KAPITEL FEMTON:
DÄR DE ÖVRIGA VERSRADERNA I STROFEN FÖRKLARAS.

---- O, lyckliga lott! ---

gick jag osedd av alla

ty hela mitt hus låg i vila.

1.  Själen begagnar en bild för att visa det sorgliga tillstånd av fångenskap hon befann sig i, och därför betraktar hon det också som en lycklig lott att ha blivit befriad därifrån, utan att någon av hennes fångvaktare hindrade det.

Till följd av arvsynden är ju själen verkligen fången i denna dödliga kropp, där hon är  underkastad sin naturs lidelser och böjelser.

Väl befriad från deras tyranni förkunnar hon den lyckliga lott hon fått att gå utosedd,det vill säga utan att hindras eller kvarhållas.

2.  Men vad som hade hjälpt henne, det var att gå ut i en

dunkel natt, det vill säga att hon hade

KAPITEL FJORTON:

DÄR STROFEN ANDRA VERSRAD FÖRKLARAS.

Av kärlek och ångest driven.

1.   Vi har alltså förklarat den första versraden av denna strof som handlar om sinnenas natt.

Vi har talat om vad som bör förstås med sinnenas natt och varför den kallas natt, likaså har vi visat vilket tillvägagångssätt manmåste följa för att aktivt gå in i den.

Logisk ordning fordrar nu att vi talar om nattens underbara egenskaper och verkningar.

De utgör innehållet i de följande versraderna av samma strof.

Som jag sade i förordet vill jag bara kort anföra och därpå föklara dem, och sedan  genast övergå till den andra boken, som handlar om den andra delen av denna natt, alltså andens natt.

2.    Själen säger alltså: Av kärlek och ångest driven gick jag ut och trädde in i den dunkla sinnenas natt för att nå fram till föreningen med den Älskade.

       För att övervinna alla begär och döda alla böjelser för de skapade varelser och ting till vilka viljan vanligtvis flammar upp i kärlek och tillgivenhet för att glädja sig åt dem, är en annan och ännu starkare eld nödvändig, nämligen den som brinner i själen för hennes brudgum.

Ty först när hon i denna kärlek finner sin lust och kraft får hon också mod och uthållighet nog att avvisa alla andra uppflammande böjelser och lätt övervinna dem.

För att kunna betvinga de sinnliga böjelsernas övermakt måste själen inte bara hysa kärlek till sin Brudgum, utan hon måste brinna av kärlek och av längtans ångest.

Ty det händer verkligen, vilket erfarenheten visar, att vår sinnliga natur är uppfylld av en så häftig åtrå och så stark dragning till de sinnliga tingen att om själens andliga del inte var fylld av en ännu större kärlek till vad andligt är, skulle hon inte kunna skaka av sig det naturliga oket, inte kunna gå in i sinnenas dunkla natt och inte heller ha mod att härda ut i mörkret, tom på alla ting genom att avvisa begäret efter dem alla.

3.    Vem kunde skildra den mångskiftande kärleksångest som ger liv åt själarna i början av denna väg till förening?

Vem kunde skildra dess beredvillighet och skicklighet att lämna denna hemvist för den egna viljan och gå in iden natt somm sinnenas dödande skapar?

Vem kunde skildra hur lätta, ja rentav ljuvliga och glada alla plågor och faror i denna natt blir för dem, i deras kärlekslängtan till Brudgummen?

Här är inte platsen att tala om detta, och för övrigt kunde de inte framställas.  Bättre är att själv pröva och begrunda det än att beskriva det.

       Och därför skall vi övergå till att förklara de övriga versraderna i följande kapitel. 

KAPITEL TRETTON:

DÄR DET TALAS OM HUR SJÄLEN BÖR BETE SIG FÖR ATT TRÄDA IN I DENNA SINNENAS NATT.

1.   Nu återstår det att ge några anvisningar för att själen skall kunna träda in i denna sinnenas natt.

Först måste man veta att själen vanligtvis kan gå in i denna natt på två sätt, det ena är aktivt, det andra passivt.

       Det aktiva sättet innefattar det som själen kan göra själv, och också verkligen själv gör, för att träda in i den.

Med allt detta skall vi strax sysselsätta oss i de anvisningar som följer.

       Det passiva sätter innefattar det som själen inte gör själv eller genom sitt eget arbete utan som Gud utför i henne, och därvid förhåller sig själen passiv.

Detta skall vi behandla i den fjärde boken, då vi talar om nybörjarna.

Eftersom vi där, med Guds nåd, måste ge nybörjarna många råd, alltefter de många ofullkomligheter som de brukar hapå denna väg, skall vi nu avhålla oss därifrån.

Dessutom är här inte rätta platsen att ge råd, eftersom vi ju här endast vill sysselsätta oss med att ta reda på orsakerna till att denna övergång kallas natt, och vad denna natt egentligen är och hur många delar den består av.

      För att emellertid inte verka alltför kortfattad, och för att inte beröva själarna all önskvärd nytta genom att inte genast ge dem några medel eller anvisningar tjänliga för dem som vandrar i sina böjelsers natt, har jag föredragit att redan här förse dem med den förkortade metod som följer.

Jag skall göra på samma sätt vid slutet av de två andra delarna av, eller orsakerna till, denna natt, vilka jag senare med Guds hjälp avser att behandla.

