Direktlänk till inlägg 12 november 2016

DEN INRE BORGEN. FJÄRDE BONINGEN. FÖRSTA KAPITLET.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 12 november 2016 00:05

HANDLAR OM SKILLNADEN MELLAN


TILLFREDSSTÄLLELSEN OCH ÖMHETEN I BÖNEN


OCH FRÖJDERNA; OCH OM DEN GLÄDJE HON


KÄNDE NÄR HON INSÅG SKILLNADEN MELLAN ATT


TÄNKA OCH ATT FÖRSTÅ.


ÄR TILL NYTTA FÖR DEN SOM BLIR MYCKET


TANKSPRIDD UNDER BÖNEN.


1.  När jag börjar att tala om Fjärde boningen måste jag som jag brukar anbefalla mig åt den Helige Ande och bedja honom att han i fortsättningen måtte tala för mig, så att jag kan säga något om de

        återstående boningarna och göra mig förstådd.


Ty nu börjar det röra sig om övernaturliga ting, där det är ytterst svårt att göra sig förstådd om inte Hans Majestät ingriper, vilket skedde när jag på ett annat ställe ( I LIBRO DE LA VIDA )

         skrev om vad jag förstod av detta ( för fjorton år sedan, knappast mer eller mindre ).


Även om jag tycker mig sedan dess ha fått en smula mer ljus över de nådegåvor som Herren skänker  

        en del själar, är det en helt anan sak att kunna

utsäga det.


Må Hans Majestät bistå mig, om det kan bli till någon nytta.


Varom inte må hans svar bli nej.


2.  Då nu dessa boningar kommer närmare Konungens är deras skönhet stor och de ting som finns där så utsökta att se och förnimma att förståndet inte räcker till för att ens ge en någorlunda rättvis teckning av dem.


Me de som saknar erfarenhet måste den bli alldeles dunkel.


Men de som har erfarenhet, i synnerhet om den är stor, kommer att förstå allt detta mycket bra.


Det kan tyckas att man, för att nå dessa boningar,

       måste ha levat lång tid i de föregående; och även om det vanligen är så att man har varit i den boning vi nyss slutat tala om, så är det ingen säker

       regel, som ni väl har fått höra många gånger.


Ty Herren ger sina gåvor när han vill och hur han

vill och åt vem han vill, utan att därmed göra orätt mot någon, all den stund det goda han skänker

är hans eget.


3.  In i denna boning kommer sällan de giftiga krypen, och om de kommer brukar de inte vara till skada utan snarare till gagn.


Jag tycker det är mycket bättre att de kommer

in och går till angrepp i detta stadium av bönen, ty djävulen kan med sin list förvända Guds nådegåvor,

         och den som inte blir frestad löper mycket större risk än den som blir det.


Själen har inte så mycket att vinna ------ åtminstone

blir hon bedrövad varje tillfälle att vinna förtjänster

------ och förskjunker i ett tillstånd av beständig bortfördhet, och den som ständigt befinner sig 

        där anser jag inte vara i säkerhet.


Inte heller finner jag det möjligt att Herrens ande ständigt bor här i denna vår tillflykt.


4.  Som jag har sagt skall jag nu tala om skillnaden mellan tillfredsställelsen i bönen och fröjderna.


Tillfredsställelse tycker jag man kan kalla det vi erfar när vi mediterar eller riktar våra böner till

Vår Herre.  


Detta utgår från vår natur, även om det sist och slutligen sker med Guds hjälp ( detta måste

underförstås om allt vad jag säger, ty utan honom förmår vi intet ), men det föds ur själva den goda

       gärningen vi hargjort och vi tycker oss ha

vår möda att tacka för vad vi uppnått.


Med skäl kan vi vara tillfredställda över att ha

fått utföra sådana ting.


Men om vi ser noga efer finner vi att samma tillfredsställelse får vi av många saker som kan hända oss här på jorden.  


Så till exempel om någon plötsligt kommer i besittning  av en stor egendom, om vi plötsligt får möta någon som vi mycket älskar, om vi har lyckan

         med oss i stor affär eller i ett stort företag som alla berömmer oss för, om någon har hört

att hennes man eller bror eller son har dött och

         så får se honom komma levande tillbaka.


Jag har sett människor fäll atårar av en stor glädje,

       och även mig har detta hänt någon gång.


