Alla inlägg under juni 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 8 juni 2016 21:03

FJÄRDE STROFEN.


O SKOGAR, O TÄTA LUNDAR


PLANTERADE AV MIN ÄLSKADES HAND,

O GRÖNSKANDE ÄNG


PRYDD MED DE OLIKA BLOMMOR,


SÄG MIG OM NI HAR SETT HONOM GÅ FÖRBI.


FÖRKLARING.


1.   Själen har framlagt för oss den metod man skall

följa för att påbörja denna väg i det andliga livet.

       Hon måste ha mod för att inte gå vilse bland nöjen och njutnngar, kraft för att triumfera öve frestelser och hinder.


I detta innefattas övandet av självkännedom, som är den första kunskapen man måste ha för att nå fram till kunskapen om Gud.


I denna nya strof börjar själen en vandring på en väg med betraktande av och kunskap om det skapade, för att höja sig upp till kunskapen om sin Älskade, han som sig på den denna andliga för

att vi skall kunna nå fram till kunskapen om Gud.

    Ty i själva verket avslöjar det skapade

Guds storhet och hans utsökthet för oss, enligt detta ord av Aposteln:

"Ty Guds osynliga väsen, makt och gudomshärlighet

kan vi förstå genom hans synliga och osynliga

verk"  ( Rom. 1:20 ).


I denna strof underhåller sig själen alltså med det skapade, och hon ber dessa skapade ting om nyheter om hennes Älskade.


Men vi måste liksom den helige Augustinus uppmärksamma, att när sjlen utfrågar de skapade tingen, ser hon i dem endast deras Skapare.


Det är därför som denna strof framställer henne som betraktande elementen och alla lägre skapade varelserna, himlarna med e högre skapade varelserna ochalla matriella ting och slutligen de himmelska andarna.


Själen säger alltså:


     O SKOGAR, OCH TÄTA LUNDAR.


2.  Hon kallar SKOGAR elementen, som är jorden, vatnnet, luften och elden.

    Ty liksom bahagliga skogar är de befolkade med otaliga skapade varelser, som vihär kallar

TÄTA LUNDAR på grund av deras stora antal och deras omväxling i fråga om vart och ett element.


På jorden finns det en otalig mängd av djur och växter; i vattnen finns det en mängd olika fiskar;

i luften finns det fåglar av alla slag; elden slutligen, den samverkar med de övriga elementen till bildandet av alla dessa skapade varelser.


Sålunda lever varje djurart i sitt element, den finns placerad och inplanterad där liksom i en lund eller 

i ett område där den föds och utvecklas.

    Ty i  själva verket har Gud så befallt den vid tiden för skapelsen ( 1 Mos 1 ).


Han har befallt jorden att frambringa växterna

och djuren; havet och vattnen att frambringa fiskarna; luften att vara fåglarnas upphållsort.  


Det är därför som själen, när hon ser att gud har velat det så och förverkligat det, utbrister i

följande vers:


           PLANTERADE AV MIN ÄLSKADES HAND.


3.   Själen förstår därvid att Gud ensam har kunnat frambringa och skapa en sådan mångfaldig av varelser och så många underbara ting.


Därför framhåller hon med flit: AV MIN ÄLSKADES HAND.

Naturligvis frambringar Gud många andra ting genom förmedlng av en främmnade hand, en ängels

eller en människas; vad beträffar skapelsehandlingen, så har den inte betrott och beror inte på någon annan hand än han egen.


Och därför känner sig själen också så starkt dragen i kärlek till sin Älskade som är Gud, när hon betraktar skapelsen som är hans händers verk.

      Hon säger alltså vidare:


               O GRÖNSANDE ÄNG.


4.   Här rör det sig om att betrakta himlen, som själen kallar för engrönskande äng, ty de skapade varelser som finns i himlen åtnjuter en friskhet  som aldrig förändras; deras skönhet vissnar inte   och blekes inte bort med tiden; det är mitt ibland dem som mitt ibland friska lundar, där de rättfärdiga finner vila och njutning. 


Detta betraktande av himlen innefattar också

den oändliga mångfalden och skönheten hos stjärnora, och de andra himlakropparna i firmamentet.


5.   Ordet ÄNG, det använder Kyrkan gärna också om de himmelska tingen: i sina böner till Gud

för de avlidnas själar, säger hon till dem:

Constituat vos Dominus inter amaena virentia;

"Må Herren föra er till sina ljuvliga, alltid grönskande ängar".


Själen säger vidare attdenna grönskande äng är


             PRYDD MED OLIKA BLOMMOR.


          ( EMALJERAD MED BLOMMOR . )


6.   Under namnet BLOMMOR innefattar hon Änglarna och de saliga själarna, som utgör prydnaden på denna vistelseort och som smyckar den liksom en graciös och rik emalj på en vas av rent guld.


        SÄG MIG OM NI HAR SETT HONOM GÅ FÖRBI.


7.  Denna begäran gäller det betraktande som viredan har talat om.

I själva verket ställer själen denna fråga:

Säg mig vilka underbara egenskaper han har

skapat i er. 


  






ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 8 juni 2016 21:03

TREDJE STROFEN.


FÖR ATT SÖKA EFTER MIN ÄLSKADE


GÅR JAG ÖVER DESSA BERG OCH DESSA KUSTER,


JAG PLOCKAR INGA BLOMMOR,


JAG FRUKTAR INTE DE VILDA DJUREN,


OCH JAG ÖVERSKRIDER FÄSTEN OCH GRÄNSER.


FÖRKLARING.


1.  Det är inte tillräckligt för själen att be,

att framställa önskningar och att använda budbärare för attfå tala med den Älskade, så som hon har gjort i de föregående stroferna; hon måste

själv få gå och söka efter den Älskade måste hon öva sig i de dygder och den späkning som

är utmärkande för det kontemplativa livet

och det aktiva livet; i detta syfte skall hon avstå

från alla fördelar och alla nöjen; likaså är alla ansträngningar och ränker från hennes tre fiender:

     världen, djävulen och hennes eget kött,

oförmögna att hålla henne tillbaka eller att hindra hennes gång.


Hon säger alltså:


            FÖR ATT SÖKA EFTER ALL MIN KÄRLEK.


2.   Detta ord betyder min Älskade.


GÅR JAG ÖVER DESSA BERG OCH DESSA KUSTER.


3.  Hon kallar dygderna för BERG, främst på grund av deras upphöjdhet, därefter för att det fordras ansträngning och möda för attförvärva dem, när man övar sig i kontemplativt liv.


Hon kllar späkningar, ödmjuka handlingar och självförakt för KUSTER och hon övar sig i detta också under perioder av aktivt liv; för att förvärva dessa dygder är nämligen båda dessa slag av liv, både kontemplativt och aktivt liv, nödvändiga.


Att säga att hon går ut och söker efter den Älskade, det är för själen alltså detsamma som att tänka:

jag skall utva dygderna intill deras allra högsta stadium, och jag skall sänka mig ned genom späkning och förödmjukelse.


Med ett ord, att inrikta sig mot Gud, det är att

fullgöra det goda i Gud, och att döda det onda i oss,

så som vi kan se i det följande.    


             JAG PLOCKAR INGA BLOMMOR.


4.   För att gå ut och söka efter Gud behövs det ett frigjort hjärta, starkt, fritt från allt ont och rentav från allt gott som inte är helt och hållet Gud själv.      


