ANDRA BOKEN
            AV

"BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL".

DÄR DET TALAS OM DET OMEDELBARA MEDLET TILL ATT  UPPNÅ FÖRENINGEN MED GUD, DET VILL SÄGA TRON;

DET SKALL ÄVEN TALAS OM DEN ANDRA DELEN AV DENNA NATT, SOM VI SADE TILLHÖR ANDEN, VILKET ÄR INNEHÅLLET I DEN ANDRA STROFEN SOM HÄR FÖLJER.

ANDRA STROFEN.

KAPITEL 1.

I MÖRKER OCH TRYGGHET

PÅ EN HEMLIG STEGE OCH FÖRKLÄDD,

--- O LYCKLIGA NATT! ----

I MÖRKER OCH VÄL DOLD,

NÄR HELA MITT HUS LÅG I VILA.

1.  I denna andra strof besjunger själen den lyckliga lott hon fått, genom att hennes ande lösgjorts från alla andliga ofullkomligheter och böjelser för ägodelar i fråga om anddliga ting.   Hennes lott har varit desto lyckligare, ju större svårigheter det har berett henne att bringa till ro denna andliga del av hennes boning, och att ingå i det inre mörker som består i andlig frigörelse från alla ting, både de sinnliga och de andliga, stödd endast på den rena tron, genom vilken man uppstiger till Gud.

       Därför talas det här om en STEGE, och just en HEMLIG steg, ty alla de steg och trosariklar som själen följer är hemlighetsfulla och dolda för sinnena och förståndet.

Därför befinner sig själen i mörker beträffande sinnenas och förståndets naturliga ljus.  Hon överskrider förnuftets och naturens gränser och stiger uppför trons gudomliga stege, som når ända fram till och genomtränger Guds djup.

       Själen säger sig vara FÖRKLÄDD, därför att tron som har lett henne vid uppstigandet har kommit henne att ändra sin form och sitt naturliga sätt att vara, för att i stället klä sig i en helt gudomlig form.

Och tack vare denna förklänad har hon inte blivit igenkänd och kvarhållen, varken av något timligt eller av förståndet eller av djävulen, därför att inget av dessa ting kan skada den som vandrar i tro.

       Och än mer, själen är nu så förborgad, så beskyddad ochså fjärran från djävulens anslag att hon verkligen vandrar i MÖRKER OCH VÄL DOLD, det vill säga för djävulen, för vilken trons ljus är mera förödande än det tätaste mörker.

Alltså kan vi säga detta, att själen som vandrar med ledning av tron är dold för djävulen och skyddad mot hans trick, så som vi senare ännu tydligare skall visa.

2.   Därför sjnger hon själv att hon har gått ut i MÖRKER OCH TRYGGHET.  Den som har fått det lyckliga ödet att få följa trons dunkla väg och som i känslan av sin egen blindhet väljer tron som vägvisare, han undgår därigenom alla naturliga fantasibilder och spetsfundigheter och vandrar tryggt framåt, som vi sagt.

       Själen tillägger att hon gick ut i denna andens natt NÄR HELA HENNES HUS LÅG I VILA, det betyder: när hennes förnuftiga och andliga del redan hade blivit lugnad.

Ty så snart själen når fram till föreningen med Gud, är hennes naturliga själsförmögenheter och drifterna och de oroliga begären i hennes andliga del stillade och i vila.

Därför säger hon här inte att hon gick ut fylld av ÅNGEST, som i den första natten, sinnenas natt.

Ty för att gå in i sinnenas natt och lösgöra sig från allt som hör sinnena till, måste själen erfara den känslomässiga kärlekens ångest för att alls vara i stånd att gå ut.

Men för att bringa den den andliga delen av hennes hus till fullkomlig  ro behövs det däremot endast att hon går förbi alla själskrafter och begär och andliga önskningar i ren tro.

Har väl detta skett, blir själen ett med den Älsakade i obegränsad hängivelse, i renhet och kärlek och likhe.

3.   Man bör vidare lägga märke till att i den första strofen, där själen talar om den sinnliga delen, säger hon att hon gick ut I EN MÖRK NATT, men här, där hon talar om den andliga delen, säger hon att hon gick ut I MÖRKER, därför att mörkret i andens natt är tätare, liksom också mörkret är djupare och tätare än nattens mörker, ty hur mörk natten än är, kan man ändå se något litet, men i mörkret ser man ingenting alls.

På samma sätt finns det i sinnenas natt alltjämt ett visst ljus, ty förståndet och förnuftet har inte slagits av blindhet.

Men andens natt, som är tron, berövar både förståndet och sinnena allt ljus.

      Därför säger också den själ som befinner sig i denna natt att hon vandrade I MÖRKER OCH TRYGGHET, vilket hon inte sade i sinnenas natt.  Ju mindre själen handlar i kraft av sina personliga fallenheter, desto säkrare är hennes vandring, ty desto mindre handlar hon i tro.

       Det är detta som vi utförligt skall förklara i denna andra bok, i ilken den fromme läsaren nödvändigtvis måste gå framåt med uppmärksamhet, ty där kommer vi att tala om ting som är mycket viktiga för verklig andlighet.

Det är visserligen sant att de är något dunkla, men de är dock så nära förknippade med varandra att de ömsesidigt förklarar varandra, och enligt min åsikt kommer man att kunna förstå dem mycket bra.