KAPITEL TRE.
HUR TRON ÄR SOM EN MÖRK NATT FÖR SJÄLEN.

DETTA BEVISAS MED FÖRKLARINGAR, CITAT OCH BILDER UR DEN HELIGA SKRIFT.

1.   Tron är, säger teologerna, en HABITUS hos själen, en säker och dunkel HABITUS.

Dunkel, därför att den får oss att tro på sanningar som Gud själv har uppenbarat och som står över allt naturligt ljus och som ojämförligt övergår räckvidden hos allt mänskligt förstånd.

       Därav kommer det sig att detta trons ljus för själen är som ett djupt mörker, ty den större kraften uppsuger den mindre och är den överlägsen.

Solljuset kommer alla de andra ljusen att försvinna, de syns inte längre när solen lyser.

Ja, solen överväldigar till den grad vår synförmåga att ögat bländas och inte kan se de föremål som finns, just därför att solljuset inte står i någon rimlig proposition till vår synförmåga, utan vida övergår den.

Så är det också med trons ljus: det bländar och överväldigar vårt förstånds ljus med sin omätliga lyskraft.

Vårt förstånd omspänner ju i och för sig bara rent naturlig kunskap;  även om det är i stånd att också uppfatta det övernaturliga när vår Herre så vill.

2.   Förståndet kan alltså av sig självt ingenting veta annat än på naturlig väg, och då blott och bart med hjälp av de yttre sinnena.   Men därför måste förståndet fasthålla föeställningar och intryck av föremålen, antingen så som de är i sig själva eller i liknelser.

På annan väg når det inte någon kunskap.

Ty, som en filosofisk grundsats lyder:   Ur det närvarande objektet och ur kunskapsförmågan föds kunskapen.

Om man alltså berättade för en person om ting som han aldrig kunde lära känna eller vars like han aldrig kunde få se,

skulle han lika litet kunna göra sig en föreställning om dem, som om man aldrig hade sagt något om dem till honom.

       Ett exempel.  Om man sade till någon att det på en ö fanns ett djur som han aldrig hade sett, och om man inte framhöll några likheter mellan detta djur och andra som han däremot hade sett, skulle han inte få någon bättre uppfattning eller kunskap om detta djur än förut, hur mycket man än talade om det.

Ett annat exempel, som klargör min tanke ännu bättre.

Om man ville förklara för en person, som var född blind och som aldrig hade sett en färg, vad gult eller vitt är för något, och hur det ser ut, skulle han ändå trots alla förklaringar inte förstå mera om saken än förut, eftersom han aldrig had sett några färger eller någonting liknande, som kunde ge honom ett begrepp om dem.

llt han skulle få ut av det hela var namnen på färgerna, ty dem hade han kunnat ppfatta med hörseln.

Om deras form och utseende däremot skull han inte ha kunnat bilda sig någon uppfattning, ty han hade aldrig sett dem.

3.  Dessa jämförelser visar oss, om också ofullständigt, vad tron är för själen.

Också tron talar om saker som vi aldrig har sett eller fattat, varken som de är i sig själva eller jämförda med ting som liknar dem, därför att sådana ting inte finns.

Vårt naturliga vetande kan alltså inte kasta något ljus över dem, ty det som tron talar om har inte något som helst samband med våra sinnen.

Vi känner till dessa ting genom hörseln, vi tror det som man lär oss och vi underordnar blint vårt naturliga vetande under denna lära.

Ty, som den helige Paulus säger:  "Tron kommer av att man hör"   ( Rom. 10:17 ).

Det är som om han sade:   Tron är inte ett vetande som man tillägnar sig genom något sinne,  tron är bara själens samtycke till det som kommer till henne genom hörseln.

4.   Vad mer är, tron övergår vida vad de anförda exemplen låter oss förstå.

Ty den inte bara underlåter att ge os påtaglighet och vetande, utan, som vi sagt, den berövar oss allt annat vetande och kunskap, genom vilket vi skulle kunna döma om den: den förblindar oss.

Andra vetenskaper erövras med förståndets ljus, trons vetskap däremot utan detta ljus.

Man måste rentav uppoffra detta speciella ljus för att inte förlora trons ljus.

Därför säger också Jesaja:  "Om ni inte tror, förstår ni inte"  ( 7:9 ).

        Av detta framgår tydligt och klart att tron är en mörk natt för själen och att den just därför ger henne ljus.

Och ju mer den höljer henne i mörker, desto mer ljus ger den henne om sig själv.

Ty det är just genom att ur naturlig synpunkt förblinda henne som de ger henne sitt ljus, enligt Jesajas ord:

Om ni inte tror, det vill säga om ni inte befinner er i mörkret, förstår ni inte, det betyder:  Så kan ni inte vinna ljus.

          Det är också så som vi ser en sinnebild för tron i det där molnet som skilde Israels barn från egypterna, i det ögonblick då de skulle vandra genom Röd havet.