Därför talar själen i denna och i följande verser om vilken kraft och vilken frihet hon måste äga för att förverkliga sin plan.


I den föreliggande versraden förklarar hon att hon inte skall plocka blommorna längs vägen; dess blommor, symboler för glädjeämnen och nöjen här

i livet, skulle kunna hindra hennes vandring

om hon ville plocka och samla dem; de är av tre slag:  det timliga goda, det sinnliga goda och

det andliga goda.


Så snart man stannar upp vid dem och söker vila i dem tar de hjärtat i besittning och blir till ett hinder för det utblottade tillstånd hos själen som fordras för att gå rakt framåt på Kristi väg.


Själen som sker efter honom förklarar att hn inte skall plocka någon av dessa blommor vi har talat om. 

Hon tänker så här:  Jag skall inte fästa mitt hjärta vid de rikedomar och det goda som världen kan ge, jag vill inte ha köttets tillfredsställelse och njutningar; jag försmår den andliga glädje och tröst som skulle kunna hindra mig att söka all

min kärlek i dygdernas och lidandens bergstrakter och kuster.


Hon uttrycker sig så för att följa det råd som David

har gett dem som g år denna väg:

"Om också eder rikedom växer, så fäst icke hjärtat därvid"  ( Ps. 62:11 ).


Detta råd gäller lika mycket om sinnliga nöjen som  om timliga fördelar och om andliga glädjeämnen.


Man måste nämligen lägga märke till at det inte bara är det timliga goda och de sinnliga nöjena som hindrar vandringen mot Gud och sätter sig emot den, utan också andlig glädje och andliga njutningar, när dessa tages emot i en anda

av äganderätt och strävan efter dem ty i så fall blir också dessa ett hinder på den Korsets väg, som är Kristi, vår Brudgums väg.


De som vill gå framåt får alltså inte stanna upp och plocka blommor.

Men detta är inte nog.


Han måste vidare ha kraft och mod att säga:


   JAG FRUKTAR INTE DE VILDA DJUREN,

  OCH JAG ÖVERSKRIDER FÄSTEN OCH GRÄNSER.


5.   I denna vers talar själen om sina tre fiender:

världen, djävulen och köttet, som för krig emot

henne och gör hennes vandring svår.


Med VILDA djur menar hon världen, med FÄSTEN

djävulen och med GRÄNSER köttet.


6.  Världen är lik vilda djur, ty den själ som träder in på denna väg föreställer sig lätt världen som uppfylld av grymma vilddjur somm hotar och förskräcker henne, och detta framför allt på tre sätt.


Det första, det är att hon kommer att förlora världens gunst, sina vänner, sitt inflytande, sitt anseende och till och med allt vad hon äger.


Det andra, som inte är mindre fruktansvärt, det är att hon frågar sig hur hon skall kunna uthärda sina lidanden, eller stå ut med att för all framtid leva

utan glädjeämnen, njutningar och alla världens

nöjen.


Det tredje, som är ännu smärtsammare, det är att alla tungor kommer att släppas lösa mot henne;

hon kommer att bli föremål för hån, sarkasmer

och förakt; dessa prövningar tycks vanligtvis så    smärtsamma för somliga själar, att du blir

      ytterst svårt för dem att inte bara motstå dessa

vilda djur, utan dessutom att alls träda in på

denna andliga väg.


7.  Men det finns andra högsinnade själar som vanligtvis möter andra vilda djur, mera inre och andligare; det är svårigheter, frestelser, bedrövelser och prövningar av alla slag som de måste utstå.


Gud sänder dem till själar som han ämnar föra till en hög grad av fullkomnng; han prövar dem

och renar dem som guldet i en smältdegel, enligt detta ord av David:

"Mångfaldiga är de rättfärdigas plågor, men Herren

räddar dem ur allt"  ( Ps. 34:20 ).    


Vad beträffar den själ som är helt upptänd av kärlek, så skattar hon sin Älskade högre än alla

skapade varelser; åt honom gr hon all sin kärlek och all sin tillit; och därför är det lätt för henne att säga:


   JAG FRUKTAR ICKE DE VILDA DJUREN


OCH JAG ÖVERSKRIDER FÄSTEN OCH GRÄNSER.


8.   De onda andar som utgör den andra klassen av hennes fiender, dem kallar hon FÄSTEN, därför att

de utvecklar stor makt för att spärra vägen för     henne; deras frestelser är i själva verket häftgare,    och deras konstgrepp svårare att övervinna

        och att upptäcka än vad världens och köttet är; dessa senare två fiender kommer för övrigt de

onda andarna till hjälp för att föra krget

mot själen till det yttersta.


Därför kallar också David dem starka när han om

dem säger:

"De starka stå efter mitt liv"  ( Ps. 54:5 ).


Profeten Job förkunnar också deras styrka, när han säger att "på jorden finns ingen kraft som liknar djävulen, han som har skapats för att inte

frukta någon"  ( Job 41:24 ), det betyder att ingen

mänsklig makt kan jämföras med hans; endast den

gudomliga makten kan triumfera över den, och endast det gudomiga ljuset är i stånd att uppdaga

hans konstgrepp.


Det är därför som den själ som skall övervinna

hans makt bara kan göra det genom bönen; det kommer också att vara omöjligt att begripa hans bedrägerier annat än med hjälp av ödmjukhet

och späkning.


För att varna e troende riktar den helige Paulus drför dessa ord  till dem:

"Ikläd er hela Guds vapenutrustning, så att ni kann hålla stånd emot djävulens listiga angrepp.

    Ty den kamp vi har att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod"  ( Ef. 6:11-12 ).


Med blod betecknar han världen, och med Guds vapenutrustning betecknar han bönen och Kristi

Kors; det är här som den ödmjukhet och späkning

finns, som vi talat om.


9.  Själen säger vidare att hon skall överskrida

GRÄNSERNA; därmed menar hon, som vi sagt, 

den motvilja och det motstånd som köttet enligt naturen gör mot anden.

     Det är detta som den helige Paulus säger.

"Ty köttet har begärelse mot anden"  ( Gal. 5:17 )

     och hindrar som med ett stängsel andens framskridande i fullkomlighet.


Men dessa GRÄNSER, dem måste själen överskrida

genom att bryta ner hindren och genom att med

sin andens kraft och hela beslutsamhet slå till

marken alla sinnliga begär och naturliga

dragningskrafter.


Så länge dessa lidelser ännu inns kavr i henne,

kommer själen att vara till den grad underkastad

deras herravälde, att hon inte kommer att kunna

gå över till det verkliga livet och inte smaka de

andliga ljuvligheterna.


Den helige Paulus låter oss frstå detta när han säger:

"Om ni genom anden dödar kroppens gärningar,

så skall ni leva"  ( Rom. 8:13 ).


Deta är alltså den metod, som själen i denn astrof framställer och som hon måste följa för att gå ut och söka efter sin Älskade.


I korthet sagt, det rör sig om att ha uthållighet och kraft för att inte nedlåta sig till att plocka

BLOMMOR, mod för att inte frukta DE VILDA DJUREN, styrka för att gå fram förbi FÄSTENA

OCH GRÄNSERNA och att ägna sig åt annat än att vandra på dygdernas berg och kuster, på det

sät som vi har förklarat. 


    








 


  

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 8 juni 2016 21:02

ANDRA STROFEN.


