FJORTONDE OCH FEMTIONDE STROFEN.

Del.  2.

10.   Denna röst eller detta genljudande dån av floder som själen talar om är en så överflödande fullhet av välsignelser, en så väldig kraft som bemäktigar sig

henne, att hon tycker sig höra inte bara vattnens

        dån, utan snarare åskans fruktansvärda buller.

Och ändå är denna röst en andlig röst; den har ingenting att göra med fysiska ljud; den orsakar inte liksom de någon plåga eller trötthet; allt i den rösten tyder på majestät, makt, njutningar

och härlighet.

Den är oerhört mäktig och helt invärtes; den bekläder själen med makt och kraft.  

Likaså när Herren Jesus bad till sin Fader, berättar den helige Johannes  ( Joh. 12:28 ), när han befann

sig i ångest och faror som hotade från hans fiender, då hörde han i sitt inre en röst från himmelen som

gav kraft åt hans heliga mänsklighet.

Men det yttre dån som judarna hörde var så starkt och så våldsamt, att "somliga sade:

Det är ett åsknedslag, och andra:

En ängel från himmelen har talat till honom".

I verklighetenen betecknade detta yttre dån den kraft och den makt som nyss i det inre hade givits åt Kristi heliga mänsklighet.

Av detta får man dock inte dra denn slutsatsen att själen inte uppfattar den andliga röst som höres inom henne.

Låt oss lägga märke till detta: den andliga rösten betecknar den verkan som den har i själen, liksom det fysiska ljudet som hörseln uppfattar betecknar det som meddelas til anden.

David påminner oss om det när han säger:

"Se, Gud skall ge makt åt sin röst"

( Ps. 68:34 ).

Denna makt, det är den inre rösten.

Gud skall ge makt åt sin röst, säger David,

det betyder: Gud skall ge åt sin ttre röst som höres utåt en röst av makt som höres inuti själen.

Man måste för övrigt veta, att Gud är en oändligt makt, och när han meddelar sig med själen på det sätt vi beskrivit, så frambringar han i henne

verkan av en röst vars makt är ofantlig.

11.  Den helige Johanne säger i Uppenbarelseboken

att han har hört denna röst, och att den kom från himmelen:

"Denna röst liknade bruset av stora vatten,

och dånet av ett starkt tordön"  ( Upp. 14:2 ).

Men deta måste man riktigt förstå: trots sin mäktighet förorsakar denna röst varken plåga eller trötthet.

Och den helige Johannes tillägger också,

"att den var så ljuvlig som när harpospelare spelar på sina harpor".

Hesekiel säger å sin sida, att denna röst var såsom dånet av stora vatten, "såsom den Allsmäktiges röst" ( Hes. 1:24 ).

Detta betyder att Gud meddelade sig med honom på ett mycket djupt och mycket milt sätt.

Denna röst är oändlig, ty så som vi har sagt, den är Gud själv som meddelar sig med själen och gör sig hörd av henne.

Men han anpassar sin rösta mäktighet efter var och en av dem, och därför gör han sig hörd med outsäglig ljuvlighet och storhet.

 Det är därför som Bruden i Höga visan säger:

Låt mig höra din röst, ty din röst är så ljuv"

( Höga V. 2:14 ).  Här är nu versen:

        SOM SUSET AV MILDA SMEKSAMMA VINDAR. 

12.  Genom denna vers drar själen uppmärksamheten till två ting "vindarna" och deras "sus". 

Med smeksamma vindar menas kraften och behagligheten hos den Älskade; de uppfyller själen till fröjd av hennes saliga förening med Brudgummen, ingjuter i henne den djupaste kärlek

      och når in i hennes innersta väsen.

Suset av vindarna betecknar en hög och ljuvlig kunskap om Gud och hans krafter, som strålar in i förståndet, till följd av den beröring som Guds krafter ger i själens väsen.

Detta innebär den mest sublima njutning som själen kan få erfara i detta tillstånd.

13.  För att bättre förstå denna tolkning bör vi tänka på att det är två ting man upplever i den milda vinden, beröringen och suset eller tonen; likaså upplever man i denna förbindelse med Brudgummen

         också två ting, en känsla av tillfredsställelse,

och förståelsen av dessa njutningar.

Beröringen av den milda vinden uppfatas av känslosinnet, och dess sus av hörselsinnet;

likaså förnimmes och njutes beröringen av den

Älskades krafter av känslosinnet hos själen,

det vill säga av själva dess väsen.

Vad beträffar kunskapen om dessa krafter hos Gud,

så uppfattas de av själens hörselsinne, det vill

säga av dess förstånd.

Man säger dessutom att en mild smeksam vind stiger upp, när den ljuuvt sårar och tillfredsställer den längtan som man kände efter ett sådan

vederkvickelse, ty känslosinnet upplever då

glädje och vila.

På samma gång upplever också hörselsinnet en stor glädje av att höra vinden sorl eller sus; och denna

glädje är mera upphöjd än den glädje som känselsinnet upplever, ty hörselsinnet är andligare,

        eller bättre sagt, det närmar sig mera det som är andligt; och därför erfar själen därvid en njutning som är andligare än den som härrör från känslosinnet.

14.  Så förhåller det sig i det tillstånd vi talar om:

     Denna gudomliga beröring skapar en djup

tillfredsställelse; den uppfyller själens väsen med njutning; den förverkligar i rikaste mått hennes önsningar att å fram till den gudomliga föreningen.

Hon kallar den enn gudomlig beröring, eller också;

milda smeksamma vindar; ty som vi har sagt,

på ett ljuvligt och ömt sättförmedlas den Älskades fullkomligheter genom detta; därifrån strömmar

kunskapens sus ut i förståndet.

Detta sus liknar, enligt henne, det sus som luften

åstadkomma när den på ett spetsigt sätt tränger

in i örats lilla hålighet.

Denna mycket fina och känsliga kunskap tränger

i själva verket in i själens allra innersta väsen

med ett stort välbehag och fyller den med en lycka somm övergår allt annat.

Och orsaken därtill är denna.

Själen mottar en substans som redan är helt uppfattad och frigjord från varje accidens och varje bild; denna substans tränger in i den den av intellektet som filosoferna kallar passivt eller

        möjligt, ty det tar emot den passivt, utan att självt göra någonting.

Detta är för själen den allra högsta njutning,

därför att den äger rum i förståndet, som är säte för

FRUITIO, som teologerna kallar det, vilket består i att se Gud.

Eftersom dett asus betecknar denkunskap vitalar om, som mottas substantiellt, så har några teologer ansett at vår helige fader Elias såg Gud i det sakta sus av vinden, som han hörde vid ingången till

sin grotta på berget  ( 1 Kon. 19:12 ).  

Skriften kallar det en sakta susning av vinden,

ty de tvar ur dett afina och subtila meddelande

som hans förstånd fick ta emot kunskap.

Och här kallar själen det för suset av milda

smeksamma vindar, därför att det är ur det ömma

meddelandet av den Älskades höga egenskaper som det flödar till förståndet.

15.  Detta gudomliga sus som genom hörseln

genomtränger själen är inte bara, så som vi har sagt, en substans som är helt uppfattad, utan det

är också en upptäckt av sanningar om Gudomen,

och ett avslöjande av dess allra innersta hemligheter.

Egentligen är det så, att varje gång som den

Heliga Skrift berättar om något meddelande från Gud till själen genom förmedling av hörseln, så rör det sig om ett uppenbarande av dessa fullständigt rena sanningar för förståndet eller ett avslöjande av Guds hemligheter.

Detta är helt och hållet andliga uppenbarelser eller visioner som ges uteslutande till själen, utan insats

eller hjälp av sinnena.

Det är  därför som de kunskaper som Gud ger åt

själen genom den inre hörseln är mycket upphöjda

och mycket säkra.

För att låta oss förstå högheten i den uppenbarelse som den helige Paulus hade fått, sade han inte

     "Jag fick se hemlighetsfulla ord", och än mindre

jag fick smaka hemlighetsfulla ord":

       Jag fick höra hemlighetsfulla ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala"

( 2 Kor. 12:4 ).

Det antages att han då hade sett Gud, liksom vår fader den helige Elias hade sett honom i vindens

sakta susning.

Ty liksom tron, enligt vad den helige Paulus lär oss,

kommer till oss genom kroppens öra, så kommer

också det som tron säger oss, eller själva substansen av den helt uppfattade sanningen,

till oss genom den andliga hörseln.

Det är detta som profeten Job lät  oss förstå, när han efter den uppenbarelse han fått vände sig till Gud och sade:

"Jag har hört dig med mitt öra, och nu ser mitt öga dig"  ( Job. 42:3 ).

Dessa ord visar klart att detta att höra Gud med själens hörsel, det är att se med det passiva intellektets öga, som vi talat om.

Det är därför som han inte säger:

Jag har hört dig med mina örons hörsel, utan med

MITT ÖRA; jag har inte sett dig med mina ögon,

utan med MITT ÖGA,  d.v.s mitt intellekt;

följaktligen är att höra med mitt öras hörsel detsamma som att se me dmitt intellekts öga.

16.  Man får emellertid inte  tro att även om själen mottar denna substantiella kunskap vi har talat om, som är frigjord från varje accidens, så äger hon

ingalunda genom detta faktumdet klara och fullkomliga njutandet av Gud såsom i himlen.

Fastän henne snjutning av Gud är frigjort från alla sina accidenser, så är det därför inta klarare,

utan snarast dunkelt, ty det är en kontemplation,

       och kontemplationen här på jorden är en stråle av mörker, säger den helige Dionysius.

Därför kan vi också säga att den är en stråle eller en bild av njutningen, för så vitt som den finns i förståndet; ty det är i förståndet som njutningen

av Gud äger rum.

Denna kunskap, substantiellt mottagen, som själen här kallar suset av milda vindar är  just den Älskades så efterlängtande ögon.

Knapt har själen sett dem förrän sinnena sviktar och hon uttropar:

      VÄND BORT DEM, DINA ÖGON, MIN ÄLSKADE.

17.   Jag tycker det är mycket lämpligt att här anföra en text av Job, som till stora delar bekräftar vad vi har sagt om denna hänryckning och denna

andliga trolovning.

Jag vill citera den, fastän detta uppehåller oss

litet; jag återger hela texten först på latin och sedan på folkspråk; därefter skall jag i få ord förklara de delar som överensstämmer med vårt 

         ämne, och så skall jag fortsätta förklaringen av den följande strofens verser.

Det är Elifas från Teman, som vänder sig till Job

med dessa ord:

"Till mig smög sakta ett hemligt ord, liksom i smyg förnam mitt öra det såsom vore det ett sus i mina ådror.

Vid nattens fasansfulla syner då sömnen brukar ligga tung på människorna då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp .

Då anden for fram förbi mitt ansikte, skrumpnade skinnet på min kropp ihop.

Och någon trädde inför mina ögon, en skepnad vars ansikte jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst"  ( Job. 4;12-16 ).    

Denna text innehåller nästan allt vad vi har sagt om hänryckningen, alltifrån den vers av trettonde strofen som säger: VÄND BORT DEM, DIN AÖGON, MIN ÄLSKADE.

Ty när Elifas från Teman berättar att han hade fått höra ett hemligt ord, så framkallar det i tanken detta andra hemliga ord, vars makt själen inte kunde uthärda och som tvingande henne att utropa:

      Vänd bort dina ögon, min älskade.

18.  När han tilläger att hans öra förnam liksom ett sus i hans ådror, så betecknar han därmed den rena och substantiella kunskap som vi har talat om,

som mottagits i förståndet.

Ådror betyder en inre substans, under det att suset betecknar meddelandet och beröringen av de gudomliga krafter, varifrån denna helt förvärvade kunskap vi talat om framträder för förståndet.

Suset anger att denna kunskap ges på ett ljuvligt sätt.

I båda fallen säger själen at rör sig om ett sus av milda smeksamma vindar, därför att överföres med kärlek.

Det tillägges att detta sus förnams liksom i smyg,

ty på samma sätt som det som en tjuv och främling smyger bort med, så är, för att tala ur naturlig synpunkt, denna hemlighet främmande för människan, som ju naturligt sett inte har någon rätt till den; det är alltså inte tillåtet för henne

att använda den.

Inte heller den helige Paulus fick avsläja den

( 2 Kor. 12:4 ).

Också en annan profet säger två gånger:

"Min hemlighet är för mig" ( Vulgata: Jes. 24:16 ).

När det talas om nattens fasansvärda syner, som ägde rum vid en timma då människorna sover,

och det säges:  "förskräckelse och bävan kom över mig", då antydes den förskräckelse och bävan

som naturligt framkallas i själen när hon i extasen

mottar den kunskap vi har talat om, eftersom hennes natur är ur stånd att uthärda denna

förbindelse med Guds ande.

Profeten låter här förstå att liksom det är i den stund då människorna just skall somna in som de oftast betryckes och skrämmes av en syn man kallar nattmara som uppträder mellan sömn

och vaka, d.v.s i den stund då sömnen just börjar,

          så är det också vid den naturliga kunskapens vaka, det vill säga i början av hänryckningen

eller extasen, som den andliga synen kommer och låter dem frukta och darra.