TRETTIONDE STROFEN.

VÄND BORT DEM, DINA ÖGON, MIN ÄLSKADE.

NU FLYGER JAG BORT!

                 Brudgummen:

VÄND TILLBAKA,MIN DUVA,

TY DEN SÅRADE HJORTEN

VISAR SIG PÅ KULLENS TOPP,

HITLOCKAD AVDITT VINGSUS,

SOM SVALKAR HONOM.

FÖRKLARING.

1.  När själen uppeldas av de stora önskningar

och de kärleksutbrott som beskrivits i de föregående stroferna., brukar den Älskade besöka henne på ett upphöjt, fint och ömt sätt, och låta henne erfara styrkan av sin kärlek.

Vanligen följes dessa utbrott och denna stora kärleksängslan av lika stora ynnestbevis och underbara besök av den Älskade.

Men eftersom själen i föregående strof med så livlig ängslan har visat sin längtan att få skåda dessa gudomliga ögon, avslöjar den Älskade för henne några strålar av sin storhet och gudom, så som hon önskade.

Denna upplysning är så upphöjd och så mäktig, att själen blir utom sig av hänförelse och extas.

           Dessa fenomen är i början orsak till lidanden och stor förskräckelse för hennes natur.

Därför känner hon sig också alltför svag att uthärda

detta i övermått ochh on utropar:

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE,

det vill säga dessa gudomliga ögon; ty de gör mig utom mig och får mig att fly till en högsta kontemplation som övergår mina naturliga krafter.

Hon uttrycker sig så därför att hennes själ skildes från kroppen, tyckte hon, just som hon önskat;

  att be honom att vända bort sina ögon, det vill med andra ord säga: låt bli att visa mig dem så länge jag ännu är i min kropp, ty jag kan inte uthärda dem

    och inte njuta av dem så som jag skulle vilja; men visa mig dem när jag en gång skall ha flytt bort från min kropp.

Men denna önskan eller denna flykt tyglas omedelbart av Brudgummen när han säger:

    VÄND TILLBAKA, MIN DUVA.

Den upplysning som du i denna stund får av mig tillhör inte ännu det härlighetens tillstånd som du strävar till.

Men kom tillbaka till mig.

Jag är den som har givit dig detta kärlekssår och som du söker.

Jag har också, liksom hjorten, ett kärlekssår,

och jag börjar att visa mig för dig i en hög kontemplation; ty det är en glädje och en vederkvickelse för mig att se den kärlek som du visar mig i din kontemplation.

   

Själen säger alltså till Brudgummen:

    VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE.

2.  Som vi har sagt, så är det i överensstämmelse

med själens oändliga längtan efter att få se dessa gudomliga ögon ( vilka betyder Gudomen )

som hon av sin Älskade inom sig har fått motta

en upplysning och kunskap om Gud som är så hög att hon har sagt:

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE.

Här kan vi alltså se vår naturs elände här på jorden.

       Det som övergår allt liv för själen, det som hon allra mest hungrar efter, upplysning och kunskap om sin Älskade, det kan hon inte få i den stund hon vill det utan att det kostar henne i det närmaste hennes existens.

Om dessa ögon som hon sökte med så mycket bekymmer och ängslan och på så många sätt. om dem säger hon i den stund då hon äntligen skall få skåda dem:

     VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE.

3.   Ty ibland erfar hon vid dessa besök och dessa härnryckningar en så livlig plåga, att den mer än någon annan kan rida alla hennes ben ur led

och bringa hennes natur i en sådan fara, att om inte Gud drog försorg om henne, skulle hon förlora sitt liv.

Det är verkligen så, tycks det i detta tillstånd, att själen har intrycket att hon lösgöres från sin kropp och skiljes från den.

Orsaken är den, att sådana nådegåvor inte kan uthärdas av vår fysiska varelse; anden blir upplyft för att förenas med den gudomlige anden som kommer till den; därför måste själen vändigtvis på något sätt överge sin kropp.

Därav kommer att kroppen måste lida, och följdaktligen måste också själen lida i sin kropp på grund av deras förening i en och samma individ.

Den stora plåga som själen lider av i den stund när hon mottar ett besök av detta slag, den skräck

som hon upplever när hon ser sig behandlad

på ett övernaturligt sätt tvingar henne att säga:

    VÄND BORT DEM, DINA ÖGON, MIN ÄLSKADE.

4.   Men man får likväl inte tro att själen, även om han uttrycker sig så, i verkligheten vill att att den Älskade skall avlägsna dem; dessa ord uttrycker egentligen, som vi har sagt, en naturlig skräck.

Trots allt som det kunde kosta henne skulle hon inte vilja förlora någonting av dessa besök och nådegåvor av den Älskade.

