ÅNGER:

GJORT ÄR GJORT, säger man.  Jovisst, Guds förlåtelse kan befria oss från det tunga vi släpar med oss genom livet.

  Gud är en oändligt god Fader som längtar efter att förlåta.  Men för att ta emot hans förlåtelse, måste vi också ångra våra synder.  Ågerns tårar är de vackraste som finns.  Jesu budskap om förlåtelse och ånger möter oss i liknelsen om de förlorade sonen och hans gode fader  ( jfr Luk. 15:11-32 ).

Det märkliga är att den förlorade sonen inte tycks ångra vad han gjort; han vill bara hem och ha det bra hos sin far.

Först när han kommit hem och fått möta sin fars ömhet, uttrycker han sin sorg över vad han har gjort.

Ångern börjar som ett litet frö av oro: kanske det ändå är bättre att söka sig till Gud.  Ångern är ofta uppblandad med själviska motiv: därhemma hos far är det i alla fall lite bättre mat.   Med tålamod och förståelse för vår mänskliga svaghet låter Gud oss växa in i ångern mer och mer.  Det är i själva mötet med Gud i hans fulla verklighet

som det går upp för oss att vi har sårat honom djupt genom vår synd.  Ju mer vi ser hans ömsint, medlidsamma kärlek till oss, desto mer hugger ångern tag i oss. "Ni blev ju bedrövade på det sätt som Gud vill ... En sorg efter Guds vilja  leder till en omvändelse som ger frälsning och som inger behöver ångra" ( 2 Kor. 7:9-10 ).

Den ångerfulla bedrövelsen är inte en flyktig känsla utan en längtan efter Guds förlåtelse och en strävan efter att utföra "sådana gärningar som svarar mot ångern" ( Apg. 26:20 ). 

Ånger får aldrig förväxlas med farsot som många hemsöks av: skuldkänslor. Tyvärr har inte så få förväxlat detta ältande och grubblande på känslornas plan över sin synd och skuld med den äkta ånger som alltid leder till omvändelse. Tyngdpunkten ligger då på Gud, som med oändlig empati ser på oss i vår ömklighet för att förlåta oss.  Ångern öppnar oss alltid för honom, medan skuldkänslorna stänger in oss in vår egna slutna lilla värld.

Ångern leder oss till Gud och vår nästa, men skuldkänslor är en återvändsgränd.

Vi är alltid efterlängtade, hur långt bort vi än har kommit. Det är aldrig för sent.  Far ståt vid vägkröken och väntar.  Och maten är alltid bäst hos honom.

ÄDELMOD:

Ordet ädelmod får oss att tänka på det medeltida riddaridealet, som förvisso är mycket fjärran för de flesta idag.  Kanske det är lite lättare att smälta, när vi tänker på den barmhärtige samariten i evangeliet  ( jfr Luk 10:25-33 ) eller på en Nelson Mandela som räckte ut handen till sin forna efterföljare.

Ett ädelt och gott hjärta är kännetecknande för den nya människan  ( jfr Ef. 4:24 ), som alltid låter sig formas av Kristus.   En andens ädling fastnar aldrig i sig själv utan söker alltid den andres bästa.  

Vi behöver bara tänka på samariern som utan att tveka tar sig an en person ur fiendelägret.  

I Jesus ser vi gång på gång hur detta ädelmod går ihop med saktmod, ett annat bortglömt ord.  

Saligprisningarna finner vi alla de accenter som behövs för att teckna den nya människan, som alltid är en avbild och avglans av det som finns i Jesus.  Kan man uppnå detta av egen kraft om man riktigt anstränger sig?  Nej, "allt är nåd" som Therese av Lisieux sade.   Men nåden måste alltid måste alltid tas emot och bära frukt och det kan och måste vi också göra.  Det passiva gudsmottagandet är det största och högsta av alla mänskliga verk; är att stå med två tomma händer inför Gud och låta dem fyllas av hans nåd.    

Bara då kan vi i vår tur ge Guds nåd och kärlek vidare, också till dem som är våra motståndare eller förföljare.

Livet självt hjälper oss att bli omskapade och omstöpta till en allt större Kristus likhet. Det ädla och sanna, som finns i oss eftersom vi är skapade till Guds avbild, blir genom nådens ständiga verk inom oss allt tydligare och tydligare.  Samtidigt måste vi LÅTA OSS omformas och medverka med det som sker djupt inom oss.

Vardagens alla händelser är dem milj där vi ständigt sätts på prov.  Där visar det sig alltid om vi förädlas av "Guds överflödande nåd" ( Rom. 5:15 ) eller om allt förfuskas genom vår synd och bräcklighet.  

Varje ögonblick är nåd.  Frågan är bara om vi är fullt medvetna om att Gud ständigt erbjuder oss att förvandlas och förädlas.  Återigen kan vi tänka på den barmhärtige samariern, som förmådde fånga ögonblickets nåd och träda in i den förberedda gärning, som låg och väntade på honom i ett rånoffers gestalt.

Jesus väntar alltid på oss i tusen och åter tusen gestalter och förklädnader.  Känner vi igen honom och tar emot honom, händer något inom oss.  Låter vi honom få älska oss blir det vår andra natur, ja, vår sanna natur att tänka, handla och tala som han.   Vårt ådelmod växer gradvis fram i det ständiga Kristus-möte som vårt liv är.  Det är bara nåd, men bejakad och besvarad nåd.

ÖVERLÅTELSE:

LÅT OSS ÖPPNA VÅRA ÖGON FÖR LJUSET FRÅN GUD OCH MED VIDÖPPNA ÖRON LYSSNA TILL VAD GUDS RÖST MANAR OSS, DÅ DEN DAGLIGEN ROPAR  ( St Benebikt ).