2.     De anvisningar som följer och som angår sättet att besegra våra böjelser är visserligen korta och fåtagliga, men enligt min åsikt är de lika nyttiga och effektiva som de är kortfattade.

Därför har den som uppriktigt tänker omsätta dem i handling inte behov av flera råd.

De här givna innefattar dem tillsammans.   

3.  För det första:  Du måste hysa en vanemässig önskan att likna Kristus i allting genom att rätta ditt liv efter hans liv, vilket du måste betrakta noga så att du kan efterlikna det och i allt förhålla dig så som han själv skulle ha gjort.

4.   För det andra:  Om du vill riktigt väl genomföra detta, och om det erbjuder sig någon njutning för sinnena som inte är helt och hållet till Guds ära, måste du avstå från den och visa självförnekelse av kärlek till Jesus Kristus, som under sitt jordeliv aldrig hade annan lust eller längtan än att "göra sin Faders vilja".

Det var detta som han kallade "sin föda och sin näring"

( jfr Joh. 4:34 ).

Här ett exempel.  Om det kommer ett  tillfälle att för nöjes skull lyssna till sådant som inte bidrar till Guds tjänst och ära, skall du vägra att finna nöje i det och inte vilja lyssna till det.

     Om du finner nöje i att betrakta sådant som inte leder dig närmare Gud, då skall du visa bort detta nöje och inte ens betrakta dessa föremål.

      Du skall vara på samma sätt beträffande samtal och andra angelägenheter.

      Du måste alltså späka alla dina sinnen, öppet och ärligt när du kan det, men när du inte kan det räcker det att åtminstone inte vilja känna glädje i den naturliga lockelsen utan ta avstånd från den.

      På detta sätt skall du försöka göra dina sinnen späkta och oberörda avvarje slags lust.  Då kommer de snart att befinna sig liksom i ett mörker, och du kommer inom kort att göra stora framsteg.   

5.   Som ett universalmedel för att späka och harmoniskt samordna de fyra naturliga lidelserna: glädje, hopp, fruktanoch smärta, kan följande anvisningar brukas.

Ty där dessa lidelser har blivit dämpade och välordnade, där utvecklas de andliga tillgångarna vi talat om och ännu fler.

Därför har dessa anvisningar stort värde och utgör en grogrund för stora dygder.

6.   Se till att din håg alltid är vänd:

inte till det lättaste, utan till det svåraste;

inte till det som mest motsvarar din smak, utan till det som är mindre i din smak;

inte till det behagligaste, utan till det obehagligaste;

inte  till det vilsamma, utan till det mödosamma;

inte till det trösterika, utan till det som inte ger tröst;

inte till mesta, utan till det minsta;

inte till det högsta och dyrbaraste, utan till det lägsta och mest föraktade;

inte till att önska någoting, utan till att ingenting önska;

inte  till att söka det yppersta hos de jordiska tingen, utan det sämsta, och önska för Kristi skull att få gå in i all nakenhet och utblottelse och fattigdom ifråga om allt som finns i denna världen.

8.   Dessa verk att anpassa sig troget efter dessa råd för att kunna gå in i sinnenas natt. likväl vill vi fullständighetens skull ange ytterligare en metod som lär oss att döda

"köttets begärelse, ögonens begärelse och högfärden över dtta livets goda",  om vilka den helige Johannes 

( 1. Joh. 2:16 ) säger att dessa tre härskar i världen, och ur dessa tre härleder sig alla övriga begärelser.

9.   För det första:  Sträva efter att göra det som förorsakar dig ringaktning, och att önska att också andra gör det.

      För det andra:  Sträva efter att tala med ringaktning om dig själv, och att önska att också andra gör det.

      För det tredje:   Sträva efter att tänka lågt och med ringaktning om dig själv, och önska att också andra gör det.

10.  Låt mig som avslutning på dessa råd och levnadsregler få anföra de rader som står skrivna på bilden av Bestigningen av Berget i början av denna bok. 

Dessa rader innehåller läran om hur man bestiger detta berg,, det vill säga når fram till höjden av den gudomliga föreningen.

Visserligen riktar de sig närmast till det andliga och det inre i själen, men lika mycket talar de om att döda ofullkomlighetens anda i det sinnliga och det yttre, som man kan se av de båda vägar som leder  uppåt på båda sidorna om fullkomlighetens stig.

Och det är i den meningen vi vill att de här skall förstås, nämligen från den sinnliga sidan.

I den andra delen av denna natt skall de båda vägarna uppfattas från den andliga sidan.

11.   Verserna lyder så:

MEDEL ATT HA ALLT

För att uppnå att njuta av allt,

önska att ingenting njuta.

För att uppnå att äga allt,

önska att ingenting äga.

För att uppnå att vara allt,

önskar att ingenting vara.

För att uppnå att veta allt,

önska att ingenting veta.

För att uppnå det du inte njuter,

måste du gå den väg där du inte njuter.

För att uppnå det du inte vet,

måste du gå den väg där du inte vet.

För att uppnå det du inte äger,

måste du gå den väg där du inte äger.

För att upnå det du inte är,

måste du gå den väg där du inte är.

12.   MEDEL ATT HINDRA ALLT

När du fäster dig vid något,

upphör u att överlämna dig  till allt.

Ty för att helt komma till allt,

måste du förneka dig helt i allt.