Om detta moln heter det i den Heliga Skrift:

"Det var ett mörkt moln, men det upplyste natten"  

( 2 Mos. 14:20 ).

5.   Vilken sällsam företeelse!  Trots att molnet var mörkt, upplyste det natten!

Detta betecknar för oss tron, som är ett mörkt och gåtfullt moln för själen ---- som själv är mörkt, därför att hon genom tron är berövad sitt naturliga ljus och därför blind --- men som med sitt mörker upplyser själens mörker, ty det var passande att lärljungen på detta sätt blev lik läraren.

        Ty människan somm befinner sig i mörkret kunde ine på rätt sätt upplysas annat än genom ett annat mörker, som David lär oss i följande ord:   "Den ena dagen talar ordet till den andra, och den ena natten kungör vetandet för den andra"    ( Ps. 19:3 ). 

Klarare uttryckt, detta betyder att  "dagen" --- det vill säga Gud själv i hans härlighet där det redan är dag ---- kungör och meddelar till de saliga änglarna och själarna, som redan är dag, "Ordet",  som är hans Son, för att de skall känna honom och njuta av honom.

"Natten",  det är tron i den stridande Kyrkan där det ännu är natt, "kungör vetandet" för Kyrkan och därmed för varje enskild själ, som ju också är natt, eftersom hon är berövad den klara och saliggörande visheten och eftersom hon, i närvaro av tron, vad sitt naturliga ljus beträffar är blind.

6.   Avv detta kan man alltså sluta sig till att tron, som är en mörk natt, upplyser den själ som är mörkret, och sålunda besannas det som David säger i detta sammanhang:

"Natten skall vara mitt ljus mitt i all min sällhet" ( Ps. 139:12 ).

Vilket är likvärdigt med att säga:   I min rena kontemplations och min gudsförenings sällhet skall trons natt vara min ledare.

Det låter oss klart förstå att själen måste befinna sig i mörker, för att ha det ljus som skall lea henne på denna väg.         

KAPITEL TVÅ.
1.   Nu ska vi tala om den andra delen av denna natt, som är tron.  Den är, som vi har sagt, det underbara medel som vi har fått för att nå vårt mål som är Gud.

Och Gud är, sade vi, naturenligt den tredje orsaken till eller den tredje delen av denna natt för själen.

Därför liknar vi tron, som befinner sig i mitten, vid midnattstiden.  

Och så kan vi också påstå att denna andra del är mörkare för själen än det första avsnittet, ja i visst hänseende också mörkare än det tredje.

        Ty den första delen, sinnenas natt, liknar nattens inbrott, då nämligen alla med sinnena förnimbara ting försvinner, och därför är den inte lika avlägsen från ljuset som midnattstiden.

        Inte heller det tredje avsnittet, morgongryningen, som redan står helt nära det klara dagsljuset, är så mörk som midnatten.

Morgongryningen kommer ju omedelbart före den ljusa dagen med dess upplysande och gestaltande klarhet, och den kan därför jämställas med Gud.

Visserligen är det sant att Gud ur naturlig synpunkt är en lika mörk natt som tron. Men när själen till sist har genomlevt dessa tre olika avsnitt av natten, upplyser Gud henne slutligen på ett övernaturligt sätt med strålarna från sitt gudomliga ljus.

Detta är då början till den fullkomliga föreningen, som följer på den tredje natten.   Därför kan man säga att den inte är så mörk som den andra natten.

2.  Likväl är den mörkare än den första natten.

Ty den senare hänför sig ju till den lägre delen hos människan, den sinnliga, och den är därför mera ytlig.

Den andra natten däremot, trons natt, hänför sig till den högre, det vill säga den förnuftigare delen hos människan, och den ligger därför djupare och blir desto mörkare.

Den berövar ju själen förnuftets ljus, eller bättre sagt, den gör själen blind.

Det är därför med skäl som den liknas vid midnattstiden, den centrala och mörkare delen av natten.

3.  Vi skall nu visa hur denna andra del, tron, är en natt för anden, på samma sätt som den första är det för sinnena.

Vi skall vidare tala om de hinder som tron möter och om den bidragande verksamhet som själen själv måste utöva för att inträda i denna natt.

Vid den passiva förberedelsen beträffar, det vill säga det som Gud utan själens medverkan utför för att försätta henne i den, det skall vi behandla i den tredje boken, på sin plats.

ANDRA BOKEN
            AV

"BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL".

DÄR DET TALAS OM DET OMEDELBARA MEDLET TILL ATT  UPPNÅ FÖRENINGEN MED GUD, DET VILL SÄGA TRON;

DET SKALL ÄVEN TALAS OM DEN ANDRA DELEN AV DENNA NATT, SOM VI SADE TILLHÖR ANDEN, VILKET ÄR INNEHÅLLET I DEN ANDRA STROFEN SOM HÄR FÖLJER.

