KAPITEL TVÅ.
1.   Nu ska vi tala om den andra delen av denna natt, som är tron.  Den är, som vi har sagt, det underbara medel som vi har fått för att nå vårt mål som är Gud.

Och Gud är, sade vi, naturenligt den tredje orsaken till eller den tredje delen av denna natt för själen.

Därför liknar vi tron, som befinner sig i mitten, vid midnattstiden.  

Och så kan vi också påstå att denna andra del är mörkare för själen än det första avsnittet, ja i visst hänseende också mörkare än det tredje.

        Ty den första delen, sinnenas natt, liknar nattens inbrott, då nämligen alla med sinnena förnimbara ting försvinner, och därför är den inte lika avlägsen från ljuset som midnattstiden.

        Inte heller det tredje avsnittet, morgongryningen, som redan står helt nära det klara dagsljuset, är så mörk som midnatten.

Morgongryningen kommer ju omedelbart före den ljusa dagen med dess upplysande och gestaltande klarhet, och den kan därför jämställas med Gud.

Visserligen är det sant att Gud ur naturlig synpunkt är en lika mörk natt som tron. Men när själen till sist har genomlevt dessa tre olika avsnitt av natten, upplyser Gud henne slutligen på ett övernaturligt sätt med strålarna från sitt gudomliga ljus.

Detta är då början till den fullkomliga föreningen, som följer på den tredje natten.   Därför kan man säga att den inte är så mörk som den andra natten.

2.  Likväl är den mörkare än den första natten.

Ty den senare hänför sig ju till den lägre delen hos människan, den sinnliga, och den är därför mera ytlig.

Den andra natten däremot, trons natt, hänför sig till den högre, det vill säga den förnuftigare delen hos människan, och den ligger därför djupare och blir desto mörkare.

Den berövar ju själen förnuftets ljus, eller bättre sagt, den gör själen blind.

Det är därför med skäl som den liknas vid midnattstiden, den centrala och mörkare delen av natten.

3.  Vi skall nu visa hur denna andra del, tron, är en natt för anden, på samma sätt som den första är det för sinnena.

Vi skall vidare tala om de hinder som tron möter och om den bidragande verksamhet som själen själv måste utöva för att inträda i denna natt.

Vid den passiva förberedelsen beträffar, det vill säga det som Gud utan själens medverkan utför för att försätta henne i den, det skall vi behandla i den tredje boken, på sin plats.