Direktlänk till inlägg 27 maj 2016

LEVANDE KÄRLELKSLÅGA. FJÄRDE STROFEN.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 27 maj 2016 20:22

FJÄRDE STROFEN.


SÅ ÖMSINT OCH KÄRLEKSFULLT


DU VAKNAR I MITT BRÖST,


DÄR DU BOR FÖRDOLT OCH I ENSAMHET!


OCH NÄR DU ANDAS LJUVT I MIG,


EN ANDNING FULL AV VÄLSIGNELSE


OCH HÄRLIGHET,


DU VÄCKER I MIG KÄRLEK PÅ UTSÖKT SÄTT.



FÖRKLARING.


1.   Själen vänder sig till sin Brudgum med stor kärlek, visar honom sin uppskattning och tackar honom för två  underbara effekter, som  han ibland åstadkommer i henne genom denna förening.


Hon talar också om det sätt, på vilket han utför var och en avdessa, och likaså om den verkan som

i detta fall flödar över till henne.


2.  Den första verkan är att Guds uppvaknande

i själen och det sker på ett sätt, som utmärkts

av ömhet och kärlek.


Den andra är Guds andning i själen och det sker på ett sätt som utmärkts av välsignelse och härlighet,

som han förmedlar til henne i denna andning.


Det som här flöder till själen är att hon på ett

utsökt och ömsint sätt väcks till kärlek.


3.   Det är som om själen sade: O Ord, Brudgum,

ditt uppvaknande är så ömsint och kärleksfullt,

ja, i högsta grad kärleksfullt och ömsint,

när du vaknar upp i min själs medelpunkt

och grund.


Detta är hennes rena och innersta väsen, där du,

bara du,på ett fördolt och stilla sätt bor som

hennes ende Herre, nte bara som i sitt eget hus

och inte bara som på ditt eget läger utan som

i mitt eget bröst, som du är så innerligt

och förtroligtförenad med.


På vilket utsökt sätt väcker du inte kärleken

i mig och bnder mig vid dig!

       Allt detta gör du i den ljuvliga andningen,

som du genom detta ditt uppvaknande också gör

ljuvlig för mig, ty den är full av välsignelse 

och härlighet.


Själen använder sig här av denna liknelse om en som vaknar upp ur sömnen och andas,

och det är verkligen just då som hon här erfar det. 

    Versen lyder:


            SÅ ÖMSINT OCH KÄRLEKSFULLT


            DU VAKNAR I MITT BRÖST!


4.   Det finns många slag av uppvaknanden, som

Guds utför i själen, så många att vi aldrig skulle

kunna sluta, om vi började berätta om dem alla.


Men detta Guds Sons uppvaknande, som själen här vill beskriva, tillhör enligt min mening det  mest upphöjda slaget och är det mest välsignelsebringande för själen. 


Detta uppvaknande är nämligen en rörelse, som

Ordet utför i själens substans, av sådan storhet, mäktighet,  härlighet och innerlig mildhet, att det

för själen förefaller som om all världens balsam,

          välluktande kryddor och blommor blandas

samman, rörs ihop och omskakas, för att de

skall sprida sin milda doft och som all världens riken och herradömen och alla himlens makter

och krafter sätts i rörelse.


Ja, inte bara det, utan det verkar till och med

som om all den kraft, substans, fullkomlighet

och det behag som alla skapade ting besitter,

strålar fram och utför amma rörelse, alla

tillsammans och på en och samma gång.


Den helige Johannes säger därför, att "alla ting

är liv i honom, och att de i honom lever och är till

och rör sig" ( Joh. 17:28 ).


Av detta kan vi förstå, att när denne store Härskare rör sig i själen ----- han som efter vad Jesaja säger "bär sitt herradöme på sina skuldror" ( 9:6 ),

vilket är detsamma som de  tre världarna,

den himmelska den jordiska och den underjordiska

samt det som finns i dem; han som efter vad den helige Paulus säger "uppehller dem alla med sin

krafts ord"  ( Hebr. 1:3 ) ----- så förefaller det alltså som om allt rör sig samtidigt.


Det sker på samma sätt, som när vid jordens rörelse alla materiella ting på den sätts i rörelse, som om de vore ett intet.

      Så är det när denne Furste rör sig, han som själv bär sitt hov i stället för att de skulle bära honom.


5.  Denna jämförelse är dock mycet opassande,

ty här förefaller det inte bara, som om alla ting rör sig utan även som om de alla uppenbarar sitt

väsens skönhet, kraft, prakt och behag och som

om sjläva roten till deras bestånd och liv uppenbaras.


