KAPITEL FEM.
DÄR DET GENOM EN LIKNELSE FÖRKLARAS VAD SOM MENAS MED SJÄLENS FÖRENING MED GUD.

1.  I det föregående har vi redan fått en viss uppfattning om vad som här avses med själens förening med Gud, och detta skall hjälpa oss att bättre förstå det som vi nu kommer att säga om den.

        Det är för ögonblicket inte min avsikt att förklara hur denna förening indelas, ty jag skulle väl aldrig komma till något slut, om jag företog mig att framställa vad förståndets förening består av, och viljans förening, och minnets, och vad som menas med övergående förening och med förblivande förening hos dessa krafter, och vidare vad den totala föreningen, övergående och förblivande, hos nämnda krafter sammanslagna innebär.

Jag kommer för övrigt att få anledning att tala om än det ena, än det andra.  Men just nu betyder detta föga för att belysa min tanke.

Det blir bättre att framställa det på dess rätta plats, där vi ingående behandlar det ämnet och där vi kan ge ett åskådligt exempel som stöd åt den nyvunna förståelsen.

Då kommer man att lättare förstå allt, även detaljerna, och kommer lättare att kunna bedöma det hela.

2.    Här skall endast talas om den fullständiga och varaktiga föreningen, för så vitt denna berör själens väsen och själsförmögenheterna och för så vitt denna förening ter sig som ett hemlighetsfullt tillstånd.

I den mån däremot som förening ter sig som en verksamhet, kommer vi att senare med Guds hjälp behandla den.

Ty en varaktig förening av våra själsförmögenheter med Gud har vi inte, det kan inte förekomma på denna jord, utan bara en övergående förening.

3.   För att nu först förstå vad den förening vi talar om består av, måste man göra klart för sig att Gud finns i varje själ, också hos den störste syndaren i världen, och att han bor där och är substantiellt närvarande.

Detta slag av förening består alltid mellan Gud och alla skapade varelser och ting, eftersom han därmed uppehåller dem i deras existens.

Om han inte vore närvarande hos dem på detta sätt, skulle de genast sjunka tillbaka i det tomma intet och upphöra att existera.

        När vi nu talar om en själens förening med Gud, då menar vi inte denna substantiella förening som alltid består mellan Gud ochallt skapat, utan vi vill med den beteckna den förening med Gud och omgestaltning av själen till Gud som inte alltid existerar utan bara när det råder likhet genom kärlek.

Därför kallas den också likhetsförening, liksom den andra heter substantiell förening, väsensförening.

Den senare är naturlig, den första däremot övernaturlig.

Den äger rum när de två liljorna, själens och Guds, är överens sinsemellan så att den ena viljan inte har någonting som är oförenligt med den andra.

När alltså själen fullständigt förkastar det inom henne som är oförenligt och inte överensstämmande med Guds vilja, då omformas hon till Gud av kärlek.

4.    I detta förkastande inbegrips inte bara varje handling som är oförenlig med Gud, utan också varje vanemässig böjelse.  Därför måste själen förkasta inte bara sina frivilliga handlingar av ofullkomlighet, utan hon måste förinta också alla sina böjelser för dessa.

        Och eftersom inget skapat, och inget av det som något skapat åstadkommer och förmår, någonsin når fram till Guds väsen eller kan höja sig till honom, måste själen lösgöra sig från allt skapat och från sina egna verk och färdigheter, det vill säga från det skapades sätt att bedöma, att uppleva och känna.   Det är först när hon är frigjord från allt som inte är likt eller överensstämmande med Gud.

Då finns det inte längre någonting inom henne som inte är Guds vilja, och hon omformas så till honom.

         Gud är visserligen, som vi har sagt, alltid närvarande i själen och ger henne genom sin närvaro hennes naturliga existens och uppehåller den genom sin närvaro, men han ger henne inte alltid hennes övernaturliga existens.

Ty denna senare ges åt själen bara genom nåd och kärlek.

Men alla själar är inte nådens och kärlekens tillstånd.

Och de som befinner sig i detta tillstånd äger inte nåden och kärleken i samma grad: somliga har mindre kärlek, andra mer. 

Därför meddelar Gud sig mer till den själ som har gjort mest framsteg i kärleken.    Detta består i att man mer har bringat sin vilja i överensstämmelse med Guds.

Den själ vars vilja är helt överensstämmande och lika med Guds vilja är helt förenad med Gud och på ett övernaturligt sätt omformad till honom.

    Ur detta följer, som vi sagt, att ju mer själen av håg och vana förlorar sig i det skapade i sina egna förmågor, desto mindre skickad är hon för den gudomliga föreningen, och detta därför att hon inte ger Gud oinskränkt möjlighet att övernaturligt omforma henne.  Själen behöver endast avklä sig dessa motsatser och naturliga olikheter, för att Gud, som redan naturligt står i förbindelse med henne genom hennes natur, också skall övernaturligt meddela sig åt henne genom nåden.

5.   Det är detta som den helige Johannes har velat låta oss förstå, när han säger: "De har blivit födda, inte av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud"   ( Joh. 1:13 ).

Det är som om han ville säga: Han har gett makten att bli hans barn, det vill säga att kunna omformas till honom, endast åt dem som inte är födda av blod, det vill säga av naturlig och kroppslig beskaffenhet, inte av köttets vilja, det vill säga av naturlig förmåga eller lämplighet, och framför allt inte av människans vilja, varmed menas alla mänskliga sätt att bedöma och förstå enbart efter förnuftet.

Till ingen av dessa har han gett makten att bli fullkomliga Guds barn, utan till dem som är födda av Gud, det vill säga till dem som har återfötts av nåd, efter att först ha dött bort från allt det som utgör den gamla människan, till dem som höjer sig själva upp till det övernaturliga genom att de av Gud mottar denna återfödelse och detta barnaskap, som övergår allt vad man kan tänka sig.

