TILLIT OCH ÖDMJUKHET.
Det är inte genom övermodig upphöjelse,, utan genom "det ödmjuka hjärtats djup" som människan stiger från den korsfäste Kristus till den förhärligade Kristus. Här kan vi på nytt betrakta den beskrivning av ödmjukhet som finns i den helige Benedictus´regel. Ödmjukheten leder i olika etapper från gudsfruktan -- som drar oss upp ur sankmarken ---- till kärleken, som driver ut fruktan.  Lydnad, tålamod och tystnad hör till munkarnas livsstil, men också till alla dem som vill leva ett "inre klosterliv".

          Om vi vill nå ödmjukhetens högsta höjd och skyndsamt komma fram till den himmelska upphöjelse till  vilken man stiger upp genom ödmjukhet i detta livet, måste vi med  uppåtsträvande gärningar resa den stege som uppenbarades fö Jakob i drömmen, och på vilken han såg änglar stiga ned och upp. Detta nedstigande och uppstigande har för oss helt visst ingen annan innebörd än att man stiger ned genom uphöjelse och upp genom ödmjukhet.  Den uppresta stegen är vårt liv i denna tidsålder, som Herren riktat mot himlen, när hjärtat blivit ödmjukt. Som stegens sidor betecknar vi vår kropp och själ. I dessa sidostycken har Guds kallelse infogat de ödmjukhetens och tuktens olika steg som vi har att bestiga.

Ödmjukhetens första steg består i att man alltid håller Guds fruktan för ögonen och aktar sig noga för att glömma den.......

Ödmjukhetens andra steg består i att man inte älskarsin egen vilja och inte finner behag i att uppfylla sina begär utan med sina gärningar följer Herrens ord, när han Säger: "Jag har inte kommit för att göra min vilja utan dens som har sänt mig".  ( Johannes 6:38 ).

Ödmjukhetens tredje steg består i att man av kärlek till Gud under kastar sig den över överordnade i fullständig lydnad och efterföljer Herren, om vilken aposteln säger: "Han blev lydig intill döden" ( Fil. 2:8).

Ödmjukhetens fjärde steg består i att man i denna lydnad tyst och medvetet bevara tålamodet också i svårigheter och motgångar, ja, till och med när man utsätts för allehanda oförrätter .......................

Ödmjukhetens femte steg består i att man i ödmjuk bekännelse och att dölja något uppenbarar för sin abbot alla onda tankar som stiger upp i hjärtat och det onda man gjort i hemlighet .....................................

Ödmjukhetens sjätte steg består i att munken är nöjd med allt som är värdelöst och uselt och i allt han blir ålagd betraktar sig som en dålig ock ovärdig arbetare............................

Ödmjukhetens sjunde steg består i att man inte bara med sin tunga förklarar sig vara den lägste och ringaste av alla utan också tror det innerst i hjärtat .........................

Ödmjukhetens åttonde steg består i att munken inte gör något annat än det som klostrets gemensamma regel och de överordnades exempel manar till.

Ödmjukhetens nionde steg består i att munken hindrar sin tunga från att tala, iakttar tystnad och inte talar förrän han blir tillfrågad .............

Ödmjukhetens tionde steg består i att man inte är snar till skratt,, ty det är skrivet: ""Dåren skrattar högljutt"

( Syr. 21:25 ).

Ödmjukhetens elfte steg består i att munken inte blott i hjärtat utan också med sin kroppshållning alltid ger dem som ser honom bevis på på ödmjukhet .........

        Har nu munken stigit uppför alla dessa ödmjukhetens steg, når han strax den fullkomliga kärleken till Gud som "driver ut fruktan" ( 1 Joh. 4:18 ). Genom denna kärlek börjar han nu utan möda, naturligt, till följd av vanan, iaktta allt som han tidigare lydde av fruktan. Han gör det inte längre av rädsla för Gehenna  utan av kärlek till Kristus, då det goda  blivit en vana och dygden en lust.  

BENEDICTUS AV NURSIA.     Regel 7.

Ödmjukhet tillsammans med synd är mera värt änn dygd tillsammans med högmod.  Det finns ingen tvekan om att farisen i evangeliet och i alla tidsåldrar dyrkar sitt eget goda samvete.  Tullindrivaren däremot, som är tvåfalt utesluten ur allting av politiska och religösa skäl, öppnar sig verkligen för det gudomliga genom sin ödmjukhet. "Jag har inte kommit för at kalla rättfärdiga, utan syndare", säger Jesus. 

JOHANNES CHRYSOSTOMOS:  Om Guds obegriplighet 5.       

Gud själv är ödmjuk, eftersom han är kärlek. Av kärlek har Gud ödmjukat sig. Ödmjukheten öppnar oss för Gud och låter oss också ikläda oss Kristus, Gud som ödmjukade sig.

Ödmjukheten är Gudomens prydnad. Ordet iklädde sig den när han blev människa.  Genom den bodde han med oss i köttet.  Denn som lever i ödmjukhet blir verkligen lik honom som steg ned från sin höjd och höljde sin storhet och härlighet i ödmjukhet, så stt skapelsen inte skulle förgås vid åsynen av honom. Ty om han inte hade antagit den och levat i den, skulle skapelsen inte ha kunnat betrakta honom.

ISAK SYRIERN,   Asketiska traktater 20.

Ödmjukheten gör förlåtelsen möjlig, blir ett med den. Eller åtminstone med tystnaden då man lider en oförrätt. Man bad en dag en abba att definiera ödmujkheten, och han sade: "Det är att förlåta brodern som har förorättat oss redan innan han själv ber om förlåtelse".

En boder frågade en abba: "Vad är ödmjukhet?"  Abban svarade : "Det är att göra gott mot dem som gör oss ont." Brodern sade: "Om man intekan gå så långt, vad gör man då?"  Abban svarade "Då undviker man dem som har förorättat en och tiger."                    Ökenfädernas tänkespråk, anonyma samling 171 och 173.