Och när du uppnår att helt ha allt,

måste du ha det utan att vilja ha något.

Ty om du vill ha något i allt,

så har du inte helt och rent i Gud din skatt.

13.   TECKEN PÅ ATT MAN HAR ALLT

I denna utblottning finner anden

sin frid och vila,

ty eftersom den ingenting strävar efter

tröttar ingenting på vägen uppåt

och trycker ingenting den nedåt,

ty den befinner sig i sin ödmjukhets medelpunkt.

Ty när den begär någonting,

är det just detta som tröttar ut den. 

KAPITEL TOLV:

DÄR DET VISAS HUR EN ANNAN FRÅGA BÖR BESVARAS.

VI UTPEKAR DE BÖJELSER SOM RÄCKER TILL FÖR ATT ORSAKA DE SKADOR HOS SJÄLEN SOM VI HAR TALAT OM.

1.  Vi skulle kunna utbreda oss ännu mycket mera över detta ämne, sinnenas natt. Och vi skulle få se att det finns ännu mycket att säga om de skador som uppkommer av våra böjelser, inte bara i de avseenden som vi har talat om utan i många andra sammanhang. Likväl räcker det vi sagt för det syfte vi uppställer för oss.

I själva verket har vi nog redan tillräckligt ingående förklarat varför dödandet av våra böjelser kallas en natt, och hur nödvändigt det är att träda in i denna natt om man vill gå till Gud.   Men innan vi visar hur själen skall göra för att gå in i den, och för att avsluta denna del av vårt studium. återstår oss ännu en fråga som skulle kunna anmäla sig för läsarn angående det vi har talat om.

2.   Allra först kan man fråga sig om en böjelse av vilket slag som helst räcker för att framkalla och orsaka i själen de två onda ting som som vi nämnt, nämligen ett privativt inte, som fråntar oss Guds nåd, och ett positivt ont, som framkallar de fem viktiga skador som vi har redogjort för.

       I andra hand kan man fråga sig om en böjelse, hur liten den än är och av vilket slag man än föreställer sig den, är tillräcklig för att framkalla alla fem skadorna på en gång, eller om somliga böjelser framkallar en skada och andra en annan, till exempel den ena lidande, den andra trötthet eller mörker, och så vidare.

3.   Den första frågan besvarar jag så här.

Den privativa skadan, som består i att vi förlorar Gud, kommer endast av de frivilliga böjelser som syftar till dödssynd.

Det är dessa som helt och hållet orsakar och framkallar den skadan.  De berövar nämligen själen i det här livet nåden, i det kommande livet den himmelska saligheten, det vill säga ägandet av Gud.

      En andra frågan besvarar jag som följer.  Antingen det gäller dödssynd eller frivillig, förlåtlig synd eller ofullkomlighet, är var och en av våra böjelser tillräcklig för att  orsaka samtliga positiva skador.   Även om dessa skador på sätt och vis är privativa, kallar vi dem ändå "positiva" därför att de motsvarar själens håg för det skapade, under det att de privativa skadorna motsvarar själens avlägsnande från Gud.

       Men det finns en skillnad mellan böjelserna.  De som syftar till dödssynd orsakar total förblindelse, lidande, orenhet, svaghet och så vidare.   De böjelser däremot som syftar till förlåtlig synd eller påtaglig ofullkomlighet framkallar inte detta onda i så fullkomlig och hög grad, de berövar inte själen nåden, vilket skulle lägga henne under deras herravälde, ty själens död är böjelsernas liv.

Icke desto mindre framkallar de något av detta onda, om än i lägre grad och i proportion till avtagandet av nåden, vilket sådana böjelser förosakar i själen.

Så att ju mer en böjelse har förminskat nåden, desto mera lidande, blindhet och orenhet förosakar den.

4.   Vi måste dock lägga märke till att även om varje böjelse framkallar alla de skador som vi kallar positiva, finns de dock några som direkt och i första hand åstadkommer vissa skador, under det att de åstadkommer andra endast som följdföreteelser.

    Även om den sinnliga böjelsen åstadkommer alla dessa skador, är det icke desto mindre sant att dess egentliga och omedelbara effekt är att den smutsar själ och kropp.

     Böjelse för girighet åstadkommer likaså samtliga dessa skador, men på ett direkt och omedelbart sätt alstrar den bedrövelse.

    Högfärdens lidelse framkallar dem också allesamans, men omedelbart och direkt medför den förblindelse och mörker.

På samma sätt alstrar frosseri alla dessa skador, men dess huvudsakliga effekt är ljumhet i utövandet av dygder.

     Och likadant kan vi argumentera i fråga om de övriga böjelserna.

5.   Anledningen till att all frivillig handling från någon av våra böjelser alstrar samtliga dessa effekter i själen ligger i att den är en direkt motsats till den motsvarande dygdens handlingar, vilka verkligen också utövar de motsatta verkningarna i själen. En handling av dygd framkallar nämligen på en gång mildhet, frid, tröst, ljus, renhet och kraft.   Och den oordnade lidelsen orsakar lidande, trötthet, led, förblindelse och svaghet.

Utövandet av en dygd kommer alla de andra dygderna att växa, och likså räcker det med en enda last i själen för att alla andra laster och deras verkningar skall växa.