Själen inser nämligen här, att alla skapade verelser,

både därovan och härnere, har sitt liv, sitt bestånd

och sin styrka i honom, och hon förstår mycket

väl det som han säger i Ordspråksboken:

     "Genom mig reagerar kungarna och genom mig

styr furstarnas och de mäktiga övarrätt och förstår vad rätt är"  ( 8:15-16 ).


Även o om själen verkligen inser, att dessa ting

är åtskilda från Gud, eftersom deras vara är skapat

och hon ser dem i honom med deras styrka, rot och stadga, så vet hion, att Gud i sitt vara är alla

dessa ting i oändligt mycket högre grad och att hon lär känna dessa tiing ättre i hans vara än i dem själva.


Och det är i dett asom uppvaknnadets stora ljuvlighet består: alltså i att känna det skapade genom Gud och inte Gud genom det skapade.


Det är detsamma som att känna verkningarna genom deras orsak och inte orsaken genom dess

verkningar.

Det senare är kunskap i andra hand, det första

är väsenskunskap.


6.  Hur denna rörelse i själen kan äga rum,

trots att Gud är orörlig, är något underbart.

Det verkar nämligen för själen, som om Gud verkligen rör sig, men det gör han ju i själva verket

inte alls.

Ty eftersom det är själen som förnyas och rörs

av Gud, för att hon hon skall få skåda denna

övernaturliga syn, och eftersom detta gudomliga liv

     och hela skapelsens vara och harmoni i det livet

med dess rörelser i Gud uppenbaras för henne med

ett sådant nyhetens behag, förefaller det henne,

som om det är Gud som rör sig, och så får orsaken namn efter den verkan den har.


Det är i enlighet med denna verkan som vi kan säga att Gud rör sig, ty efter vad den Vise säger

"är Visheten det  rörligaste av allt rörligt"

( Vish 7:24 ).

Det beror inte på att hon rör sig, utan på att hon

är själva ursprunget och roten till all rörelse.


Längre fram står det, att hon genom att förbli

bestående i sig själv förnyar allt annat ( 7:27 ).


Och med det menas, att Visheten är mer aktiv än alla aktiva. Och därför måste vi nu säga,

att det är själen som i denna rörelse rörs och uppväcks från det naturliga skådandets sömn till 

ett övernaturligt skådande.

Det är därför hon mycket träffande använder uttrycket "uppvaknande".


7.   Men Gud handlar alltid på detta sätt, vilket själen fick insikt i; han sätter i rörelse, reagerar,

skänker vara, kraft, behag och olika gåvor åt alla

skapade ting och han uppehåller dem i sig genom sin makt, närvaro och sitt väsen.


Själen skådar med en enda blick vad Gud i sig

själv och vad han är i sin skapelse.


Det kan liknas vid en som får träda in i ett palats och i en enda akt varseblir vilken förnäm person som finns därinne och samtidigt ser vad denne gör.


Vad jag förstår om detta uppvaknande och detta

själens skådande är detta: eftersom själen är i Gud

på ett substantiellt sätt som ju är fallet med alla

skapade ting, så avlägsnar han några av de många slöjor och förhängen, som hänger framför henne,

för att hon skall kunna se honom sådan han är.


Och då skimrar detta hans ansikte, som är fullt av behag, igenom och man får skåda det,

även om det är som i ett halvmörker, eftersom alla

slöjor inte är borttagna.


Liksom alla ting sätts i rörelse av hans kraft,

så blir det, som han gör, synligt samtidigt med

honom själv och så förefaller det som om han

rör sig i dem och de i honom i en oavbryten rörelse.


Det är därför själen tror att det var gud, som rörde sig och vaknade upp, medan det i själva verket är hon som sätts i rörelse och väcks upp.


8.  Våra livsvillkor är nämligen så outvecklade, att vi utgår från att andra är som vi själva och vi dömer

andra efter hur vi själva är, eftersom vårt omdöme

alltid hörrrör från oss själva och tar sin början där och inte kommer frånn ågot utanför oss.


Det är därför tjuven tänker att också andra stjäl

och den liderlige tror att alla är som han; den onde

tror att också andra är onda, då detta hans omdöme härrör från hans egen ondska, men den gode tänker gott om andra eftersom hans omdöme härrör från

den godhet hann ginner i sitt inre; den ouppmärksamme och sömnige tror att andra är likadana somhan själv, och så kommer det sig

att när vi är ouppmärksamma och sömniga

mot Gud, menar vi att det är Gud som är sömnig

och ouppmärksam mot oss, vilket vi ser i den fyrtiotredje psalmen där David säger till Gud:


"Stig upp, Herre! Varför sover du? Stig upp!"