HERDAR, NI SOM DRAR FÖRBI UPP TILL BERGETS TOPP MED HERDAKVÄDEN, OM NI TILL

ÄVENTYRS FÅR SE HONOM, DEN SOM JAG

ÄLSKAR MEST, SÄG HONOM ATTJAG TRÅNAR,

LIDER, DÖR.


FÖRKLARING.


1.   I denna strof vill själen betjäna sig av mellanhänder och förmedlare hos sin Älskade

och ber dem att berätta för honom om hennes smärta och plåga.


Det är narurligt, att när den Älskade inte personligen kan komma i förbindelse med den älskade, så gör hon det med bästa möjliga hjälpmedel.

     Därför vill hon också använda sina önskningar,

sina känslor och sina tårar som budbärare som kan

uppenbara för Brudgummen hennes hjärtats hemligheter, och därför säger hon:


      HERDAR, NI SOM DÄR FÖRBI


     UPP TILL BERGETS TOPP MED HERDAKVÄDEN.


2.   Hon ger namnet herdar till sina känslor och begär, därför att de när henne med andliga gåvor.

      Ordet "herde" betyder egentligen uppfödare,

och det är genom förmedling av herdarna som Gud meddelar sig till själarna; utan dem ger han sig

inte till själarna.


Därför heter det också: NI SOM DRAR FÖRBI,

det vill säga, ni som går ut uppeldade av ren kärleken ty det är bara dessa som DRAR FÖRBI


       UPP TILL BERGETS TOPP MED HERDAKVÄDEN.


3.   Hon ger namnet herdakväden till Änglarnas kör, genom vilka vår jämmer och våra böner drar förbi för att nå fram till Gud.

       Bergets topp betecknar Gud, ty liksom bergets  topp är upphöjd, så är också Gud en yttersta upphöjdheten: i honom liksom från bergets topp

upptäcker man och urskijer allt det somfinns därnere; det är till honom som alla åra böner riktas genom Änglarnas förmedling så som vi har sagt; det är dessa som till honom frambär våra böner och

våra löften.


Ängeln försäkrar Tobit det:

"När du bad i tårar och när du begravde de döda,

... då frambar jag din bön till Herren ( Tob. 12:12 ).


Med dessa herdar som själen här tala som, kan man också förstå Änglarna; de bär inte bara våra budskap till Gud, utan de bär också Guds kunskap   till våra själar; som goda herdar när de dessutom     våra själar med ljuva budskap och ingivelser

       från Gud som använder dem som redskap; som goda herdar beskyddar de oss vidare mot vargarna,

det vill säga demonerna, och de försvarar oss mot dem. 


      OM NI TILL ÄVENTYRS FÅR SE HONOM.


4.  Hon vill säga: Om ni av en lycklig slump och till min lycka får tillträde till hans närvaro, så att han får se er och lyssnar till er. 


Låt oss här noga lägga märke till att Gud utan tvivel

vet och hör allt, att han ser och känner till våra minsta tankar; men man säger att han ser våra behov när han avhjälper dem, eller att han hör våra böner när  han bönhör dem.


Alla själens behov och alla hennes böner uppnår inte den grad där Gud bönhör dem; det är när han i sin visdom ser, att man har nedlagt tillräckligt med tid, iver och uthållighet, osm han bönhör oss och avhjälper våra olyckor, och då säger vi att han ser och hör oss.


Vi kan konstatera det i Exodus:

I fyrahundra år hade Israels barn utstått tråldomen

under Egyptien,, när Gud sade till Moses:

"Jag har sett mitt folks betryck i Egypten, och jag

hört dess rop och jag har stigit ned för att rädda

dem"  ( 3:7, 8 ).


Men han hade hela tiden sett detta betryck; men då säger han att han ser det, därför att han då ville göra slut på det.

Likaså säger den helige Gabriel till Sakarias:

"Frukta icke, Sakarias, ty din bön är hörd" 

( Luk. 1:13 ).


Detta betydde att han fick den som som han hade bett om under långa år; och ändå hade Gud hela tiden hört hans bön.


Sålunda bör alltså varje själ först, att om Gud inte ger henne omedelbar hjälp i hennes trångmål eller inte hör hennes böner, så är detta ine ett skäl att tro att Gud skulle underlåta att beskydda henne

i rätt och lämplig tid, om hon inte har försyndat sig,

ty han är som David säger:

"En hjälpare i rätt stund i nödens tider"  ( Ps 9:10 ).


När själen nu säger: OM NI FÅR LYCKAN ATT SE

HONOM, så bör man förstå det så här:

Om till min lycka stunden och tillfället har kommit

när jag tror mig få uppleva uppfyllelsen av mina önskningar och mina böner.


       DEN SOM ÄLSKAR MEST


5.  Detta vill säga; den somjag älskar över alla skapade varelser mer än alla skapade varelser när

inget hinder skulle kunna avhålla henne från att

göra eller lida vad som helst för honom.


Tillhonom alltså, som hon älskar mest, sänder hon sina önskningar genom budbärare, vilka har i uppdrag att  framlägga för honom hennes nöd och hennes plågor.

Därför säger hon:


    SÄG HONOM ATT JAG TRÅNAR, LIDER OCH DÖR.


6.  I denna versrad uttrycker själen tre olika slags nöd:  trånande, lidandet  och döden.


Den själ som verkligen älskar Gud lider vanligen av hans frånvaro på de tre sätt vi här har talat om,

i sina tre själsförmögenheter:

förståndet, viljan och minnet.


Förståndet trånar för att det inte ser Gud, som är

dess hälsa.


Viljan lider förattden inte äger Gud, som är dess vila, dess vederkvickelse och dess glädje.


Minnet dör: när det verkligen fastställer attdet saknar förståndets alla goda gåvor, som består

i att äga Gud, och att det dessutom är mycket möjligt attdet alltid skall vara så; då undgår

minnet ett slags död.


7.  Dessa re olika slags betryck framställs fö Gud likaså av Jeremia när han säger:

"Tänk på min fattigdom, på malörten och gallan som jag har druckit"  ( Klag. 3:19 ).


Fattigdomen hänsyftar på förståndet, ty til detta hör Guds vishets rikedomar, i vilka, säger den helige Paulus, visdomens och kunskapens alla skatter finns fördolda  ( Kol 2:3 ) .


Malörten, som är en mycket bitter planta, hänsyftar på viljan, därför att det är till denna själsförmögenhet som ljuvligheten i att äga Gud hör men när viljan har berövats denna ljuvlighet lever den i bitterhet, så som Ängeln säger till den helige

Johannes i Uppenbarelseboken:

      Tag denna bok och ät upp den; den skall vålla dig bitter plåga i din buk" ( Upp. 10:9 ).


Med "buk" vill han beteckna viljan.


Gallan hänför sig till minnet.


Det betyder själens död.  Moses låter oss förstå detta i Femte Moseboken, när han på tal om de fördömda säger:

"Deras vin skall vara drakars etter, och ormars gift som man icke kan botas ifrån"  ( 32:33 ).


Detta tal betyder förlusten av Gud, vilket är

själens död. 


Dessa tre slags betryck eller plågr grundar sig på de tre teologala dygderna tro, hopp och kärlek, vilka

själva hänför sig till de tre själskrafter som vi har talat om:  förståndet, viljan och minnet.


8.  Låt oss lägga märke till att i denna versrad gör själen ingenting annat än framlägger sin nöd och sin plåga för den Älskade; en kärlek som är taktfull      ägnar sig inte åt att be om vad den saknar eller  önskar, den framlägger helt enkelt sin nöd och lämnar åt den Älskade att göra vad han kan vilja.


Detta var hållningen hos den saliga Jungfru Maria vid bröllopet i Kana.


Hon bad inte sin Älskade Son direkt om vin.

     Hon nöjde sig med at säga:  "De har intet vin"

( Joh. 2:3 ).

Likadant gör Lasarus systrar:  De skickar inga budbärare till Frälsaren för att be honom bota deras bror, utan bara för att be honom betänka att den

som han älskade var sjuk  ( Joh 11:3 ).


Orsaken till att det är bättre för Bruden att bara ramlägga sin nöd för sin Älskade och inte be honom att biståhenne, ärgrundad på tre betraktanden.


Det första, det är att Vår Herre bätre än vi själva känner vår nöd.


Det andra, det är att den Älskade blir mera rörd av medlidande när han ser nöden hos sin Brud och blir mera gripen av hennes överlåtelse.


Det tredje, det är att själen är mera trygg gentemot egenkärleken och det egna avgörandet genom att framföra vad det är hon saknar, än genom att be om det som enligt hennes egen åsikt fattas henne.


Detta är helt och hållet den själs uppförande som i den föreliggande versen framlägger sina tre tvingande behov, vilket är likvärdigt med att be om hjälp för dem.


När hon nämligen tillägger följande ord:

Säg honom att jag trånar, att jag lider, att jag dör,

så är det som om hon sade:

Jag trånar, men han ensam är min hälsa; må han

värdigas ge mig hälsan! 


Jag lider, men han ensam är min glädje; må han värdigas glädja mig!

     Jag dör, men han ensam är mitt liv; må han värdigas ge mig livet!






 

 



 



Av Jan-Owe Ahlstrand - 8 juni 2016 06:11

FÖRSTA STROFEN.  DEL.  2.


7.   Vi skall lägga märke till att i Höga Visan liknar Bruden Brudgummen vid hjorten och vid hinden i bergen:

"Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort"

( Höga V. 2:9 ), för att beteckna den snabbhet med vilken han döljer sig och visar sig vid sina besök hos själen, liksom när han låter henne känna hur han drar sig undan och är frånvarande efter att ha besökt henne; därför blir hans frånvaro bara ännu smärtsammare.


Det är detta själen låter förstå, när hon säger:


                   EFTER ATT HA SÅRAT MIG.


8.  Hennes tanke är denna:  Det var alltså inte nog

med den smärta och sorg som din frånvaro vanligen åstadkommer; efter att ha sårat mig ännu mer med

din kärleks pil ochså har ökat lidandet och längtann attse dig, har du flytt bort med hjortens snabbhet utan att låta mig gripa dig ett ögonblick.


9.   För en utförligare förklaring av denna versrad vill jag nämna att, förutom många andra besök som Gud gör hos själen varvid han för vana att framlägga vissa lätta beröringar som av eld; de är liksom

plar av eld, de sårar själen, genomtränger henne och lämnar henne helt upptänd av kärlekens eld.


Detta är de kärlekssår i egentlig mening, som själen här talat med oss om.

    De upptänder til denn grad viljan hos henne,

att själen brinnande av denna eld och denna kärlekslåga tycks förtäras av den;

hon frigöres från sig själv, förnyas helt och hållet

och övergår till ett nytt liv, liksom fågeln Fenix som förtäres och återuppstår ur sin aska.


David talar om detta sålunda:

"Mitt hjärta brann och mina njurar förändrades,

och utan att förstå det hade jag förvandlats till intet" ( Ps. 73:21-22 ).


De njurar som profeten talar om betyder alla de

beär och känslor somm sättes i rörlese och blir 

gudomliga i denna hjärtats våldsamma brand;

själen blir då tillintegjord av kärlek, hon kan bara älska.

I denna stund då fylld av kärlek sker förvandlingen av viljans begär mitt under en sådan plågande ängslan och lägtan efter att få se Gud, att kärlekens

stränghet tycks outhärdlig för själen.


Detta kval drabbar henne likväl inte därför att hon har sårats, tvärtom betraktar hon dessa kärlessår som sin räddning; detta kval drabbar henne därör att den Älskade efter att ha sårat henne har lämnat henne ensam i sin plåga.


Han har inte sårat henne ända till döds, och alltså inte låtit henne få se honom i den fullkomliga

kärlekens klara och höga skådande.


För att bekräfta och förklara att smärtan från detta

kärlekssår komer ur den Älskades frånvaro,

utropar själen därför:

DU FLYDDE MIG SOM HJORTEN, EFTER ATT HA

SÅRAT MIG.


10.   Den smärtan som kärlekssåret har skapat är så djup, att den väcker viljan och driver den till att

i ett häftigt känsloutbrott försöka nå fram til den Älskade vars lätta beröring hon har känt så nära.


Med samma snabbhet har själen känt Brudgummens frånvaro och låter genast höra sin klagan, ty på

ett och samma ögonblick har den Älskade försvunnit, dolt sig, och själen står utan honom; därför är också hennes smärta och hennes klagan desto djupare ju starkare hennes längtan var att nå honom.


Ty dessa besök med kärlekssår liknar inte andra besök som Gud gör hos själen för att stärka och trösta henne och uppfylla henne med frid, ljuvlighet och vila.

De förra besöken, de sker i själva verket mera för att såra än för att läka, för att bedröva mera än för att tillfredställa.

    

I verkligheten tjänar de bara till att friska uppvår kunskap, att öka våra begär och därigenom våra

lidanden.


Vi kallar demkärleksår, ty de är underbara fr själen;

därför skulle hon också vilja dö tusen gånger

av dessa sår, som kommer henne att  gå ut ur sig själv och träda ini Gud.


Det är detta som hon låter förstå i följande vers:


         JAG SPRANG UT ROPANDE EFTER DIG,

OCH DU VAR BORTA.


11.  Kärlekssåret har inget botemedel annat än i honom som har tillfogat själen det.

       Därför säger själen också att hon har sprungit ut med efter honom som har sårat henne, och ber

honom om hjälp, så upptänd är hon av elden i

detta sår.


Men om detta uttryck "att gå ut ur sig själv" kan förstås på två sätt.


För det första, själen går bort från allt skapat genom det förakt och den avsky som hon känner inför det.


För det andra, gå hon ut ur sig själv och glömmer bort sig själv fullständigt; hon känner en helig avsky för sig själv genom kärleken till Gud.


Gud å sin sida lyfter henne så högt att hon kan gå ut ur sig själv och bort ifrån alla sina nturliga sätt att handla, när hon ropar efter honom.

     Båda dessa sätt at gå ut, springa ut, avses med

detta ord av Bruden:  JAG SPRANG UT.


I verkligheten är båda dessa sätt nödvändiga, med mindre går det inte, för att följa efter Gud och kunna

inträda till honom.

       Bruden tycks alltså säga:

O min Brudgum, genom din beröring, genom ditt kärlekssår har du inte bara dragit mig bort från allt skapat och gjort mig främmande för det, utan har

också fått mig att gå ut ur mig själv ( ty man skulle

verkligen kunna säga att Gud rentav har skilt själen från kroppen ), sedan har du lyft mig ända upp till dig när jag ropade efter dig, fullständigt frigjord

från allt för att binda mig vid dig.


12.  OCH DU VAR BORTA.

När jag ville njuta av din närvaro, fan jag dig inte;

jag har lämnats i utlottat tillstånd och skild från allt

av min kärlek till dig, utan att kunna binda mig vid dig; kärlekens plåga har hållit mig liksom hängande mellan himmel och jord och jag kan inte stödja mig varken på dig eller på mig själv.