ANDRA STROFEN.

KAPITEL 1.

I MÖRKER OCH TRYGGHET

PÅ EN HEMLIG STEGE OCH FÖRKLÄDD,

--- O LYCKLIGA NATT! ----

I MÖRKER OCH VÄL DOLD,

NÄR HELA MITT HUS LÅG I VILA.

1.  I denna andra strof besjunger själen den lyckliga lott hon fått, genom att hennes ande lösgjorts från alla andliga ofullkomligheter och böjelser för ägodelar i fråga om anddliga ting.   Hennes lott har varit desto lyckligare, ju större svårigheter det har berett henne att bringa till ro denna andliga del av hennes boning, och att ingå i det inre mörker som består i andlig frigörelse från alla ting, både de sinnliga och de andliga, stödd endast på den rena tron, genom vilken man uppstiger till Gud.

       Därför talas det här om en STEGE, och just en HEMLIG steg, ty alla de steg och trosariklar som själen följer är hemlighetsfulla och dolda för sinnena och förståndet.

Därför befinner sig själen i mörker beträffande sinnenas och förståndets naturliga ljus.  Hon överskrider förnuftets och naturens gränser och stiger uppför trons gudomliga stege, som når ända fram till och genomtränger Guds djup.

       Själen säger sig vara FÖRKLÄDD, därför att tron som har lett henne vid uppstigandet har kommit henne att ändra sin form och sitt naturliga sätt att vara, för att i stället klä sig i en helt gudomlig form.

Och tack vare denna förklänad har hon inte blivit igenkänd och kvarhållen, varken av något timligt eller av förståndet eller av djävulen, därför att inget av dessa ting kan skada den som vandrar i tro.

       Och än mer, själen är nu så förborgad, så beskyddad ochså fjärran från djävulens anslag att hon verkligen vandrar i MÖRKER OCH VÄL DOLD, det vill säga för djävulen, för vilken trons ljus är mera förödande än det tätaste mörker.

Alltså kan vi säga detta, att själen som vandrar med ledning av tron är dold för djävulen och skyddad mot hans trick, så som vi senare ännu tydligare skall visa.

2.   Därför sjnger hon själv att hon har gått ut i MÖRKER OCH TRYGGHET.  Den som har fått det lyckliga ödet att få följa trons dunkla väg och som i känslan av sin egen blindhet väljer tron som vägvisare, han undgår därigenom alla naturliga fantasibilder och spetsfundigheter och vandrar tryggt framåt, som vi sagt.

       Själen tillägger att hon gick ut i denna andens natt NÄR HELA HENNES HUS LÅG I VILA, det betyder: när hennes förnuftiga och andliga del redan hade blivit lugnad.

Ty så snart själen når fram till föreningen med Gud, är hennes naturliga själsförmögenheter och drifterna och de oroliga begären i hennes andliga del stillade och i vila.

Därför säger hon här inte att hon gick ut fylld av ÅNGEST, som i den första natten, sinnenas natt.

Ty för att gå in i sinnenas natt och lösgöra sig från allt som hör sinnena till, måste själen erfara den känslomässiga kärlekens ångest för att alls vara i stånd att gå ut.

Men för att bringa den den andliga delen av hennes hus till fullkomlig  ro behövs det däremot endast att hon går förbi alla själskrafter och begär och andliga önskningar i ren tro.

Har väl detta skett, blir själen ett med den Älsakade i obegränsad hängivelse, i renhet och kärlek och likhe.

3.   Man bör vidare lägga märke till att i den första strofen, där själen talar om den sinnliga delen, säger hon att hon gick ut I EN MÖRK NATT, men här, där hon talar om den andliga delen, säger hon att hon gick ut I MÖRKER, därför att mörkret i andens natt är tätare, liksom också mörkret är djupare och tätare än nattens mörker, ty hur mörk natten än är, kan man ändå se något litet, men i mörkret ser man ingenting alls.

På samma sätt finns det i sinnenas natt alltjämt ett visst ljus, ty förståndet och förnuftet har inte slagits av blindhet.

Men andens natt, som är tron, berövar både förståndet och sinnena allt ljus.

      Därför säger också den själ som befinner sig i denna natt att hon vandrade I MÖRKER OCH TRYGGHET, vilket hon inte sade i sinnenas natt.  Ju mindre själen handlar i kraft av sina personliga fallenheter, desto säkrare är hennes vandring, ty desto mindre handlar hon i tro.

       Det är detta som vi utförligt skall förklara i denna andra bok, i ilken den fromme läsaren nödvändigtvis måste gå framåt med uppmärksamhet, ty där kommer vi att tala om ting som är mycket viktiga för verklig andlighet.

Det är visserligen sant att de är något dunkla, men de är dock så nära förknippade med varandra att de ömsesidigt förklarar varandra, och enligt min åsikt kommer man att kunna förstå dem mycket bra.