( 44:24 ).


David tillskriver Gud det som finns hos människorna, ty det är ju de som sover och har fallit, men ändå säger de till Gud, att han skall stiga upp och vakna, fastän "han som bevarar Israel aldrig

sover" ( Ps 121:4 ).


9.  Men det är i sanning rätt och riktigt, när vi säger att vårt, uppvaknande är ett Guds uppvaknande

och vårt uppstigande är ett Guds uppstigande, eftersom allt gott i människan kommer från Gud

och hon inte kan göra något gott av sig själv.


Det är som om David hade sagt:

Hjälp oss att stiga upp två gånger och väck oss, ty vi sover och har fallit på två sätt. 


Då ju själen hade fallit i en sömn, ur vilken hon aldrig av egen kraft kunde vakna upp ------ det var

Gud som kunde öppn ahennes ögon och åstadkomma detta uppvaknande ----- är det verkligen lämpligt att honkallar det ett Guds uppvaknande och säger

"DU VAKNAR I MITT BRÖST"

Väck oss ochupplys oss, du min Herre, så att vi kan

lära känna och älska det goda, som du av all evighet har berett åt oss, och förstår att har satt

dig i rörelse för att ge oss dina nådegåvor och att du har kommit ihåg oss!


10.  Det som själen får lära känna och erfara i detta Guds majestäts uppvaknande är något helt outsägligt.

Etersom det är ett meddelande av Guds majestät i själens substans, som är själva hennes bröst, som det sägs i denna vers, så ljuder i henne en oändlig makt, rösten av ett mångfaldigt majestät, av Guds tusen och åter tusen dygder, som aldrig någon kunnat räkna.


I dessa dygder är själen befäst, hon har blivit fruktansvärd och står fast grundad i dem, överväldigande som en härskara  ( jfr Höga V 6:3 ),

och har också gjorts mild och behagfull genom de

skapade tingens hela milhet och behag.


11.   Men nu uppstår ett tvivel: hur kan själen uthärda ett så mäktigt meddelande, när hon ännu lever i köttets svaghet?

Det är nämligen så, att själen inte besitter förmåga och styrka att uthärda allt detta utan att förlora fattningen. 


På så sätt var det med drottning Ester, som bara genom att se kung Assuerus sittande på tron

iklädd den kungliga skruden, som glänste av guld

och ädelstenar, blev så rädd av att få se honom i hans fruktansvärda gestalt, att hon förlorade fattningen.

Hon vittnar själv om detta och säger, att hon förlorade fattningen på grund av den fruktan som hans stora härlighet uppfyllde henne med, ty han

förföll henne vara som en ängel och hans ansikte

var fullt av behag (Tillägg tll Eter 5:13 ).


Ty när härligheten inte förhärligar, väger den tungt på den som ser på den.

Hur mycket större anledning finns det då inte här för själen att förlora fattningen, Efetrsom det inte

är en ängel hon får se utan Gud själv?


Ja, hon får se hans ansikte, som är fullt av alla

de skapade tingens behag, av fruktansvärd makt  och härlighet, och hon får höra hans röst, som klingar av mångfaldigt majestät.


Om detta säger Job:

"När vi knappt kan uthärda att höra en sakta viskning, vem kan då stå ut med hans stora dunder"

( 26:14 ).

Och på ett annat ställe säger han:

"Jag vill inte att han meddelar sig och umgås med mig med övermakt, ty då skulle han kanhända krossa mig med sin storhet och tyngd" ( 23:6 ).


12.  Det finns två skäl varför själen inte förlorar fattningen eller känner fruktan i deta så mäktiga och härliga uppvaknande.


Det första är att själen nu befinner sig i fullkomlighetens tillstånd ------ vilket hon ju gör

här ----- och där är den lägre delen synnerligen renad

och samstämmig med anden, varför hon inte längre erfar det betryck och det lidande som anden

och sinnet brukar känna, när de får motta andliga

meddelanden men änu inte är renade och beredda för att få ta emot dessa.


Ändå räcker inte dett atill för att undgå att känna betryck inför en sådan storhet och härlighet, ty även om naturen är mycket ren, kommer detta meddelande att orsaka plåga, eftersom det

är så högt upphöjt över naturen.


På samma sätt orsakar ett majestätiskt sinnesintryck plåga hos den själsförmögenhet,

som får ta emot det.


Det är denna betydelse de ord hos Job har somm vi tidigare hänvisade till.