Det som själen här kallar att gå ut för att söka efter

Gud, det kallar Bruden i Höga Visan att stiga upp,

att resa sig, när hon säger:

"Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gatorna och på torgen; jag vill söka honom som min själ har kär.

Jag sökte honom, men fann honom icke"

( Höga v. 3:2 ).

Uttrycket att stiga upp i andlig mening betyder att

röra sig nedifrån ochuppåt mot höjderna; det tas

i samma mening som att gå ut ur sig själv, det vill

säga ut ur det dåliga sätt på vilket hon förut älskade Gud, upp till en mycket upphöjd kärlek.


Men själen visar sin smärta över att hon inte har funnit sin Älskade.

      Och detta därför att den själ som är upptänd av

kärlek till Gud här på jorden alltid lever i denna plåga.


Hon har redan givit sig åt Gud och hon väntar alltjämt på sin belöning, det vill säga hon klagar över att inte ha fått det klara ägandet och

skådandet av Gud; hon kallar på honom med höga

rop, men så länge som hon befinner sig i detta livet kommer hon inte at få detta.


Hon har redan gått under av kärlek till Gud,

och hennes undergång har inte givit henne någon

som helst lättnad, ty hon äger ännu inte den Älskade som  har försvunnit.


Det är därför som den som erfar denna plåga för Guds skull klart visar att han har givit sig åt Gud

och älskar honom.


13.  DEn smärta och den plåga som Guds frånvaro framkallar är vanligen så intensiva hos dem som närmar sig fullkomligheten, vid den tid då upplever

dessa gudomliga sår, att de skulle dö av dem inte Gud uppehöll dem.

     Deras vilja är rak, och deras ande är väl renad och väl förberedd för Gud; och som vi har sett har de fått smaka något av den gudomliga kärlekens ljuvlighet som de mer än allt annat längtar efter;

det är också därför som deras plåga övergår alla ord.


Liksom genom en springa har de fått ett oändligt gott, och det förvägras dem. Det är därför som

deras sorg och deras plåga är outsägliga.      





 

 


 




              

Av Jan-Owe Ahlstrand - 8 juni 2016 06:11

FÖRSTA STROFEN.   DEL. 1.


VAR HAR DU DOLT DIG,


O ÄLSKADE, OCH VARFÖR HAR DU LÄMNAT


MIG I TÅRAR?


DU FLYDDE MIG SOM HJORTEN,


EFTER ATT HA SÅRAT MIG,


JAG GICK ROPANDE UT EFTER DIG, OCH DU VAR BORTA.


FÖRKLARING.


1.   Gripen av kärlek till Ordet, Guds Son,

sin Brudgum, önskar själen i denna strof att få förena sig med honom genom ett klart och verkligt skådande, hon berättar för honom om all sin kärleksångest och klagar över att han är frånvarande.


Hennes klagande är desto mera välgrundad som hon, efter att ha sårats av hans kärlek, och ha frigjort sig från alla skapade varelser och från sig själv, dessutom måste plågas av sin Älskades frånvaro, ty han har inte befriat henne från hennes

jordiska hölje för att låta henne njuta av honom

i den eviga härligheten.


Därför utropar hon:


         VAR HAR DU DOLT DIG.


Detta vill säga: Du ord, du min Brudgum, visa mig den plats där du har dolt dig.

Med dessa ord ber hon Ordet att uppenbara sin gudomliga natur för henne, ty den plats där Guds Son har dolt sig är enligt den helige Johannes

( 1:18 ) "Faderns sköte", det vill säga det gudomliga Väsendet, otillgängligt för människoblick och dolt

för allt mänskligt förstånd.


Det är detta som Jesaja säger i orden:

"Ja, du är sannerligen en dold Gud"  ( 45:15 ).


Härvid bör man också uppmärksamma, att hur stora upplysningarna och uppenbarelserna från Gud än må vara, hur upphöjda och sublima de uppfattningar

av Gud än må vara som en själ kan få ta emot i detta liv, så är de aldrig hans väsen och har ingenting att göra med detta.


I verkligheten är Gud för själen alltjämt en dold Gud.

   Trots alla de fullkomligheter som hon upptäcker i  honom, bör hon betrakta honom såsom dold och fortsätta att söka efter honom, sägande:

      Vad har du dolt dig?


Ty det är så, att de högsta förbindelser med Gud och den förnimbara känslan av hans närvaro är inte något säkrare tecken på att han är där, än torka och förlust av alla dessa nådegåvor är något bevis för hans frånvaro.


Det är därför som profeten Job har sagt:

"Om han kommer till mig, det vill säga Gud, så skall jag inte se honom; om han går bort från mig, så

skall jag inte förstå det"  ( 9:11 ).


Dessa ord låter oss förstå att själen, trots de  upplysningar, uppfattningar eller känslor som

hon får motta av Gud och och hur upphöjda dessa må vara, inte skall inbilla sig att hon därför äger  honom mera eller står honom närmare, eller att det som hon kan känna än må och uppfatta skulle vara Guds egentliga väsen.


Å andra sidan, om alla dessa förnimbara andliga upplysningar skulle tas ifrån henne, så skall

hon därför inte tro att Gud har tagits ifrån henne;

ty i verkligheten är det omöjligt för henne att i det första fallet med säkerhet veta om hon är i nådens tillstånd, och att det i andra fallet veta om hon

inte är det.

Predikaren har sagt:  "Ingen människa vet om hon är värd kärlek eller hat"  ( Pred 9:1 ).


Själen syfte i den föreliggande versraden är alltså inte bara att be om den förnimbara känslofromheten

som inte kan ge någon klar visshet om att man i detta livet äger Brudgummens nåd, utan hon ber också om närvaron och det klara skådandet av hans

väsen, som hon begär att få visshet om och att

få njuta i saligheten.


3.  Det är detta som Bruden i Höga Visan uttrycker, när hon i längtan efter att få förena sig med det gudomliga Ordet, sin Brudgum, vänder sig till Fadern med dessa ord:

"Visa mig var du för din hjord i bet, eller var du vilar om middagen"  ( Höga V. 1:7 ).


Men att fråga honom var han lever och vilar, det är detsamma som att be honom visa det gudomliga Ordets Väsen; ty Fadern vilar bara i Ordet, sin enfödde Son, och det är i honom som han förhärligas.


Att fråga Fadern var han vilar om middagen, det är att rikta samma vädjan till honom, ty Fadern

vilar och finns bara i sin Son.

      Det är i honom som han finner all sin glädje; han meddelar honom hela sitt Väsen  om middagen, det vill säga i Evigheten, där han ständigt föder honom. 


Vad själen här ber om, det är alltså den betesäng där Fadern vilar sig, och denna blomstersmyckande bädd som är det gudomliga Ordets och där Fadern vilar, dold för alla mäskliga varelsers blickar, honn säger alltså till honom:

"VAR HAR DU DOLT DIG"?


4.   För att fina denne Brudgum för så vitt man kan det i detta liv, bör man här lägga märke till att Ordet, i förening med Fadern och den Helige Ande,

väsentligen bor i själens allra innersta, där han döljer sig.

     Därför måste också den själ som skall finna honom genom kärleksförening lösgöra sin vilja från alla skapade tingen och träda in i en djup andakt inom sig själv, och där inne skall hon underhålla förbindelser med Gud fulla av tillgivenhet och kärlek, och betrakta hela världen som om den inte existerade.


