Direktlänk till inlägg 27 maj 2016

KÄRLEKENS LEVANDE LÅGA. TREDJE STROFEN. A 6. Kapitel. 69-84.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 27 maj 2016 20:22

TREDJE STROFEN.  DEL.  6.


69.  Med själens sinne menas här den styrka

och kraft, som själens substans besitter för

att känna och smaka det, som är föremål för de andliga förmögenheternas verksamhet.

        Men detta får nämligen själen smaka

Guds visdom och kärlek och hans gåva av sig

själv.

Själen kallar ärför dessa tre förmögenheter ------

minne, förstånd och vilja ----- i denna vers för

"sinnets djupa grottor", ty det är genom dem

och i dem som hon  intensivt erfar och smakar storheten i Guds visdom och majestät.


Hon kallar dem här mycket riktigt för "djupa grottor", eftersom hon känner att dessa facklors djupa kunskap och strålglansen från deras eld

ryms i dem, så vet hon att hennes förmåga

att ta emot och att hennes inre djup står i

    överensstämmelse med alla de särskilda ting hon

får motta från Gud, antingen det nu är kunskap,

ljuvlighet, lycka, njutning eller något annat.


Allt detta mottas och slår rot i deta själens sinne,

vilket som jag sade är själens kraft och förmåga

att kunna erfara, äga och smaka allt detta.

  

Dessa förmögenheternas grottor vidarebefordrar

allt som de mottar till själens sinne på samma sätt

som de kroppsliga sinnena bistår fantasins

almänna sinne och visar det formerna hos de ting,

som är föremål för deras verksamhet, och detta

allmänna sinne uppsamlar och bevarar så dessa

former.


Därför upplyses och berikas nu detta själens allmänna sinne, som på så sätt samlat upp

och bevarat Guds storhet, i samma mån som

det tillgodogör sig det aupphöjda och upplysta ägande.


                  EN  GÅNG MÖRKA OCH BLINDA.


70.  Det betyder: innan Gud spred sitt ljus över det

och upplyste det på det sätt vi beskrivit.


För att detta skall bli förståeligt måste man veta,

att det finns två orsaker till att synsinnet förlorar sin förmåga att se: antingen kan det vara på grund av mörker eller av blindhet.


Gud är själens ljus och föremålet för hennes

verksamhet.

När detta ljus inte upplyser henne, befinner hon sig 

i mörker, även om hon skulle ha en mycket god

synförmåga.


När hon lever i synd eller riktar sitt begär mot andra ting, då är hon blind.

         Även om Gud ljus då skulle lysa aldrig så mycket på henne, skulle hon ändå inte kunna se

det, eftersom hon är blind.


Själens mörker är detsamma som hennes okunnighet.

Innan Gud upplyste henne genom denna förvandling,

uppehöll hon sig i mörker och var okunnig om

så mycket av allt Guds goda.


Detta säger också den Vise att han var, innan

visheten upplyste honom: 

"Min okunnighet lyste han upp" ( Syr 51:26 ).


71.  För att nu tala på ett andligt sätt är det en sak

attbefnna sig i mörker och en annan att befinna

sig dunkel.

Att befinna sig i dunkel är nämligen, som vi sagt,

att vara blind i synd.

     Men man kan befinna sig i mörker utan att leva

i synd och detta på två sätt: för det första i fråga

om det naturliga och inte vara upplyst om vissa naturliga, och för det andra i fråga om det

övernaturliga och inte vara upplyst om de

övernaturliga tingen.


Själen säger här, att hennes sinne befann sig i

mörker när det gällde båda dessa slags ting,

innan hon nådde fram till denna oskattbara förening.


Det beror på att innan Herren sade:

"Varde ljus" ( 1 MOs 1:3 ), så låg ett dunkel över

öppningen på den avgrund som är själssinnets

grottor.

Ju mer avgrundsdjupt detta sinne är och ju djupare

dess grotter är, desto mer avgrundsdjupa blir

också dessa grottor och desto djupare det dunkel,

somm råder där över det övernaturliga, när Gud

som är dess ljus inte lyser upp det.


Därför är det helt omöjligt för henne att lyfta sina

ögon mot det gudomliga ljuset eller ens tänka

på det att göra det, ty då hon aldrig har sett det,

vet hon inte hur det är beskaffat.