Det förefaller mig att liksom dessa tillfredsställelser

      är naturliga, såär det sak samma med dem som komme rfrån Gud; utom det att dessa är av ädlare ätt.


Men inte heller i de andra är det något ont.


Med ett ord, de börjar i vår egen natur och stiger upp mot Gud.


Fröjderna börjar i Gud, vår natur förnimmer dem och

just har beskrivit, och mycket mer.


O Jesus, vad jag önskar att jag visste hur jag skulle förklara detta!


Ty jag förstår ----- tycker jag ----- mycket väl vad det är för skillnad, men jag förmår inte tänka ut hur jag skall göra mig förstådd.


Herren hjälpe mkig.


5.  Just nu kommer jag att tänka på en vers som i sjunger i prim ( DVS. KYRKANS MORGONBÖN ),

        i slutet av sista psalmen; versen slutar med orden:

"Cum dilatasti cor meum"

( När du har vidgat mitt hjärta: Ps. 119:32 ).


För den som har stor erfarenhet är detta nog för att förklara skillnaden mellan det ena och det andra.


För den som inte har dte krävs det mera.


De tillfredsställelser jag har talat om vidgar inte hjärtat, snarare tycks de krama ihop det en smula, även om det är tillfredställande att se vad som har gjorts för Guds skull.


Mern så komme rdet några kvalfulla tårar, som på något sätt tycks framkallas av passioner.


Jag vet inte så mycket om dessa själens passioner

-------  gjorde jag det kunde jag kanske säga något begripligt ------ och om det som härstammar från våra sinnen och från vår natur.


Det beror på att jag är mycket slö och dum.


Jag har inte ens vett att förklara det jag förstår.


Vetandet är en stor sak, och lärdomen mäktar allt.


6.  Det jag av erfarenhet vet om detta stadium, det vill säga dessa tillfredsställelser och hugsvavelser

i meditationen, det är att när jag började gråta

        över Passionshistorien kunde jag inte sluta förrän mitt huvud höll på att sprängas; och samma

       sak var det när jag grät över mina synder.


Detta var en stor Herrens nåd,och jag bryr mig nu inte om att undersöka vad som är bäst, det ena

     eller det andra.


Men vad som är skillnaden mellan det ena och det andra ville jag gärna att jag kunde säga.


Här händer det många gånger att dessa tårar och denna trängtan kommer av vår natur och vår

      sinnessstämning, en som jag har sagt leder

alltsammans slutligen fram till Gud, hur det

än går till.


Det bör därför värderas högt, förutatt att vi är ödmjuka så at vi förstår att vi inte är bättre för

     denna sakens skull.


Ty det är omöjligt att veta om alla dessa känslor har sin orsak i kärlek.

         

Och om så skulle vara är de Guds gåvor.


Till största delen det själarna i de föregående boningarna som ägnar sig åt dessa andaktsövningar, ty med dem förenas nästan ständigt förståndets arbete, när det håller på

       att diskutera med sig självt och meditera.


Det är gott och väl, eftersom något mera inte är dem givet, men de gjorde klokt i att en eller annan

       stund utföra handlingar, såsom att prisa Gud,

glädja sig över hans godhet och över att han

      är den han är, trakta efter hans heder och ära.


Detta bör de göra så gott de kan, då det är mycket stärkande för viljan.


Men det är ett gott råd att de aldrig bör försumma

      ett tillfälle att ta emot vad Vår Herre ger dem för att först avsluta den sedvanliga meditationen.


7.  Då jag har utbrett mig vitt och brett om dessa saker på andra ställen, skall jag nu inte säga

mer därom.


Jag vill bara påminna er om att om man skall komma långt på den här vägen och nå fram till de efterlängtade boningarna så gäller saken inte att tänka mycket utan att älska mycket.


Därför skall vi ägna oss åt det som mest väcker oss till kärlek. 


Kanske vet vi inte vad det är att älska, och det förvånar mig inte mycket.


Ty kärleken består inte i ljuva känslor utan i en fast beslutsamhet och önskan att i allt vara Gud till behag, och så mycket vi kan undvika att förtörna

      honom, att bedja om att hans Son ständigt måtte bli alltmer hedrad och ärad och den

         Katolska Kyrkan alltmer utbredd.


Sådana är kärlekens kännetecken, men tro inte att det angelägna består i att aldrig tänka på något annat, inte heller att allt är förlorat om ni blir en smula tankspridda.


8.  Själv har jag många gånger blivit hårt presad av detta tankarnas tumult.


För knappt mer än fyra år sen kom jag genom erfarenhet till insikt om att tankarna eller; för att göra det begripligare, inbillningen ( GRACIAN TILLÄGGER; TY SÅ BRUKAR VI KVINNOR KALLA DET ) inte är detsamma som förstånet.


Jag frågade en lärd man ( ENLIGT UPPGIFT JUAN DE LA CRUZ ), och han sade att det var så, vilket beredde mig en inte ringa tillfredsställelse.


Ty då förståndet är en av själens krafter finner jag det hårt att det ibland skall var så blygt som en duva, under det att tanken vanligen flyter med full fart, så att endast Gud kan hålla in den och

binda den.


Det gör han genom att binda den vid sig, så att vi finner på något sätt vara lösta från kroppen.


Jag tycker mig å ena sidan se själens krafter upptagna i Gud och samlade hos honom, å den andra tankarna bråka och väsnas så att jag blir tokig.


9.   O Herre, håll oss räkning för allt vad vi får utstå på denna vår väg genom vår brist på kunskap!


Det är för illa att vi tror att vi inte behöver veta något annat än att tänka på dig, och därför fattar vi inte att vi måste fråga dem som vet.


Vi förstår inte ens att det finns något att fråga  om, och vi måste utstå fruktansvärda lidanden eftersom vi inte förstår oss själva.


Och, vilket inte är illa utan gott, vi  uppfattar detta som en svår synd.


Av detta uppstår de bedrövelser som drabbar många människor som ägnar sig åt bönen.


De klagar över inre prövningar ( det gör åtminstone många av dem som saknar lärdom ), de hemfaller åt melankoli och förlorar hälsan och gör sig till och

       med redo att ge upp allt, därför att de inte inser att de har en inre värld längst där inne.


Ty liksom vi inte kan stoppa himlens rörelser, som skyndar vidare med störst snabbhet, lika litet

kan vi få våra tankar att stanna.


Och genast låter vi alla själens krafter följa dem efter, tycker oss vara förlorade och menar att vi

     illa har använt den tid då vi var nära Gud.


Men kanske är själen helt förenad med honom i de boningar som är honom närmast, och kanske samlar hon förtjänster genom de lidanden tanken får

       utstå i kampen mot de vilda och giftiga djuren

i borgens förgård.  


Därför bör vi inte bringas ur fattningen eller frestas at ge upp, ty det är just det som djävulen vill.


Och till största delen komme rdenna oro och dessa prövningar av att vi inte förstår oss själva.


10.  När jag skriver deta kommer jag att tänka på det gräsliga larm som nådde i mitt huvud och varom jag talade i början.


Det gjorde att det var mig nästan omöjligt att utföra det uppdrag att skriva som jag hade fått.


Jag tyckte att mitt huvud var fullt av en massa mäktiga floder och dessutom av vattenfall som störtade ner, av en mängd fåglar som sjöng

       och visslade, och detta hörde jag i öronen utan överst i huvudet, där man säger att det högsta

          i själen finns.


Jag har länge uppehållit mig vid detta, eftersom det förefaller mig att de stora rörelserna i själen stiger uppåt mycket snabbt.


Give Gud att jag måtte komma ihåg att när vi når fram till de högre boningarna tala om orsakerna till detta, ty här är det inte på sin plats.


Jag kan mycket väl tänka mig att Herren har behagat ge mig denna huvudvärk för att jag skulle komma till bättre insikt.


Ty allt detta tumult har inte varit mig till hinder i bönen eller i det jag har haft att säga, utan själen har helt vilat i sin stilla ro, i sin kärlek och i sin trängtan, i sin klara insikt.


11.  Då det högsta i huvudet år det högsta i själen, varför blir det ingen ro?


Det vet jag inte; men jag vet att det jag säger är sant.


En pina ärdet om böneninte leder till upphävande

( AV SJÄLSFÖRMÖGENHETERNA, DVS. HÄNRYCKNING ).


Om så sker händer ingenting ont förrän detta har upphört.


Men ett mycket stort ont vore det om jag gåve upp allt för detta hinders skull.


Inte heller är bra om tankarna bringar oss ur fattningen.  


Kommer de från djävulen och vi inte bryr oss om dem, ger han upp.


Kommer de, som troligt är, tillika med mycket annat av det elände som följer Adams synd, så må vi ha tålamod och uthärda det av kärlek till Gud.


Vi är ju också så helt underkastade behovet av att äta och sova utan att kunna undgå det, något som

      är mycket pinsamt.


12.  Låt oss inse vårt elände och trängta efter att komma dit där ingen ringaktar oss.


Jag minns att jag flera gånger har hört att Bruden säger detta i Höga Visan, och jag vet sannerligen

      inte något i hela världen som kan göra

det mer befogat att tala så.


Ty av all ringaktning och prövning som man kan råka ut för här i livet tcker jag att ingenting kan

       mätta sig med dessa inre strider.


Varje oro och kamp går att uthärda om vi, som jag har sagt, bevarar friden inom oss där vi lever.


Men om vi vill finna vila från de tusen vedermödorna i denna världen och Vår Here hjälper oss till denna vila och vi själva blir tilhinder för detta, då kan mycket plågsamma och nära nog outhärdliga

        följder inte undgås.


Må därför Herren leda oss dit där vi inte utsätts för ringaktning genom allt detta elände, som ofta tycks driva gäck med själen.


Till och med i detta livet kan Herren befria henne

      från detta, nämligen när hon har nått den

översta boningen, varom vi med Guds hjälp skall tala längre fram.  


13.  Och det är inte alla som blir anfallna och pinade av dessa vedermödor lika svårt som jag blev under många år, därför att jag var så usel och eländig.

Det såg ut som om jag ville hämnas på mig själv.


Och eftersom det var en så plågsam sak för mig, föreställer jag mig att det kanske blir likadant

för er.


Därför kan jag inte göra annat än att först på det ena och sedan på det andra sättet tala med er

om det, för att kanske någon gång träffa det rätta

och få er at förstå at det nödvändigtvis

måste vara så.


Vi får inte känna oss oroliga och brtryckta utan låta kvarnen klappra och mala vår mäld, under oavlåtlig

      strävan att låta viljan och förståndet verka.


14.  Hindren blir störe eller mindre alltefter hälsan och omständigheterna.


Den arma själen lider, även om inte just deta är hennes fel, menhon har begått andra och har alltså

       skäl att visa tålamod.


Det räcker inte med läsning och goda råd för attvi skall sluta upp med att bry oss om de där tankarna.


Då vi vet så litet förefaller mig inte den tid vara helt och hållet bortkastad sommjag har använt till att förklara dessa saker för er och trösta er.


Men det är till föga gagn om Herren intebehagar skänka oss sitt ljus.


Nödvändigt är, och så är också Hans Majestäts vilja, att vi förser oss med tjänliga medel och lär oss förstå oss själva och vad som kommer av vår svaga inbilningskraft, av vår natur och av djävulen.


Då skall vi inte längre ge själen skulden.

  







  


       


  





     

 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Måndag 18 nov 20:08

Av Jan-Owe Ahlstrand - Måndag 18 nov 20:08

TOBITS BOK. 8:1-21.  BRÖLLOPSNATTEN.   Tobits bok. 8:1.   1.  #När de hade avslutat måltiden och skulle gå till sängs följde de den unge mannen in i kammaren#.   Tobits bok. 8:2.   2.  #Tobias kom ihåg vad Rafael hade sagt och tog ...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Måndag 18 nov 20:08

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL. 194.   19400.   ...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Måndag 18 nov 20:08

TOBITS BOK.  7:1-17.   TOBIAS HOS RAGUEL.   Tobits bok. 7:1.   1.  #När han kom in i Ekbatana sade han: "Asarja, minn broder, för mig raka vägen till vår        broder Raguel". Ängeln förde honom då hem till Raguel, och de fann   ...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Måndag 18 nov 20:08

TOBITS BOK. 6:10-18.   RAFAEL BERÄTTAR OM SARA.   Tobits bok. 6:10.   10.  #När han hade kommit in i Medien och redan närmade sig Ebatahna#.   Tobit bok. 6:11.   11.  #Sade Rafael: "Tobias, min broder"  ------ "Ja" svarade han...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se