KAPITEL SJU.

DÄR DET VISAS HUR SMAL DEN VÄG ÄR SOM FÖR TILL LIVET OCH HUR UTBLOTTADE OCH FRIGJORDA DE MÅSTE VARA SOM SKALL FÖLJA DEN.  BÖRJAN AV BEHANDLINGEN AV FÖRSTÅNDETS NATT.

1.   För att nu kunna rätt tala om utblottningen och renheten hos själens tre krafter skulle det erfordras mera kunskaper och mera upplysning än vad jag har.

Egentligen rör det sig om att låta de andliga själarna riktigt grundligt fatta hur smal den väg är som enligt vår Frälsares utsaga leder till livet.  När de en gång väl blivit övertygade om denna sanning, torde de inte längre förvåna sig över den tomhet och den utblottning åt vilka vi måste överlämna själens krafter under den andens natt som vi talar om.

2.   Detta är också orsaken till att vi uppmärksamt måste betrakta de ord av vår Frälsare som denn helige Matteus i det sjunde kapitlet ( v. 14 ) anför om denna väg.

Han säger så: "Hur trång är inte den port och hur smal inte den väg som leder till livet, och få är de som finner den!"

       Man bör noga lägga märke till vlken vikt och betoning som på detta ställe tillerkänns det lilla ordet "hur". 

Det är som om vår Herre hade sagt: Porten är i sanning mycket trång, ja trängare än ni någonsin tror.

       Dessutom bör man lägga märke till att han först säger att "porten är trång".

Därmed låter han oss förstå att för att träda in genom den port som är Kristus och början på vägen, måste själen framför allt späka sin vilja och befria den från alla sinnliga och timliga ting genom att älska Gud mer än allt detta.

Detta verk tillhör emellertid sinnenas natt, som vi har sagt.

3.   Vidare tilägger Herren att "vägen är smal", det vill säga vägen till fullkomlighet.

Därmed vill han låta oss förstå att den som går vägen till fullkomlighet inte bara måste träda in genom den trånga porten genom att skilja sig från allt som tillhör sinnevärlden, utan dessutom måste han så att säga göra sig smalare och inskränka sig i fråga om det andliga, ja, låta det gå ända till fullständig försakelse och fullständigt avstående i det som tillhör det andliga inom honom.

      Sålunda kan vi då hänföra vad som sades omden "trånga porten" till den sinnliga delen hos människan, och vad som sades om den "smala vägen" till det andliga eller förnuftiga hos människan.

När han sedan tillfogar sitt "få är de som finner denna väg", måste vi uppmärksamma orsaken till detta, nämligen det faktum att det finns mycket få människor som kan och vill gå in i den ytterliga utblotning och den andliga tomhet som är nödvändig.   Denna väg uppför fullkomlighetens höga berg är brant, den är smal, den låter sig beträdas endast av sådana vandrare som inte har någon last alls ifråga om det lägre, och inte något hinder alls ifråga om det högre

Eftersom de inte har annat mål än att söka Gud och erövra Gud, är det mot Gud ensam som de sträcker sig.

4.   Man ser det klart, själen måste vandra i likgiltighet inte bara för de skapade tingen, utan också likgiltig för och befriad från all andlighet och som förintad.

Eftersom  Herren ville visa oss denna väg, framställde han hos den helige Markus, i det åttonde kapitlet  v. 34-35 ),

en underbar lära, som underligt nog är desto mindre efterlevd bland andliga människor ju mera nödvändig den är för dem.

Då detta bibelställe är så viktigt och så lämpat för vårt syfte, skall jag här återge det i dess helhet och förklara det i dess verkliga och andliga mening.

        Det lyder så:  "Om någon vill efterfölja mig, måstehan försaka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.

Ty den som vill bevara sin själ, han skall mista den; men den som mister sin själ för min skull, han skall bevara den."

5.   O, om någon ändå kunde riktigt förklara och efterleva och genomleva hela innehållet i denna upphöjda lära, som vår Frälsare här ger oss om vår självförnelse!

Då först skulle de andliga människorna inse vilken stor skillnad det är mellan det beteendemönster som man borde följa på denna väg och det som många av dem anser som det riktiga.

Somliga föreställer sig att det räcker för dem att bevara en viss ensamhet och att företa några förbättringar i sitt liv.

Andra nöjer sig med att utöva några dygder, de håller ut i bön, ägnar sig ått vissa späkningar.

Men inte når de fram till denna utblotning och fattigdom, eller till denna försakelse eller andliga renhet --- vilket allt är ett och detsamma ---- som Herren här tillråder oss.

Ty de försöker alljämt vidmakthålla sin egen natur genom olika slags tillfresställelser och andliga känslor, i stället för att förneka den och utblotta den på allt, av kärlek till Gud.

De tror att det räcker att späka sin natur i världsliga ting utan att överlämna den åt tillintetgörelsen och rena den från andlig egendom.