Gud talar ständigt til oss, ja, han ropar dagligen och stundligen.  Vi har fått våra naturliga organ och sinnesförmögenheter för att stå i kontakt med den skapade värld där vi alltid lever.  

Då måste det finnas några organ och kraftkällor inom  oss som gör att vi kan få kontakt med Skaparen själv. 

Det måste finnas en grundattityd inför Den som har skapat oss och vill frälsa oss. 

Människans grundattityd inför Gud kan vi kalla ÖVERLÅTELSE.  Vi kan lära känna igen denna atityd i det lilla barnet, som helt liatr på sin mor och far och överlåter sig till dem.  Vi LÅTER oss helt enkelt älskas av Gud.

Vi har en grundmurad tilltro till att han vill vårt bästa.   Vi litar mer på honom än på oss själva eller någon annan.  Vi är beroende av honom för hela vår existens.  I liv och död tillhör vi honom.

Det kan ta tid att bygga upp denna överlåtelse.  Vi människor är ofta sårade.  Vi har förlorat tilltron til varandra och i värsta fall också till Gud.  En inre misstro hindrar oss. Ett gnagande missnöje gör livet tungt för oss.   En vag misströstran gör oss nedstämda.  Men den sanna överlåtelsen växer just fram i motvind.

Vi kan bara ta emot den levande Guden och uppståndelsens fulla verklighet, när vi gått i närkamp med svaghet och synd, med död och lidande.  Kristi påskmysterium är den ram inom vilken vi lär oss vad överlåtelse är.

Det objektiva frälsningsmysteriet, som vi ser i Jesu kors och uppståndelse, blir tydligt i vår subjektiva, individuella verklighet.  Jesu överlåtelse till Fadern på korset öppnar vägen till vår överlåtelse åt Gud.

Vi möter Gud just i det liv som är vårt.  Hann kommer oss till mötes tvärs igenom det vi är med om.  Vi hoppas alltid på den levande Guden, hur tungt eller hur lätt det än kan vara.  

Överlåtelsen yttrar sig genom TRO, HOPP OCH KÄRLEK, dessa tre som Paulus talar om, varav kärleken är störst.

Men utan tro och hopp kan inte kärleken fungera.  I vår tid är det ofta hoppet som behöver förstärkas, eftersomm vår tids stora folksjukdom är en slags hopplöshet, meningslöshet och tröstlöshet, som man försöker döva genom alla möjliga surrogat.     

Vi talar om tro, hopp och kärlek som TEOLOGALA DYGDER.  Teologal betyder att det är något som förbinder oss direkt med Gud.  Det är en dynamisk kraft som kommer frånn honom och binder oss till honom.  

Han har tilltro till oss. Han älskar oss.  Därför kann vi svar med samma mynt,ja, vi kan svara honom med den kraft som utgår från honom.

Ordet dygd bytyder också kraft ( LAT. VIRTUS ). Det är en gudomliga dynamik som vi blir delaktiga av genom vårt dop.  Vi får tillgång till en övernaturlig förmåga.  Tron, hoppet och kärleken har också en vanlig mänsklig sida, som gör att alla människor, troende eller ej, kan känna igen vad det gäller.  Men när vi talar om dem som teologala dygder, så är det gudomliga nådegåvor som har ingjutits i oss genom dopets sakrament tack vare Jesu frälsning och nåd.  Vi drivs av den helige Andes kraft att efterfölja Jesus och överlåta oss till Fadern.

Vi har satt vårt hopp till den levande Guden.  Vi får del av Treenighetens inre liv.

Tro, hopp och kärlek hör oupphörligt samman och bildar en enda grundattityd, som förbinder oss oupplösligt med Gud, men också med vår nästa.  Ofta talar vi mer om tron och kärleken i våra kristna sammanhang.  Hoppet blir ofta bortglömt.  Därför är det viktigt att vi just nu koncentrerar oss mer på hoppet.  

Vi hoppas inte bara på ett bra jobb, karriär, ramgång eller vad det nu kan vara på det mänskliga planet som vi drömmer om.  Vi hoppas på Gud.  Vi längtar efter honom.  Vi att troratt han den ende som kan fylla vårt hjärtats djupaste och största behov.  Utan honom blir allt tomt och ödsligt.   Det blir bara ett meningslöst sökande efter nya och häftiga upplevelser, tidsfördriv och kickar.

Tänker vi efter är det det så många lever i dag.  Hela veckan hoppas man på ett häftigt festande under helgen, nya brudar, nya killar.  Men man blir aldrig nöjd.  Något är tomt och ihåligt inom en.  

Man försöker fylla tomheten med allt häftigare saker, prylar, sexuella erövningar.

Det kristna hoppet kan rädda dem som riskerar att drunkna i denna hetsjakt på det ständigt mer häftiga.

Hoppet inriktar oss direkt på Gud i hans eviga härlighet. Vi får ett helt annat förhållningssät till det jordiska.

Vi känner igen spåren av vår älskade Herre runt omkring os, i varandra, i det som händer. Vi vill locka fram hans närvaro mer och mer.  Vi vill känna igen hans fördolda närvaro i varje männska vi möter, även i den som inte känner honom men innerst inne längtar efter honom.  Hoppet blir en drivkraft för att engagera oss i

världen och förmedla Jesus och hans budskap till dem vi möter.   Då vill vi också dela med oss av vår tro, vårt hopp och vår kärlek till dem som inte känner Jesus och hans Kyrka.  Varje dag får vi växa i vårt hopp på den

levande Guden och omsätta vårt hopp i bön och handling.