Direktlänk till inlägg 23 juni 2016

ANDLG SÅNG. FJORTONDE OCH FEMTONDE STROFEN. Del. 3.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 23 juni 2016 21:24

ANDLIG SÅNG.


FJORTONDE OCH FEMTIONDE STROFEN.


DEL. 3.


19.  Han tillägger vidare, att med rysnng fyllde den alla ben i hans kropp, vilket betyder at de skakade

och tycktes gå ur led; därmed beskriver han den plågsamma "försträckningen" av lederna som man

då erfar, som vi har sagt.


Det är detta som Daniel alldeles utmärkt skildrar, när han vid åsynen av Ängeln utropar:

"Herre, vid din åsyn har lederna i min kropp gått

isär"  ( Dan. 10:16 ).


Elifas fortsätter genast och säger:

"Då anden for fram förbi mitt ansikte", det vill säga

då han förde min ande untanför dess naturliga

           gränser och vägar för att försätta den i den

hänryckning vi talat om, "då förskrumpnade skinnet

på min kropp ihop", han förklarar för oss det som

          vi har sagt om kroppen, nämligen att i denna

extas blir den stel och skrumpar som om

den vore död.


20.   Han säger vidare:  "Och någon trädde inför mina ögon, en skepnad vars ansikte jag icke skönjde".

Men den som trädde fram, det vat Gud själv som gav sig tillkänna på det sätt vi har talat om.


Han säger att han inte kunde se hans ansikte, för att förklara att i denna upplysning eller vision

         kan man inte, fastän den är mycket hög,

uppfatta elle rse Guds ansikte och inte heller

hans väsen.


Men han säger att denna skepnad stod inför hans ögon, därför att som vi sagt denna kunskap om

       ett hemligt ord var mycket djup liksom Guds skepnad och ansikte; menm de tvar ändå inte anblicken av Guds väsen.


21.  Till sist slutar han med dessa ord:

"Och jag hörde en susning och en röst": därmed menas detta sus av milda smeksamma vindar,

det vill säga den Älskade, som själen här talat om.


Likväl får man inte tro att dessa besök alltid åstadkommer fruktan och naturlig svaghet.


Som redan har sagt så händer detta dem som börjat inträda i upplysningens och fullkomlighetens

     tillstånd, och just i detta slag av förbindelse med

Gud, ty i andra förflyter det hela me dstor ljuvlighet.

       Låt oss nu förklara:


           SOM DEN STILLA NATTEN.


22.  Under den andliga sömn som själen njuter i sin Älskades famn, äger hon och upplever fullständigt vilan,  lugnet och stillheten i en ostrd natt.


Samtidigt mottar hon i Gud en ofantligt djup och dunkel gudomlig kunskap, vilket kommer henne

att säga: min Älskade är som en en stilla natt.


        DÅ GRYNINGEN BÖRJAR STIGA.


23.   Denna stilla natt, säges det, är inte längre som den dunkla natten, utan som natten är vid den timma då den redan närmar sig morgonens gryning.


Ty denna vila och stillhet i Gud är inte längre helt mörka för själen så som den dunkla natten;

         det är en vil aoch en frid i det gudomliga ljuset, i en ny kunskap om Gud; anden njuter den

ljuvligaste frid, därför att den är upplyftad in i det gudomliga ljuset.


Det är med all rätt som anden kallar detta gudomliga ljus för den stigande gryningen eller den annalkande dagen.


På samma sätt som morgonens annalkande ljus

jagar bort nattens mörker och kungör dagens ljus,

         så är också den ande som njuter av vilan

och friden i Gud upplyftad ur den naturliga kunskapens mörker till den övernaturliga gudskunskapens morgonljus.


Och denna kunskap, det har vi redan sagt, den är ändå ingalunda den klara kunskapen om Gud,

      den är bara en dunkel ingalunda den klara

kunskapen om Gud, den är bara en dunkel om

         honom; den liknar den del av natten som man kallar morgongryningen; det är inte längre natt,

men det är ännu inte heller dag; det är

någonting som står mellan dessa båda.


Så står det till med själen i den ensamhet och den vila som hon finner i Gud; hon njuter inte hela den

      gudomliga klarheten, men hon har i alla fall en

viss delaktighet i den.


24.  I denna vila finner sig förståndet upplyftat, på ett egendomligt och helt okänt sätt, över alla naturliga sätt att förstå, till det gudomliga ljuset.


Det liknar den som just vaknar ur en djup sömn

och plötsligt öppnar ögonen mot ett ljus som han inte väntade.


Sådan är enligt min åsikt den kunskap som David ville ge oss när han sade:

"Jag får ingen sömn, och jag har blivit lik en ensam fågel på taket"    ( Ps. 102:8 ).


Med andra ord:  Jag har öppnat mitt förstånds ögon,

och jag funnit mig så ovanför all anaturliga       uppfattningar, jag är ensam och utan dem,

liksom på ett tak, ovanför alla jordiska ting.


Han säger sig vara lik en ensam fågel, därför att

i den kontemplation vi talat om, där har anden de fem egenskaper som man finner hos den fågeln.


För det första så söker denna fågel vanligen upp

en högt belägen plats; likadant gör anden som

      är i detta tillstånd; den stiger upp till den högsta kontemplation.


För det andra, fågeln vänder alltid näbben åt det

håll varifrån vinden blåser; samma sak gör anden:

          den har alltid sina känslors näbb åt det håll

varifrån kärlekens ande kommer, som är Gud.


För det tredje, fågeln är oftast ensam, den tycker inte om att se andra fåglar närma sig, i så fall

          ger den sig själv genast iväg; på samma sätt är det för den ande som har den kontemplation vi   tala om, den lever i ensamhet beträffande alla

jordiska ting, den är helt frigjord från dem:  

            och den älskar bara sin ensamhet i Gud. 


För det fjärde, fågeln sjunger så vackert; det gör också anden i detta tillstånd; de lovsånger

       den uppstämmer till Gud andas den vackraste

kärlek; de är underbara för anden själv,

och dyrbara för Gud.


För det femte, fågeln har ingen bestämd färg;

samma sak är det med den fullkomliga anden

            i denna hänryckning; den är inte bara helt i  avsaknad av den färg som sinnlig känsla

och egenkärlek ger; den gör inte ens några

särskilda betraktelser över höga eller låga ting,

         och den skulle inte kunna säga något som

helst om dessa, ty som vi har sagt, det som har

      tagit andne i besittning är den avgrundsdjupa

kunskapen om Gud.


               SOM DEN TYSTA MUSIKEN.


25.   När själen val har gått in i stillheten

och tystnaden i den natt vi talar om, såväl som

i denna kunskap om det gudomliga ljuset,

            då upptäcker hon äntligen de underbara överensstämmelser och anordningar som gjorts

                av den oändliga Visheten, vilka strålar i mångfalden av alla hennes skapelser och alla hennes verk.


Alla tillsammans, såväl som vart och ett för sig,

uppenbarar sin likhet med Gud; vart och ett dem

besjunger på sitt sätt vad Gud är i just det verket;

          och därför tycks själen lyssna till en ojämförlig harmoni som övergår alla konserter

och melodier på jorden.


Hon säger att denna musik är tyst, ty det är som vi sagt en stilla lugn kunskap, där man inte hör  någon röst ljuda; och det är därför som själen njuter musikens ljuvlighet och tystnadens frid.


Hennes Älskades, säger hon, är själv denna tysta

musik, ty det är i honom som hon känner

och njuter denna harmoni i den andliga musiken.


Och än mer, hon säger vidare att han är


           SOM DEN HARMONISKA ENSAMHETEN.


26.   Vilket föga skiljer sig från "den tysta musiken",

ty om också sådan musik är tyst för de yttre  

       sinnena och de naturliga själsförmögenheterna,

så är den icke desto mindre en "harmonisk ensamhet" för de andliga själsförmögenheterna.


Ty dessa senare är ensamma och frigjorda från alla naturliga former och kunskaper, och de är därför

         mycket lämpade för att uppfatta den andliga

samstämmighet som starkt tonar och klingar

inom dem för att besjunga Guds storhet i sig själv

        och i sina skapelser.  


Vi har redan sagt att det är detta som den helige Johannes fick se i anden.

Han berättar att han hade hört

"ljudet av en mängd harpospelare som spelade

på sina harpor"  ( Upp. 14:2 ).


Men detta var en andlig konsert eller samstämmighet; det  rör sig alltså ingalunda om

matriella harpor.

Detta var en viss kunskap om de lovsånger som 

        var och en av de saliga, allefter graden av sin härlighet, ständigt låter stiga upp emot Gud.


Detta är alltså som en konsert.

Eftersom var och en äger gåvor som är olika de  

           andras, så sjunger de på olika sätt Skaparens lov; och då alla är förenade i en kärlekens

samstämmighet, så är det som en konsert.


27.  På samma sätt ser själen denna gudomliga

Vishet stråla i alla skapelser av både högre

och lägre ordning; och var och en av dem förkunnar på sitt sätt, enligt de gåvor som han har fått av Gud,

        vad Gud är och prisar hans storhet;

och alla deras röster tillsammans bildar en underbar

konsert, där Guds storhet och visdom

       och allvetande upphöjes.


Det är detta som den Helige Ande säger oss i följande ord i Vishetens bok:

"Herrens Ande uppfyller hela världen, och denna

        värld som innehåller allt som han gjort har

fått en röst"    ( Visheten 1:7 ).


Detta är den harmoniska ensamhet som själen lär känna här; det är det vittnesbörd som alla skapade

varelser genom sig själva ger om Gud.


Men eftersom nu själen inte kan höra denna

harmoniska konsert utan att leva i ensamhet

     och vara frigjord från alla yttre ting, så kallar

hon den en tyst musik, en harmonisk ensamhet.   


Och hennes Älskade, säger hon, är allt detta för henne.

Men den älskade är vidare


         SOM MÅLTIDEN SOM TJUSAR OCH


UPPTÄNDER KÄRLEKEN.


28.   Måltiden framkallar hos dem som älskar varandra vederkvickelse, mättad och kärlek.


Eftersom dessa tre effekter framkallas av den Älskade i denna förbindelse som är så ljuvlig,

så  kallar själen den för måltiden som tjusar

och upptänder kärleken. 


Men nu måste man känna till att i den Heliga Skrift betyder ordet måltid ett skådande av Gud.

  

Ty liksom måltiden betecknar slutet på dagens

arbete och början till nattens vila, så är det

också med denna rofyllda kunskap som förmedlas till själen:

   Den kommer henne att känna att hennes lidanden på något sätt är slut och att hon är i besittning av gåvor och välsignelser som mer än tidigare upptänder kärleken till Gud i henne.


Och därför är det för henne en måltid som tjusar henne, därför att den gör slut på hennes plågor

           och upptänder henne med kärlek,

genom att sätta henne i besittning av allt gott. 






  

  





             


 



 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

ANDLIGA TANKAR.   HJÄLTE-MODIGA TROS-HANDLINGAR VAD        MÄNSKLIGHETEN BEHÖVER BESLUTA SIG FÖR.     ...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL. 16900.   16900.  Den vise  gör livets mörker till livets skönhet och ljuvlighet.   16901.  Ärligheten var finns den där o-ärligheten  härskar?   16902.  Där o-ärligheten härskar var fin...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL. 168.   16800.  O-tystnaden tar dö på tystnaden.   16801.  O-tystaden tar dö på stillheten.   16802.  O-tystnaden tar dö på lugnet.   16803.  Hatets verkliga värde värdelöst likt förbr...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Lördag 4 maj 15:02

JOBS BOK.  34:1-37   ELIHUS TAL.  DEL. 3.   Jobs bok. 34:1.   1.  #Elihu sade:#.   Jobs bok. 34:2.   2.  #Ni visa, hör mina ord, lyssna på mig, ni som har kunskap!#.   Jobs bok. 34:3.   3.  #Örat prövar orden som tungan ...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se