       Alla dessa visar sig inte i själva det ögonblick då lidelsen utövar sin verksamhet, ty dess dragning förblindar oss, men förr eller senare märks de sorgliga följderna.

Denna sanning är väl framställd i berättelsen om den bok som ängeln, efter vad vi läser i Uppenbarelseboken, gav den helige Johannes att äta, och han fann att den var söt för gommen men mycket skarp för magen ( 10:9 ).

I det ögonblick då lidelsen verkar är den full av sötma och tycks god, det är först senare som själen känner dess bitterhet och sorgliga verknngar.

Den som låter sig dras med av den kan bäst döma om detta.

Jag är emellertid inte okunnig om att det finns människor som är till den grad blinda och okänsliga att de inte alls erfar

denna bitterhet.  De drömmer inte ens om att närma sig Gud, och följaktligen bekymrar de sig inte över de hinder som skiljer dem från honom.

6.   Jag skall inte här behandla andra naturliga begär som är ofrivilliga, inte heller sådana tankar som bara är första ingivelser, lika liet som andra frestelser till vilka man inte

samtycker,, ty allt sådant orsakar inga av de skadr som det här varit tal om.

Denn själ som plågas av en sådan frestelse tror naturligtvis lätt att den lidelsefulla förvirring hon befinner sig i är något somm fläckar och förblindar henne, men så är det inte.

Tvärtom,  den har en rakt motsatt verkan.

Ty ju tapprare själen motstår frestelsen, desto mer vinner hon av raft, renhet, ljus och tröst och mycket annat gott.

I denna mening sade också vår Herre till den helige Paulus:

"Kraften fulkomnas i svaghet"  ( 2 Kor. 12:9 ).

    Vad de frivilliga böjelserna angår, alstrar de allt det onda vi har talat om och ännu mycket mera.

Därför måste också det andliga livets lärare först och främst bemöda sig om att utrota alla böjelser hos sina lärljungar, genom att hindra dem från att tillfredsställa sina begär och därmed befria dem från allt det elände vi har talat om.      

KAPITEL ELVA:

DÄR DET VISAS OCH BEVISAS ATT FÖR ATT UPPNÅ DEN GUDOMLIGA FÖRENINGEN ÄR DET NÖDVÄNDIGT ATT HA UTPLÅNAT ALLA SINA BÖJELSER, HUR SMÅ DE ÄN ÄR.

1.   Ganska länge, tror jag, har nog läsaren velat fråga mig om det för att uppnå fullkomlighetens tillstånd är alldeles nödvändigt att först börja med en fullständig utplåning av alla våra böjelser, små såväl som stora, eller om det inte kunde räcka med att utplåna några av dem och låta några andra vara, åtminstone dem som verkar obetydliga.

Ty det ser allt bra hårt och besvärligt ut att uppnå en sådan renhet och självförsakelse att man inte längre hyser vare sig vilja eller känsla för någonting.

2.  På denna fråga svarar vi först att naturligtvis är inte alla våra böjelser lika farliga och inte heller skaar de själen ika mycket.  Jag talar här naturligtvis om frivilliga böjelser, ty de naturliga böjelserna hindrar endast obetydligt den gudomliga föreningen, ja rentav inte alls, om man inte samtycker till dem och de inte är mer än den första inre impulsen.

Jag kallar naturliga böjelser och första impulser alla de känslor som viljan uplyst av förnuftet inte har någon del i, varken före eller efter känsloakten.

Det är omöjligt att tvinga bort dem och helt utplåna dem i detta livet.  Men även om de inte helt kan utplånas, utgör de inte något hinder för den gudomliga föreningen. 

De kann mycket väl existera i vår natur, samtidigt som själen i sin förnuftiga del helt och hållet är herre över dem.

Emellanåt kan det rentav hända att själen i sin vilja är upplyft till en hög stillhetens förening, under det att böjelserna samtidigt bor i den sinnliga delen av människan, men själen som är försänkt i bön störs inte alls av detta i sin högre del.  Vad däremot de friviliga böjelserna beträffar, och detta antingen det rör sig om de allvarligaste som leder till dödssynder eller om de mindre allvarliga som leder till förlåtliga synder eller om dessa mindre som leder till ofullkomligheter, hur små som helst, måste man få dem at fullständigt försvinna ----- annars är själen ur stånd att uppnå denn fullkomliga föreningen med Gud.

    Och skälet är detta.  Tillståndet i denna gudomliga förening utgöra av att själens vilja helt och hållet är omformad i Guds vilja.

Det finns då inte längre någonting inom själen som står i motsatsställning till Guds vilja, och därför rör sig själen i alla avseenden endast efter Guds vilja.

3.   Det är därför vi säger att de två viljorna, själens och Guds, nu har blivit till en enda vilja, nämligen Guds vilja, och att Guds vilja också är själens.   Men om själen skulle fästa sig vid någor ofullkomligt som Gud inte vill, då har hon ännu  inte nått fram till att ha en och samma vilja som Gud.

Ty hon skulle vilja något som Gud inte vill.

      Det står alltså klart att själen, för att fullkomligt förenas med Gud genom kärleken och viljan, måste behärska alla sina frivilliga böjelser, hur små de än är.

Det fordras att hon aldrig med vett och vilja ger sitt samtycke till någon ofullkomlighet, utan att har tillräcklig självdisciplin och tillräcklig frihet för att tillbakavisa den så snart hon märker den.