Så kommer det sig att de vänder sig bort som från döden, om de erbjuds något så solitt och fullkomligt som detta umbärande av all ljuvlighet i Gud, i ett tillstånd av känslotorka, avsmak och besvärligheter, vilket är det rent andliga korset och den utblottade fattigdomen i anden hos Kristus.

Det enda de söker, det är hänryckta känslor i Gud, det ljuvliga och lockande umgänget med honom.

Detta är emellertid varken självförnekelse eller andlig utblottning, utan andligt frosseri.

    På detta sätt gör de sig på den andliga nivån till fiender till Kristi kors.   Ty en verkligt andlig själ söker i Gud snarare det som är illasmakande än det som är välsmakande för hennes natur, hon är mera böjd för lidande än för tröst, mera för umbärande av allt gott av kärlek till Gud än för ägande av något gott, mera för känslotorka och för bedrövelse än för ljuvligt umgänge med Gud.

Ty hon vet att på det sättet efterföljer hon Kristus och förnekar sig själv, under det att om man handlar annorlunda söker man kanske sig själv i Gud, vilket står i skarp motsats till kärleken.

Ty att söka sig själv i Gud, det är att eftersträva Guds gåvor och glädjestunder.  Och tvärtom, att söka Gud för hans egen skull, det är inte bara att vilja undvara allt av kärlek till Gud, utan det är att av kärlek till Kristus välja allt det som är mest motbjudande, både från Guds sida och från världens sida, och i detta består den sanna kärleken till Gud.

6.   O, vem skulle kunna klargöra för oss hur långt denna försakelse enligt vår Herres vilja egentligen skall gå!

 I varje fall måste den vara som en död och förintelse med avseende på det världsliga, det naturliga och det andliga av allt vad viljan uppskattar.  All självförnekelse ligger i detta.

      Och detta är vad vår Frälsare vill säga med dessa ord:

"Den som vill bevara sin själ, han skall mista den"

( Joh. 12:25 ), vilket betyder att den som vill äga eller eftersträva något för egen del, han skall mista sin själ.

"Men den som mister sin själ för min skull, han skall bevara den", vilket betyder att den som av kärlek till Kristus försakar allt som han kan önska och njuta av och som väljer det som mest är likt korset, det handlingsätt som vår Herre hos den helige Johannes kallar att hatar sin själ, han skall bevara sin  själ.

         Detta var också den lärdom som Hans Majestät gav åt de två lärljungar som bad honom att få sitta på hans högra och hans vänstra sida.  Han ger dem inte något hopp om att uppnå den härlighet de eftertraktar, han bjuder dem den kalk han själv skall dricka, som något som på denna jorden är både värdefullare och pålitligare än alla njutningar

( Matt. 20:22 ).

7.    Denna "kalk" betecknar naturens död på så sätt att man utblottar och förintar den för att kunna gå den smala vägen i allt som rör själen, så som vi nu skall framställa det, i hennes tänkande och njutande och kännande.    På detta sätt frigörs själen i båda dessa avseenden, men därtill kommer vidare att hon i detta andra avseende, det andliga, ty här finns det, som Frälsaren säger, ingenting annat än försakelse och kors.

Korset är den stav på på vilken själen stödjer sig och med vilken hennes vandring blir underbart lätt och ledig.

     Därför säger vår Herre hos Matteus: "Ty mitt ok är milt och min börda är lätt"  ( 11:30 ), det vill säga mitt kors är lätt att bära.  Så snart en människa nämligen beslutar sig för att ta sig detta ok och bära detta kors, varmed menas att hon på djupaste allvar beslutar sig för att vilja möta alla slags besvärligheter och sedan uthärda dem av kärlek till Gud. då kommer hon att i allt detta finna det lätt och ljuvligt att gå denna väg, eftersom hon nu är helt utblottad på allt och inte längre begär någonting.

Men skulle hon göra anspråk på den minsta äganderätt till något, det må vara gudomligt eller jordiskt, då är hon inte längre absolut utblottad och självförnekande och kan sålunda inte längre gå den smala vägen och stiga vidare uppför den.

8.   Och nu förstår man varför jag skulle vilja övertyga de människor som ägnar sig åt andlighet om att den väg som leder till Gud inte består i mångfaldiga betraktelser, inte i metoder, övningar eller andlig njutning, trots att detta på sätt och vis är nödvändigt för nybörjarna.

Utan vägen till Gud består av en enda men mycket nödvändig sak, nämligen den att vara i stånd till verklig självförsakelse inåt och utåt, att hänge sig åt lidandet av kärlek till Kristus och åt bortdöendet från allting.

Genom at vara trogen i denna övning uppnår man allt annat gott.   Om man försummar den, trots att den är grunden och roten till alla andra dygder, och om man tillgriper andra medel, fäster man sig bara vid sådant som är bisaker och man går inte framåt, inte ens om man skulle få lika upphöjda betraktelser och meddelanden som änglarna.

Inga framsteg kan göras annat än i Kristi efterföljelse, han är "vägen, sanningen och livet, och ingen kommer till Fadern annat än genomm honom", vilket han själv kungör hos den helige Johannes ( 14:6 ).

Och på ett annat ställe säger han: "Jag är dörren, den som går in genom mig, han skall bli räddad" ( Joh. 10:9 ).

ch det är därför som jag inte betraktar den själ som god som vill gå den lätta och bekväma vägen, där man vägrar att efterfölja Kristus.

9.    Jag har sagt att Kristus är vägen och att denna väg betyder döden för vår natur, såväl den andliga som den sinnliga.  Detta vill jag nu förklara efter Kristi exempel, ty han är vår förebild och vårt ljus.

10.   Först av allt är det säkert att han dog bort från sinnena, på andligt sätt under sitt liv, och på naturligt sätt vid sin död.

Själv bekräftar han att han under loppet av sitt liv inte hade någonstans att luta sitt huvud ( Matt 8:20 ), och vid sin död hade han det ännu mindre.

11.   För det andra var det likadant vid hans död.

Det är säkert att han då blev liksom förintad också i sin själ.

Hans Fader lät honom vara utan någon tröst och någon hjälp.

Han överlämnade honom, vad denna nedre del beträffar, åt den djupaste känslotorka, och det var därför han inte kunde låta bli att skrika ut i från korset:

"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" 

( Matt. 27:46 ).   Detta var den starkastr övergivenhet beträffande sinnena som han någonsin hade upplevt i sitt liv.

Men så var det också då som han utförde sitt största livsverk, det verk som övergick alla de tecken och underverk han någonsin hade utfört i himmel och på jord, jag talar om människosläktets försoning och förening med Gud av nåd.

Detta verk fullgjordes i den stund och det ögonblick då vår Herre befann sig i ett tillstånd av den mest fullständiga förintelse.

Han var förintad ifråga om sitt rykte hos människorna, som när de såg honom dö inte bara nekade honom varje tecken på sympati, utan därtill överhopade honom med sitt hån.

Han var förintad ifråga om sin mänskliga natur, eftersom den ju förintades i döden.

Han var förintad ifråga om sin Fader, som ju långt ifrån att ge honom andlig hjälp och tröst i stället lämnade honom ensam, för att han nedbruten och liksom upplöst i ett intet skulle helt och hållet betala människans skuld och förena henne med Gud.

Och detta är orsaken till att David i hans namn kunde säga:

"Tillintetgjord har jag blivit, och jag förstod det inte"

( Ps. 73:22 ).

       Av detta bör nu en verkligt andlig människa förstå hemligheten med Kristus som dörren och vägen till föreningen med Gud.

Hon bör förstå, att ju mer hon av kärlek till Gud förintar sig själv i dessa två delar, såväl den sinnliga som den andliga,

desto mer kommer hon också att förenas med Gud och desto större blir hennes verk.

När hon till slut uppnår det stadium där hon blivit såsom tillintetgjord, vilket är den den yttersta ödmjukheten, då

fullbordas hennes själs andliga förening med Gud.

Detta är det högsta och mest upphöjda tillstånd en människa kan nå i detta liv.

        Gudsföreningen består alltså ingalunda i njutningar,

tröst eller andliga känslor, utan i en levande korsdöd i sinnligt och i andligt avseende, det vill säga till det inre och till det yttre.

12.    Nu vill jag inte uppehålla mig längre vid detta ämne, trots min egen lust att fortsätta.   Ty jag ser att Jesus Kristus är mycket litet känd av dem som tror sig vara hans vänner.

Man ser dem i själva verket bara söka tröst och ljuvlighet hos honom därför att de älskar sig själva mycket, i stället för att söka hans bitterhet och död, vilket borde vara tecknet på den kärlek de har till honom.

         Detta säger jag om dem som tror sig vara hans vänner.

Vad däremot dem beträffar som lever fjärran från honom

och skilda från honom, stora lärda och mäktiga och alla dem som lever mitt i världen, upptagna av att tillfredsställa

 sina ambitioner och storhetsdrömmar  ----- hur skulle vi kunna säga att de känner Kristus?

Deras slut må vara aldrig så gott, det blir dock fyllt av bitterhet.

Dem är det inte fråga om i denna skrift, men på domens dag skall det talas om dem.   Ty det är främst till dem som dessa Guds ord riktades, såsom till människor som på grund av deras lärdom och mycket höga ställning av Gud hade utsetts till att ta emot dessa ord.

13.   Men nu vänder vi oss till den andliga människan, och särskilt till den själ som Gud har värdigats upphöja till kontemplationens tillstånd.

Redan förut har jag sagt det, det är med henne jag talar.

Vi skall undersöka på vilket sätt hon skall närma sig Gud genom tron och rena sig från sådant som är emot tron genom att så att säga göra sig smalare för att beträda den dunkla komntemplationens smala väg.