Därför kan jhon inte heller längta efter detta ljus,

utan det är snarare så att hon längtar efter dunklet,

eftersom hon vet hur det är beskaffat.


På detta vis kommer hon att gå från dunkel till

dunkel, ledd av detta dunkel, ty ett dunkel kanbara leda till ett annat dunkel.


David säger ju också:

"Dagen ger vidare till dagen och natten undervisar

natten"  ( Ps. 19:2 ) och "en avgrund ropar till en annan" ( Ps 42:8 ).


Med detta menas, att en avgrund av ljus ropar till

en annan avgrund av ljus och en avgrund av dunkel

ropar till en annan avgrund av dunkel, eftersom

varje like ropar till sin like och ger sig åt den.


Det nådens ljus, som Gud tidigare skänkt denna själ

och med vilket han upplyst ögat i hennes andes

avgrund och så öppet det för det gudomliga

        ljuset och gjort henne välbehaglig för honom,

ropade till en annan avgrund av nåd, som är denna

gudomliga förvandling av själen i Gud.


I denna förvandling blir sinnets äga så upplyst

och välbehagligt för Gud, att vi kan säga att Guds ljus och själens är ett enda ljus, eftersom

hennes naturliga ljus är förenat med Guds övernaturliga på ett sådant sätt, att det nu bara

är detta övernaturliga ljus, som skiner.


Så är det också med det ljus som Gud skapade,

vilket förenade sig med solens ljus, så att det

nu bara är solen, som skiner, även om det andra ljuset inte heller fattas.


72.  Detta själens sinne var även blint när det

smakade andra ting, ty blindheten hos det rationella,

högre sinnet är begäret, vilket övertäcker förnuftets öga som en regnsky eller ett moln och skymmer det, så att det inte kan se de ting som det har

framför sig.


Och även om begäret höll fram någon smak för

sinnet, var detta blint och kunde inte se Guds stora

rikedomar och hans skönhet, som fanns bortom

denna regnsky.


Ty likväl som något som lagts ovanpå ögonen,

hur litet det än är, räcker för att hindra dem från

att se något annat, som de har framför sig,

hur stort detta än är, så kan ett obetydligt begär eller en onyttig akt från själens sida räcka för

att hålla tillbaka all denna gudomliga rikedom,

som finns bortom själens smak och begär.


73.   Och den som ändå kunde förklara, hur omöjligt

det är för en själ, som ännu har några begär,

att rätt bedöma det som är av Gud! 


För att man skall kunna bedöma det som är av Gud,

måste man helt och fullt förkasta begäret

och smaken och inte bedöma vad som hör Gud till med hjälp av dessa.

       Annars kommer man ofelbart att betrakta det som verkligen är av Gud som om det inte var det

och dét som inte tillhör Gud som om det

tillhörde honom.

Eftersom denna regnsky ochdetta moln ligger ovanpå omdömets öga, kan det bara se denna regnsky, ibland i en färgnyans, ibland i en annan,

allteftersom den uppträder framför ögat.


När så är fallet, tror man att regnskyn är Gud,

därför att som jag sagt mann ingenting annat

ser än denna regnsky som betäcker sinnet,

men Gud kan ju inte omfattas av sinnet.


Så förhindrar det sinnliga begäret och den sinnliga

smaken kännedomen om de höga tingen.


Den Vise klargör detta  tydligt när han säger:

"Fåfänglighetens bedrägeri förmörkar det goda

och begärelsens obeständighet förvänder

ett oskyldigt sinne"  ( Vish. 4:12 ), det vill säga

ett gott omdöme.


74.   De som inte är så andliga att de blivit renadei sitt begär och sin smak, utan ännu har kvar något

där som är köttsligt, tror att de ting, som för anden är de mest simpla och lågtstående

( det vill säga de som står sinnena närmast i enlighet med vilka de ännu lever ), är de som man

måste fästa vikt vid.


De  ting som är värdefullare och mer högtstående

för anden ( det vill säga de som står längst bort

från sinnena ) kommer de att anse vara av föga

värde och inte skänka någon som helst uppskattning.   


Ibland kommer det till och med att anse dem vara

rena rama dårskapen, vilket den helige Paulus

klargör genom att säga: 

"Den köttsliga människan begriper sig  inte på det som hör Gud till, det är för henne en dårskap

och hon kan inte förstå det"  ( 1 Kor 2:14 ).


