HANDLAR OM HUR VIKTIGT DET ÄR ATT MAN

INTE LÅTER NÅGON, VARS ANDE ÄR VÄND TILL

MOTSATSEN TILL DE TING VI OVAN TALAT

OM, AVLÄGGA LÖFTENA.

1.   Jag är övertygad om att Herren mycket gynnar den som är fast besluten att tjäna honom, och därför

         är det så viktigt, att vi granskar avsikterna hos den som vill inträda hos  oss, så att det inte endast är som hos många, för att få sina behov och

       intressen tillfredsställda.

Herren kan visserligen fullkomna även dessa avsikter, om det rör sig om en person med gott

      omdöme.

Brister det emellertid häri, så får hon inte tagas emot på några villkor.

En sådan postulant kommer inte att förstå det felaktiga i motivet för sitt inträde i klostret,

       inte heller kommer hon att förstå de andra,

som vill få henne på bättre tankar.

Ty de flesta som saknar gott omdöme tror alltid,

       att de vet bättre än till och med de allra visaste, vad som är lämpligt för dem; och detta

      håller jag för att vara ett obotligt fel, då det nästan alltid åtföljs av illistighet.

Där många lever tillsammans kan man kanske fördra det, bland få vore det outhärdligt.

2.  Om någon med gott omdöme börjar att finna behag i det goda, håller hon fast vid det utan att släppa det, ty hon förstår att hon funnit det bästa.

Även om hon aldrig kommer att uppnå enhög andlig insikt, så kommer hon dock att kunna ge goda råd och att på många andra sätt vara till nytta, utan att ligga någon till last.

Saknar hon däremot gott omdöme, så vet jag inte i vilket avseende hon skulle kunna tjäna gemenskapen.

Hon skulle istället kunna vara den till stort förfång.

Denna brist märker man inte genast.

Ty många talar väl men förstår dåligt, medan andra endast talar föga och dessutom är föga vältaliga men ändå har förstånd till mycket gott.

Man kan också finna enkla och heliga själar,

som inte fattar mycket av världens göranden

och låtanden, men väl av konsten att umgås med Gud.

Därför måste man skaffa många upplysningar innan noviserna blir mottagna, och prövotiden måste vara

        lång innan de får avlägga sina löften.

Världen måste en gång för alla fatta att ni har frihet att skicka bort dem.

I kloster med stränga sedvänjor finns det många orsaker till att man handlar så, och när man ser att vi använder oss av denna rättighet, skall man inte ta illa upp.

3.  Jag säger detta därför att tiderna är så eländiga och vår svaghet så stor, att våra föregångares föreskrifter om detta inte längre förslår för att få

         oss att bortse från det som man i dag kallar

anseende; så stor är vår fruktan att förolämpa

       novisens släktingar.

Gud give, att vi inte i det andra livet får sota för att

       vi gett efter för sådana kallelser.

Vi saknar ju aldrig någon förevändning som övertygar oss om det rätta i att uppnå sådana postulanter.

4.  Detta är något som var och en måste begrunda för sig själv och anbefalla åt Gud.

Hon måste också uppmuntra priorinnan att inte

vara det minsta eftergiven i detta, eftersom det är så viktigt.

Jag bönfaller därför Gud att upplysa er angående detta.

Det är mycket bra att ni inte tar emot någon hemgift, ty då kan det inte hända att ni, för att slippa lämna igen pengar som ni redan förbrukat,

       behåller tjuven i huset, vilken rövar bort er skatt. 

Det vore verkligen bedrövligt!

I detta skall ni inte låta er bevekas av någon,

ty ni skulle skada just den som ni ville hjälpa.