Det är därför som den helige Augustinus i sina Samtal vänder sig till Gud, och säger:

"Herre, jag har inte funnit dig utanför mig själv, ty jag sökte fel när jag sökte utanför, eftersom du finns inom mig".

       Gud är alltså dold inne i själen, och det är där

som den verkligt kontemplativa människan bör söka honom och fråga:

"VAR HAR DU DOLT DIG"?


O ÄLSKADE, OCH VARFÖR HAR DU LÄMNAT

MIG I TÅRAR?


5.   Hon kallar honom Älskade för att påverka honom mera och få honom att lyssna till hennes bön.

Ty när Gud verkligen älskas, så lyssnar han lätt till bönerna från dem som älskar honom.


Och då kan man med full sanning kalla honom sin Älskade, ty själen tillhör honom helt och hållet,

och hennes hjärta är helt frigjort från allt som inte är han.

Men somliga kallar Brudgumen sin Älskade när han inte verkligen är deras Älskade, eftersom de inte helt och hållet har givit honom sitt hjärta;

och det är därför som deras bön inte har ett så högt

värde i Brudgummens ögon.   


6.  Fortsättningen heter det:
"Varför har du lämnat mig i tårar?"

Lägg märke till att den Älskades frånvaro är en ständig plåga inom den älskande själen; eftersom

hon inte älskar någonting utom honom, finner hon inte i någoting annat den vila och tröst hon söker.


Av detta kan man förstå om någon i sanning älskar Gud, ty i så fall nöjer han sig inte med något som är mindre än Gud.


Den helige Paulus låter oss väl förstå vad dessa

rårar är, när han säger:

"Vi suckar inom oss och bidar efter barnaskapet

hos Gud"   ( Rom. 8:23 ).


Som om han hade sagt: Inne i vårt hjärta, där vi har underpanten på vår Älskade, där känner vi vad som plågar oss: hans  frånvaro.

        Så låter den jämmer som ständigt stiger upp

ur själen på grund av den Älskade frånvaro.


Hon ger uttryck åt den framför allt när hon först har fått smaka några av hans upplysningar fyllda av

sötma och ljuvlighet, men sedan blir lämnad i torka och ensamhet.

Detta beteende går henne mycket hårt till sinnes,

och därför tillägger hon:


        DU FLYDDE MIG SOM HJORTEN.


           




Av Jan-Owe Ahlstrand - 8 juni 2016 06:10

FÖRSIKTIGHETSMÅTTET.


UNDERVISNING OCH FÖRSIKTIGHETSMÅTT,

SOM DEN BÖR VIDTAGA SOM VILL BLI EN

ÄKTA ORDENSBRODER OCH UPPNÅ FULLKOMLIGHETEN.


1.   Det är nödvändigt att efterleva följande råd för

den själ, som på kort tid vill nå fram till den heliga

inre samlingen, till andlig tystnad, utblottelse

och andens fattigdom.

      Det är just i detta, som man får njuta av den Helige Andes vederkvickelse, som är full av frid, och som man når fram till enheten med Gud.


      Själen kommer här att bli befriad från alla

de hinder, som denna världens skapade ting ställer

i hennes väg, och hon kan skydda sig mot djävulens

knep och villfarelser samt även frigöra sig

från sig själv.


Men skall nu lägga märke till, att alla skador,

som kan tillfogas själen, härstammar från dessa hennes fiender, som vi redan talat om,

alltså världen, djävulen och köttet.

 

2.    Världen är den minst besvärliga fienden.

    Djävulen är den, som är svårast att förstå sig på,

men köttet är segrare än alla de andra och dess

anfall varar, så länge den gamla människan består. 


3.    För att besegra en av dessa fiender måste alla

tre besegras.

      Om en av dem försvagas, försvagas de bägge

övriga också och när alla tre är besegrade,

      är striden över för själens del.


                    GENTEMOT VÄRLDEN.


4.   För att du skall bli fulkomligt befriad från

den skada, som världen kan förorsaka dig, måste du vidtaga tre försiktighetsmått.


          DET FÖRSTA FÖRSIKTIGHETSMÅTTET.


5.    Det första består i att du bör hysa samma

kärlek till alla människor och ha samma glömska

i fråga om dem, antingen de är släktingar till dig eller inte.


Därför måste du hålla ditt hjärta fjärran från dina

släktingar likaväl som från andra människor,

ja, i viss mån måste du till och med göra det

i ännu högre grad när det gäller dina släktingar.


Det finns ju anledning att frukta att kött och blod

bara livas upp ytterligare av den naturliga kärlek,

som alltid lever kvar mellan släktingar.


Det är denna naturliga kärlek, som måste späkas,

för att det skall bli möjligt att uppnå den andliga

fullkomligheten.

     Genom att betrakta dem alla som främlingar

uppfyller du bättre din plikt mot dem, än om du

skulle ge dem den tillgivenhet, som du

skyldig att ge Gud.


6.   Älska inte en person mer än en annan, ty om du gör det kommer du att begå misstag.

     Den person är nämligen värd att bli älskad som Gud älskar mer, men du vet ju inte vem han

älskar mer.


Glöm bort alla människor lika mycket, ty detta är

ett villkor för att du skall uppnå dn heliga inre

samlingen, och så befrias du från detta misstag

att älska dem för mycket eller för lite.


Tänk ingenting omm andra, säg ingenting om dem,

vare sig gott eller ont.

Undfly dem så mycket du kan.

       Om du inte följer dessa anvisningar, kommer

du inte att kunna bli en ordensbroder och du kommer inte att nå fram till den heliga inre

samlingen och inte kommer du att kunna bli befriad

från ofullkomligheterna.


Om du skulle vilja ge dig själv lite frihet i detta avseende, kommer djävulen på ett eller annat sätt

att bedra dig,eller också kommer du att bedra dig själv under förevändning av att göra något

gott eller ont.   


Om du däremot gör som vi sagt, kommer du att kunna vara trygg, j a, det finns inget annat sätt,

på vilket du kan bli befriad från de ofulkomligheter

och skador, som de skapade tingen tilfogar själen.


          DET ANDRA FÖRSIKTIGHETSMÅTTET.  


7.    Det andra försiktighetsmåttet gentemot världen avser det timliga goda.

       För att du i sanning skall kunna bli befriad från skador av detta slag och bemäästra ditt alltför

stora begär, måste du avsky varje slag av ägande

och inte göra dig några bekymmer för det,

vare sig det gäller mat, kläder eller några andra

skapade ting.


Du får inte heller göra dig bekymmer för morgondagen utan inrikta i stället all denna omsorg på det, som är högre än allt detta, nämligen på att

söka Guds rike, vilket består i att inte svika Gud.


Då kommer också allt det andra tillfalla oss som

Hans Majestät säger  ( Matt 6:33 ), ty han som

har omsorg om de vilda djuren skall inte glömma bort dig.

       Med hjälp av detta kommer du att uppnå tystnad och frid i dina sinnen.


        DET TREDJE FÖRSIKTIGHETSMÅTTET. 


8.   Det tredje försiktighetsmåttet är helt nödvändigt, för att du i klostret skall kunna

skydda dig mot all skada, som ordensbröderna

kan tillfoga dig.


    Det är många, som på grund av att de i nte var uppmärksamma på detta, inte bara förlorade själens ro och hennes goda utan också föll och alltjämt

fortsätter att förfalla till svåra missgärningar

och synder.