       Jag säger "med vett och vilja", därför att det händer att hon, utan at märka eller förstå det eller genom att det inte helt står i hennes makt att göra annorlunda, ofta råkar begå ofullkomligheter, förlåtliga synder eller någon av dessa naturliga böjelser som vi har talat om.

Det sägs i Skriften omm dessa inte helt frivilliga synder att den "rättfärdige faller sju gånger om dagen och åter står upp" ( Ord. 24:16 ).

Vad däremot våra frivilliga böjelser beträffar, vilka är medvetna, förlåtliga synder, även om det rör sig om betydelselösa ting, så räcker det som sagt med en enda för att hindra den gudomliga föreningen.

    Jag talat här, väl att märka, om "en vana som inte har blivit undertryckt". 

Ty enstaka viljeakter som syftar än till det ena än till det andra har inte denna verkan, eftersom de ännu inte har utbildats till någon egentlig vana.   Ändå måste själen anstränga sig att undertrycka även dessa, därför att också de utgår från en vanemässig ofullkomlighet.

Däremot finns det vissa vanor bland frivilliga ofullkomligheter som man inte vill övervinna, och dessa utgör ett hinder  inte bara för den gudomliga föreningen utan också för framsteg i fullkomlighet.

4.   Dessa vanemässiga fullkomligheter kan till exempel vara en allmän vana att tala mycket, någon liten böjelse som man aldrig gör sig fri ifrån, till exempel för en person, en dräkt, en bok, en cell, någom maträtt, vissa samtal, visa smakriktningar eler att få veta, få lyssna och annat sådant.

    En enda av dessa ofullkomligheter som själen är fästad vid eller har gjort till enn vana, den skadar hennes andliga tillväxt och framsteg i dygden lika mycket som om hon dagligen begick en mängd andra ofullkomligheter och förlåtliga synder, som inte berodde på någon vana eller dålig

böjelse.   De senare skadar henne mindre än en böjelse för något skapat.

Ty så länge själen hyser en sådan böjelse, hur liten den än är, kan hon göra framsteg i fullkomligheten.

      Viken betydelse har det om en fågel är bunden med en tunn tråd eller med ett rep?  Tråden som binder den kan vara tunn, fågeln förblir dock bunden den likaväl som av ett rep, och inte föränden har slitit av den kan den flyga.

Visserligen är en tunn tråd lättare att slita slita av, men hur lätt det än är, kan fågeln inte flyga sin väg förrän den verkligen har gjort det.   Likadant är det med en själ som är fästad vid något skapat.

Hur full av nåd och dygd hon än är, uppnår hon inte den gudomliga föreningens frihet.

      Våra böjelser och känslomässiga bundenheter har samma verkan, sägs det som sugfisken har på et skepp; fastän den är en mycket liten fisk, kan den om den lyckas bita sig fast vid skeppet stanna upp det och hidra det att navigera och nå hamn.

Det är bedrövligt att se somliga själar; de är som rika skepp lastade med goda verk och mycket bön, med dygder och nåd från Gud, men det fattas dem mod att göra slut på någon vis känslobundenhet, någon liten förkärlek eller böjelse, vilket är en och samma sak.

Därför gör de inga framsteg och uppnår aldrig fullkomlighetens hamn.   Men vad de då ha behövt göra för detta?  Det skulle ha räckt med ett kraftigt vingslag för att slita av den tråd som binder dem eller stöta bort denna böjelsernas sugfisk.

5.   Gud har redan hjäpt dem att slita av andra och mycket starkare känsloband som fängslade dem till synder och fåfängligheter.  Därför är det verklighen bedrövligt att se hur en bundenhet till en dum liten småsak, som Gud lämnade kvar åt dem att besegra av kärlek till honom och som ju bara är en liten tråd, ett lätt hårstrå, hur den kan hindra dem från att gå vidare och att någonsin uppnå detta ojämförliga goda som föreningen med Gud är.

Men det värsta är att de inte bara stannar upp, utan att denna böjelse drar dem bakåt, så att de förlorar vad de förut hade vunnit under loppet av lång tid och till  priset av mycken möda.  Ty det är verkligen ett sant ord detta:

Den som inte går segrande framåt på den andliga vägen, han går tillbaka, och den som inte vinner, förlorar.

Detta var vad vår Herre ville låta oss förstå när han sade:

"Den som inte är med mig, han är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar"  ( Matt. 12:30 ).

      Den som inte gör sig mödan att reparera en liten spricka i ett kärl, han får se all vätska flyta bort.   Syrak ger oss denna lärdom:  "Den som föraktar den ringa, han kommer inom kort på obestånd" ( 19:1 ).

Vidare säger han: "Av en enda gnista blir det en stor eld"  ( 11:32 ).   Så efterföljs vanligen en ofullkomlighet av flera, och och dessa återigen av nya.

Aldrig träffar man väl på enn själ som försummar att besegra en böjelse och som inte då också har flera andra som härrör från smma svaghet och ofullkomlighet, vilken hon borde övervinna.  Och på så sätt faller de allt djupare.

      Jag känner flera sådana själar.  Många människor, som från början hade fått en stor nåd av Gud och som hade uppnått en hög grad självförnekelse och andlig frihet, tillät sig endast därför någon liten böjelse, någon liten känslobundenhet ifråga om samtal eller vänskap, under förvändning att det var något gott.

Men efterhand förlorade de då något av sin andlighet och iver, av smaken för himmelska ting och kärleken till ensamhet.

De förlorade sin glädje och sin uthållighet i andliga övningar och stannade inte upp förrän allt var förlorat.

Och varför?  Endast därför att de inte från början avvisade sig sinnliga njutningar och bevarade sitt hjärta för Gud ensam.

6.  På denna andliga väg måste man alltid vandra vidare, om man vill nå fram.   Detta betyder att vi alltid måste tillbakavisa våra begär och aldrig någonsin tillfredsställa dem.

Om man inte gör sig av med dem tillsammans, uppnår manmann aldrig målet.

Trädet förvandlas inte till eld om det fattas det en enda värmegrad för detta, och på samma sätt förvandlas själen inte till Gud så länge hon ännu äger en enda ofullkomlighet,

om denna så vore mindre än enn frivillig böjelse.

Ty, som vi kommer att förklara angående trons natt, själen har inte mer än en vilja; om hon fäster eller använder den på något skapat ting, förlorar hon sin frihet, sin ensamhet och sin renhet, och allt detta är sådant som erfordras för att uppnå förvandling till Gud.

7.    Angående detta finner vi ett gott exempl i Domarboken  ( 2:3 ):   En Herens ängel kom till Israels barn och sade att eftersom dessa inte hade förgjort sina fiender utan slutit förbund med dem, skulle han låta dem vara kvar och de skulle tränga Israels barn i sidorna och bli dem till en snara.

Det är just så som Gud handlar med somliga själar.

Han har dragit dem bort från världens faror, han har tagit död på deras synder som var stora som jättar, han har besegrat mängden av deras fiender, det vill säga de farliga tillfällen de råkade ut för i världen; och alla desa nådebevis hade inget annat syfte än att leda dem med desto större frihet in i det förlovade land som den gudomliga föreningen är.

Men trots allt detta slöt dessa själar vänskapsförbund med sina ofullkomligheters simpla folk, som de aldrig lyckades fullständigt utplåna.

Därför har vår Herre blivit vred och överlämnat dem åt deras böjelser, vilka med varje dag blr allt värre. 

8.   Josua bok ger oss också en liknelse, en bild för detta som vi talar om.  Ty vid den tid då Josua skulle ta det förlovade landet i besitning, befallde Gud honom att i staden Jeriko så fullständigt förinta allt som finns i den att inte en levande själ skulle finnas kvar där, varken man eller kvinna, barn eller åldring,, och att döda alla djur.

Och av allt bytet skulle de ingenting ta och heller ingenting begära ( 6:21 ). 

Detta låter oss förstå att för att ingå i den gudomliga föreningen måste allt som finns i själen, det må vara litet eller mycket, smått eller stort, först av allt dö, och att själen inte får hysa någon längtan efter allt detta, utan vara till den grad frigjord därifrån att hon som en främling för alltsammans.

      Detta lär oss också den helige Paulus, när han skriver till korinthierna.  "Men det säger jag, mina bröder:  Tiden är kort; därför må härefter de som har hustrur vara som om de inga hade, och de som gråter efter denna världens ting som om de inte grät, och de som gläder sig som om de inte gladde sig, och de som köper något som om de inte fick behålla det, och de som brukar denna världen om om de inte gjorde något bruk av den"  ( 1 Kor. 7:29-31 ).  Med dessa ord lär oss Aposteln hur helt vi måste frigöra vår själ från alla ting, om vi vill nå fram till Gud.

KAPITLET TIO:

DÄR DET VISAS HUR BÖJELSERNA GÖR SJÄLEN LJUM OCH SVAG I SIN STRÄVAN EFTER DYGD.

1.  Den femte skadan som böjelserna orsakar i själen består i att de gör henne ljum och svag, på så sätt att hon inte har kraft att följa dygdens stig och vara ståndaktig.

    Genom själva det faktum att hennes längtans kraft delar sig mellan flera föremål blir hon svagare än om hon vore helt samlad på ett enda.

Ju mera hon delar sig, desto mera försvagar hon sig gentemot varje enskilt föremål.  Därför säger också filosoferna att den kraft som är en och odelad är verksammare än den som är delad.

Och om viljans strävan är inriktad på något annat än dygden, är det klart at den blir svagare i fråga om själva dygden.

Den själ som sprider ut sin viljekraft bland många småsaker är som vattnet som på grund av att det har en lägre belägen plats att flyta mot, inte kan stiga uppåt, och det är alltså till ingen nytta.

Det var där patriarken Jakob jämförde sin son Ruben med utgjutet vatten, eftersom denne i en speciell synd hade gett fritt utlopp åt sina böjelser, och han sade:

"Du är som utgjutet vatten, du kommer inte att växa"

 ( 1 Mos. 49:4 ).  Det är som om han hade sagt:  Eftersom du har utgjutit dig som vatten genom att du följde dina böljelser, kommer du inte att kunna växa i dygd.

     Liksom kokande vatten som inte är inneslutet under ett lock lätt förlorar sin värme, och liksom välluktande örter som uttsätts för luften så småningom förlorar både finheten och kraften hos sina dofter, på samma sätt förlorar själen både värme, finhet och kraft vid utövandet av dygderna, om hon inte koncentrerar sin längtan och strävan uteslutande på Gud.