Med den köttliga människan menas här den som fortfarande lever efter sina naturliga begär

och sin naturliga smak.


Även om en viss smak skulle strömma över från anden till sinnet, är den inte mer än ett naturligt

begär, om människan vill fästa sig vid den

med sitt naturliga begär.


Ty det har föga betydelse om bevekelsegrunden eller målet är övernaturligt, om ändå begäret uppstår på ett naturligt sätt och har sitt ursprung i och får sin kraft från naturen.


Det upphör då inte att vara ett naturligt begär,

ty det har samma substans och natur som det

skulle ha om det avsåg ett naturligt föremål

eller hade en naturlig bevekelsegrund.


75.   Du kommer nu att säga till mig:

"Av detta följer, att när själen åstundar Gud,

gör hon det inte på ett övernaturligt sätt och så kommer detta hennes begär inte att ha någon

förtjänst inför Gud".


På detta svarar jag, att det är sant att när själen åstundar Gud, är detta begär hos henne inte alltid

övernaturligt; det är det bara när Gud själv ingjutet

det i henne och ger henne kraft att hysa

ett sådant begär.


Detta begär är helt olikt det naturliga och innan Gud ingjuter det, har hon bara föga eller ingen förtjänst alls.

När du alltså av egen kraft vill hysa begär efter Gud, är det inte mer än ett naturligt begär och det förblir

så, ända tills det behagar Gud att ingjuta det på ett

övernaturligt sätt.


När du därför av egen kraft vill fästa ditt begär vid

andliga ting och vill binda dig vid deras smak,

är det ditt naturliga begär som är i verksamhet

och så sätter du en regnsky framför dina ögon

och förblir en köttlig människa.


Följden av detta blir, att du varken kommer

att förstå eller bedöma de andliga ting, som står över allt sinnligt, högt ovan det naturliga begäret. 


Om du hyser ytterligare tvivel, vet jag inte vad

jag skall säga, förutom att du bör läsa om detta;

kanske skall du då förstå det bätttre, ty det som

är själva kärnan i sanningen har nu blivit förklarat

och det är inte lämpligt, att jag här breder ut

mig ytterligare om detta.


76.   Detta själens sinne, som alltså tidigare

var mörkt utan detta Guds gudomliga ljus och blint

på grund av sina begär och sina böjelser, har nu tillsammans med sina djupa grottor inte bara blivit upplyst och klart genom denna gudomliga förening

med Gud, utan det har till och med förvandlats

liksom till ett strålande ljus tillsammans med

sina förmögenheters grottor.


    MED SÄLLSAM SKÖNHET BÅDE LJUS


OCH VÄRME ÅT SIN ÄLSKADE.


77.   När dessa förmögenheternas grottor nu blivit

underbart och förunderligt uppfyllda med dessa

facklors härliga strålglans, vilka som vi sagt

brinner i dem, ge de till Gud i Gud, förutom att de

överlåter sig åt honom, samma strålglans

som de själva mottagit tilika med kärlekens

härlighet.


Eftersom de är riktade mot Gud i Gud och också blivit till brinnande facklor i de gudomliga facklornas strålglans, ger de den Älskade samma

kärlekens ljus och värme, som de själva får ta emot.


Ty på samma sätt som de tar emot detta, ger de det också tillbaka till honom, som ger dem det,

och tillika med samma skönhet som han också ger.


Så är det även med fönstret, ty när solen skiner

på det, återkastar det också strålglansen.

         Men själen återkastar Guds strålglans

på ett sublimare sätt, eftersom hennes vilja är aktiv

i detta verk.


78.  Med "sällsam skönhet" menas: sällsam 

och främmande för allt, som kan tänkas och prisas

på vanligt vis och och för varje sätt och kännetecken.

I överensstämmelse med den ursprungliga skönhet,

med vilken förståndet mottar den gudomliga

visdomen, sedan det gjorts till ett med Guds förstånd, är den skönhet, med vilken själen ger denna vishet, ty hon kan bara ge den på det sätt som den först blev henne given.


Och den skönhet, med vilken viljan är förenad med godheten, står i överensstämmelse med den

skönhet, med vilken den  i Gud ger samma godhet

åt Gud, ty den tar bara emot deta för att ge det.


I överensstämmelse med den skönhet med vilken

hon känner Guds storhet ------ med där är hon ju

förenad ----- lyser själen och avger kärlekens värme.


Så är det, varken mer eller mindre.

      I överensstämmelse med de gudomliga attributens skönhet, vilken här förmedlas åt själen, antingen det nu är styrka, skönhet

elle rrättvisa, är den skönhet, med vilken sinnet

i stor fröjd i sin Älskade ger honom samma ljus

och värme, ssom hon mottar från honom.


Det är så, därför att själen genom att ha blivit ett med Gud på sätt och vis är Gud genom delaktighet.


Även om hon inte är det så fullkomligt som i det

tillkommande livet, är hon ändå som vi sagt som

en skugga av Gud.

       Och då hon nu genom denna sudstantiella

förvandling är Guds skugga, verkar hon i Gud

och genom vad han av sig själ verkar i henne,

och det på samma sätt som han.


Ty Guds och själens vilja är nu en enda vilja

och så är också Guds och själens handlande ett enda handlande.


Då nu Gud ger sig själv åt henne med en fri

och nådig vilja, så ger också själen Gud åt Gud,

eftersom hennes vilja har blivit så mycket friare

och frikostigare ju mer den ärförenad med Gud;

det är detta som är själens verkliga och odelade

gåva åt Gud.


Ty här ser själen att Gud verkligen är hennes

och att äger honom genom arv och har äganderätt

till honom, eftersom hon fått barnarätt hos Gud

och allt detta tack vare den nåd, som Gud 

visade genom att ge sig själv åt henne.


Då han nu tillhör henne, kan hon ge och förmedla

honom till vem hon vill, och det av hela sin vilja.


Så ger hon honom till sin Älskade, som är samme Gud, som gav sig själv åt henne.

        Genom att göra på detta vis betalar hon Gud allt hon är skyldig honom, ty det är av hela sin vilja som hon ger honom  lika mycket, som hon

mottagit av honom.


79.  Då själen i denna gåva, som hon skänker Gud,

ger honom den Helige Ande, som om han vore hennes egen  ( och hon gör det med en helt frivillig

överlåtelse ), för att Gud skall älskas i den Helige Ande så som han förtjänar att bil älskad, så erfar

hon i detta en oskattbar lycka och njutnig,

då hon ser att hon ger Gud något av sig själv,

som står väl i överensstämmelse med hans oändliga

väsen. 

  

Fastän det är sant att själen inte kan ge Gud åter till honom själv,  eftersom han i sig själv alltid

är densamme, är det ändå så att hon på ett sannskyldigt och fullkomligt sätt gör detta genom

att ge allt till honom som hon fått av honom

för att vinna kärleken, och det består just i att ge

så mycket som hon fått.


Och Gud blir återgäldad med denna själens gåva,

ja, med något mindre kan han inte bli återgäldad,

och han tar emot den med tacksamhet, som om

det var något som själen på nytt och i denna

överlåtelse av Gud till själen älskar också själen

som på nytt.


Så uppstår ständigt på nytt em ömsesidig kärlek

mellan Gud och själen i överrensstämmelse

med den äktenskapliga föreningen

och överlåtelsen.  


I denna kärlek äger de båda tillsammans varandras

ägodelar, och det är det gudomliga väsendet,

som var och en av dem har fri äganderätt till tack vare deras frivilliga överlåtelse åt varandra.


De säger till varandra det som Guds Son sade

till sin Fader hos den helige Johannes:

"Allt mitt är ditt och ditt är mitt och jag är förhärligad i det"  ( 17:10 ). 


I det tilkommande livet sker detta utan uppehåll

i fullkomlig sällhet, men i detta tillstånd av förening

sker det, när Gud utför denna förvandlingens akt i själen, fastän det inte sker med samma fullkomlighet som i det tillkommande livet.


Det är alltså tydligt, att själen kan ge denna gåva,

även om dess värde överskrider hennes förmåga och vara.


Om nämligen någon äger många folk och riken,

vilka till sitt värde vida övergår honom själv,

     så kan denne dock ge dem till vem han vill.


80.  Det är detta som är själens stora tillfredsställelse och lycka, altså at se at hon ger Gud mer än vad hon är i sig själv och vad hon

är värd, och att hon gör det med själva det gudomliga ljus och den gudomliga värme, som

ges åt henne.


I det tillkommande livet kommer hon att göra

detta genom HÄRLIGHETENS LJUS och i detta

livet gör hon det genom den HELT UPPLYSTA TRON.


Därför är det så att ( SINNETS DJUPA GROTTOR

GER MED SÄLLSAM SHÖNHET BÅDE LJUS

OCH VÄRME ÅT SIN ÄLSKADE".


Hon säger "både", därför att det är både Fadern

och Sonen och den Helige Ande, som meddelar sig åt själen; de som är ett kärlens ljus och en

kärlekens eld i henne.


81.  Nu måste vi helt kortfattat tala om den skönhet, med vilken själen gör denna överlåtelse.

       I fråga om detta skall man lägga märke till

att eftersom själen får åtnjuta en viss avglans

av salighetens fröjd, förorsakad av förståndets

och känslans förening med Gud, och eftersom

hon är uppfyld av behag och tacksamhet

på grund av detta stora nådebevis, överlåter

hon Gud och sig själv åt Gud på det sätt vi

talat om.


När det gäller kärleken ger hon sig hän åt Gud med sällsam skönhet och också när det gäller detta

spår av alighetens fröjd samt lovprisningen

och tacksägelsen.


82.   Angående det första ------ det vill säga själens

kärlek ------ finns det tre huvudsakliga slag av

skönhet.

Det första visar sig i att själen här älskar Gud inte

genom sig själv, utan genom honom.


      Det är en mycket beundransvärd skönhet,

därför att hon älskar honom genom den Helige Ande, på samma sätt som Fadern och Sonen älskar

varandra.


Detta säger ju Sonen själv hos den helige Johannes:

     "På det att kärleken du har älskat mig med må vara i dem och jag i dem"  ( 17:26 ).


Det andra slaget av skönhet består i att älska

Gud i Gud, ty i denna förening dras själen med våldsam kraft.


    Det tredje slaget av skönhet hos denna kärlek är att själen här älskar Gud, eftersom han är den

han är.

        Hon älskar honom inte bara för att han är storsint, god och härlig gentemot henne, utan hon

älskar honom med mycket större styrka,

därför att han till sitt väsen är allt detta i sig själv. 


83.   När det gäller denna avglans av slighetens fröjd, har själen också tre huvudsakliga slag av underbar skönhet.

        Det första är att själen här njuter av Gud genom Gud själv, ty eftersom själen förenar

sitt förstånd med allmakten, visheten, godheten

och så vidare ------ fastän inte på ett klart och tydligt

sätt som i det tillkommande livet ---- så finner hon en stor njutning i alla dessa ting, ty hon förstår

dem på ett bestämt sätt, som vi tidigare sade.


Det andra slaget av skönhet hos denna fröjd är

att själen i vanlig ordning bara  finner njutning i Gud

utan någon inblandning av det skapade.


Det tredje välbehaget består i att hon njuter av honom bara på grund av det han är i sig själv utan någon inblandning av den egna smaken.


84.   Det finns också tre slag av skönhet hos den

lovprisning som själen bär fram åt Gud i denna förening.


Det första är att hon gör det av plikt, efersom

hon inser att Gud skapade henne för att lovprisa

honom.

      Han säger ju genom Jesaja:

"Detta folk harjag danat åt mig, det skall frambära

lovprisning åt mig"  ( 43:21 ).

Lovprisningens andra skönhet är att själen prisar Gud för allt det goda, som hon får ta emot

och för den fröjd hon erfar i att lovprisa honom.


Det tredje slaget av skönhet är att hon lovprisar

Gud för det han är i sig själv, ty även om själen

inte skulle få erfara någon njutning, skulle hon

ändå lovprisa honom för vad han är i sig själv.


85.  Det finns också tre slag av skönhet hos tacksägelsen.  Det första är att hon tackar för allt det naturliga och andliga goda, som hon får motta, samt för alla välsiignelser.


Det andra är den stora njutning hon

erfar i att  lovprisa Gud, ty det med våldsam kraft

som hon dras in i denna lovprisning. 

 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:54

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:54

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:54

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:54

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 25 juni 08:53

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se