Likaså säger den helige Johannes på ett annat ställe: 

"Om en människa inte blir född av vatten och ande, kan hon inte komma in i Guds rike" ( Joh. 3:5 ).

Därmed menas: Den som inte återföds i den Helige Ande, han kan inte komma in i Guds rike, som är fulkomlighetens tillstånd.

Att här på jorden på ett fullkomligt sätt motta en ny födelse i den helige Ande, det är att äga en själ som är mycket lik Gud genom sin renhet, helt ogrumlad av den minsta ofullkomlighet.   Det är så som den rena omformningen av själen till Gud kan gå i fullbordan.

Själen deltar i Guds natur genom sin förening med honom, trots att denna förening inte är en väsensförening.

6.   Låt oss ta en liknelse för att kasta mera ljus över denna sanning.  En solstråle faller på en fönsterruta.

Om glaset har några fläckar eller någon imma, kan den inte upplysa det eller få det att glänsa så fullständigt som om det är rent från alla fläckar och alldeles klart.

Ja, solstrålen upplyser det desto mindre, ju mindre glaset är befriat från den imma som täcker det.  Detta är inte solstrålens fel, utan glasets.  Ty om glaset verkligen var alldeles rent och klart, skulle solstrålen upplysa och omforma det, så att glaset skulle likna solljuset och ge samma klara sken.  Men fastän glaset skulle likna solljuset, bevarar det dock alltjämt sin naturliga egenart.

Ändå kan vi säga att det är ljus eller solsken genom delaktighet.

     Som med detta glasfönstret, så är det också med själen.

Oupphörligt strömmar det gudomliga ljuset från Guds väsen in i henne, eller bättre sagt, det bor helt naturligt inom henne.

7.   Men om nu själen företar de nödvändiga åtgärderna, det vill säga om hon renar sig från alla fläckar och all smuts som vidlåder henne genom det skapade, om hon alltså på ett fullkomligt sätt förenar sin vilja med Guds vilja --- ty att älska Gud, det är att för Guds skull arbeta på att effektivt befria sig från allt som inte är Gud ---- så blir själen omedelbart helt upplyst och omformad till Gud.

Gud ger henne då på ett sådant sätt sitt eget övernaturliga väsen att hon tycks vara Gud själv och äger vad Gud själv säger.

        När Gud verkar denna utomordentliga nåd i en själ, då går föreningen ända därhän att allt som är Guds och allt som är själens är ett i en omformning genom delaktighet.

on tycks vara mer Gud än själ, och hon är också Gud genom delaktighet.  Naturligtvis bevarar hon dock alltjämt sin naturliga egenart, lika särskild från Gud som förut trots omformningen, så som glaset är särskilt från solstrålen, fastän det är upplyst av den.

8.    Av detta ser vi ännu tydligare att det rätta medlet för själen att nå fram till den gudomliga föreningen inte består i hennes naturliga tänkande, inte i  hennes upplevelser och känslor eller i en fantasi som försöker att på ett mänsligt sätt föreställa sig Gud, inte heller beståret i någonting annat.

Utan det rätta medlet är renheten och kärleken, varmed menas frigörelsearbetet och försakelsen från både det ena och det andra, med endast Gud för ögonen.

Men eftersom det inte kan finnas någon fulländad omformning  där det inte finns en fulländad renhet, blir själens förhärligande, upplysning och förening med Gud gradvis mer eller mindre stora, och detta i proportion till hennes renhet.

Alltså blir föreningen inte fullkomlig, det vill jag upprepa, så

länge själen inte i allt är fullkomlig, klar och ren.

9.  Låt oss ta ett annat exempel för att förstå dennna sanning.

Föreställ er en tavla som är alldeles fulländad, innehållande en mängd skickliga detaljer och belagd med de mer utsökta och fina emaljer, bland vilka några rentav är så utomordentliga att man knappast kan nog högt uppskatta deras finhet och utsökthet.

Men tänk er nu någon som haren svag och dålig syn: denne komer att kunna upptäcka ganska litet av all skönhet och fulländning.

Den somhar bättre syn kommer att kunna upptäcka mera, och den person slutligen vars synförmåga är alldeles förräfflig kommer att kunna se i denna tavla att trots allt som man redan har kunnat beundra, finns det alltid ännu mycket mer att betrakta och njuta av.

10.  På samma sätt förhåller det sig också med själarna, kan vi säga, när de är upplysta av Gud och omfrmade till honom.

Naturligtvis när en själ frm till föreningen enligt de större eller mindre personliga förutsättningarna hon fått, och dessa är inte desamma för alla.

De beror på den nåd som Herren ger var och en.

På samma sät ser honom helgonen i himmelen, somliga av dem ser, mer, andra mindre, men alla ser Gud och alla är lyckliga, ty vars och ens kapacitet att skåda Gud är helt uppfylld.

11.   På samma sätt möter vi på jorden vissa själar som äger en lika stor frd och sinnesro i sitt  tillstånd av fullkomlighet,

och var och en av dem är tillfredsställd.

Samtidigt kan emellertid en av dem så mycket högre än de andra i sin förening med Gud. Menn de är alla lika tillfredsställda, eftersom vars och ens kapacitet är helt uppfylld.

Vad den själ beträffar som inte uppnår en renhet som överensstämmer med den kapacitet som Gud har gett henne,

kommer hon aldrig att uppnå en sanna friden och tillfredsställsen.   Hon har ännu inte utfört det befrielsearbetet eller skapat det tomrum i sina förmögenheter som erfordras för den enkla föreningen med Gud.