David hade förstått denna sanning, när han sade till Gud: "Jag skall bevara min kraft för dig" ( Ps. 59:10 ), det vill säga, jag skall samla all min längtan och strävan för dig ensam.

2.  Böjelserna försvagar själens kraft också därför att de för henne är detsamma som de nya skotten och telningarna är för trädet, de växer upp runt omkring det och leder därvid bort saven och hindrar det från att frambringa sin frukt.

Det är om dessa själar som Herren talar när han säger:

" Ve de kvinnor som då är havande och ge di på den tiden" ( Matt. 24:19 ). 

Detta att vara havande och ge di hänför sig till böjelserna.

Om de inte ständigt hålls tillbaka, tappar de så småningom själen på all dess kraft och växer upp till skadea för henne, liksom skotten för trädet.

Därför råder oss vår Herre att ha "våra länder omgjordade"

( Luk. 12:35 ), vilket betyder att hålla tillbaka böjelserna.

Ty böjelsern liknar blodiglar, som ständigt suger blod ur ådrorna.

Just så kallar den Vise dem också i Ordspråksboken, när han säger: "Bloddiglarna, det vill säga böjelserna, är som barn, de ropar ständigt:  Ge hit, ge hit" ( 30:15 ).  

3.  Av detta förstår man att böjelserna inte åstadkommer något gott för själen, utan att de snarare fråntar henne vad hon äger.   m man inte späker dem, ger de sig ingen ro förrän de har åstadkommit vad huggormsungarna gör med modern; e växer till i modersskötet, tar sin näring från henne och dödar till slut, medan de själva är fulla av liv vid hennes sida.  

Späker man inte böjelserna, lyckas de till slut också döda själens gudomliga liv, och själva lever de vidare därför att själen inte från början har gjort slut på dem.

Därför utropar Syrak: "Låt ej bukens begär och köttets lust få makt över mig" ( 23:6 ).

De är då det enda som lever i henne.

4.  Men även om det inte går så långt, är det sorgligt att se i vilket tillstånd böjelserna försätter den stackars själen, hur olycklig hon är över sig själv, hur kärlekslös hon är mot nästan och hur långsam, trög och håglös hon är i sådana ting som rör Gud.

Dessa böjelser förorsakar henne mera tungsinne och håglöshet på dygdens väg än vad sjukdom förorsakar den sjuke av trötthet och svårighet och av motvilja mot att äta.

Alltså är orsaken till att det fattas så många själar lust och iver för dygden att de hyser begärelser och böjelser som inte rent syftar till Gud.   

KAPITEL NIO:
DÄR DET TALAS OM HUR BÖJELSERNA SMUTSAR SJÄLEN.

DETTA BEVISAS GENOM LIKNELSER OCH CITAT UR DEN HELIGA SKRIFT.

1.  Den fjärde skadan som begären orsakar i själen består i att de smutsar och befläckar henne.  Det är detta som menas i Syraks bok: "Den som kommer vid tjära, han blir orenad"

( 13:1 ).  Men nu är det så att den som finner behag i något skapat, han rör vid tjära.

Man måste nämligen lägga märke till att den Vise på detta ställe liknar det skapade vid tjära.

Ty det är större skillnad mellan själens förträfflighet å ena sdan och allt gott som det skapade kan ha å andra sidan, än det är mellan å ena sidan en klar diamant eller rent guld och å andra sidan den otäcka tjäran.

Ty om man upphettar guld eller diamant och lägger det ovanpå tjära, blir det snart nedsmort av tjära, eftersom hettan smälter tjäran och drar den till sig.

Likadant sker med den själ som är upphettad av längtan efter något skapat: i sitt begärs hetta upptar hon i sig det orena och smutsiga.

     Ja, det är mellan själen och den övriga synliga skapelsen ett större avstånd än mellan en alldeles klar vätska och mycket smutsig gyttja.   På samma sätt som nu en sådan vätska skulle bli förorenad genom att sättas i kontakt med gyttjan, blir också den själ förorenad som kärleksfullt hänger sig åt det skapade, ja hon blir till och med lik det ifrågavarande skapade förmålet.

På samma sätt som sotfläckar skulle vanställa det allra vackraste ansikte, vanställer de oordnade böjelserna själen, som dock är en oändligt vacker och fullkomlig avbild av Gud.

2.   Därför beklagar också Jeremia den avskyvärda ödeläggelse i själen som dessa oordnade böjelser åstadkommer, i det att han först talar om hennes skönhet och sedan om hennes fulhet i dessa ord: "Hennes hår är vitare än snö, ljusare än mjölk, mera glänsande än gammalt elfenben, vackrare än safir.
Nu är hennes ansikte svartare än  kol, och man känner inte längre igen henne på gatorna" ( Klag. 4:7-8 ).

      Med bilden av hår menas här själens böjelser och tankar.  Om dessa nu är inriktade på det mål mot vilket Gud har inordnat dem, då är de vitare än snö, ljusare än mjölk, mera glänsande än gammalt elfenben och vackrare än safir.

Dessa fyra föremål representerar varje slag av skönhet och förträfflighet i hela den synliga skapelsen.

Och det sägs att upphöjd över dem alla står själen med sina krafter, vilka liknas vid de nämnda huvudhåren.

Men om dessa nu är i oordning, och inriktade på det som Gud inte har bestämt dem till, alltså vända mot det skapade, då blir hennes ansikte, svartare än kol, säger Jeremia.

3.   Hela denna olycka och ännu mycket mera ont vållar böjelserna själens skönhet när de inriktas på denna världens ting. Ville vi avsiktligt tala om vilken ful och smutsig gestalt som själen kan få av begären, kunde vi sannerligen ändå inte tänka ut någonting att likna den vid, hur mycket detta något än var betäckt med spindelväv och ohyra.

Inte ens ett otäckt lik eller vad det annars finns för osnyggt och smutsigt, inte vad man i detta liv än kunde tänka ut, ingenting skulle kunna uthärda jämförelsen med en sådan själ.

       Ty även om det är sant att en själ som fördärvats av sina böjelser visserligen beträffande sitt naturliga väsen alltjämt är så fullkomlig som Gud skapade henne, är hon likväl beträffande sitt andliga väsen vanställd, avskyvärd, smutsig, förmörkad och full av allt det onda vi nyss räknat upp och mer därtill.

Även om ett enda oordnat begär visserligen inte är någon dödssynd, vilket vi senare skall visa, är det ändå tillräckligt för att göra själen mörk, smutsig och ful, så att hon i vilket fall inte kan ingå någon som helst förening med Gud förrän hon renat sina begär.  Hur avskyvärd måste då inte den själ vara, som helt och hållet har råkat i oordning genom sina lidelser och som är utlämnad åt sina begär!

Hur långt borta måste hon inte stå från Gud och hans renhet!

4.  Ord kan inte uttrycka och förståndet kan inte fatta hur mångfaldig den orenhet är som de mångfaldiga begären förorsakar i själen. 

Kunde man uttrycka det på ett begripligt  sätt, ja, då skulle man både häpna och gripas av medlidande, när man såg hur varje begär, alltefter sin art och häftighet, efterlämnar sin egen fläck och bottensats av smuts i själen; hur det bara i en enda oordning kan finnas otaliga skiftningar och otaliga grader av smuts, och hur dock varje orenhet är ensam i sitt slag.

Den rättfärdiges själ äger i en enda fullkomlighet, i själens rätlinjighet, de rikaste gåvor i överflöd och de härligaste dygder utan tal, den ena olik den andra, var och en är i sitt slag full av behag, alltefter de skiftande kärlekskänslor som ur hans själ stiger mot Gud.

På liknande sätt fylls också den oordnade själen av otaliga sorters smuts och gemenhet, alltefter hennes många böjelser och begär till det skapade.

5.  Denna mångfald av orenhet har blivit mycket väl symboliserad hos Hesekiel.  Där läser vi om hur Gud i templets inre visade profeten alla slags maskar som kryper på jorden, liksom också all styggelse hos orena djur, så som allt detta var avbildat på väggarna runt omkring.

Därpå sade Gud till Hesekiel: "Människbarn, har du nu sett all styggelse som dessa djur begår, var och en inne i sin hålas dunkel?" 

Därpå befallde Gud profeten att han skulle gå längre in i templet, där han skulle få se ännu värre styggelse.

Och profeten berättar att såg han kvinnor som satt och begrät kärleksguden Adonis.  Åter befallde Gud honom att gå längre in, där hanskulle få se ännu värre styggelse.

Och profeten berättar att där inne såg han tjugofem gamla gubbar som alla satt med ryggarna vända mot templet

( 8:10-16 ).

6.  De likartade maskar och de orena djur som var avbildade i den första tempelhallen föreställer de tankar och uppfattningar som förståndet gör sig om de låga jordiska tingen och om allt skapat.  Så som dessa verkligen är, präglar de in sin bild i själens tempel, om hon genom dem förvirrar sitt förstånd, vilket är själens första rum.

     De kvinnor som satt längre in i det andra rummet och begrät guden Adonis betyder de begär som har sitt fäste i själens andra förmåga, viljan.

Dessa gråter på sätt och vis, för så vitt de hyser en varm längtan efter det som är det verkliga föremålet för deras kärlekslust, nämligen den ohyra vars bild redan har inpräglats i förståndet.

     De män som befann sig i det tredje rummet, det är de intryck och föreställningar om det skapade som den tredje själsförmågan, minnet, gömmer och ständigt på nytt beskådar.

Om dem heter det att de hade vänt ryggen mot templet.

Ty om själen med dessa tre själsförmögenheter helt och fullt omfattarnågot slags skapat väsen, då kan man mycket väl säga att hon har vänt ryggen mot Guds tempel, det vill säga mot själens rätta hållning, som inte tillåter någonting skapat i själen.

7.  Vad vi hittils har sagt räcker för att ge enn ide om den oordning som böjelserna förosakar i själen.

Om vi behövde särskilt avhandla den minsta lilla fulhet som ofullkomligheterna och deras varianter orsakar i själen, den större fulhet som de förlåtliga synderna och deras otaliga mångfald orskar, och slutligen den vanskapliga fulhet som böjelserna till dödssynd orsakar, ja, då skulle vi aldrig sluta.

Inte ens änglarnas insikt är i stånd att fatta detta.

     Vad jag säger det vidhåller jag, och det är att varje böjelse, hur liten den ofulkomliga än må vara som den leder till, är en fläck och en orenhet för själen.