Detta försiktighetsmått består nu i att du mycket

noga aktar dig för att tänka på vad som försiggår eller har hänt i klostret, och än mindre talar

om det.

Du skall inte heller fästa avseende vid någon viss

medbroders karaktär och beteende eller vid hans

övriga angelägenheter, även om detta skulle

vara aldrig så viktigt.


Säg ingenting under förevändning av att det sker

av nitälskan eller för att rätta till ett misstag,

utan överlämna denna omsorg åt den, som har

till uppgift att i sinom tid säga det.


Ta aldrig ansöt eller förundra dig över något som du

ser eller får vetskap om, utan sträva i stället efter

att få din själ att glömma allt detta.


9.  Om du vill fästa din uppmärksamhet vid saker

och ting, skulle mycket förefalla dåligt, även om du levde tillsammans med änglar, eftersom du inte förstår dig på kärnan i dessa ting.


I detta avseende är det lämpligt att hämta lärdom

av det som skedde med Lots hustru 

( 1 Mos 19:26 ): hon vände ju sig om och tittade bakåt, eftersom hon var oroad över sodomiternas undergång.

Därför straffade Gud henne genom att förvandla henne till en staty och stod av salt.

    Du måste alltså uppfatta Gds vilja på detta sätt:

även om du lever bland demoner, skall du leva på ett sådant sätt, att du inte vänder huvudet,

alltså tankarna, till deras angelägenheter utan helt och hållet vända bort från detta.


Du skall sträva efter att bevara din själ ren och odelad i Gud, och ingen tanke på dessa ting

eller några får störa dig.

       För att uppnå detta skall du vara förvissad om att det i klostret och kommuniteter aldrig saknas

något man kan snava över, eftersom det aldrig saknas demoner, som försker få de heliga på fall,

och Gud tillåter detta i avsikt att utrannsaka

och pröva dessa.


Och om du, som sagt, inte tar dig i akt genom att

handla, som om du inte levde i deta hus, kan du

aldrig bli en ordensbroder, hur mycket du än skulle bemöda dig.

     Du kommer inte heller att nå fram till den heliga utblottelsen och inre samlingen och inte kan du bli

befriad från de skador, som dessa tankar ger

upphov till.


Om du inte handlar så, kommer djävulen att infånga

dig på ett annat sätt, även om du har aldrig så goda

avsikter och är full av nitälskan.


Och du är i själva verket redan infångadm när du låter själen distraheras av något av allt detta.

    

Tänk på vad den helige aposteln Jakob säger:

    "Om någon tänker, att han är en from broder

men inte tyglar sin tunga, så är hans fromhet

fåfäng"  ( 1:26 ).

     Detta syftar såväl på den  inre som den yttre tungan.


               GENTEMOT DJÄVULEN.


10.   Den, som eftersträvar fullkomligheten,

måste vidtaga tre andra försiktighetsmått för att bli

befriad från djävulen, som är hans andra fiende.


Man bör lägga märke till att i bland de många knep, som djävulen brukar för att lura andliga människor,

är det vanligaste atthan bedrar dem undet skenet

av något gott och inte under skenet av något ont.


Han vet nämligen, att de knappast skulle gå med

på något uppenbart ont.

      Därför skall du skall vara misstänksam mot det,

som förefaller vara gott, särskilt när inte

lydnaden förpliktar till det.

      För att handla rätt i ett fall som detta bör du fråga den om råd, som har till uppgift att

ge dig det. 


         DET FÖRSTA FÖRSIKTIGHETSMÅTTET. 


11.   Låt det första försiktighetsmåttet bestå i

att du aldrig, utan att du är förpliktad därtill genom en befallning, utför något verk, hur gott och kärleksfullt det än kan förefalla, om det inte står

under lydnaden, antingen det gäller dig själv

eller någon annan, om denne nu tillhör klostret

eller inte.

Genom att göra så kommer du att vinna förtjänster

och uppnå trygghet.


Avstå från din egenvilja och du kommer att undfly

mycket ont och många skador, som du inte ens har en aning om och som Gud i sinom tid skall ställa dig till svars för.

Om du inte iakttar detta, i smått som i stort, kan du aldrig undgå att blil lurad av djävulen, i mer

eller mindre hög grad, hur rätt du än tror att du ha.


Även om din enda brist består i att du inte i allt

rättar dig efter lydnaden, är det din egen skuld

att du far vilse, ty  "ty Gud vill hellre ha lydnad

än offer"  ( 1 Sam 15:22 ).


En ordensbroders handlingar tillhör inte honom själv

utan lydnaden, och om han undandrar dem

lydnaden, kommer de att utkrävas av honom,

som om de vore fåfänga handlingar.


          DET ANDRA FÖRSIKTIGHETSMÅTTET. 


12.   Låt det andra försiktighetsmåttet bestå

i att alltid se på klosterföreståndaren, som om

han vore ingen mindre än Gud själv,

oavsett vilket slags föreståndare han är, ty för dig

står han i Guds ställe.

        Och kom ihåg att djävulen ofta blandar sig

i sådana saker.

Att betrakta klosterföreståndaren på detta sätt

medför stor vinning och stort framåtskridande,

medan det orsakar stor förlust och skada att

underlåta det.


Vaka mycket noga över att du på intet sätt fäster

dig vid hans karaktär och hans sätt att uppträda

eller vid hans utseende och beteende i övrigt.


Du skulle då bara förorsaka dig allvarlig skada

genom att göra lydnaden mänsklig i stället för gudomlig och genom att bara låta dig ledas avde drag, som du ser hos honom, och inte av en osynlige Guden, som du tjänar i honom.


Din lydnad kommer att bli fåfäng och så mycket

mer fruktlös som du låter föreståndarens oehagliga karaktär förarga dig eller hans goda sidor behaga dig.

Jag kan försäkra dig, att djävulen har lyckats bringa en stor mängd klosterbröder och deras fullkomlighet på fall, eftersom de fäst avseende vid

föreståndarnas sätt och uppträdande.


Deras lydnad blir av mycket lite värde i Guds ögon,

eftersom de fäst sina ögon vid desa ting när det gäller lydnaden.

Om du inte med avseende på dina personliga känslor strävar efter att anse det helt likgiltigt,

vem som nu är föreståndare eller inte,

kommer du på intet sätt att kunna bli en andlig människa och inte heller att hålla dina löften

som du borde.     


        DET TREDJE FÖRSIKTIGHETSMÅTTET.


13.   Det tredje försiktighetsmåttet, som är riktat direkt gentemot djävulen, består i att du alltid

helhjärtat skall söka ödmjuka dig själv i ord

ord gärning genom att glädja sig över det goda

hos andra, som om det vore ditt eget samt genom att vilja, att de skall räknas förmer än du i all aavseenden, ja, detta bör du verkligen göra

av hela ditt hjärta. 


Du kommer därigenom att övervinna det onda med det goda, driva djävulen på lykten och få glädja

dig av hjärtat.


Försök att öva dig i detta, i synnerhet när det gäller de människor, som du känner minst sympati för.


Och du skall veta, att om du inte övar dig i detta,

kommer du inte att nå fram till den sanna kärleken

eller växa i den.


Du bör alltid föredra att bli undervisad av alla 

och envar i stället för att undervisa andra, även om det så vore en minsta av alla.


GENTEMOT DET EGNA JAGET OCH DEN EGNA

SINNLIGHETENS ILLISTIGHET.


14.   Tre andra försiktighetsmått bör vidtagas

av den som vill segra över det egna jaget och sin egen sinnlighet, det vill säga den tredje fienden.


       DET FÖRSTA FÖRSIKTIGHETSMÅTTET.


15.   Låt det första försiktighetsmåttet bestå i att inse att du bara har kommit till klostret, för att

alla skall bearbeta och pröva dig.


För att du skall bli befriad från alla de störningar 

och ofullkomligheter, som kan uppkomma genom ordensbrödernas karaktär och beteende, och dra

nytta av varje händelse, är det nödvändigt, att du

föreställer dig att alla i klostret är hantverkare,

som är där  för att sätta dig på prov; ja, det är

verkligen på det sättet.


Somliga av dem kommer at bearbata dig med ord, andra med handling, andra genom attha negativa tankar om dig.

Och i allt detta måste du underkasta dig på samma

sätt som bilden måste underkasta sig den,

som bearbetar den, målar den och förgyller den.


Om du inte iakttar deta, kommer du inte att kunna segra över din sinnlighet och dina känslor

och inte att kunna komma överens med de andra bröderna i klostret, inte att uppnå den heliga

friden och inte heller att bli bedriad från allt slags

stötestenar och annat ont.


          DET ANDRA FÖRSIKTIGHETSMÅTTET.


16.   Det andra försiktighetsmåttet är att du aldrig får underlåta att utföra något verk, därför att du i det inte finner någon tillfredsställelse eller smak, om du genom detta verk bara kan tjäna Gud.


Du bör heller aldrig utföra något verk enbart på

grund av den smak och den tillfredsställelse

det skänker dig, utan du skall utföra de verk, som inte är angenäma likaväl som de som är det.


Om det inte gör så, kan du aldrig vinna någon

uthållighet eller segra över din svaghet.


        DET TREDJE FÖRSIKTIGHETSMÅTTET.


17.   Låt dt tredje försiktighetsmåttet bestå i att

den andliga människan aldrig vänder sin uppmärksamhet mot de ljuvliga känslor, somhon kan erfara under sitt handlande.


Hon skall inte binda sig vid detta och ägna sig

åt dessa handlingar enbart för den sakens skull.


På samma sätt skall hon inte helle rundfly den bitterhet honk an finna i dem utan snarare söka

det obehagliga och mödosamma och hålla fast vid det.

Därigenom tyglar man sin sinnlighet och på annat sätt kan du inte bli kvitt egenkärleken och vinna

Guds kärlek.    


 


  




           


   


  


  


 


 

      


 


  

                 



             

 

Av Jan-Owe Ahlstrand - 7 juni 2016 05:27

NÅGRA ANDRA RÅD.


169.   Ju mer du avlägsnar dig från de jordiska

tingen, desto mer närmar du dig de himmelska

och desto mer finner du i Gud.


170.   Den som förstår att dö bort från allt

skall ha liv i allt


171.   Avlägsna dig  från det onda, gör det goda

och sök friden.


172.   Den som klagar eller baktalar är varken

fulkomlig elle ens en god kristen.


173.   Den är ödmjuk som döljer sig i sin egen intighet och förstår att överlämna sig åt Gud.


174.   Saktmodig är den, som har fördrag med sin nästa och med sig själv.


175.   Om du vill bli fullkomlig, sälj då din vilja

och ge den till de fattiga i anden, gå till Kristus

i saktmod, ödmjukhet och  följ honom till    

Golgata och graven.


176.    Den som förtröstar på sig själv är värre

än djävulen.


177.    Den som inte älskar sin nästa hyser avsky

för Gud.


178.    Den som är ljum i sin gärning är mycket

nära att falla.


179.    Den som flyr bönen flyr också från

allt gott.


180.    Det är bättre att tygla sin tunga än att fasta

på vatten och bröd.


181.    Det är bättre att lida för Gud än att göra underverk.


182.    O vilka välsignelser vi skall få njuta av,

när vi får skåda den Allraheligaste Treenigheten! 


Också dessa råd, som bevarats i en handskrift

i Antequera, är skrivna till en karmelitsyster.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 7 juni 2016 05:26

RÅD SOM MODER MAGDALENA AV DEN HELIGE ANDE FICK.


159.    Den som verkar för Gud i ren kärlek bryr

sig inte om, huruvida människorna får veta det,

        ja, han gör det inte ens för att Gud själv

skall få veta det.


Även om denne aldrig fick veta det, skulle han inte

underlåta att utföra samma tjänster, och det med

samma glädje och kärlek.


160.   ETT ANNAT RÅD FÖR ATT BESEGRA BEGÄREN:

      Hys ett vanemässigt begär att efterlikna

Jesus Kristus i alla hans verk genom att rätta er

efter hans liv, vilket ni måste betrakta, så att ni kan

efterlikna det och i allt förhåla er så som han

skule ha gjort.  Citerat från Bestigningen av

Berget Karmel.


161.    För att kunna göra detta är följande

nödvändigt att avstå från varje begär eller tillfredsställelse, som inte är enbart inriktade

på Guds ära och härlighet, och förbli i tomhet

av kärlek till honom, som  i detta livet inte hade

eller ville göra något annat än sin Faders vilja,

vilket han kallad sin mat och föda ( Joh 4:34 ).


162.  FÖR ATT SPÄKA DE FYRA NATURLIGA LIDELSERNA, ALLTSÅ GLÄDJE, BEDRÖVELSE,

FRUKTAN OCH HOPP, ÄR DET FÖLJANDE TILL NYTTA:

        se till att er håg är vänd, inte till det lättaste, utan till det svåraste; inte till det som mest

     svarar mot er smak, utan till det som är mindre i er smak;  inte till det behagligaste, utan till  obehagligaste; vänd er inte till det vilsamma,

utan till det mödosamma; inte till det trösterika,

     utan till det som ej ger tröst;

inte till det mesta, utan till det minsta;

       inte till det högsta och dyrbaraste, utan till det   lägsta och mest föraktade;  inte till att önska

någonting, utan till att ingenting önska;

     inte till att söka det yppersta hos tingen,

utan det sämsta; och gå för Jesu Kristi skull in

i nakenhet och utblottelse och fattigdom ifråga

som allt som finns i denna världen. 


163.   GENTEMOT BEGÄRELSEN:

      Försök handla i utblottelse och önska att andra

också gör det.

      Försök tala med självförakt och önska att alla andra  också gör det.

      Försök ha en låg tanke om er själv och önska

att andra också har det.


164.   Förhärda ert hjärta gentemot allting,

som drar er till något som inte är Gud, och älska

lidandena för Kristi skull.


165.   Beredvillighet i lydnaden, glädje i lidandet,

försakelse i blicken, inte vilja veta någonting,

tystnad och hopp.


166.   Håll tungan och tanken i strama tyglar

och vänd alltid era varma känslor mot Gud,

så skall Guds ande ge er mycken värme.

       Läs detta många gånger.


167.   Det är bättre att den inte predikar som predikar av egenvilja.

        Självförnekelsen kommer att vara till större

gagn, även om han känner av det.


168.   Mina döttrar, det är viktigare för oss med

ödmjukhet och underkastelse under biskopen

än att göra bruk av privilegier.

        Glöm inte det, ty det kommer nog att finnas

många, som skall vårda sig om privilegier. 


    Dessa råd skrevs till en syster i Beas.

  

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se