Det andra skälet är här det viktigaste och det är det som själen säger i den första versen, nämligen att Gud visar sig ömsint, ty liksom Gud uppenbarar sin storhet och härlighet för själen för att visa henne sin ynnest och upphöja henne, hjälper han henne också samtidigt, så att hon inte skall komma tillskada, genom att skydda hennes natur.


Han visar ju anden sin storhet med ömhet och kärlek, ja, på ett sådant sätt, att naturen inte tar skada och själen inte vet om detta sker i kroppen eller utanför den.


Det är  inte svårt att handla på detta vis för honom, som skyddade Mose med sin högra hand

( 2 Mos 33:22 ), för att denne skulle få se hans härlighet.

Själen erfar i honom lika mycket ömhet och kärlek som mkat, herravälde och storhet, ty i Gud är allt

ett och detsamma.


Så är nnjutningen stor och hans beskydd är likldes strt i ömhet och kärlek, för att själen skall kunna

utstå en så stor njutning.


Det är därför själen snarare blir mäktig och stark än hon förlorar fattningen.

Om Ester svimmade, berodde det på att kungen

i början inte visade sig välvillig, utan som  honn säger:

"med brinnande ögon visade henne sitt hjärtas vrede"  ( Tillägg till Ester 5:7 ).


Men hon kom till san sigen, så snart han visade sig nådig och sträckte ut sin spira, vidrörde henne med den och omfamnade henne och sade, att han var

hennes broder och att hon skulle känna

fruktan  ( Tillägg till Ester 5:9-12 ).


13.  Själen känner här inte någon fruktan, eftersom himlens Konung redan från början behandlar henne på ett vänskapligt sätt, som om han vore hennes jämlike och broder.

Genom att han med ömhet och inte med vrede visar henne sin makts styrka och sin kärleks godhet,

meddelar han henne styrka och kärlek från sitt

eget hjärta. 


Det gör han när han "såsom en brudgum går ut ur sin kammare" ( Ps 19:6 ), där han varit gömd,

och reser sig från sin tron i själen och böjer sig

ner över henne, rör vid henne med sitt hjärtats spira och omfamnar henne som en broder.


Där finner vi de kungliga sktudarna och deras

väldoft, alltså Guds underbara dygder: där guldets

strålglans, som är kärleken; där skimrar ädelstenarna, som är insikterna om de högre

och lägre substanserna; där Orderts ansikte,

fullt av behag, vilket flödar över till den himmelske

Konungens dygder och ser att hon blivit drottning

och att man med rätta kan säga om henne det

som David sade om henne i psalmen:

"Drottningen stod vid din högra sida i gyllene

skrud, omgjordad med allt slags prakt" ( Ps 45:10 ).


Eftersom allt detta försiggår i själens innersta substans säger hon sedan:


       DÄR DU BOR FÖRDOLT OCH I ENSAMHET. 


14.   Själen säger alltså, att han bor i hennes bröst

på ett fördolt sätt, därför att det, som vi redan sagt, är i hennes substans grund som denna ljuva omfamning äger rum.


Nu skall man veta, att Gud bor i alla själar på ett

fördolt sätt och att han döljer sig i deras substans,

ty om hon inte gjorde det skulle de inte kunna bestå.

Men det är en stor skillnad mellan detta sätt att

bo och andra sätt, ty i vissa själar bor han ensam

och i andra gör han det inte, i vissa bor han med glädje och i andra utan glädje; i vissa bor han som

i sitt eget hem, där han styr och ställer om allt; i andra bor han somm en främling i en annans hem,

där man inte låter honom bestämma någonting eller göra något överhuvudtaget.


Han bor mest avskild, med störst glädje och mest som i sitt eget hem i den själ, där det finns minst egna begär och egen smak, ty där kan han styra och ställa som han vill, och ju mer fördolt han bor

desto mer mer avskild bor han där.


Det är alltså så att i den själ, där det inte bor något begär elle rnågra andra bilder och former och inte finns några böjelser för något avdet skapade, där bor den Älskade på ett synnerligen fördolt sätt.


Och han famnar henne så mycket mer innerligt,

förtroligt och ömt som hon, som vi redan sagt,

är renare och mer avskild från allt som inte är Gud.


Han bor i henne på ett födolt sätt, eftersom djävulen

inte kan nå fram till den plats, där denna omfamning

sker, och eftersom människans förstånd inte kan fatta hur det går till.


Men för den själ, som nått fram till denna fullkomlighet, är denna inerliga omfamning, som

hon erfar inom sig själv, inte fördold.


