KAPITEL TRE.
HUR TRON ÄR SOM EN MÖRK NATT FÖR SJÄLEN.

DETTA BEVISAS MED FÖRKLARINGAR, CITAT OCH BILDER UR DEN HELIGA SKRIFT.

1.   Tron är, säger teologerna, en HABITUS hos själen, en säker och dunkel HABITUS.

Dunkel, därför att den får oss att tro på sanningar som Gud själv har uppenbarat och som står över allt naturligt ljus och som ojämförligt övergår räckvidden hos allt mänskligt förstånd.

       Därav kommer det sig att detta trons ljus för själen är som ett djupt mörker, ty den större kraften uppsuger den mindre och är den överlägsen.

Solljuset kommer alla de andra ljusen att försvinna, de syns inte längre när solen lyser.

Ja, solen överväldigar till den grad vår synförmåga att ögat bländas och inte kan se de föremål som finns, just därför att solljuset inte står i någon rimlig proposition till vår synförmåga, utan vida övergår den.

Så är det också med trons ljus: det bländar och överväldigar vårt förstånds ljus med sin omätliga lyskraft.

Vårt förstånd omspänner ju i och för sig bara rent naturlig kunskap;  även om det är i stånd att också uppfatta det övernaturliga när vår Herre så vill.

2.   Förståndet kan alltså av sig självt ingenting veta annat än på naturlig väg, och då blott och bart med hjälp av de yttre sinnena.   Men därför måste förståndet fasthålla föeställningar och intryck av föremålen, antingen så som de är i sig själva eller i liknelser.

På annan väg når det inte någon kunskap.

Ty, som en filosofisk grundsats lyder:   Ur det närvarande objektet och ur kunskapsförmågan föds kunskapen.

Om man alltså berättade för en person om ting som han aldrig kunde lära känna eller vars like han aldrig kunde få se,

skulle han lika litet kunna göra sig en föreställning om dem, som om man aldrig hade sagt något om dem till honom.

       Ett exempel.  Om man sade till någon att det på en ö fanns ett djur som han aldrig hade sett, och om man inte framhöll några likheter mellan detta djur och andra som han däremot hade sett, skulle han inte få någon bättre uppfattning eller kunskap om detta djur än förut, hur mycket man än talade om det.

Ett annat exempel, som klargör min tanke ännu bättre.

Om man ville förklara för en person, som var född blind och som aldrig hade sett en färg, vad gult eller vitt är för något, och hur det ser ut, skulle han ändå trots alla förklaringar inte förstå mera om saken än förut, eftersom han aldrig had sett några färger eller någonting liknande, som kunde ge honom ett begrepp om dem.

llt han skulle få ut av det hela var namnen på färgerna, ty dem hade han kunnat ppfatta med hörseln.

Om deras form och utseende däremot skull han inte ha kunnat bilda sig någon uppfattning, ty han hade aldrig sett dem.

3.  Dessa jämförelser visar oss, om också ofullständigt, vad tron är för själen.

Också tron talar om saker som vi aldrig har sett eller fattat, varken som de är i sig själva eller jämförda med ting som liknar dem, därför att sådana ting inte finns.

Vårt naturliga vetande kan alltså inte kasta något ljus över dem, ty det som tron talar om har inte något som helst samband med våra sinnen.

Vi känner till dessa ting genom hörseln, vi tror det som man lär oss och vi underordnar blint vårt naturliga vetande under denna lära.

Ty, som den helige Paulus säger:  "Tron kommer av att man hör"   ( Rom. 10:17 ).

Det är som om han sade:   Tron är inte ett vetande som man tillägnar sig genom något sinne,  tron är bara själens samtycke till det som kommer till henne genom hörseln.

4.   Vad mer är, tron övergår vida vad de anförda exemplen låter oss förstå.

Ty den inte bara underlåter att ge os påtaglighet och vetande, utan, som vi sagt, den berövar oss allt annat vetande och kunskap, genom vilket vi skulle kunna döma om den: den förblindar oss.

Andra vetenskaper erövras med förståndets ljus, trons vetskap däremot utan detta ljus.

Man måste rentav uppoffra detta speciella ljus för att inte förlora trons ljus.

Därför säger också Jesaja:  "Om ni inte tror, förstår ni inte"  ( 7:9 ).

        Av detta framgår tydligt och klart att tron är en mörk natt för själen och att den just därför ger henne ljus.

Och ju mer den höljer henne i mörker, desto mer ljus ger den henne om sig själv.

Ty det är just genom att ur naturlig synpunkt förblinda henne som de ger henne sitt ljus, enligt Jesajas ord:

Om ni inte tror, det vill säga om ni inte befinner er i mörkret, förstår ni inte, det betyder:  Så kan ni inte vinna ljus.

          Det är också så som vi ser en sinnebild för tron i det där molnet som skilde Israels barn från egypterna, i det ögonblick då de skulle vandra genom Röd havet.

Om detta moln heter det i den Heliga Skrift:

"Det var ett mörkt moln, men det upplyste natten"  

( 2 Mos. 14:20 ).

5.   Vilken sällsam företeelse!  Trots att molnet var mörkt, upplyste det natten!

Detta betecknar för oss tron, som är ett mörkt och gåtfullt moln för själen ---- som själv är mörkt, därför att hon genom tron är berövad sitt naturliga ljus och därför blind --- men som med sitt mörker upplyser själens mörker, ty det var passande att lärljungen på detta sätt blev lik läraren.

        Ty människan somm befinner sig i mörkret kunde ine på rätt sätt upplysas annat än genom ett annat mörker, som David lär oss i följande ord:   "Den ena dagen talar ordet till den andra, och den ena natten kungör vetandet för den andra"    ( Ps. 19:3 ). 

Klarare uttryckt, detta betyder att  "dagen" --- det vill säga Gud själv i hans härlighet där det redan är dag ---- kungör och meddelar till de saliga änglarna och själarna, som redan är dag, "Ordet",  som är hans Son, för att de skall känna honom och njuta av honom.

"Natten",  det är tron i den stridande Kyrkan där det ännu är natt, "kungör vetandet" för Kyrkan och därmed för varje enskild själ, som ju också är natt, eftersom hon är berövad den klara och saliggörande visheten och eftersom hon, i närvaro av tron, vad sitt naturliga ljus beträffar är blind.

6.   Avv detta kan man alltså sluta sig till att tron, som är en mörk natt, upplyser den själ som är mörkret, och sålunda besannas det som David säger i detta sammanhang:

"Natten skall vara mitt ljus mitt i all min sällhet" ( Ps. 139:12 ).

Vilket är likvärdigt med att säga:   I min rena kontemplations och min gudsförenings sällhet skall trons natt vara min ledare.

Det låter oss klart förstå att själen måste befinna sig i mörker, för att ha det ljus som skall lea henne på denna väg.