Alla inlägg under juni 2016
ANDLIG SÅNG. TOLFTE STROFEN.
O KÄLLA AV KRISTALLER,
OM DU PÅ DINA FÖRSILVRADE YTOR
DOCK PLÖTSLIGT LÄTE FRAMTRÄDA
DE SÅ EFTERLÄNGTADE ÖGONEN
SOM JAG BÄR UTKASTET TILL I MITT HJÄRTA!
FÖRKLARING
1. Själen är upptänd av den mest brinnande önskan att få förena sig med sin gudomlige Brudgum.
Eftersom hon inte i någon skapad varelse finner att medel att förverkliga detta, vänder hon
sig på nytt till tron, som kommer att ge henne de mest levande kunskaper som den Älskade,
och blir hennes mellanhand.
I verkligen har hon inget annat medel att nå fram till den sanna föreningen med Gud.
Brudgummen låter oss förstå det i detta ord av Hosea: "I tro skall jag trolova mig med dig"
( Hos. 2:20 ).
Hon säger alltså till honom, helt upptänd av längtan efter denna förening som hon är:
O Tro på Kristus, min Brudgum, dessa sanningar om min Älskade som du har ingjutit i mig
i dunkel och mörker, om du ändå ville uppenbara dem för mig i all deras klarhet!
Dessa trossanningar, dessa dunkla kunskaper,
om du ändå ville uppenbara dem för mig, och klart
och fullständigt avtäcka dem för mig, och med
ens framställa dem så som de uppenbaras
i härligheten!
Hon uttalar denna vers:
O KÄLLA AV KRISTALLER.
2. Hon ger åt tron namnet kristaller av två skäl.
Det första är att den kommer från Kristus, hennes Brudgum.
Det andra är att tron har kristallens egenskaper;
den är ren i de sanningar den avslöjar, den är
stark, klar, fri från fel och naturliga former.
Själen kallar tron en källa, därför att ur den framflyter för henne floden av alla andliga skatter.
Därför har också Kristus, Vår Herre, när han talade med den samaritiska kvinnan kallat tron för en källa, när han sade:
att i den som tror på honom skall en källa öppna sig, vars vatten springer upp med evigt liv"
( Joh. 4:14 ).
Men detta vatten betydde "Anden, som de som trodde på honom i tron skulle få motta" ( Joh. 7:39 ).
OM DU PÅ DINA FÖRSILVRADE YTOR.
3. De försilvrade ytorna är trossatserna och trosartiklarna.
För att riktigt förstå denna och följande verser
måste man lägga märke till att tron jämföres med silver i de trossatser den lär oss; vad beträffar
saningarna själva och deras väsen, jämföres
de med guld.
Ty detta samma väsen som vi nu tror vara klätt
och betäckt med trons silver, det skall vi det kommnade livet få se avtäckt och njuta av,
när trons guld är helt avklätt.
När David talade om tron uttryckte han sig så:
"Om ni sover mellan två fält, så är duvans vingar höljda i silver, och hennes fjädrar skimrar av guld"
( Ps. 68:14 ).
Vilket betyder: Om vi sluter förståndets ögon för allting i himmel och jord, eller enligt David, om vi sover mellan två fält, så finner vi oss fästade
enbart i tron.
Han kallar tron en duva, vars vingar, d.v.s de sanningar hon kungör, är försilvrade, ty på jorden framställer tron dessa sanningar för oss dunkla
och betäckta; därav deras namn: försilvrade ytor.
Vid trons gräns, när den har upphört att finnas till och i stället ge plats åt det klara skådandet av Gud,
där återstår ingenting annat än trons väsen,
befriat från den slöja som detta silver är,
och tron skall stråla som rent guld.
Sålunda ger oss tron Gud själv och låter oss lära känna honom; naturligtvis är han beslöjad under trons försilvrade ytor, men detta är inte någon orsak till atthan inte skulle ges till oss i verkligheten.
Om någon ger bort en vas av guld betäckt med ett lager silver, så ger han inte desto mindre en guldvas, trots vasens försilvrade yta.
Likaså, när Bruden i Höga Visan önskade att få äga Gud, lovade Brudgummen henne det i den form som är möjlig i detta liv, och han tllade att
"han skulle låta göra åt henne örhängen av guld beklädda med silver" ( Höga V. 1:11 ).
Därigenom lovade han henne att ge sig åt henne under trons slöja.
Och det är därför som själen vänder sig till tron
och säger:
O om du på dessa försilvrade ytor ( eller trosartiklar, som vi har talat om) under vilka du döljer de gudomliga strålarnas guld, det vill säga de efterlängtade ögonen som hon genast talar om i dessa ord:
OM DU PLÖTSLIGT LÄTE FRAMTRÄDA
DU SÅ EFTERLÄNGTADE ÖGONEN!
Med dessa så efterlängtande ögon menas som sagt de gudomliga strålarna, de gudomliga sanningarna som, vi uprepar det, tron framställer för oss i trosartiklarna på ett beslöjat och dunkelt sätt.
Själen tycks alltså säga:
Dessa sanningar som du lär mig på ett beslöjat, dunkelt och fördolt sätt, o om du då äntligen ville visa dem för mig tydligt och klart och helt avtäckta, så som glöden i min längtan fordrar!
De så efterlängtande ögonen är alltså just dessa sanningar, som får henne att känna den Älskades närvaro på ett så levande sätt, att hon tycker sig ständigt vara föremål för hans blick.
Och själen tillägger:
SOM JAG BÄR UTKASTET TILL I MITT HJÄRTA.
5. Hon säger att hon bär utkaset till dem i sitt hjärta, eller i sin själ, genom förståndets
och viljans hjälp.
Ty det är förståndet som äger dessa sanningar, som har ingjutits i det av tron.
Men eftersom dessa kunskap är ofullständig,
säger själen att dessa sanningar är skisserade;
ty liksom en skiss, ett utkast, inte är en
fullkomlig målning, så är trons kunskap inte heller en fullkomlig kunskap.
Därfr är de kunskaper som av tron har ingjutits i själen liksom ett svagt försök, ett utkast.
När dessa kunskaper en gång kommer in i det klara skådandet, då kommer de att finnas i själen som
en fulkomlig målning, helt och hållet fullbordad.
Det är Apostelns tanke:
"När det kommer,som är fullkomligt",
det vill säga när det klara skådandet kommer,
"då skall det försvinna, som ett styckverk",
det vill säga trons kunskap ( 1 Kor. 3:10 ).
6. Utöver detta trons utkast, finns det ett annat utkast, ett kärlekens utkast i själen hos dem som älskar; det utföres av viljan;
den Älskades ansikte framställs där på ett så perfekt sätt, så intimt och levande,
när det föreligger kärleksförening,
att man i sanning kan säga att den Älskade lever
i själen och själen i honom.
När kärleken förvandlar dem som älskar varandra, skapar den en sådan likhet dem emellan, att man kan säga att var och en av dem är den andre
och att de båda är ett.
Orsaken därtill är at i kärleksföreningen och kärleksförvandlingen ger var och en dem ägandet av sig själv till den andre, överlämnar sig och utbyter sig själv mot den andre; var och en av dem
lever i den andre ochså att säga är den andre, och båda tillsammans helt och hållet ett genom
kärleksförvandligen.
Det är detta som den helige Paulus har velat låta oss förstånär han sade:
"Jag lever, men inte mer jag, utan Kristus lever
i mig" ( Gal. 2:20 ).
När han sade: Jag lever, men det är icke längre jag som lever, ville han låta oss förstå, att även om
han levde, så var det inte längre sitt eget liv han levde, ty han var förvandlad till Kristus, och hans
liv var mera gudomligt än mänskligt;
därför tillade han också at det var inte längre han
som levde, utan Kristus i honom.
7. Efter denna förvanding var likheten så stor,
det kan vi lungt säga, att liv och Kristi liv intevar annat än ett enda liv genom kärleksföreningen.
Men det är i himlen som denna förening kommer att förverkligas fullkomligt i det gudomliga livet för alla dem som harförtjänat att leva i Gud.
Förvandlade i Gud kommer de att leva Guds liv och inte sitt eget liv; fastän man kan säga att de lever sitt liv, eftersom Guds liv kommer att vara deras.
Då kommer de att i all sanning säga:
Vi lever, men inte mer vi, ty det är Gud som lever i oss.
Detta tillstånd är möjligt i detta livet, liksom det blev det för den helige Paulus; men det är aldrig perfekt eller absolut, inte ens om själen uppnår kärleksföreningen i det andliga äktenskapet, det mest upphöjda tillstånd som man kan nå fram til i detta livet.
Man kan kalla allt detta ett kärleksutkast i jämförelse med den fullständiga förvandling
som inte fullbordas förrän i härligheten.
Men detta utkast till förvandling är, när det förverkligas på jorden, redan det en underbar lycka,
ty därigenom tillfredsställer själen i hög grad
den Älskade.
När brudgummen längtar efter att få se Bruden ge honom en plats i sin själ som en avbildning,
säger han till henne i Höga Visan:
"Ha mig såsom en signetring vid ditt hjärta på
din arm" ( Höga V. 8:6 ).
Hjärtat avbildar här själen, där Gud bor här på jorden såsom sigillet av trons utkast, så som vi har sagt.
Armen symboliserar den starka viljan,
där han förblir såsom sigillet av kärlekens
utkast, så som vi just har förklarat.
ANDLIG SÅNG. ELFTE STROFEN.
AVSLÖJA FÖR MIG DIN NÄRVARO
OCH MÅ ÅSYNEN AV DIN SKÖNHET DÖDA MIG.
DEN SOM ÄR SJUK AV KÄRLEK
KAN INTE BOTAS, DU VET DET,
ANNAT ÄN GENOM NÄRVARON AV DEN
ÄLSKADES ANSIKTE.
FÖRKLARING.
1. Själen som längtar efter att ägas av denne
store Gud, som hon är hänförd av kärlek till
och för vars skull hennes hjärta är bedrövat, kan inte längre härda ut, och hon ber i denna strof med
bestämdhet att han skall avslöja och visa sin skönhet för henne, det är hans gudomliga väsen
och att han skall döda henne med denna åsyn och frigöra henne från kroppen, eftersom hon
så länge hon är bunden till den inte kan se
och njuta av honom som hon vill.
Hon framlägger för honom sitt hjärtas smärta
och ångest i vilka hon lever plågad av sin kärlek,
utan att kunna få annan hjälp än genom den
saliga åsynen av hans gudomliga väsen.
Här följer versen:
AVSLÖJA FÖR MIG DIN NÄRVARO.
2. För att förklara detta, måste man veta att det
i själen kan finnas tre slag av Guds närvaro.
Det första är väsenligt; och på det sättet är han
närvarande inte bara i de godaste och heligaste
själarna, utan också i de onda och syndiga,
liksom i alla andra skapade varelser, eftersom han
genom denna närvaro ger dem liv och existens;
om denna närvaro fattades, skulle de alla förintas
och upphöra att finnas till.
Och sålunda fattas denna närvaro aldrig
för själen.
Den andra närvaron är av nåd, genom vilken Gud
bor i den själ som är behaglig för honom och som han är nöjd med; och denna närvaro är inte gemensam för alla själar, eftersom de som faller i
dödssynd förlorar den, och själen kan inte på naturligt sätt veta om hon har den.
Den tredje närvaron är genom andlig känsla; ty Gud brukar ge många hängivna själar känslor av andlig
närvaro, varmed han stärker, gläder och
uppmuntrar dem.
Men såväl dessa känslor av andlig närvaro som de andra slagen av närvaro är dolda, ty Gud visar sig inte i dem sådan han är, därför att tillståndet
i detta liv inte medger det; och så gäller nedanstående vers för var och en av dem, alltså:
AVSLÖJA FÖR MIG DIN NÄRVARO.
3. Själen vet säkert att Gud alltid är närvarande
i henne, åtminstone på det första sättet, och därför
ber hon inte att han skall göra sig närvarande,
utan att hans dolda närvaro i henne, den må
vara naturlig, andlig eller känslomässig, skall
uppenbaras för henne, så att hon kan skåda honom i hans gudomliga väsen och hans skönhet.
Liksom han genom sin väsentliga närvaro ger
det naturliga varat åt själen, och liksom i sin nåd
fullkomnar henne, så må han också förhärliga henne genom att uppenbara sin härlighet.
Men eftersom denna själ drives av känsla och brinnande kärlek till Gud, så bör vi förstå att denna
NÄRVARO som hon ber den Älskade om, huvudsakligen är en viss känslomässig närvaro
av honom själv somm han givit åt själen.
Denna närvaro har varit så hög, att hon har upplevt den som ett oändligt Väsen, men beslöjat, varifrån Gud har meddelat själen vissa strålar i ett ljusdunkel från sin gudomliga skönhet, och med
en sådan verkan i själen, att detta skapar glödande längtan och vanmakt av kärlek till det som hon känner där, beslöjat i denna närvaro.
Detta överensstämmer med vad David kände, när han sade:
"Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar"
( Ps. 84:3 ), ty då är själen vanmäktig av längtan
efter att få sjunka in i detta Högsta Goda, som hon känner närvarande och beslöjat, därför att även om det är beslöjat så känner hon mycket starkt
det goda och den njutning som finns där;
och av denna anledning lockas hon och föres hän till detta goda med större kraft än något naturligt
föremål drages emot sitt centrum.
Och med denna tröst och hunger inom sig kan själen inte längre hålla sig tillbaka, utan hon säger:
AVSLÖJA FÖR MIG DIN NÄRVARO.
4. Samma sak hände Moses på Sinais berg; ty när han var där i Guds närvaro fick han se så sublima
och så djupa syner av högheten och skönheten i
Guds beslöjade gudom, att han inte kunde uthärda det, utan bad två gånger Gud att avslöja sin
härlighet och han sade:
"Du har dock sagt: `´Jag känner dig vid namn, och du har funnit nåd för mina ögon. `´
Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt
mig se ditt Ansikte, så att jag lär känna dig och så att jag finner den fullkomliga nåd inför dina ögon som jag begär" ------ vilken nåd är att nå fram till den fullkomliga kärleken till Guds härlighet
( 2 Mos. 33:12-13 ).
Men Heren svarade honom:
"Mitt Ansikte kan du icke få se, ty ingen människa kan se mig och leva" ( 2 Mos. 33:20 ); vilket
är som om han hade sagt: Moses, du ber mig
om något svårt, ty mitt Ansiktes skönhet är så stor och åsynen av mitt väsen är en sådan njutning, att din själ inte kan uthärda den i detta
slags svaga liv.
Och sålunda, eftersom själen känner ill denna
sanning, antingen genom de ord som Gud sade till
Mose eller genom det som vi har sagt att hon
här känner vara dolt i Guds närvaro,
eftersom hon vet att hon inte kan se honom i hans skönhet så länge som hon ännu lever detta
slags liv, och då hon för bara en liten skymt av det
faller i vanmakt, som vi har sagt, så förekommer hon det svar som man kunde ge till
henne såväl som till Moses genom att säga:
MÅ ÅSYNEN AV DIN SKÖNHET DÖDA MIG.
5. Det är som att äga: eftersom njutningen vid åsynen av dit Väsen och din skönhet är så stor att min själ inte kan bära den, utan att jag måste
dö vid den åsynen,
MÅ ÅSYNEN AV DINN SKÖNHET DÖDA MIG.
6. Man vet att det finns vå slag av åsyn som kommer människan at dö för att hon inte kan thärda deras kraft och verkan:
det ena är åsynen av basilisken, vid vars åsyn man säger att hon ögonblickligen dör;
det andra är åsynen av Gud.
Men orsakerna är mycket olika: eftrsom den ena
av dessa anblickar ger döden genom kraften hos
ett mycket stort gift, och den andra med en
oändlig frälsning och en outsäglig härlighet.
Därav kommer att det inte är så underligt att själen
här vill dö vid åsynen av Guds skönhet för att sedan för evigt få njuta av den, ty om själen hade den
minsta aning om Guds höghet och skönhet,
så skulle hon inte bara önska sig döden för att få njuta därav i evighet, så som hon önskar här,
utan hon skulle med största vilja undergå tusen
grymma dödar för att få se denna skönhet ett
enda ögonblick.
Och efter att ha sett den, skulle hon be att få undergå lika många nya dödar för att få se den ännu ett ögonblick.
7. Men för at ge en bättre förklaring till denna
vers måste man veta, att själen här talar villkorligt,
när hon säger att åsynen av hans skönhet må döda henne, förutsatt att hon inte kan se den utan att dö.
Ty om hon kunde se den utan att dö, skulle hon inte be att den skulle döda henne: ty att vilja dö,
det är en naturlig ofullkomlighet.
Men förutsatt att detta förgängliga människoliv inte kan äga bestånd tillsammans
med Guds oförgängliga liv, säger hon:
MÅ ÅSYNEN AV DIN SKÖNHET DÖDA MIG.
8. Detta är den lära som den helige Paulus meddelar korinterna när han säger:
"Vi vill icke avkläda oss, utan i stället få överkläda oss, så att det som är dödligt bleve uppslukat av livet" ( 2 KOr. 5:4 ).
Detta betyder: vi önskar inte att befria oss från kroppen, utan att överklädas med härlighet.
Men när han ser detta som vi talar om, att man inte kan leva i härligheten med dödliga kropp
så säger han till filipperna att han önskar
"bryta upp och vara med Kristus" ( Fil. 1:23 ).
Men nu inställer sig här ett tvivel, nämligen varför Israels barn fordom flydde och frktade för att se
Gud av rädsla för att dö, så som Manoa sade till
sin hustru:
"Nu måste vi dö, eftersom vi har set Gud"
( Dom. 13:22 ).
Till detta svaras att det är av två skäl:
det ena är att på den tiden fick människorna även om de dog i nådens tillstånd, inte se Gud,
Inte förrän efter Jesu Kristi ankomst.
Och därför var det mycket bättre för dem att leva i kroppen, utföra fler förtjänstfulla gärningar
och njuta av det naturliga livet, än att vara
i limbo utan att kunna göra förtjänstfulla gärningar,
och att bara få lida av mörker och Guds andliga frånvaro.
Därav kommer det sig att de på den tiden skattade det som en stor nåd och en välgärning av Gud om de de fick leva länge.
9. Det andra skälet var å kärlekens vägnar, ärför att de inte var så starka i kärleken och inte stod Gud så nära i kärlek, utan de fruktade att dö
vid åsynen av honom.
Men nu, under nådens lag, kan själen så snart kroppen är död genast få se Gud, och då är det lyckligaste att vilja leva kort tid och dö för att
få se honom.
Och även om en själ inte har en så stor kärlek till Gud som den själ vi här talar om, så skulle hon likväl inte frukta att dö vid hans åsyn; ty den
sanna kärleken tar emot allt som kommer från
den Älskade på ett och samma sätt, det må vara medgång eller motgång eller rentav straff,
förusatt att det är något han vill;
och sålunda ger henne allt detta lika mycket tillfredsställelse och njutning.
Ty, som den helige Johannes säger:
"Fullkomlig kärlek driver ut all räddhåga"
( 1 Joh. 4:18 ).
Döden kan inte vara bitter för den själ som älskar,
ty i den finner hon kärlekens alla ljuvligheter
och njutningar; hennes minne kan inte förosaka
henne sorger, ty i minnet finner hon sin glädje;
det kan inte vara ledsamt eller plågsamt för henne,
ty däri finner hon ju slutet på alla sina svårigheter
och vedermödor och början till allt gott för henne.
Hon anser minnet vara en vän och gemål, och med
minnet gläder hon sig, liksom på sin trolovnings
och bröllopsdag, och hon längtar mer efter den dag och den stund då hennes död skall inträffa,
än jordens kungar längtar efter sina kungariken och furstendömen.
Ty om detta slags död säger den Vise:
"O död, din dom är god för den utblottade"
( Syrak 41:2 ).
Om den är god redan för den människa som är
utblottad på denna jordens ting, fastän den inte skall ge henne vad hon behöver, utan tvärtom ta ifrån henne det hon hade, hur mycket bättre skall då inte dödens dom vara för den själ som är
utblottad av längtan efter kärlek, så som den
som vi talar om, som ständigt ropar efter en större kärlek.
Ty döden kommer inte bara att ta ifrån henne
det hon hade, utan den kommer också att bli
orsak till den kärlekens fullbordan som hon längtade efter och till gottgörese för allt vad hon
behövde.
Själen gör alltså rätt i att bli djärv och att utan
fruktan säga:
MÅ ÅSYNEN AV DIN SKÖNHET DÖDA MIG.
Eftersom hon vet att i samma ögonblick hon såg den, skulle hon bli hänryckt av själva skönheten
och bsorberad i den, förvandlad till den, och hon skulle vara lika vacker som själva skönheten,
uppfylld och rik som den.
Ty beträffande detta säger David att "de frommas död är dyrbar i Herrens ögon" ( Ps. 116:15).
----- vilket den inte skulle vara om de inte hade del
i hans upphöjda egenskaper, eftersom inför Gud finns det ingenting dyrbart annat än det som han är i sig själv.
Därför fruktar själen inte heller att dö när hon älskar, tvärtom, hon önskar det.
Men syndaren fruktar alltid att dö, ty han anar
att döden skall ta ifrån honom allt hans goda och orsaka honom allt ont.
Ty som David säger, "syndarnas död är fruktansvärd" ( Ps. 34:22 ), och den Vise säger att
"tanken på döden är bitter för den som lever i ro bland sina ägodelar" ( Syrak 41:1 ), eftersom
de älskar detta lvet mycket och föga det
tillkommande livet, så fruktar de döden högeligen.
Men den själ som älskar Gud lever mer i det tillkommande livet än i detta livet, ty själen lever mer där hon älskar än där hon vistas, och därför
fäster hon föga vikt vid detta timliga livet;
det är därför hon säger:
DEN SOM ÄR SJUK AV KÄRLEK
KAN INTE BOTAS, DU DET DET,
ANNAT ÄN GENOM NÄRVARON AV DEN
ÄLSKADES ANSIKTE.
10. Orsaken till att sjukdom av kärlek inte kan botas annat än med närvaron av den älskdes ansikte, är den, att liksom sjukdom av kärlek är olik andra sjukdomar, så är också dess botemedel olikt deras.
Ty enligt filosofins princip botas ju vid andra sjukdomar motsatser med motsatser; men kärleken
botas bara med sådant som översstämmer med kärleken.
Skälet är att kärleken till Gud är själens hälsa.
Och därför, när hon inte har fulkomlig kärlek har hon ingen fullkomlig hälsa.
Så att den själ som inte äger någon grad alls av kärlek, hon är död; men om hon har någon grad av kärlek till Gud, hur liten den än må vara, så är hon
levande, även om hon är mycket klen och svag,
därför att hon har så litet kärlek.
Men ju mer hon växer i kärlek, desto mer häls får hon; och när hon uppnår en fullkomlig kärlek,
så kommer hennes hälsa att vara fullkomlig.
11. Det är att märka att kärleken aldrig kommer att bli fullkomlig, förrän de älskande blir till den grad lika varandra, att de förvandlas till varandra, och först då är kärleken helt och hållet sund.
Och eftersom själen här inom sig varseblir ett slags utkast av kärlek, som är sjukdomen som hon
talar om här, och längtar efter att detta utkast skall
fulländas och göras helt överenstämmande med
det ansikte som det ännu bara är ett utkast till
--------- det är hennes Brudgum, Ordet,
Guds Son, vilken, som den helige Paulus säger
"är hans härlighets återsken och hans väsens ansikte" ( Hebr. 1:3 ) ------- och eftersom
detta ansikte är det som själen här menar,
i vilket hon önskar att förvandlas av kärlek, därför säger hon:
DEN SOM ÄR SJUK AV KÄRLEK
KAN INTE BOTAS, DU VET DET,
ANNAT ÄN GENOM NÄRVARON AV DEN
ÄLSKADES ANSIKTE.
12. Den ofullkomliga kärleken kallas med rätta
sjukdom, ty liksom den sjukee är för kraftlös
att utföra något, så är också den själ som är svag i kärlek för kraftlös för att utföra heroiska dygder.
13. Här kan man också förstå, att när någon inom
sig känner sjukdom av kärlek, det vill säga någon
brist på kärlek, så är det ett tecken på att hon dock har litet kärlek, ty tack vare det han har, kan han se det som fattas honom.
Men när någon inte känner det, så är det ett tecken på att han inte har någon kärlek alls, eller också på
att han är fullkomlig i kärlek.
14. Alltså,, själen som märker att hon med en så stark lidelse löper emot Gud, liksom en sten faller fortare ju mer den närmar sig sitt centrum,
och som också känner sig som vaxet som har börjat ta emot trycket av sigillet, men ännu
inte lyckats ta emot prägeln helt och hållet;
och som dessutom känner att hon är som ett först utkast och och en skiss och ropar till honom
som har gjort denna skiss att han skall fullborda
och fullkomna sitt verk; själen som här har en så upplyst tro att den låter henne se en del mycket klara gudomliga framställningar av Guds höghet;
denna själ vet inte vart hon skall ta vägen,
annat än att vända sig till tron själv, såsom till
den som innesluter och döljer inom sig hennes
Älskades ansikte och skönhet, denne Älskade som ger henne de nämnda skisserna
och utkasten och kärlekspanterna; och hon talar till honom och säger följande strof:
ANDLIG SÅNG. TIONDE STROFEN.
UTSLÄCK MINA VEDERMÖDOR
TY INGEN ÄR ISTÅND ATT SKINGRA DEM.
MEN LÅT MINA ÖGON FÅ SE DIG
EFTERSOM DU ÄR DERAS LJUS,
DET ÄR BARA FÖR DIG SOM JAG VILL
ANVÄNDA DEM.
FÖRKLARING.
1. Själen fortsätter alltså i denna strof att be sin
Älskade att han äntligen skall göra slut på hennes
ångest och hennes sorger.
Han är för övrigt den ende som har makt att göra det; må han alltså göra så att hennes själs ögon äntligen skall kunna skåda honom.
Ty han ensam är i själva verket hennes ögons ljus;
och hon vill använda dem bara för honom.
Därför ber hon:
UTSLÄCK MINA VEDERMÖDOR.
2. Kärleksbegäret har den egenskapen som sagt, att varje handling och varje ord som inte
står i överensstämmelse med det om viljan älskar, vållar själen möda, besvär, tråkighet och oro,
eftersom hon inte ser uppfyllandet av sina önskningar.
Men alla dessa bekymmer, alla dessa besvärligheter som får henne att känna sin önskan att se Gud,
dem kallar hon VEDERMÖDOR, och ingenting
skulle kunna skingra dem annat än ägandet av den Älskade.
Därför besvär hon honom att utsläcka dem med sin närvaro, att ge dem den vederkvickelse som det friska vattnet ger åt den som är överväldigad av hetta.
Hon använder alltså ordet UTSLÄCKA för att förklara vad denna kärlekseld låter henne genomlida.
TY INGEN ÄR ISTÅND ATT SKINGRA DEM.
3. För att mer röra den Älskade och förmå honom
att bönhöra henne, framvisar själen för honom det faktum att han ensam är i stånd att tillfredsställa
henne och besvär honom att utsläcka alla hennes
verdermödor.
Men låt oss lägga märke till att Gud är mycket nära att trösta själen och att avhjälpa hennes sorger
och besvärligheter, när hon inte har och inte vill
få varken tillfredsställelse eller tröst utanför honom.
Och för den själ som inte har någonting som förströr henne utanför Gud kan det därför inte dröja
längre förrän hon får besök av den Älskade:
MEN LÅT MINA ÖGON FÅ SE DIG.
4. Det vill säga låt mig få se dig ansikte mot ansikte med min själs ögon.
EFTERSOM DU ÄR DERAS LJUS.
5. Vi vet att Gud är det övernaturliga ljuset för själens ögon.
Utan detta ljus är hon i mörker.
Men hennes kärlek leder henne att kalla honom sina ögons ljus, såsom de älskande gör som kallar dem de älskar så för att visa dem sin kärlek.
Själen tycks alltså i de två föregående verserna säga: Eftersom mina ögon av naturen och av kärleken inte har annat ljus än dig, nåväl!
LÅT DÅ MINA ÖGON FÅ SE DIG; ty du är ju på
alla vis deras ljus.
Det är detta ljus som David menar, när han jämrar sig över att det berövats honom:
"Mina ögons l jus, också det är borta" ( Ps. 38:11 ).
DET ÄR BARA FÖR DIG SOM JAG VILL ANVÄNDA DEM.
6. I den föregående versen har själen låtit oss förstå hur hennes ögon befann dig i mörker, eftersom de inte såg den Älskade, ty han ensam är deras ljus.
Därigenom förmådde hon honom att ge henne detta härlighetens ljus.
I denna vers vill hon göra det till en förpliktelse
för honom, när hion säger att det bara är för honom
som hon vill använda dem.
Ty om det egentligen är rätt att själen skall berövas
detta gudomliga ljus när hon kastar sin egen viljas blick på någonting utanför Gud, och att hon skall
berövas det i den mån hon ställer upp hinder
för det, då är det också riktigt att hennes förtjänstfulla handling skall belönas när hon sluter sina ögon för allt skapat, för allt skapat, för att öppna dem endast för Gud.
ANDLIG SÅNG. NIONDE STROFEN.
VARFÖR HAR DU DÅ SÅRAT
DETTA HJÄRTA, OCH HAR INTE LÄKT DET IGEN?
EFTERSOM DU HAR RÖVAT BORT DET FRÅN MIG,
VARFÖR LÄMNAR DU DET DÅ SÅHÄR?
OCH BORTFÖR INTE ROVET SOM DU HAR RÖVAT?
FÖRKLARING.
1. I denna strof riktar sig själen på nytt till
den Älskade och klagar över den smärta hon erfar
Hennes kärlek är otålig.
Hon visat att den inte tål något uppskov och inte
unnar sin sorg någon vila; hon anstränger sig på all asätt att visa sin ångest och oro, tills hon finner
ett botemedel för den.
Hon finner sig sårad och ensam.
Hennes enda utväg är att ta sin tillflykt till
sin Älskade, som har åstadkommit det sår som bär.
Eftersom han har gett hennes hjärta detta kärlekssår genom att uppenbara något av vad han är, säger hon till honom, varför botar han det då
inte genom att tilkännage sin närvaro för henne?
Och eftersom hanhar rövat bort detta hjärta,
upptänt det med kärlek till sig och har tagit det i sin ägo, varför han har avhänt sig det och bara lämnat det såhär?
Ty den som älskar är inte längre herre över sitt hjärta, han har gett som gåva till den Älskade.
Varför har den Älskade ännu inte lagt detta hjärta
i sitt eget?
Varför har han inte tillägnat sig det genom
en hel och fullständig kärlekförvandling i härligheten?
Det är detta som själen säger:
VARFÖR HAR DU SÅRAT
DETTA HJÄRTA, OCH HAR INTE LÄKT DET IGEN?
2. Själen klagar inte över att hon sårats, ty ju
mer den älskande själen såras, desto mer tillfredsställd är hon; hon klagar över att den Älskade sedan han sårat hennes hjärta inte har
botat det genom att låta henne få dö.
Dessa kärlekssår är i själva verket så fyllda av ljuvlighet och hänryckning, att om de inte lyckas döda henne så skulle de inte kunna tillfredsställa
henne.
Välbehaget i dem är i själva verket så stort,
att själen skulle vilja dö av dem.
Därför utropar själen:
"Men när du har sårat mitt hjärta, varför har du då
inte botat det"?
Det är som om hon sade:
Men när du nu harsårat detta hjärta så svårt attdu har gjort ett stort hjärtesår i det, varför hardu då inte också botat det, genom att låta det få dö
av kärlek?
Det ärdu som är orsaken till detta hjärtesår,
till detta försmäktande i kärlek; blir du då också
orsaken till att det läkes, genom att låta mig få dö
av kärlek.
På det sättet kommer det hjärta, som sårats så
svårt av sorgen öve din frånvaro, att läkas i glädjen
och härligheten i din ljuva närvaro.
Själen tillägger:
EFTERSOM DU HAR RÖVAT BORT DET FRÅN
MIG, VARFÖR LÄMNAR DU DET DÅ SÅHÄR?
3. Att röva bort, det är inget annat än att ta ifrån
någon ett föremål som tillhör honom och sätta
sig i besittning av det.
Därav denna nya klagan från själen till
den älskade.
Eftersom han har rövat bort hennes hjärta,
säger hon, och undandragit det hennes makt
och ägande, varför har han då sedan lämnat det
kvar såhär, utan att verkligen göra det till sin
egendom och ta det till sig, så som en tjuv gör
som gör sig till herre över bytet och verkligen
bortför det?
4. Om en själ som gripits av kärlek säger man
ju vanligtvis att hennes hjärta har rövats bort,
och att hjärtat har rövats bort från henne av den
hon älskar; det är untanför henne själv och finns
i det älskade föremålet; hon har alltså inte längre
hjärta, för sig själv, utan bara för den hon älskar.
Detta betraktande är av den art att vi lätt kan inse
om en själ älskar Gud eller inte.
Ty om hon älskar honom har hon inte längre hjärta
för sig själv, hon har helt och hållet givit åt Gud;
under det att ju mer hjärtat söker sig själv,
desto mindre tillhör det Gud.
5. Själen kan alltså se att hennes hjärta verkligen
är bortrövat, om hon är helt upptänd av kärlek till
den älskade, eller om hon inte finner glädje i
någonting annat än i honom, såsom den själ
visar som vi talar om.
Skälet till detta är att hjärtat inte kan njuta varken
frid eller vila, om det inte äger sitt föremål.
Men när hjärtat fäster sig vid något föremål, då äger det inte längre sig självt, det äger ingenting;
och om det inte verkligen äger det som det älskar, så kan det inte undgå att lida ända till dess att det äger det, därför att ända till dess är hjärtat
som en tom bägare som väntar på att fyllas,
eller som en hungrande som längtar efter att få
stilla sin hunger, eller som en sjuk som suckar
efter hälsan, eller som en som hänger i luften
och inte finner något stöd för fötterna.
Sådant är tillståndet för ett förälskat hjärta.
Och det är detta som själen av egen erfarenhet
känner när hon säger:
Varför har du lämnat mig såhär, det vill säga i tomhet, hunger, ensamhet, med ett djupet hjärtesår,
sjuk av kärlek och liksom hängande i luften?
OCH VARFÖR BORTFÖR DU INTE ROVET
SOM DU HAR RÖVAT?
6. Det betyder, varför inte fylla tomrummet i detta hjärta, mätta det, hålla det sällskap, läka det,
ge det en stödjepunkt i dig och en fullkomlig vila?
Den förälskade själen kan inte undgå att längta efter lön och vedergällning för sin kärlek.
Är det inte för detta som hon h ar stält sig i den
Älskades tjänst?
Utan detta skulle hon inte ha en riktig kärlek;
denna lön och vedergällning är bara kärleken själv;
själen kan inte önska något annat, om inte möjligen att kunna älska ännu mera, ändå till dess att hon till slut uppnår kärlekens fulländning;
kärlek kan vedergällas med kärlek,
såsom profeten Job förklarade med dessa ord:
"Såsom trälen flämtar efter skugga och såsom en
dagakarl bidar efter slutet på sitt arbete,
så har jag fått till arvedel månader av tomhet och långa nätter av lidande.
Så snart jag har lagt mig, frågar jag:
När får jag då stiga upp? På nytt inväntar jag
aftonen, och sorgerna hålla mig sällskap ända
till skymningstimman" ( Job 7:2-4 ).
Det är så som den själ som är upptänd av kärlek till Gud längtar efter fullbordan och uppfyllelse av sin sin kärlek, för att där finna den fullkomliga vederkvickelsen.
Lik trälen som är uttröttad av sommarhettan,
och som dagakarlen, längtar hon liksom de efter
arbetsdagens slut.
Man bör noga lägga märke till att profeten Job
inte har sagt att dagakarlen längtade efter slutet
på sin möda, utan efter slutet på sitt hela verk,
för att riktigt förklara det som vi talar om:
den själ som älskar längtar inte efter slutet
på sin möda, utan efter slutet på hela sitt verk,
ty hennes verk det är att älska;
hon längtar alltså efter slutet och kronan på verket,
som består i fullkomligheten och uppfyllelsen
av kärleken till Gud.
Så länge som själen inte har nått fram till detta,
befinner hon sig alltjämt i det tillstånd som Job
har skildrat för oss.
Dagar och månader tycks henne tomma;
hennes nätter är långa och mödosamma.
Hela denna framställning gör det klart för oss
att den själ som älskar Gud inte bör önska eller vänta av honom något annat än fullkomning i kärlek.
ANDLIG SÅNG ÅTTONDE STROFEN.
MEN HUR KAN DU HÄRDA UT
O LIV, NÄR DU JU INTE LÄNGRE LEVER
DÄR DITT LIV ÄR?
NÄR DE SYFTAR TILL ATT DÖDA DIG
DE PILAR SOM TRÄFFAR DIG
FRÅN DE KÄNSLOR FÖR DEN ÄLSKADE
SOM DU UNDFÅTT INOM DIG.
FÖRKLARING.
1. Själen ser sig själv dö av kärlek, som hon nyss
har sagt.
Men eftersom hon ännu inte dör och inte kan njuta av kärleken i full frihet, så klagar hon över
långvarigheten av detta liv, som fördröjer den stund när hon skall få njuta av det andliga livet.
Och därför riktar hon isg i denna strof till sitt eget liv och förebrår det för att det orsakar hennes lidanden.
Detta är i själva verket meningen med strofen:
O du liv som min själ lever!
Hur kan du härda ut i detta kroppsliga liv?
Är det för dig inte en död och ett umbärande av detta verkliga liv i Gud, där du lever verkligare än i din kropp, genom ditt väsen, din kärlek, din längtan?
Men när detta inte räckte för att få dig att lämna denna dödens kropp för att njuta och leva ditt liv i din Gud, hur kan du då fortsätta att leva i en så bräcklig kropp?
Är det så att de inte i sig själva är tillräckliga
för att avsluta ditt liv, dessa hjärtesår som du får
av den Älskade, när han tillkännager för dig sin storhet och höghet?
Måste du ha något mera än denna häftga kärlek som han framkallar i dig genom det ljus han ger
dig och de känslor han väcker i dig?
Är det inte beröringar och hjärtesår som ger döden?
MEN HUR KAN DU HÄRDA UT
O LIV, NÄR DU JU INTE LÄNGRE LEVER
DÄR DITT LIV ÄR?
2. Detta utrop låter oss förstå att själen mera lever i det föremål hon älskar än i den kropp
hon bor i.
Ty hon får inte sitt liv från kroppen; det är tvärtom hon som ger kroppen liv; vad henne beträffar, så lever hon i det föremål hon älskar.
Men utöver det liv i kärlek varigenom hon lever i varje älskat föremål, har hon till natur och grund
sitt liv i Gud, liksom alla andra skapade varelser,
såsom den helige Paulus säger oss:
"I honom är det som vi lever och rör oss
och är till" ( Apg. 17:28 ).
Den helige Johannes säger likaså:
"Allt som blivit till var liv i honom" ( Joh. 1:4 ).
Själen ser alltså att hon har har sitt naturliga liv
i Gud genom att vara tilli honom, men att hon
också har sitt andliga liv i honom, på grund av den
kärlek hon har till honom, på grund av den kärlek
hon har till honom.
Därför klagar hon också över att alltjämt behöva leva sitt kroppsliga liv; ty detta liv hindrar henne
från att verkligen leva där hon har sitt sanna liv genom hela sitt väsen och sin kärlek,
som vi har sagt.
Det är därför som hennes klagan är så djup.
Hon förklarar att hon lider av två motsatser:
av sitt naturliga liv i kroppen och sitt andliga liv i Gud; detta är två motsatser, och eftersom själen lever i båda två måste hon med nödvändighet
utstå en svår plåga.
Det andliga livet är för henne i själva verket som
ett slags död, eftersom det motverkar det andliga
livet, där hennes hela väsen, liv och handlingar är
upptända av iver och kärlek.
Och för att bättre förklara plågan i en sådan tillvaro tillägger hon genast:
NÄR DE SYFTAR TILL ATT DÖDA DIG
DE PILAR SOM TRÄFFAT DIG.
3. Här är meningen med dessa ord:
Utöver vad som har sagts:
Hur kan du uthärda i din kropp, när de ändå
i sig själva är tillräckliga för att ta bort ditt liv,
dssa beröringar av kärlek som symboliseras
av pilarna och som den Älskade frambringar i ditt hjärta?
Desa beröringar åstadkommer så stor kunskap om och kärlek till Gud i sjlen och i hjärtat, att man med rätta kan säga att själen verkligen undfår av Gud
som hon talar omi följande versrad:
FRÅN DE KÄNSLOR FÖR DEN ÄLSKADE SOM DU
UNDFÅTT INOM DIG.
4. Det vill säga om hans skönhet, hans storhet,
hans vishet och om alla de fullkomligheter som du upptäcker i honom.
SJUNDE STROFEN.
ALLA DE SOM KOMMER OCH GÅR
BERÄTTAR MIG TUSEN SKÖNA TING OM DIG
OCH BARA SÅRAR MIG ÄNNU MER.
MEN VAD SOM LÄMNAR MIG SOM DÖD
DET ÄR NÅGOT, JAG VET INTE VAD,
SOM DE STAMMAR.
FÖRKLARING.
1. I föregående strof har själen visat att hon va sjuk eller sårad av kärleken till sin Brudgum, till följd av den kunskap om honom som de oskäliga skapade tingen hade gett henne.
I föreliggande strof låter hon förstå att hon har
fått ett kärleksssår, på grund av den högre kunskap
om den Älskade som hon fått av de förnuftiga skapade varelserna som är ädlare än de första,
det vill säga Änglarna och människorna.
Vidare tilllägger hon att hon tynar bort av kärlek genom den underbara oändlighet som dessa varelser avslöjar för henne, fastän de avslöjar den
på ett ofullständigt sätt; hon kallar detta
"något, jag vet inte vad", därför att det är outsägligt, och ändå har det så stor kraft
att själen tynar bort av kärlek.
2. Ur detta kan vi härleda, att den själ som älskar Gud lider på tre olika sätt för sin Älskade, och dessa tre slags lidanden mot svarar de kunskaper som man kan ha om honom.
Det första kallas ett sår; det är det lättaste och det går över fortare än de andra, och detta just
därför att detta sår som kommer från kunskapen härrör från dem som intar en lägre rang.
Vi kallar detta sår också för en "trånad",
och Höga Visans Brud säger följade om det:
"Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, om ni
finner min vän, så säg honom att jag är sjuk av
kärlek" ( Höga V. 5:8 ).
Med Jerusalems döttrar menar hon de skapade varelserna.
Det andra lidandet kallas ett hjärtesår; det går djupare in i själen än ett vanligt sår, och det är också långvarigare.
Det är ett vanligt sår som har försvårats
och förvandlats till ett hjärtesår, varvid själen
känner att hon verkligen är sårad av kärlek.
Detta hjärtesår kommer av den kunskap som hon får av Ordets människoblivande och trons mysterier, ty dessa är Guds största verk: i sig
innesluter de mera av Guds kärlek än vad som finns
i det övriga skapade.
Det är därför som de har den verkanatt de skapar en mera brinnande kärlek i själen; och om den första
kärleken var som ett lätt sår, så kan den andra
jämföras med ett hjärtsår som är långvarigt.
Det är om detta hjärtesår som Brudgummen
i Höga Visan talar, när han till själen säger:
"Du har sårat mitt hjärta, du min syster, du har sårat mitt hjärta med en enda blick, med ett enda hårstrå på din hals" ( Höga V 4:9 ).
Blicken betyder här tron på Brudgummens människoblivande, och hårstrået betyder kärleken
till detta mysterium.
4. Det tredje slaget av kärlekslidande liknar döden.
Själen tycks ha ett förgiftat sår som angriper henne helt och hållet.
Hennes liv är som ett slags död, ända till dess
att kärleken dödar henne helt och hållet,
förvandlar henne till kärlek och kommer henne
att leva ett liv av kärlek.
Denna död av kärlek kommer av att själen har blivit träffad av en mycket djup kunskap om Gudomen.
Detta är NÅGOT; JAG VET INTE VAD, som det talas om i denna strof och som de förnuftiga skapade
varelserna stammar fram.
Denna beröring är inte särskilt intensiv och inte heller beständig, ty i så fall skulle själen skiljas från kroppen; utan den går förbi, och sålunda dör själen ständigt av kärlek, och dör än mer därför
att hon inte upphör att dö av kärlek.
Det är denna kärlek, kallad "otålig kärlek",
som det talas om i Första Mosebok.
Ty Rakel hade en sådan längtan efter att få
ett barn att hon sade till Jakob:
"Skaffa mig barn, eljest dör jag" ( 1 Mos. 30:1 ).
Och profeten Job å sin sida sade:
"Vem skall låta mig uppleva att han som har
börjat att krossa mig, själv skall fullfölja sitt verk"
( Job 6:9 ).
5. Själen säger i denn astrof alltså at de förnuftiga skapade varelserna orsakar henne två kärlekslidande: hjärtesåret och döden; hjärtesåret, när de berättar för henne om de tusen välsignelser som den Älskade så frikostigt har utdelat i de Guds vishets mysterier som tron avslöjar, och döden,
när DE HÅLLER PÅ OCH STAMMAR.
Med detta menas känslan och knskapen om Gudomen, som ibland uppenbaras för henne när hon
hör talas om Gud.
Alltså säger hon:
ALLA DE SOM KOMMER OCH GÅR.
6. De oförnuftiga skapades varelserna är som vi sagt de som kommer och går; det är Änglarnas
och människorna; ty det är endast de bland alla
skapade varelser som ägnar sig åt Gud och förstår
något av hans fullkomligheter; på spanska
hardetta ord VAGAN samma betydelse som det
latinska VACANT.
Man vill alltså ange alla dem som ägnar sig åt Gud, och det är just detta som Änglarna i himmelen gör,
som kontemplerar honom ochnjuter av hans salighet, och som människorna på jorden gör
när de älskar honom och längtar efter att få
förenas med honom.
Tack vare dessa förnuftiga skapade varelser känner själen Gud på ett djuare sätt.
De visar henne, att deras härlighet står högt
över de andra skapade tingens, eller också ger
de henne undervisning om Gud; och dessa kunspaer ges inom henne genom hemliga ingivelser,
under Änglarnas påverkan, eller utifrån, genom
förmedling av den Heliga Skrifts sanningar.
Själen tillägger:
DE BERÄTTAR MIG TUSEN SKÖNA TING OM DIG.
7. Detta betyder attde låter mig lära de underbara
verkningarna av din nåd och ditt förbarmande i
människoblivandet och i trons sanningar som
de talar med mig; de blottar ständigt nya;
och ju mer de talar därom, desto mer nya välsignelser kommer de at uppväcka i dig.
DE BARA SÅRAR MIG ÄNNU MER.
8. Ty när änglarna ger mig ingivelser om dig,
och människorna undervisning, så gör de allesamman inget annat än bara ökar min kärlek
till dig; och sålunda sårar de mig ännu mera i min kärlek till dig.
MEN VAD SOM LÄMNAR MIG SOM DÖD,
DET ÄR NÅGOT, JAG VAT INTE VAD,
SOM DE STAMMAR.
9. Meningen är denna: Förutom de kärlekssår som dessa varelser tillfogar mig genom de tusen välsignelser från dig som de berättar om, finns det ytterligare NÅGOT, JAG VET INTE VAD som är
sådant att det inte har nämnt det; det är ett sublimt
spår av Guds förbigång som uppenbarar sig för själen och som återstår att avslöja helt och hållet;
det är en djup kunskap om Gud och den kan
inte uttryckas; det är därför som den kallas
NÅGOT, JAG VET INTE VAD.
Om å ena sidan det som jag förstår ger mig sår
och hjärtesår, så är å andra sidan det som jag förstår men som likväl inger mig de högsta känslor för mig detsamma som en död.
De själar som redan har gått litet framåt mottar ibland denna ynnest.
Gud ger dem ibland nåden att i det som de uppfattar, ser eller förstår, och ibland utan detta,
uppdaga en hög kunskap om Gud, där han låter dem fatta och känna djupet och storheten i hans väsen.
Men dessa själar ser samtidigt klart, att det återstår dem allt att fatta om Gud.
Att få uppleva denna kunskap om en så oändlig Gudom vilkens gränser man inte kan nå, detta är i sig självt en ytterst upphöjd kunskap.
Ett av de mest utsökta ynnestbevis som Gud på ett övergående sätt beviljar en själ består i att ge henne en så klar blick på, och en så djup känsla
av Gud, att hon helt uppenbart förstår omöjligheten
för henne att lära känna honom i hans helhet.
Denna förnimmelse har en viss likhet med den som de saliga har i himlen.
Där är det så, att de utvalda som känner Gud mera, också är de som bäst förstår att det återstår
dem en oändlighet att fatta, liksom å andra sdan de som känner honom mindre också är de som,
genom att de förstår mindre, inte tycks ha
någon klar blick för vad som återstår för dem
att lära känna.
10. Denna ynnerst kan inte riktigt förstås annat än av den som känner till den av erfarenhet.
Vad den erfarna själen beträffar, är hon säker på
att hon inte förstår detta som hon dock har en
så djup känsla av, och därför kallar hon det
NÅGOT, JAG VET INTE VAD.
Ty liksom hon inte förstår det, så kan hon inte heller uttrycka det, fastän hon som vi har sagt, har känslan av det.
Och det är som hon tillägger att varelserna stammar, eftersom de inte lyckas ge henne
någon klar kunskap om det de säger;
detta är ju just att stamma, så som barn gör,
som inte förstår att yttrycka sig eller göra begripligt
vad de skulle vilja säga.
11. Vidare nårvissa kunskaper om de andra varelserna in i själen; de liknar dem som vi just har talat om, fastän de inte alltid är så upphöjda.
När Gud berikar själen med dem, ger han henne insikt och avslöjar den andliga meningen med dem.
Dessa varelser tycks också ge henne vissa kunskaper om Gud som de inte lyckas göra fattbara.
Men kunde säga att de står i begrepp att förklara dem, men de lyckas inte; och därför
är det NÅGOT; JAG VET INTE VAD som de stammar
fram. Själen fortsätter alltså sin klagan, och hon
riktar sig till sig själv i följande strof och säger:
SJÄTTE STROFEN.
O VEM SKALL KUNNA BOTA MIG!
FULLFÖLJ DETTA OCH GE DIG ÅT MIG
I ALL SANNING.
SÄND MIG INTE LÄNGRE
HÄDANEFTER BUDBÄRARE
SOM INTE KAN SVARA PÅ DET SOM JAG VILL.
FÖRKLARING.
1. De skapade tingen har givit själen en viss kunskap om hennes Älskade; det har visat henne att de inom sig bär spår av hans skönhet och hans
härlighet; själen har sålunda sett sin kärlek till
honom växa till; därigenom har också smärtan över hans frånvaro ökats.
Ju mer själen lär känna Gud, ju mera längtar hon efter at få se honom.
Då hon fastställer att ingenting kan bota hennes smärta utom åsynen och närvaron av den Älskade, så vill hon inte hå något annat botemedel.
Och det är därför som hon i denna strof ber om nåden att få se och äga honom.
Hon förklarar att hon hädanefter ej vill ta emot dessa andra kunskaper som han skulle kunna ge
henne eller de meddelanden som han skulle kunna
sända henne;
ty allt sådant skulle ändå inte kunna uppfylla hennes önskningar och inte heller hennes kärlek.
Hennes kärlek kan inte tillfredsställas annat än genom hans åsyn och hans närvaro;
måtte han nu äntligen värdigas ge sig i sanning i kärlekens hela fullkomlighet.
O VEM SKALL KUNNA BOTA HENNE!
2. Det vill säga: Alla världens ljuvligheter, alla
sinnenas tillfredsställelser, alla andens fröjder
och hänryckningar, nej, ingenting kan bota mig,
ingenting kan tillfredsställa mig.
Och eftersom det är så,
FULLFÖLJ DETTA OCH GE DIG ÅT MIG
I ALL SANNING,
säger hon alltså.
3. Härvid måste man lägga märke till, att varje
själ som i sanning älskar, inte kan eller inte vill
finna tillfredsställelse eller ro förrän hon i sanning
får äga Gud.
Ty det är inte bara utan som vi sagt ökar de i stället hennes hunger och begär efter att å skåda honom såsom han är.
Varje besök som hon får av den Älskade, antingen det är kunskap, känsla eller något annat han
meddelar, och dessa besök är såsom budbärare
som på avstånd ger henne insikt vem han är, ökar och väcker hennes begär än mer, liksom smulor gör när man lider svår hunger.
Eftersom hon lider av att behöva nöja sig med så föga, säger hon alltså:
Fullfölj detta att ge dig åt mig i all sanning.
4. I själva verket är det så, att vad man i detta livet kan veta om Gud är, hur upphöjt den ej må vara,
ändå inte den perfekta kunskapen, utan en delkunskap och mycket långt borta från verkligheten.
Att känna Gud i hans Väsen är den enda sanna kunskapen; detta är den kunskap som den själ begär som inte kan nöja sig med de andra
slagen av meddelanden.
Och det är därför som hon genast tillägger:
SÄND MIG INTE LÄNGRE
HÄDANEFTER BUDBÄRARE.
5. Hon tycks säga: Jag vill hädanefter inte känna dig så ofullkomligt. Sänd mig inte längre budbärare som ger mig kunskaper om dig och känslor, som är så långt borta från vad du är och så främmande för det som jag önskar av dig.
Ty du vet ju, o min Brudgum, budbärarba bar aökar smärtan hos den själ som suckar efter din närvaro.
Å ena sidan öppnar de på nytt kärlekssåret genom
de underrättelser de medför, och å andra sidan ger beviset på att din ankomst dröjer.
Från och med idag ber jag dig alltså att inte längre sända mig dessa kunskaper som är så fjärran från vad du är.
Att jag ända fram till idag har kunnat nöja sig med dem, der beror på att jag kände dig så litet och älskade dig så litet; men den kärlek jag nu hyser
för dig är så intensiv, att jag inte kan nöja mig
med dessa budbärare.
Fullfölj därför detta och ge dig åt mig.
Eller för att överföra hennes bönfallan till
ett klarare språk:
O Herre, min Brudgum, du ger dig åt mig i fragment. Fullfölj nu detta och ge dig hel
och hållen åt mig.
Vad du visar mig liksom genom små springor, visa mig, det i fullt dagsljus,
Vad du meddelar mig genom mellanhänder,
liksom på lek, ge mig det nu genom att själv meddela dig åt mig.
Vid dina besök känns det ibland som du just
skall ge mig lyckan att får äga dig, men när min själ
går in i sig själv för att njuta dig finner hon
sig tom, ty du har dragit dig undan; är inte detta
att skämta?
Utlämna dig alltså i sanning åt mig.
Ge dig hel och hållen till min själ hel och hållen,
så att hela min själ kan äga dig helt.
Men sänd mig hädanefter inte mera budbärare
SOM INTE KAN SVARA PÅ DET SOM JAG VILL.
6. Med andra ord: Jag vill ha dig hel och hållen;
men dessa budbärare kan inte sägamig allt,
och de kan inte säga dig allt, ty ingenting på jorden
eller himlen kan ge själen den kunskap om dig
som hon önskar; så de kan inte svara på det som jag vill.
Följaktligen, träd i deras ställe, bli själv
budbäraren och budskapet.
FEMTE STROFEN.
DET VAR UTDELANDE TUSEN VÄLSIGNELSER
SOM HAN I HAST GICK FÖRBI DESSA SKOGSDUNGAR.
GENOM ATT BETRAKTA DEM
OCH ENDAST GENOM SIN GESTALT
KLÄDDE HAN DEM SKÖNHET.
FÖRKLARING.
1. Denna strof ger de skapade tingens svar till själens fråga.
Detta svar är, som Augustinus i sitt citat säger,
det vittnesbörd som skapelsen ger om Guds storhet
och härlighet till den själ som betraktar den och frågar den.
I huvudsak innehåller strofen detta:
Gud har skapat allting med största lätthet och på ett ögonblick.
Han har nedlagt i tingen spår av vad han själv
är, ty han har inte bara skapat dem ur intet,
utan han har dessutom begåvat dem med otaliga
välsignelser och utmärkande egenskaper, han har
ökat deras skönhet genom beundransvärda
rangordning och en inbördes harmoni som
aldrig rasar samman.
Alla ting kommer ur Visheten; men den har han
skapat dem; och hans Vishet, det är det Eviga Ordet, hans Enfödde Son.
Därför säger också själen:
UTDELANDE TUSEN VÄLSIGNELSER.
2. Dessa TUSEN VÄLSIGENELSER som han utdelade betecknar den otaliga mängden av skapade varelser; själen nämner det höga talet tusen för att ge en ide om den mängd av varelser som hon kallar VÄLSIGNELSER; och hon ger dem detta namn på grund av den mångfaldiga skönhet varmed den
Älskade har begåvat var och en av dessa
varelser, när han uppfyllde hela universum med dem.
HAN GICK I HAST FÖRBI DESSA SKOGSDUNGAR.
3. ATT GÅ FÖRBI SKOGSDUNGARNA, det är att skapa elementen; själen förkunnar att den Älskade gick igenom em utdelande tusen välsignelser:
han prydde dessa element med alla så vackra
varelser; dessutom utdelade han tusen välsignelser
till dem och gav dem alla krafter att kunna medverka till sin fortplantning och sitt bevarande.
Hon säger att han GICK FÖRBI, ty alla de skapade varelserna är som ett fotspår av Guds förbigång,
där man skymtar hans storhet, hans makt, hans vishet och andra gudomliga egenskaper.
Han gick förbi i hast, ty de skapade varelserna är Guds ringaste verk; han har skapat dem liksom i förbigående:
ty de stora verken, de verk där han visar sig mera och åt vilka han har ägnat mera uppmärksamhet, det är Ordets människoblivande och den kristna trons mysterier; om man jämför dem har alla
andra verk skapats liksom i förbigående
och i hast.
GENOM ATT BETRAKTA DEM
OCH ENDAST GENOM SIN GESTALT
KLÄDDE HAN DEM MED SKÖNHET.
4. Den helige Paulus säger oss att Guds Son
är "hans härlighets återsken och hans väsena avbild" ( Heb. 1:3 ).
Men här måste vi lägga märke till att det bara är genom sin Sons gestalt som Gud har betraktat allt skapat, och att detta räckte för att ge dem den naturliga existensen och för att meddela dem en
mängd nåd och naturliga gåvor; han gjorde dem
färdiga och fulländade, enligt dessa ord i
Första Moseboken:
"Gud såg på allt som han hade gjort, och allt var
mycket gott" ( 1 Mos. 1:31 ).
Att se det allt vara mycket gott, detvar att skapa det alltsammans mycket gott i Ordet, hans Son.
Han inte bara gav dem existensen och de naturliga gåvorna genom att betrakta dem, som vi har sagt,
utan genom sin Sons gestalt klädde handem dessutom i stor skönhet, därmed att han g av dem deras övernaturliga existens.
Detta förverkligades när hans Son blev människa, och så upphöjes människan till en gudomlig skönhet och följaktligen allt skapat i henne, eftersom han förenade sig med naturen hos allt skapat när han
gjorde sig till människa.
Det är därför som denne samme Guds Son har sagt:
"När jag har blivit upphöjd från jorden, skall
jag draga alla tillmig" ( Joh. 12:32 ).
Genom den upphöjelse som Guds Sons människoblivande innebär och genom hans ärorika uppståndelse i köttet, har Fadern sålunda inte bara
förskönat det skapade delvis, utan vi kan påstå att
han har låtit det fullständigt klädas i skönhet och värdighet.
5. Det finns emellertid ännu mera, och för att tala
i överensstämmelse med kontemplationens
tillstånd, måste man veta att i det levande ljuset
från kontemplationen och från de kunskaper om det skapade som flyter fram ur kontemplationen,
vet själen att det skapade har begåvats med ett sådant överflöd av nåd, kraft och skönhet,
att alla dessa skapade ting tycks henne stråla i en underbar naturlig skönhet, som härrör
från den oändliga övernaturliga skönheten hos
Guds gestalt, vars blick kläder världen
och himlarna i ljuvlighet och glädje.
I samma mening säger David till Herren att han bara hade behövt öppna handen och:
"han har uppfyllt alla varelser med välsignelse"
( Ps. 145:16 ).
Sårad av kärlek genom detta spår av den Älskades
skönhet som själen har upptäckt i detskapade,
upptändes hon av önskan att få skåda denna osynliga skönhet och sjunger följande strof: