara i Gud, så att jag inte vet om hon har liv nog för att andas

       ( när jag nu tänker på det förefaller hon inte göra det; gör hon det vet hon åtminstone

inte om det ).


Hela hennes förstånd ville ägna sig åt att fatta något av det hon upplever, och då hennes krafter

inte räcker till blir hon så slagen av häpnad att hon,

       även om inte helt och hållet medvetslös, varken kan röra hand eller fot.


Som vi brukar säga om en som har svimmat förefaller hon oss vara död.


O Guds hemligheter!


Jag skulle aldrig tröttna på attsöka förklara dem för er om jag trodde att jag kunde lyckas i något,

       och jag skulle gärna säga tusen dumheter om jag en enstaka gång träffade rätt, så att vi så mycket mer prisade och lovade Herren.


5.  Jag sade att det inte är något drömlikt, ty i den boning jag talade om förblir själen, ändå tills hon

       har nått stor erfarenhet, fylld av tvivel och vekan om vad som har hänt,om det är en nyckfull inbillning, om hon har sovit, om det är en gåva

         från Gud eller om djävulen har förklätt sig

till en ljusets ängel.


Hon hyser tusen misstankar, och det är bra at hon så gör, ty ---- som jag har sagt ----- vi kan låta bedra oss gång på gång, till och med av vår egen natur.


Även om det inte ges så många tillfällen för de giftiga kräldjuren att komma in, kan en eller annan

småödla,smidig som som den är, smuggla in sig var som helst.


Der gör inte stor skada ( särskilt om man, som jag har sagt, inte bryr sig om det, ty det är bara funderingar som kommer av inbillningen ),

      men många gånger kan det bli till besvär.


Här i denna boning kan småödlorna inte tränga in,

hur smidiga de än är, ty varken inbillning eller minne eller tanke kan stå i vägen för det goda

     som finns här.  


Jag vågar försäkra att om det i sanning har skett en förening med Gud, så  kan djävulen inte komma in eller göra någon skada.


Han vågar inte närma sig och förstår jag inte heller på denna hemlighet, så närma sig och förstår

       jag inte heller på denna hemlighet, så nära

har Hans Majestät förbundit och förenat sig med själens innersta väsen.


Det är alldeles klart: då honn som det sägs inte ens förstår våra tankar kan han ännu mindre fatta

     en hemlighet så stor att Gud inte har anförtrott

den åt vårt eget förstånd.


O vilken välsigenelse med detta tillstånd där den förbannade inte förmår göra oss något ont!


Där skördar själen så stor vinning därför att Gud verkar inom henne utan att någon, inte ens vi själva, kan hindra det.


Vad har inte han att ge som är en så stor vän av att giva och kan ge allt vad han vill?


6.   Kanske har jag gjort er förvirrade när jag sade

"om det är en förening med Gud", det finns ju andra föreningar.


Förvisso gör det så!


Mankan förena sig med fåfängliga ting och älska dem mycket, fa djävulen kan väcka hänryckning för dem.


Men på det sättet är det inte med det som kommer från Gud, med dessfröjd och vederkvickelse för själen, med dess frid och glädje.


Den glädje står högt över alla jordens njutningar, över alla dess fröjder och över alla dess vederkvickelser, så mycket mer som deras ursprung

       och de jordiska fröjdernas inte har med

varandra att göra.


Vi förnimmer dem också på helt olika sätt, som all erfarenhet lär oss.


Jag har sagt en gång att det ena når till det grövsta i kroppen under det att det andra tränger in i själva märgen.


Det träffar rätt, och jag vet inte hur det kunde sägas bättre.


7.  Jag tycker mig märka att ni inte är fullt tillfredsställda; ni tror att ni lätt kan bedra er, ty dessa inre saker är det ett hårt arbete att utforska.


För den som har erfarenhet borde vad jag har sagt räcka till, eftersom skillnaden är stor, menjag skulle vilja ge er ett klart tecken på att ni inte bedrar er

         eller råkar i tvivel om att det ni erfar kommer från Gud.


Just i dag har Hans Majestät väckt till liv i mitt minne som jag tror vara säkert.


Alltid när jag talar om svåra saker, och ven om jag tror mig förstå dem och säga vad sant är, brukar jag använda uttrycket "det tycks mig".


Ty om jag tar miste är jag fullt redo att sätta tro till dem som har stor lärdom.


Om de också inte har egen erfernhet av dessa ting, har dessa mycket lärda män något, jag vet inte vad,

       som gör att Gud har satt dem till ljus för sinn Kyrka.


Rör det sig om en sanning verkar de för att den skall bli erkänd.


Slösar de inte bort sig utan är sanna Guds tjänare blir de inte förbryllade inför hans storhet utan förstår att han förmår mer och mycket mer

     än vi kan tänka.


Med ett ord, om det finns saker som inte är så väl förklarade, har de läst vad som är skrivet om andra, varav de inser at sådant kan hända.  


8.  Av detta har jag den rikaste erfarenhet.

         Det har jag också av en del halvlärda som är rädda för allt. 


De har stått mig mycket dyrt ( åtminstone tror  jag att den som inte tilltror Gud förmågan att skänka större och nådegåvor åt sina skapade varelser,

       nu som förr, han håller den dörr väl stängd genom vilken han skall ta emot em ).


Må detta aldrig hända er, mina systrar, utan må er tilltro till Gud växa sig större och större.


Och rikta inte era blickar på om de som har fått nådegåvorna är onda eller goda.


Det vet Hans Majeståt, som jag har sagt er.


Detta har inte vi att lägga oss i, utan vi skall med hjärtats enkelhet och ödmjukhet tjäna Hans Majestät och prisa honom för hans verk och under.


9.  Nu kommer jag till det tecken som jag har sgat vara det rätta.


Här ser ni denna själ som Gud har gjort till liksom en dumbom i allt för att så mycket bättre kunna inplanta den sanna visdomen i henne.


Hon varken ser eller hör eller föstår något under den tid hon är i detta tillstånd.


Den är alltid kort ( och förefaller henne ännu kortare än den verkligen är ).


Gud tar själv sin boning i det innersta av denna själ, så att när hon återvänder till sitt medvetande kan hon omöjligen tvivla påatt hon har varit i Gud och Gud i henne.


Så stark är övertygelsen om att detta är sanning att det kan gå år utan att Gud på nytt skänker henne denna nåd och ändå glömmer hon den inte eller

      tvivlar på att den har varit verklighet.


Det återstår att tala om verkningarna, vilket jag skall göra senare; det är en mycket viktig sak.


10.  Nu kan ni fråga: hur ser själen och hur förstår hon när hon varken har sett eller förstått? 


Jag menar inte att hon ser genast utan att hon efteråt ser klart, inte i den betdelsen att det är en vision utan därför att det är en visshet somm endast

      Gud kan inplanta i själen.


Jag vet en person som inte hade kommit till insikt om att Guds närvaro, kraft och väsen är i alla ting, men genom en Guds nd av detta särskilda slag lärde hon sig tro det.


Hon frågade ev av dessa halvlärda som vi nyss talade om på vad sätt Gud är i oss ( han visste det lika litet som hon innan Gud lät henne förstå det ),

       och han svarade att Gud är där endast genom sin nåd.


Men hon var så övertygad om sanningen att hon inte trodde honom, och när hon frågade andra sade de henne denna samma sanning.


Det tröstade henne mycket.


( UTFÖRLIGARE HÄROM I  LIBRO DE LA VIDA . )


11.  Nu skall ni inte fara vilse och inbilla er att denna visshet uppenbarar sig i kroppslig form, som vår Herre Jesu Kristi kropp är i det Heliga Sakramentet, även om vi inte ser den.


Men så är det inte här, utan enbart Gudomen är verksam.


Hur kan vi nå denna visshet då vi inte ser något?


Jag vet det inte, det är hans verk; men jag vet att

jag talar sanning.


Om den som inte kan förbli i denna visshet säger jag att här har inte hela själen förenat sig med Gud utan bara en eller annan av dess krafter;

       det kan också handla om många andra nådegåvor som Gud förlänar själen.


När det gäller sådana saker bör vi låta bli att söka efter skäl till vad som hänt.


Ty då vårt förstånd inte räcker till för att förstå det,

varför skulle vi bråka med vår hjärna?


Det är nog för oss att se att den som förlänar gåvorna är allsmäktig.


Vi förstår ingenting, hur msorgsfullt vi än strävar att nå fram, utan Gud är den som ger och vi bör inte önska veta hur  han gör det.


12.  När  jag nu talade om att vi ingenting förmår av oss själva kom jag att tänka på något som ni har hört, nämligen vad Bruden säger i Höga Visan:

       

"Konungen förde mig in i vinkällaren", eller satte mig, tror jag det står ( 2:4 ).


Hon säger inte att hon gick.


Hon berättar också hur hon vandrade omkring och sökte eter sin Älskade, än här och än där ( 3:2 ).


Jag fattar det så att källaren är den plats dit Herren vill föra själen, när han vill och hur han vill.


Våra egna ansträngningar kan inte hjälpa oss att komma in.


Det är Hans Majestät som för in oss och själv träder in i vår själs centrum.


Och för att desto bättre visa oss sina under vill han inte att vår vilja skall ha del i detta annat än i den mån den helt har underkastat sig honom.


Inte heller önskar han att själskrafternas och sinnenas port öppnas ----- de är helt och hållet insomnade.


Han träder in i själens mitt utan att gå genom någon dörr, liksom han steg in till sina lärljungar och sade:


"Pax vobis" ( FRID VARE MED EDER ), eller uppstod ur graven utan att vältra bort stenen.


Längre fram, när vi kommer till sista boningen, får ni se hur Hans Majestät vill att själen skall njuta

av hans närvaro i själva sitt centrum mycket

mer än här.


13.  O mina dötrar, vad skall vi inte få se när vi inte önskar se något annat än vår låghet och uselhet och förstå att vi är ovärdiga tjänarinnor till en så stor Herre, vars under vi inte fatta.


Pris vare honom i evighet, amen.


 


  


   


    


 


 



   






 
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards