Direktlänk till inlägg 18 juni 2016

ANDLIG SÅNG. FJORTONDE OCH FEMTONDE STROFEN. Del. 1. Min älskade år som bergen.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 18 juni 2016 06:13

FJORTONDE OCH FEMTONDE STROFERNA.


Del.1


MIN ÄLSKADE ÄR SOM BERGEN,


SOM ENSLIGA GRÖNSKANDE DALAR,


SOM FRÄMMANDE ÖAR,


SOM FLODER MED BRUSANDE VATTEN,


SOM SUSET AV MILDA ÖMMA VINDAR.


SOM DEN STILLA NATTEN


DÅ GRYNINGEN BÖRJAR STIGA,


SOM DEN TYSTA MUSIKEN,


SOM DEN HARMONISKA ENSAMHETEN,


SOM MÅLTIDEN SOM TJUSAR OCH


UPPTÄNDER KÄRLEKEN.


1.   Innan vi går in på förklaringen av dessa strofer ch de följande, måste vi, om vi vill förstå dem riktigt, lägga märke  till att den ANDLIGA FLYKT vi har talat om anger ett upphöjt tillstånd, en kärleksförening som Gud upprättar med den själ som sedan lång tid har ägnat sig åt andliga övningar; detta tillstånd kallas ANDLIG TROLOVNING med Ordet, Guds Son.


Första gången om han ger henne denna nåd, låter han henne denna nåd, låter han henne få del av klara insikter i hans Väsen; han smyckar henne med härlighet och majestät; han gör henne vacker med    gåvor och goda egenskaper; och som förnämsta klädnad ger han henne kunskapen om honom själv

        och om hans ära; med ett ord, han smyckar henne som en brud på hennes trolovningsdag.


På denna lyckliga dag viker äntligen de häftiga ångestkänslor och den kärleksklagan som 

hon förut lät höra; hon har blivit berikad med

allt det goda jag här har talat om.


Hon börjar nu leva i ett tillstånd av frid, av njutningar och av en kärlek fylld av ljuvligheter,

så som hon låter förstå i de föreliggande stroferna, 

              där hon inte gör annat än berättar om och besjunger den Älskades härlighet; ty hon känner till den och njuter av den, alltsedan trolovningens

ägde rum.


Inte heller i de följande stroferna talar hon längre om plågor och sorger som tidigare, utan i stället om förbindelserna med den Älskade, och om hur de

båda visar sin kärlek till varandra i ljuv stillhet

och frid; när hon en gång har upphöjts till detta tillstånd har alla hennes plågor slutat.


Låt oss också lägga märke till att i dessa strofer anges de allra högsta nådebevis, som Gud ger åt

en själ i detta tillstånd,.

        Man får emellertid inte tro att alla själar som upphöjts dit får åtnjuta alla de nådebevis som beskrivs i dessa strofer, och inte heller på samma sätt, och inte heller att de i samma grad får del av 

         de kunskaper och de kärlekskänslor som

här meddelas.


Somliga får mera, andra mindre, somliga får det på ett sätt, andra på ett annat; men både de förra

och de senaste kan befinna sig i detta tillstånd

av trolovning.


I vilket fall har här angivits det mest upphöjda

av allt det som deta tillstånd innebär, och på det

sättet finns allt inbegripet.

Nu följer förklaringen av dessa strofer.


FÖRKLARING AV DE TVÅ STROFERNA. 


2.  När själen som en liten duva flög omkring ibland kärlekens olika vinddrag, ovanför de störtfloder av mödor och kärleksångest som hon dittils hade upplevt, så kunde hon inte finna fotfäste någonstans. 


Men vid den sista andliga flykt vi har talat om utsträckte fader Noak medlidsamt sin hjälpande

hand, tog emot henne och placerade henne i sin

kärleks och sitt förbarmandes ark.

      Det var det ögonblick då Brudgummen i den strof vi nyss förklarat sade till henne:

Återvänd, min duva.


3.   Låt oss här lägga märke till att, som den Heliga Skrift berättar ( 1 Mos. 6:14 ff. ), det fanns en mängd

boningar i Noarks ark, för att at hysa de otaliga

djurarterna och de olika sorters föda som behövdes

för deras uppehälle.


Men när nu själen efter sin flykt kommer in i den

gudomliga ark som är Guds famn, så upptäckter

hon inte bara de många boningar, som efter hans

Majestäts tal enligt den helige Johannes ( 14:2 )

finns i hans Faders hus; utan hon ser där och upptäcker också alla slags födoämnen.


Men detta menar hon alla de rika skänker som hon kan få smaka och som med vanliga ord uttryckes i de två sista stroferna.

      Här är det väsentligaste:


4.  I denna gudomliga förening ser själen ochnjuter av ett överflöd av oväderliga rikedomar; hon finner där den vila och tillfredsställelse som hon önskade;

        hon får där höra hemligheter och motta ovanliga insikter och kunskaper om Gud, och detta

är en av de undfägnader som hon mest njuter av.


Hon upplever den fruktansvärda makten och kraften hos Gud, som övergår all annan makt, all annan

kraft.

Hon får smaka den underbara ljuvligheten och de andliga njutningarna.

 

I denna gudomliga förening finner hon verklig vila

och gudomligt ljus.

    I djupa drag njuter hon av Guds vishet,

som strålar i harmonin hos det skapade och i alla

Guds verk.

   

Hon känner sig fylld av allt gott, befriad och bevarad från allt ont.  Men framför allt förstår

och njuter hon av en oskattbar kärlekens vederkvickelse, som stärker henne i kärlek.

     Detta är det väsentliga innehållet i de två

ovan anförda stroferna.


3.  Bruden förklarar här att henes Älskade är allt detta, i sig själv och för henne; det som Gud brukar meddela själen i detta slag av extaser kommer henne att förstå sanningen i detta ord av den helige Franciskus:

"Min Gud och mitt allt!"

      Eftersom nu Gud är allt för själen och allt gott

för henne, kan vi lätt förstå hur han meddelar

sig i dessa upphöjda stunder, om vi nämligen    betänker likheten med godheten hos de skapade tingen i de strofer vi har talat om, och vilkas versrader vi successivt skall förklara.


Man måste inse attt de fulkomligheter som vi kommer att tala om i högsta grad och på ett oändligt sätt befinner sig i Gud; bättre sagt,

      att var och en av dessa storheter är Gud,

att alla tillsammans är en enda Gud, och att  följdaktligen själen när hon förenas med Gud känner

          att alla ting är Gud i ett enda enkelt vara.


Det var detta som denhelige Johannes erfor när han sade:   "Vad som har blivit till, var liv i honom"

( Joh. 1:3, 4 ).


Sålunda bör man när man här talat om vad själen

upplever, inte inbilla sig att rör sig om någon

vision av tingen i  härlighetens ljus eller av de skapade tingen i Gud, utan bara om det faktum att själen i detta tillstånd, där Gud tagit henne i

       besittning, känner att alla ting är Gud för henne.


Man får inte heller tro att själen i de upphöjda kunskaper hon får av Gud skulle såda honom i hans väsen och på ett klart sätt.


Utan det rör sig endast om en kunskap som,

även om den är  rik och levande, dock bara är en skugga av vad Gud egentligen är i sig själv.


Själen känner då det goda om finns i de skapade tingen, så som vi skall förklara i de följande verserna:


    MIN ÄLSKADE ÄR SOM BERGEN.


6.   Bergen är höga, rika, vidsträckta, vackra, behagliga, blommande och doftande.

Min älskade är för mig dessa berg.


         SOM ENSLIGA, GRÖNSKANDE DALAR.


7.  De ensliga dalarna är stilla, angenäma, friska, skuggiga och rika på ljuvliga vattendrag; de många lundarna och fåglarnas en samstämmiga sång

är en tjusning och njutning för sinnena;

ensligheten och tystnaden som råder där är uppfriskande och vilsam.

        Min Älskade är för mig dessa dalar.


         SOM FRÄMMANDE ÖAR.


8.   De främmande öarna är omgivna av havets vågor, och de ligger långt bortom haven och är skilda från varje förbindelse med människorna.


Vad som skapas där är helt olikt mot vad som skapas hos oss, både till utseende och egenskaper,

och det orsakar håpnad och beundran hos dem som ser det. 

Så är det också på grund av alla dessa stora, underbara kunskaper, nya, förvånande och långt borta från vanliga känslor, vilka själen nu ser

i Gud som hon kallar honom främmande öar.


Ty man kallar någon för främmande av två skäl,

antingen för att han dragit sig tillbaka från mängden, eller också för att han står över de andra genom utsöktheten och fullkomligheten i sina

handlingar och verk.


Av båda dessa orsaker ger själen åt Gud epitetet främmande. 

Ty han är inte bara all den sällsynta skönheten hos öar som man aldrig förut sett, utan allting,

hans vägar, hans råd, hans verk är för människan

ovanliga, egendomliga, beundransvärda.


Och inte är det förvånande att Gud är främmande för människorna som aldrig har sett honom,

eftersom han är det till och med för de heliga änglar och själar som får skåda honom.


Ingen av alla dessa har i själva verket någonsin fullständigt kunnat se Gud, se vad han är, och ingen kommer heller att kunna det.


Ända framm till yttersta domens sista dag kommer

de att i honom, i djupet av hans planer, upptäcka

så många nya under i de verk som hans förbarmande och hans rättvisa utför, att dessa

under tyckes dem vara ständigt nya, och att deras

förundran ständigt växer.


Och det är därför som det inte bara är människorna, utann också änglarna, som kan kalla honom FRÄMMANDE ÖAR.

Det är bara för sig själv som han aldrig tycks främmande eller ny.


              SOM FLODER MED BRUSANDE VATTEN.


9.  Floder har tre utmärkande egenskaper.


Den första är att översvämma och begrava all mark som de möter;

      den andra är att fylla alla de fördjupningar

och urholkningar de finner;

      den tredje, det är att åstadkomma ett så starkt dån, att de dominerar och överröstar alla andra ljud.


Och eftersom själen i sin kunskap om Gud njuter av dessa tre egenskaper på ett så underbart sätt, säger hon att hennes Älskade är för henne som floder med brusande vatten.


Beträffande den första egenskapen som hon njuter av är det så, att själen finner sig fullständigt översvämmad av Guds andes störtflod;

den bemäktigar sig henne med en sådan kraft att 

        hon tycker sig översvämmad av all världens floder; hon känner då att alla hennes handlingar

och alla hennes begär är begravna.


Men flodens våldsamhet är ingalunda orsak till

lidande, ty dessa flodet är i själva verket floder avv frid, så som Gud själv låter oss förstå i dessa av Jesaja:

Förstå nu detta, och lägg noga märke till det,

"se jag vill låta frid komma över henne", d.v.s

över själen, 

"såsom en ström, såsom en översvämmande flod av härlighet"  ( Jes. 66:12 ).


När Gud sålunda översvämmar själen liksom med

en flod med brusande vatten, uppfyller han henne

helt och hållet med frid och härlighet.


Den andra egenskapen som själen njuter av innebär att detta gudomliga vatten då uppfyller hennes ödmjukhets låglänta terräng och hennes

önskningars tomrum.


Det är detta som den helige Lukas bekräftar i följande ord:

"Ringa män har han upphöjt, och hungriga har han mättat med sitt goda"  ( Luk. 1:52, 53 ).


Den tredje utmärkande egenskapen som själen erfar när hon översvämmas av dessa kärleksströmmar från den Älskade består i ett andligt dån eller en

andlig röst, som övergår allt annat dån och alla andra röster.


Det är den Älskades röst, och den kväver alla andra röster och dominerar väldens dån.

För att förklara detta nådebevis måste vi uppehålla

oss litet vid detta.      

  







     


 
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards