FORTSÄTTNING AV DET FÖREGÅENDE .

FÖRKLARAR FÖRENINGENS BÖN MED EN

SINNRIK LIKNELSE.

BESKRIVER VERKNINGARNA I SJÄLEN.

VIKTIGT ATT LÄGGA MÄRKE TILL.

1.  Det kunde inte se ut som om allt sagt om det som är att skåda i denna boningen, men mycket fattas, ty, som jag har sagt, det finns både mer

och mindre. 

Vad föreningen angår tror jag mig inte kunna

säga mer.

Men rör det sig om hur själen bereder sig att ta emot de nådegävor Gud förlänar henne finns det mycket att säga om det som Heren verkar  i henne.

Jag skall tala om del av detta och om hur det

går till.

För att bättre skall förstås vill jag begagna mig av en liknelse som är både passande och sinnrik.

Den visar oss att vi, fastän verket är Herrens och vi inte kan göra något för att förtjäna hans nådegåvor, likväl kan göra mycket för att hålla oss beredda

för dem.

2.  Ni har hört talas om på vilket sätt silke kommer till, en uppfinning som ensam kan svara för.

Det är frön som liknar små pepparkorn ( jag har aldrig sett det, bara hört talas om det, så om

       det inte stämmer är det inte mitt fel ).

När värmen kommer och mullbärsträden börjar lövas, börjar också dessa frön at leva.

Innan de har löven att linära isg på är de döda.

Det är alltså med dessa mullbärsträdens löv som de uppföds tills de blir fullvuxna ochman sätter upp små kvistar för dem, på vilka de med sina små munnar av sig själva spinner silke och förfärdigar

        små trånga och fasta kokonger, där de innesluter sig.

Och det slutar med att denna stora och fula mask kommer fram ur kokongen som enn vit och mycket

      behagfull fjäril.

Men om ingen hade sett detta utan det vore en berättelse från gamla tider, vem skulle då tro

på det? 

Eller av vilka skäl skulle vi låta  oss övertygas om att så oförnuftiga varelser som en mask eller ett bi med en sådan omsorg och flit arbetade till vårt gagn

       så att den stackars lilla masken till och med

mister livet på kuppen?

Detta, mina systrar, räcker till för en stunds meditation, även om jag inte säger mer; hjälper er att begrunda vår Guds under och visdom.

Vad skulle det då inte vara om vi kände innebörden i alla ting?

Det är oss till största gagn att sysselsätta våra tankar med dessa stora ting och glädja oss åt att vara en så vis och mäktig Konungs brudar.

3.  Låt oss vända åter till det jag talade om.

Liksom den där silkesmasken börjar leva, så går det också med själen när hon värmd av den Helige Ande börjar begagna sig av den hjälp Gud alltid ger åt oss

          alla, och när hon börjar bruka de medel hans Kyrka skänker henne ( såsom att ofta bikta sig, läsa goda böcker ochh öra goda predikningar, de rätta

       botemedlen för en själ som är död i försumlighet och synder och svårt trängd av frestelser ).

Då börjar hon leva och hämta kraft ur detta och ur goda meditationer tills hon blir fullväxt, vilket är vad jag här har att göra med, annat är av mindre betydelse.

4.  När den där masken är fullväxt, börjar han ----

som jag skrev i början ----- att spinna silke och bygga den boning där han skall dö.

Denna boning, det vill jag att ni skall förstå, är Krisus.

Jag tror mig ha äst eller hört någonstans att vårt liv är fördolt i Kristus eller i Gud ----- det är samma sak --- eller att vårt liv är Kristus ( I MARGINALEN 

         ANTECKNAR PATER GRACIAN ATT CITATEN HÄRSTAMMAR FRÅN ST. PAULUS ).

Om jag återger orden rätt eller inte betyder föga

för mitt syfte.

5.  Här ser ni, mina döttrar, vad vi kan vinna genom Guds nåd.

Må Hans Majestät själv vara vår boning, liksomm vi själva bygger den i denna föreningens bön.

Det ser ut som jag ville säga att vi inte behöver förlita oss på Gud, eftersom jag påstår att han är boningen och att vi själva kanbygga den för att innesluta oss i den.

Menhur skulle vi kunna det!

Vi kan inte ta något ifrån eller lägga något till Gud, vi kan bara ta bort allt från oss själva liksom dessa små silkesmaskar. 

Knappast har vi fullbordat allt som står i vår makt, förrän detta verk ----- som är ett intet ----- av Gud förenas med hans storhet och förlänas ett så högt värde att Herren själv blir dess belöning.

Och liksom han står för den största kostnaden, så vill han förena våra små edermödor med de stora

       Hans Majestät har utstått, så att allt detta

blir ett.

6.  Nå,mina döttrar, må vi alltid skyda på med att utföra detta arbete och spinna denna kokong,

       överge vår egenkärlek och egenvilja, inte vara bunden vid någonting på jorden, öva oss i botgöring, bön, späkning, lydnad och allt annat ni känner till.

Låt oss bemöda oss så gott vi kan och som vi har blivit undervisade att göra!

Men den dö, må denn dö, denna mask, som denockså gör när den har fullbordat det verk den är skapad att utföra.

Då skall ni få se att vi får skåda Gud och så försjunka i hans storhet som den lilla silkesmasken är i den där kokongen.

Lägg märke till att jag säger skåda Gud i den meningen jag förut har sagt, nämligen att han ger

      sig till känna i denna form av förening.

7.  Låt oss nu se vad det blir av dnna sikesmask

( ty därom handlar allt vad jag har sagt ).

Efter att detta bönetillstånd har uppnåtts ---- så att man är alldeles död för världen ----- kommer det fram en vit fjäril.

O vilken storhet hos Gud, detta att en själ kommer fram efter att en kort stund har varit försänkt i Guds atorhet och förenad med honom, något som enligt min mening aldrig varar mer än en halvtimme!

Jag ser er i sanning att själva denna själ inte känner igen sig.

Tänk på skillnaden mellan en ful mask och en vit fjäril; det är samma sak här.

Själen förstår inte hur hon kan ha förtjänat så mycket gott ( det vill säga varifrån det kommer,

     ty hon vet mycket väl att hon inte har förtjänat det ).

Hon känner ett sådant begär att prisa Herren att hon ville förintas och dö tusen dödar för hans skull.

Genast vill hon utstå hårda vedermödor och kan inte göra något annat.

Hon har den största längtan efter botövningar och ensamhet och efter att alla skall lära känna Gud.

      Och samtidigt lider hon den största pina av att se honom förorättad.

När vi kommer till nästa boning skall dessa ting utförligare och mera detaljerat behandlas, ty det

       som sker här och det som kommer efteråt

är i stort sett detsamma.

Men styrkan och verkningarna är mycket annorlunda.

Ty, som jag har sagt, om Gud kommer till en själ och hon strävar efter att gåvidare, så skall hon få skåda stora ting.

8.  Och när vi ser oronhos denna fjäril, fastän den aldrig i sitt liv har haft en så lugn och rofylld tillvaro, är det inte ett skäl att prisa Gud!

Det vet inte var den skall sätta sig och slå sig till ro.

Efter vad den varit med om låtr den sig inte nöja med något här på  jorden, i synnerhet om Gud flera gånger har låtit den smaka detta vin varav denständigt drar ny vinning.

Och den håller för intet de verk den som mask tförde då den undan för undan spann sin kokong.

Hur skule den, nu sedan den fått vingar och kan flyga, nöja sig med att krypa steg för steg?

Allt vad den kan göra för Gud synes den ringa i jämförelse med vad den ville göra.

Inte ens fäster den stort avseende vid vad helgonen har lidit, ty den vet av erfarenhet hur Herren hjälper  och hur han förvandlar en själ, så att hon inte längre är densamma utan har fått en ny gestalt.   

Efter att förut ha tyckt sig svag när det gällde botövningar har hon nu blivit stark.

Det som band henne vid släktningar och vänner och ägodelar ( varur hon inte kunde komma loss genom handlingar, beslut eller viljeansträngningar, de

          tycktes tvärtom binda henne ännu fastare ) tynger henne nu som en förpliktelse som måste uppfylas utan att gå emot Guds vilja.

Allt tröttnar ut henne eftersom hon har erfarit att den sanna vilan inte står att finna det skapade.

9.  Jag kan tyckas breda ut mig väl vidlyftigt, men jag kunde ha mycket mer att säga, och var och en

        som Gud harbevisat denna nåd inser att jag harfattat mig kort.

Det är ju inte förvånande at den lilla fjärilen söker efter ny plats att sätta sig på, ny och främmnade som den är för denna världen.

Men vart skall den lilla stackarn ta vägen?

Den kan inte vända åter dit varifrån den kom, ty -----

som jag har sagt ----- hur vi än anstränger oss står det inte i vår makt att pånytt förvärva den nåd som Gud allena kan skänka. 

O Herre, vika vedermödor börjar inte för denna själ!

Vem kan tänka sig något sådant efter en så stor nåd?   

Sist och slutligen, på det ena sättet eller på det andra måste vi bära vårt kors så länge vi lever.

Och om någon påstår att han sedan detstora har hänt honom har levat i frid och fröjd, så svarar jag att det stora inte alls har hänthonom.

Mjligen kanhan ha känt någon fröjd när han trädde in i den föregående boningen, med hjälp av den naturliga svagheten.

Eller också kan djävulen ha hjälp till genom at skänka en viss frid för att därefter öppna ett så mycket skoningslösare krig.

10.  Jag vill intesäga att de som har nåt fram hit  inte har frid, tilloch me dmycket stor frid.

Ty själva deras vedermödor är av så högt värde och kommer av en så god rot att de, hur svåra de än är,

      bringar frid och glädje.

Av just denna ventrevnad med alla denna världens ting föds en längtan att komma därifrån, så plågsam att den enda rösten består i tanken att Gud vill att själen skall i denna landsflykt.

Men inte ens detta räcker, ty trots allt vad hon har vunnit är själen inte helt undergiven Guds vilja,

         som längre fram skall visas.

Även o m hon aldrig upphör att söka rätta sig efter den, sker det med stor sorg över att på grund av bristande gåvor inte förmå mera, och med många

        tårar.

Var gång hon ägnar sig åt bönen är detta hennes plåga.

På sätt och vis kommer den av den stora sorg hon känner när hon ser Gud bli förolämpad och föga aktad här i världen och hur många själar som går förlorade, bland kättare såväl som bland morer.

Men det som mest väcker hennes medömkan

är de kristna.

Väl vet hon att Guds barmhärtighet är stor, så att de som lever illa kan bättra sig och bli frälsta,

       men hon fruktar att många går mot sin egen

fördömelse.

11.  O Guds storhet!

För bara några få år sedan, kanske bara för några dagar sedan tänkte denna själ inte på något annat än sig själv.

Även om vi flera år ägnade oss åt meditation skulle själen ändå inte kunna känna trycket lika skarpt

     som nu.

Om jag, Gud hjälpe mig, många dagar och år övade mig i att betänka hur illa det är att förorätta Gud,

att besinna att de som går mot sin egen fördömelse

      är hans söner och mina bröder, att minnas att vi ständigt lever i fara och hur gott det vore för oss

att få lämna detta eländiga liv, skulle det inte vara

         tillräckligt?

Nej, mina döttrar, nej.

Den plåga själen kände då är inte densamma som den hon känner nu.

Väl kann vi av Herrens nåd kommer långt genom att tänka på dylika ting.

Men det tränger inte ner till det innersta av våra inälvor, liksom nu, då själen tycks vara söndermulad och söndermald utan att hon strävar efter det och ofta utan att hon vill det.

Vad är då detta, och varav kommer det?

Det skall jag säga er.   

12.  Har ni inte hört det jag talade om på ett annat ställe och i ett annat sammanhang, nämligen om att Gu sätter bruden i vinkällaren och inger henne kärlek.

Så går det till här, då denna själen nu har överlämnat sig i hans händer och den stora kärlek

       hon hyser har gjort henne så hängiven att hon varken vet eller vill något annat än att Gud skall handla med henne efter sin önskan

      ( och denna nåd skänker Gud ----- enligt vad jag tror ------ bara åt en själ som han räknar för sin ).

Hans vilja är att han utan att veta hur skall gå därifrån förseglad med hans sigill.

Själen g ör i sanning inte mer än vaxet när sigillet trycks på det.

Vaxet trycker inte något på sig självt; det håller sig endast berett, det vill säga mjukt.

Och inte heller gör det sig berett genom att göra sig mjukt.

Och inte heller gör det sig berett genom att göra sig mjukt; det håller sig bara stilla och mottagligt.

O Guds godhet att allt sker på din bekostnad!

Det enda du kräver är att vi avstår från vår vilja

och att vårt vax inte är till hinders.

13.  Här ser ni, mina systrar, vad vår Gud gör för att denna själ skall förstå att hon är hans.

Han ger oss av sitt eget, av det hans Son haft i detta livet; större nåd kan vi inte få.

Vem har mer än önskat lämna detta livet?

Så säger Hans Majestät vid Natvardens instiftelse:

     "Jag har högeligen åstundat"  ( Luk. 22:15).

------ Huru. Herre! 

Var du inte förfärad inför den plågsamma död

du måste dö, så full av pina och fasa?

------- Nej.  Den stora kärlek jag hyser och den önskan jag har att frälsa själarna övergår utan jämförelse dessa plågor, och de lidanden jag har

       utstått och utstår sedan jag trädde in i världen är fullt tillräckliga för att de andra plågorna i jämförelse med dem skall bli till intet.  

14.  Många gånger harjag bgrundat dessa ord,

och jag känner en själ ( FÖRF:F EGEN ) som har iditoch alljämt lider svårt av attse Vår Herre förorättas.

Det är så outhärdligt att hon mycket hellre skulle vilja dö än stå ut med denna pina.

Och jag tänkte på att om en själ vars kärlek är så ringa i jämförelse med Kristi ---- vid denna jämförelse kan den rent v sägas vara ett intet ------- känner denna outhärdliga pina, vad skall

        då inte Vår Herre Jesus Kristus har känt och vilket liv måste han inte ha levat, eftersom allt

var närvarande för honom och han ständigt såg de oförrätter som begicks mot hans Fader?

Jag tror utan tvekan att detta var ett mycket större lidande för honom än hans allraheligaste Passion.'

Ty då såg han slutet på sina vedermödor och hade därtill tillfredställelse att se sin död leda till vår

frälsning, och att detta för hans skull.

Detta måste ha lindrat hans plågor, liksom det händer dem som av stark kärlek bedriver stränga botövningar, att de nästan ingenting känner

       utan vill uthärda mer och mer och tycker allt vadde gör vara ett l itet.

Vad kan då Hans Majestät ha känt när han hade ett stort tillfälle att visa sin Fader hur fullkomligt han fullgjorde sitt uppdrag att lyda honom och älska

sin nästa? 

Och vilken glädje i att lida för attgöra Guds vilja!

Men att ständigt se sådana oförrätter begås mot Hans Majestät och så många själar på väg till helvetet, det anser jag vara så svårt att om han inte

      hade varit mer än en människa så tror jag att en dag i denna pina hade varit nogför att göra slut på många liv, så mycket mer detta enda.