Trots de naturliga smärtorna beger sig hennes ande in i en övernaturlig anadakt där hon njuter av den Älskades ande, och det är ju detta som hon längtade efter och bad om.

Hon ber emellertid inte om att få dessa nådegåvor så länge som hon ännu befinner sig i en bräcklig kropp, där hon inte kan njuta av dem annat än mycket litet och med möda, utan hon ber att få

       dem i i den stund då hennes ande har flytt,

och skild från kroppen skall kunna fritt njuta av dem.

Därför säger hon: 

VÄND BORT DEM, MIN ÄLSKADE, visa mig dem inte så länge jag är förenad med kroppen.

     NU FLYGER JAG BORT.

5.   Hon tycks säga:  Jag flyger bort ifrån min kropp för att du skall kunna visa mig dina ögon, ty det är de som har framkallat min flykt.

För att bättre förstå karaktären av denna flykt, måste man som vi sagt lägga märke till att vid detta besök av den gudomliga Anden hänryckes människoanden med stor kraft för att kunna meddela sig med denna, den lämnat kroppen och slutar att känna och handla i den, därför att då

        handlar anden bara i Gud.

Därför har också den helige Paulus med anledning av den hänryckning han fick uppleva, sagt att han inte visste om hans själ befann sig i kroppen eller inte.

  ( 2 Kor. 12:2 ). 

Detta betyder inte att själen lämnar kroppen och tar bort det naturliga livet från den; hon bara upphör

att handla i den.

       

Därav kommer att en sådan hänryckning och en sådan andens flykt berövar kroppen dess sinnen och hindrar den att uppleva det som annars skulle ha vållat den mycket svåra smärtor.

Detta tillstånd går alltså inte att likställa med svimningar och naturliga svagheter som går över under förnimmelsen av fysisk smärta.

Detta är känslor som vid dessa gudomliga besök uplevs av dem som ännu inte har uppnått fullkomlighetens tillstånd, utan som befinner sig

i de framåtskridandes tillstånd.

Ty de som verkligen har nått fulkomlighetens tilstånd, de får dessa gudomliga förbindelser i stor frid och stilla kärlek; de har inte längre dessa hänryckningar, vilkas ändamål för övrigt var att

förbereda själen för den fullkomliga föreningen

med Gud.

6.   Här skulle det nu vara rätt plats att tala om

de olika slagen av hänryckningar och extaser,

och andra höga flykter av anden, som vanligen uppstår hos andliga människor.

Men eftersom mitt egentliga syfte bara är att kort redogöra för dessa strofer, så som jag lovade i prologen, så lämnar jag detta åt någon som kommer att tala bättre om det än jag.

Också därför, att den saliga Teresa av Jesus,

vår Moder, redan har behandlat dessa andlga frågor i beundransvärda skrifter, och jag hoppas av Guds godhet att det inte skall dröja länge förrän de blir tryckta. 

När alltså själen här talar om flykt, så låt oss förstå att hon menar andens hänryckning och extas

i Gud.

Det är därför som den Älskade genast säger till henne:

          VÄND TILLBAKA, MIN DUVA.

7.    Det var med den största lyckokänsla som själen flydde bort från kroppen i denna andens flykt; hon trodde att hennes liv här på jorden hade nått sitt slut och att hon äntligen för evigt skulle kunna njuta av den Älskade och förbli hos honom, i hans närhet.

Men Brudgummen hejdade henne i flykten och sade till henne:

VÄND TILLBAKA, MIN DUVA.

 

Detta vill säga:  Du som är en duva genom den snabba, höga flykten hos din kontemplation, genom den kärlek som förtär dig och genom enkelheten i     ditt liv ( detta är de tre egenskaperna hos duvan );

          nåväl, vänd tillbaka från denna sublima flykt genom vilken du eftersträvar att verkligen få äga mig:  ty den tid har ännu inte kommit för dig,

då du får känna mig så i härligheten.

Nöj dig med denna lägre grad av kunskap om mig som jag ger dig i denna stund, i den extas du befinner dig i

          TY DEN SÅRADE HJORTEN  ........

8.   Brudgummen liknar sig vid hjorten.

Vi vet att hjorten har den egenskapen att den klättrar uppför höjderna; om den såras, söker den

i all hast vederkvickelse i de klara vattnen.

   

Om den hör sin maka jämra sig och förstår att hon

är sårad, springer den genast fram till henne för

att trösta och smeka henne.

Och detta är Brudgummens handlingssätt just nu.

Han ser att hans Brud är sårad av kärlek till honom.

Ty det förhåller sig så med dem som älskar varandra, ett den enes sår är den andres sår; det som den ene känner, det känner också den andre.

Brudgummen tycks alltså säga: Du min Brud,vänd tillbaka tllmig; om du är sårad av kärlek till mig,

så är jag också liksom hjorten genom ditt sår

sårad av kärlek till dig och jag kommer till dig;

      jag liknar hjorten också däri att jag visar mig

på höjderna.

          Och det är därför han säger att han

    VISAR SIG PÅ KULLENS TOPP.

9.  Det vill säga på kontemplationens höjder,

dit din flykt har lyft dig.

       Ty kontemplationen är en upphöjd ort, varifrån

Gud börjar at meddela sig åt själen och att visa sig för henne i detta  livet; men han gör det inte fullständigt, ty han säger inte att han visar sig

fullständigt, bara att han visar sig.

Det är därför som de kunskaper om Gud som själen får i detta livet, hur höga de än må vara, inte är

annat än mycket ofullkomliga framträdanden.

Därefter följer den tredje egenskapen hos hjorten

av dem vi har talat om; den rymmes i följande vers:

    HITFLOCKAD AV DITT VINGSUS,

SOM SVALKAR HONOM.

10.   Själens flykt betyder den kontemplation hon får åtnjuta i den extas vi har talat om, och vingsus betecknar den andra av kärlek som i själen orsakar

denna kontemplationens flykt.

Det är berättigat att framställa som vingsus denna  kärlek orsakad av flykten.

Den Helige Ande, som är kärleken, jämför sig också själv med vinden i den Heliga Skrift, därför att han

utandas av Fadern och Sonen.

På samma sätt som han framställes som vinden som utgår från kontemplationen och visheten hos Fadern och Sonen, vilka utandas honom, så kallas

kärleken här av själen för en vind, därför att den utgår från den kontemplation och den kärlek som hon då har till Gud.

Icke dessto mindre bör vi lägga märke till att Brudgummen här inte säger att han lockas av duvans flykt, utan av suset av hennes flykt.

Ty Gud meddelar sin inte i egentlig mening genom själens flykt, vilken som vi har sett betyder den kunskap hon har om Gud, utan genom kärleken i denna kunskap.

Ty på samma sätt som kärleken är föreningen mellan själen och Gud.

Därav kommer det sig, att det vore förgäves som själen också skulle äga de mest upphöjda kunskaper om Gud, erfara den högsta kontemplation och "förstå alla mystyrier, ty om hon inte äger kärleken, så tjänar henne allt detta till intet"

       beträffande föreningen med Gud, säger den helige Paulus ( 1 Kor. 13:3 ).

Ty säger samme Apostel vidare.

"Ikläd er kärleken, som är fullkomlighetens sammanhållande band"  ( Kol. 3:14 ).

Detta är kärleken till Gud, deta är själens kärlek,

som kommer brudgummen att löpa till sin Bruds kärlekskälla för att släcka sin törst, liksom de friska vattnen lockar den törstiga och sårade hjorten,

så att han i dem kan finna vederkvickelse.

Och det är därför han säger:

   OCH DET SVALKAR HONOM.  

11.  På samma sätt som vinden ger lättnad åt

och uppfriskar en människa som är trött av hettan,

så ger också denna kärlekens vind lättnad åt

och uppfriskar den som brinner av kärlekens eld.

Ty kärlekens eld harden egenskapen att den vind som åstadkommer lättnad och vederkvickelse,

det är en ännu större kärlekseld; och det är verkligen så, att kärleken hos den som älskar är en låga som strävar efter att brinna ännu mera,

        liksom lågan hos den naturliga elden.

Och för att tillfredsställa denna längtan efter att få upptändas ännu mera vid sin Bruds kärlekseld, framställd som hennes vingsus, därför säger han

       att det svalkar honom.

Liksom om han sade: det är av lidelsen i din flykt som min kärlek tilltar, ty den ena kärleken

upptänder andra.

Därav måste man sluta sig till att Gud lägger ned sin nåd och sin kärlek i en själ efter måttet av den längtan och kärlek som denna själ har.

Detta måste verkligen den själ betänka, som är gripen av kärlek.

På det sättet, och det upprepar vi, kommer hon att göra vår Herre mera böjd för, om man nu får uttrycka sig så, att visa henne ännu mera kärlek,

och att finna ännu mera välbehag i hennes själ.

För att uppnå denna kärlek till Gud måste man tillämpa det som Aposteln säger ( 1 Kor. 13:4-7 ):

      "Kärleken är tålig och mild; kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke; den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull; den gläder sig icke över

         orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen; den fördrager allting, den tror allting,

den hoppas allting, den uthärdar allting",

      det vill säga allt som kärleken begär.