Det är emellertid inte alltid hon upplever desa uppvaknaden, ty när den Älskade utför dem, förefaller det som själen om hon vaknar i hennes

bröst, där han redan tidigare vistades men då sov.


Även om hon tidigare kände honom och fick smaka

honom, så skedde det på samma sätt som när den

älskade ligger och sover.


Och när en av de två sover, kan nget utbyte ske dem emellan, vare sig det gäller deras förstånd

eller deras kärlek, förrän de bägge vaknar upp.


15.  O hur lycksalig är inte denna själ, som alltid känner att Gud vilar sig och är stilla i hennes bröst!


Och hur lämpligt är det inte att hon drar sig undan alla ting, flyr från alla timliga angelägenheter och lever i ett oändligt lugn, så att hennes Älskades

bröst inte störs eller oroas av minst alilla rörelse eller oljud.


Han vilar för det mesta i denna omfamning med sin brud, som om hon sov i själens substans.

       Hon å sin sida erfar detta mycket tydligt och får för det mesta njuta mycket av det.  


Det är ju så att om han alltid vore vaken i  henne och förmedlade kunskap och kärlek t ill henne,

skulle hon redan befinna sig i härligheten.


Ty om  han, när han vaknar til en enda gång och öppnar ögonen, påverkar själen i så hög grad som

vi antytt, hur skulle de då inte vara, om han för

det mesta vore klarvaken i henne och för

hennes skull?


16.  Även om det inte misshagar honom att bo i

andra själar, som inte nått fram till denna förening

----- de befinner sig ju när allt kommer omkring i nådens tillstånd ----- så borhon i dem på ett sätt som är fördolt för dem, eftersom de ännu inte är väl

förberedda.


Dessa erfar honom vanligtvis inte, utom då han

åstadkommer något härligt uppvaknande i dem.

       Men detta är inte alls av det slag och den karat som det som sker hos de själar vi talat om,

ja, det kan i nte ens jämföras med det.


Det är inte heller så fördolt för vare sig förståndet eller djävulen, och det beror på att dessa själar

fortfarande kan förstå något genom sinnenas

rörelser.


Sinnena är nämligen intehelt lamslagna, förrän själen når fram till föreningen, och därför kan de

ännu var aktiva och sysselsätta sig med andliga  ting, eftersom de inte är helt förandligade


Men i Brudgummens uppvaknande i denna fullkomliga själ, är allt som sker och utförs fullkomligt, ty det är han själv som utför allt.


Det går till på sama sätt som när någon vaknar upp och andas:   själen erfar en sällsam njutning i den

Helige Andes andning i Gud, där hon på ett

överjordiskt sätt förhärligas och upptänds i kärlek.

Det är därför hon uttalar de följande verserna:


       OCH NÄR DU ANDAS LJUVT I MIG,

      EN ANDNING FULL AV VÄLSIGNELSE OCH HÄRLIGHET,

    DU VÄCKER I MIG KÄRLEK PÅ UTSÖKT SÄTT.


17.   Jag skulle helst vilja slippa at tala om denna

andning, som för själen är full av välsignelse

och härlighet och Guds utsökta kärlek.


Nej, jag vill inte, ty jag inser klart, att jag är helt

ur stånd att säga något om den och om jag ändå skulle försöka, skulle det ge intryck av att vara en verklig beskrivning.


Det är ju en andning, som Gud utför i själen.

Den sker genom detta uppvaknande till en sublim

kännedom om Gudomen, och där andas

den Helige Ande i själen i samma mån som hon fått

kunskap och insikt  i Gud.


Hon dras här mycket djupt in i den Helige Ande,

och hennnes kärlek upptänds av gudomlig skönhet och ljuvlighet i överensstämmelse med vad hon

fick se i Gud.

Eftersom denna andning är full av välsignelse

och härlighet, har den Helige Ande här uppfyllt

jälen med välsignelse och härlighet och upptänt

henne med kärlek till honom på ett sätt, som övergår allt vad tungan och sinnet förmår uttrycka.


Och allt detta sker i Guds djup, honom som all ära och härlighet tillkommer, från evighet till evighet. Amen.




 

 


    


     


   


 

      

 
ANNONS
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

ORD AV UPPMUNTRAN OCH VEDERKVICKELSE.   DEL.  189.   18900.  Tålamodet frör människan livets framgång.   18901.  Vreden saktmodiges elake fiende i sin vrede o-barmhärtig mot människan:        verksam i ordstrider kiv trätlystnad.   ...

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

Av Jan-Owe Ahlstrand - Tisdag 5 nov 15:43

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se