KAPITEL TOLV:

DÄR DET VISAS HUR EN ANNAN FRÅGA BÖR BESVARAS.

VI UTPEKAR DE BÖJELSER SOM RÄCKER TILL FÖR ATT ORSAKA DE SKADOR HOS SJÄLEN SOM VI HAR TALAT OM.

1.  Vi skulle kunna utbreda oss ännu mycket mera över detta ämne, sinnenas natt. Och vi skulle få se att det finns ännu mycket att säga om de skador som uppkommer av våra böjelser, inte bara i de avseenden som vi har talat om utan i många andra sammanhang. Likväl räcker det vi sagt för det syfte vi uppställer för oss.

I själva verket har vi nog redan tillräckligt ingående förklarat varför dödandet av våra böjelser kallas en natt, och hur nödvändigt det är att träda in i denna natt om man vill gå till Gud.   Men innan vi visar hur själen skall göra för att gå in i den, och för att avsluta denna del av vårt studium. återstår oss ännu en fråga som skulle kunna anmäla sig för läsarn angående det vi har talat om.

2.   Allra först kan man fråga sig om en böjelse av vilket slag som helst räcker för att framkalla och orsaka i själen de två onda ting som som vi nämnt, nämligen ett privativt inte, som fråntar oss Guds nåd, och ett positivt ont, som framkallar de fem viktiga skador som vi har redogjort för.

       I andra hand kan man fråga sig om en böjelse, hur liten den än är och av vilket slag man än föreställer sig den, är tillräcklig för att framkalla alla fem skadorna på en gång, eller om somliga böjelser framkallar en skada och andra en annan, till exempel den ena lidande, den andra trötthet eller mörker, och så vidare.

3.   Den första frågan besvarar jag så här.

Den privativa skadan, som består i att vi förlorar Gud, kommer endast av de frivilliga böjelser som syftar till dödssynd.

Det är dessa som helt och hållet orsakar och framkallar den skadan.  De berövar nämligen själen i det här livet nåden, i det kommande livet den himmelska saligheten, det vill säga ägandet av Gud.

      En andra frågan besvarar jag som följer.  Antingen det gäller dödssynd eller frivillig, förlåtlig synd eller ofullkomlighet, är var och en av våra böjelser tillräcklig för att  orsaka samtliga positiva skador.   Även om dessa skador på sätt och vis är privativa, kallar vi dem ändå "positiva" därför att de motsvarar själens håg för det skapade, under det att de privativa skadorna motsvarar själens avlägsnande från Gud.

       Men det finns en skillnad mellan böjelserna.  De som syftar till dödssynd orsakar total förblindelse, lidande, orenhet, svaghet och så vidare.   De böjelser däremot som syftar till förlåtlig synd eller påtaglig ofullkomlighet framkallar inte detta onda i så fullkomlig och hög grad, de berövar inte själen nåden, vilket skulle lägga henne under deras herravälde, ty själens död är böjelsernas liv.

Icke desto mindre framkallar de något av detta onda, om än i lägre grad och i proportion till avtagandet av nåden, vilket sådana böjelser förosakar i själen.

Så att ju mer en böjelse har förminskat nåden, desto mera lidande, blindhet och orenhet förosakar den.

4.   Vi måste dock lägga märke till att även om varje böjelse framkallar alla de skador som vi kallar positiva, finns de dock några som direkt och i första hand åstadkommer vissa skador, under det att de åstadkommer andra endast som följdföreteelser.

    Även om den sinnliga böjelsen åstadkommer alla dessa skador, är det icke desto mindre sant att dess egentliga och omedelbara effekt är att den smutsar själ och kropp.

     Böjelse för girighet åstadkommer likaså samtliga dessa skador, men på ett direkt och omedelbart sätt alstrar den bedrövelse.

    Högfärdens lidelse framkallar dem också allesamans, men omedelbart och direkt medför den förblindelse och mörker.

På samma sätt alstrar frosseri alla dessa skador, men dess huvudsakliga effekt är ljumhet i utövandet av dygder.

     Och likadant kan vi argumentera i fråga om de övriga böjelserna.

5.   Anledningen till att all frivillig handling från någon av våra böjelser alstrar samtliga dessa effekter i själen ligger i att den är en direkt motsats till den motsvarande dygdens handlingar, vilka verkligen också utövar de motsatta verkningarna i själen. En handling av dygd framkallar nämligen på en gång mildhet, frid, tröst, ljus, renhet och kraft.   Och den oordnade lidelsen orsakar lidande, trötthet, led, förblindelse och svaghet.

Utövandet av en dygd kommer alla de andra dygderna att växa, och likså räcker det med en enda last i själen för att alla andra laster och deras verkningar skall växa.

       Alla dessa visar sig inte i själva det ögonblick då lidelsen utövar sin verksamhet, ty dess dragning förblindar oss, men förr eller senare märks de sorgliga följderna.

Denna sanning är väl framställd i berättelsen om den bok som ängeln, efter vad vi läser i Uppenbarelseboken, gav den helige Johannes att äta, och han fann att den var söt för gommen men mycket skarp för magen ( 10:9 ).

I det ögonblick då lidelsen verkar är den full av sötma och tycks god, det är först senare som själen känner dess bitterhet och sorgliga verknngar.

Den som låter sig dras med av den kan bäst döma om detta.

Jag är emellertid inte okunnig om att det finns människor som är till den grad blinda och okänsliga att de inte alls erfar

denna bitterhet.  De drömmer inte ens om att närma sig Gud, och följaktligen bekymrar de sig inte över de hinder som skiljer dem från honom.

6.   Jag skall inte här behandla andra naturliga begär som är ofrivilliga, inte heller sådana tankar som bara är första ingivelser, lika liet som andra frestelser till vilka man inte

samtycker,, ty allt sådant orsakar inga av de skadr som det här varit tal om.

Denn själ som plågas av en sådan frestelse tror naturligtvis lätt att den lidelsefulla förvirring hon befinner sig i är något somm fläckar och förblindar henne, men så är det inte.

Tvärtom,  den har en rakt motsatt verkan.

Ty ju tapprare själen motstår frestelsen, desto mer vinner hon av raft, renhet, ljus och tröst och mycket annat gott.

I denna mening sade också vår Herre till den helige Paulus:

"Kraften fulkomnas i svaghet"  ( 2 Kor. 12:9 ).

    Vad de frivilliga böjelserna angår, alstrar de allt det onda vi har talat om och ännu mycket mera.

Därför måste också det andliga livets lärare först och främst bemöda sig om att utrota alla böjelser hos sina lärljungar, genom att hindra dem från att tillfredsställa sina begär och därmed befria dem från allt det elände vi har talat om.