TREDJE STROFEN.   DEL.  3.

27.   O vilket utmärkt tillfälle är inte detta för

att uppmana de själar, som Gud leder fram till

dessa utsökta smörjelser, att vara uppmärksamma

på vad de gör och i vilkas händer de överlämnar sig,

så att de inte går bakåt!

Detta hör egentligen inte till vårt ämne, men jag

känner en så stor sorg och medkänsla i mitt hjärta,

när jag ser att själarna går bakåt ------ inte bara genom att hindra smörjelserna, så att dessa inte

kan sprida sig utan också genom att gå miste om

deras verkan --- att jag inte kan underlåta att ge

dem råd, hur de här skall bete sig för att förhindra

en så stor skada.

Även om vi nu uppehåller oss vid detta en tid,

innan vi på nytt återvänder till vårt ämne,

som jag strax skall göra, så  är det ingen förlust,

ty allt detta bidrar till förståelsen av dessa grottors

egenskaper.

Eftersom detta  råd är högst nödvändigt, vill jag

tikta det inte bara till de själar, somm gör sådana

framsteg, utan även till alla de andra, som

söker sin Älskade.

28.   För det första skall man veta, att om själen

söker Gud, söker hennes Älskade henne mycket mer.

Och om själen riktar sin kärleksfulla längtan mot honom, och denna längtan är för honom lika

välluktande som rökstoden, som stiger upp från

aromatiska kryddor, från myrra och rökelse

( Höga V 3:6 ), så låter han själen få förnimma doften av sina salvor   ( Höga V 1:3 ), som drar

henne till honom och får henne att hasta honom

till mötes.

Dessa salvor är hans gudomliga ingivelser

och beröringar och när de verkligen är hans,

låter de sig alltid bestämmas och ledas av

Guds lags och trons fullkomlighet.

Det är genom denna fullkomlighet, som själen ständigt måste komma närmare Gud.

Själen måste alltså förstå, att den längtan efter honom själv, som Gud skänker henne genom alla dessa nådegåvor, som hans salvor, smörjelser och vällukter är, utgör en förberedelser för ännu sublimare och utsöktare salvor, vilka står mer i

överensstämmelse med Guds väsen.

Detta sker, ända tills själen når fram till en

så  utsökt och ren förberedelse, att hon förtjänar

att få del av föreningen med Gud och den

substantiella förvandlingen i alla sina förmögenheter.

29.  Själen skall lägga märke till att Gud är den,

som i första hand är aktiv i detta verk och att han

är den blindförare, som måste leda henne vid

handen och föra henne till den plats, dit hon själv

inte kan hitta, d.v.s till de övernaturliga tingen,

som varken hennes förstånd, vilja eller minne

kan känna sådana de är.

Själens främsta omsorg bör vara att se till att hon

inte reser något hinder för den som leder henne

fram på den väg, vilken, som vi sagt, Gud förordnat

i överensstämmelse med sin lags och trons fullkomlighet.

Ett sådant hinder kan uppstå, om hon låter sig

ledas och föras av en annan blind.

Det finns tre blinda, som skulle kunna dra henne

med sig på avvägar, nämligen den andlige ledaren, djävulen och hon själv.

För att själen skall fatta hur detta går till, skall vi

säga lite grand om var och en av dem.

30.   Angående det första är det av stor vikt

at den själ, som vill växa till i inre samling och fullkomlighet, ger noga akt på i vems händer hon anförtror sig, ty sådan läromästaren är så blir

även lärljungen, och sådan fader sådan son.

Hon skall också lägga märke till att för att kunna

vandra på denna väg, särskilt då på dess mest

högliggande sträckor, men även på de mellanliggande, så kommer hon knappast att hitta en ledare, som kan föra henne fram på alla de

vägsträckor hon måste passera; denne måste

nämligen förutom att vara vis och ha

urskillningsförmåga själv ochså ha erfarenhet.

Även om grunden för att leda anden utgörs av

insikt och urskillningsförmåga, så kommer ledaren

ändå inte att lyckas med att föra henne vidare

på andens väg, när Gud ger henne denna nåd,

ja, han kommer inte ens att förstå vad som sker,

om han inte har egen erfarenhet avvad ren och sann ande är.

31.  Så finns det åtskilliga andliga ledare, som förorsakar många själar stor skada, därför att de inte förstår sig på andens vägar och egenskaper, och så får de naturligtvis själarna att gå miste om

smörjelsen från dessa utsökta salvor, med vilka den Helige Ande smörjer och föbereder dem för sig själv.

De ger dem i stället andra, mycket dåliga förhållningsregler, som bara är användbara för nybörjare och som de själva har följt eller läst om

någonstans.

Eftersom deras kunskap inte omfattar mer än desa nybörjares stadium ( ja, Gud give att de visste så mycket!), vill de inte låta själarna gå vidare,

fastän Gud vill föra dem framåt, och passera detta första stadium, som består i diskursiva metoder

och fantasins bruk.

På så vis låter de aldrig själen överskrida och lämna

sin naturliga förmåga, med vilken hon kan uträtta

mycket lite.

32.   För att vi bättre skall förstå dessa nybörjares

situation måste vi veta, att deras tillstånd och övning består i att meditera ochutföra akter

och diskursiva övningar med fantasin.

I detta tillstånd är det nödvändigt, att man ger själen stoff att meditera och reflektera över.

Hon måste också av sig själv utföra inre akter

och dra fördel av den ljuvlighet och sällhet,

som kommer från sinnena, när det gäller

de andliga tingen. 

Hon bör göra detta, därför at begäret då slits bort från de sinnliga tingens ljuvlighet och försvagas

i sin längtan efter denna världens goda,

när hongöder det med de andliga tingens ljuvlighet.

Men när sedan begäret fått en viss gödning och till

en del ant sig vid de andliga tingen samt uppnått

en vis styrka och uthållighet, då börjar Gud,

som man säger, avvänja själen och försätta

henne i kontemplationens tillstånd.

Detta brukar ske på mycket kort tid hos somliga, särskilt då för ordensfolk, därför att de genom 

att tidigare än andra ha avstått från denna

världens ting, bringar sinnet och begäret i

överensstämmelse med Gud och överför sina

övningar till andens plan, och detta verkar

Gud i dem.

Så går det, när själens egna diskursiva akter

och hennes meditation upphör, och när dessutom hennes första erfarenheter av sällhet

och brinnande iver, som kommer från sinnena, försvinner.

Då kan hon inte längre begrunda som förut

eller finna något som helst stöd för sinnet.

Sinnena försätts nu i torka, därför att deras rikedomar överflyttas till anden, som inte ryms i sinnena.

Eftersom själen av sigsjälv natrligtvis inte kan utföra några handlingar utan att få hjälp av sinnena, är det redan i detta tillstånd Gud som är den som handlar och själen är föremål för hans handlande.

Själen förhåller sig alltså bara som mottagare

och som någon, som låter saker och ting ha sin gilla gång.

Och Gud förhåller sig som den givande

och handlande i själen genom att skänka henne mycket andligt gott i kontemplationen ------ vilket

är detsamma som kunskap och gudomlig kärlek

tillsmans, det vill säag kärleksfull kunskap

------ utan att hon använder sig av sina akter och det

naturliga, diskursiva tänkandet, ja, det är nu

omöjligt för hnne att ägna sig åt detta på

samma sät som tidigare.

33.  Därför måste själen vid denna tid ledas på ett

sätt, som är helt motsatt det tidigare.

Om man  tidigare gav själen stoff att meditera över

och hon också gjorde detta, skall man snarare

ta det ifrån henne och hon skall här inte mer

meditera.

Ja, hon kommer, som redan sagts, inte var i stånd till det, äen om hon ville och skulle snarare bli

distraherad än komma till inre samling.

Om hon förut sökte njutning och hänförelse och också fann det, får nu varken önska eller sträva efter det.

Hon kommer nämligen inte bara att misslyckas med

att uppnå detta av egen kraft utan också att

snarare framkalla torka.

Genom den versamhet hon vill utöva med sinnena avlägsnar hon sig ifrån det fridfulla och stilla goda,

som på ett hemlighetsfullt sätt ges åt hennes ande.   

Så förlorar hon det ena, men vinner ändå inte det andra, eftersom hon inte mer får något gott genom

sinnena som tidigare.

Därför skall man på inga villkor pålägga dem, som befinner sig i detta tillstånd, något som de skall

meditera över och inte heller skall de utföra

akter eller försöka framkalla vare sig ljuvlighet eller hänförelse. 

Detta skulle bara innebära, att man skapade hinder

för den som i första hand är den handlande,

alltså Gud, somjag redan sagt.

Han ingjuter fördolt och stilla vishet och kärleksfull

kunskap i själen, utan att detta åtföljs av några särskilda akter, men ibland kan det hända att

han låtersjälen utföra några särskilda akter

under en viss tid.

Själen skall då inte göra någonting annat än att hålla sig vänd mot Gud i kärleksfull uppmärksamhet, utan att utföra några speciella akter.

Honn skall, som vi har sagt, förbli passiv och inte

göra några egna ansträngningar, utan enkelt och okonstlat rikta sin beslutsamhet och kärleksfulla

uppmärksamhet mot Gud, likt en som öppnar

ögonen med kärlekens uppmärksamhet.

34.   Eftersom Gud i sin egenskap av givare står

i förbindelse med själen genom en enkel och kärleksfull kunskap och uppmärksamhet,

så att kunskap förena smed kunskap och kärlek

med kärlek.

det är ju  tillbörligt, att den som tar emot något gör det på ett sätt som överensstämmer med det som

mottas och inte på något sätt, för att han skall

kunna ta emot och behålla det på det sät som

det blev givet.

Det förhåller sig som filosoferna säger, att

allt som mottas, mottas i överensstämmelse med

mottagarens sätt att vara".

Av detta följer att om själen då inte lämnar sitt

naturliga, aktiva sätt, komme rhon inte att ta emot

detta goda på annat än ett naturligt sätt,

och därför kommer hon inte heller att motta det

utan blir bara kvar i sin naturliga aktivitet.

Det övernaturliga kan nämligen inte rymmas inom det naturliga sättet och det har inte något med

det att skaffa.

Om nu alltså själen vill handla av egen kraft,

så att henne sbeteende blir ett annat än den

passiva, kärleksfulla uppmärksamhet vi talat

om, i vilken hon förblir helt passiv och lugn och inte

utför några naturliga akter ----- om nu inte Gud

skulle förena sig själv med henne i någon sådan akt

     ----- så skule hon genom att handla på eget bevåg hindra allt det goda som Gud på övernaturligt sätt

förmedlar till henne i den kärleksfulla kunskapen.

I början förmedlas denna genom det verk, som den inre reningen utför, i vilket själen som vi sagt lider,

men sedan förmedlas den genom kärlekens mildhet.

Om som jag säger ----- och det är i sanning så

------- denna kärleksfulla kunskap mottas passivt

i själen i överenstämmelse med Guds övernaturliga

sätt och inte på själens naturliga sätt, så följer av detta, att själen för att kunna ta emot denna

måste vara helt berövad sitt naturliga sätt att handla.

Hon måste vara öppen, overksam, lugn, fridfull

och stilla i överensstämmelse med Guds sätt att vara.

Det är på samma sätt som me dluften, som solen upplyser ochuppvärmer desto mer, ju renare den äroch fri från ångor och ju enklare och lugnare

den är.

Därför får själen inte vara bunden vid någonting, varkenn vid att öva meditationen elelr vid det diskursiva tänkandet, och inte vid någon smak,

vare sig den nu är sinnlig eller andlig, och inte heller vid något annat som hon får motta.

Det fordras nämligen, att anden är så fri och tillintetgjord i alla avseenden, att varje slags tanke,

begrundan eller njutning, som själen då skulle

vilja stödja sig på i stället hindrar och oroar henne

och skapar oväsen i den djupa tystnad, som bör  råda i själen, båd ei sinnena och i anden.

Själen måste ju lyssna till det djupa och utsökta,

som Gud talar till hjärtat i denna ensamhet,

som det står hos Hosea ( 2:14 ).

Det är största frid och stillhet, som själen hör

och lyssnar till det som Herren Gud talar i henne som David säger ( Ps. 85:9 ),

ty hann talar denna frid i denna ensamhet.

35.  Om det därför skulle hända, att själen på detta sätt känner sig vara försatt i tystnad och lyssnande,

måste hon till och med glömma bort att öva den kärleksfulla uppmärksamheten, som jag talade om,

för att bli fri för det som Herren då önskar av henne.

Denna kärleksfula uppmärksamhet skallhon bara

använda sig av, när hon inte känner sig försatt

i ensamhet och fullständig inre overksamhet

eller i glömska och andligt lyssnande.

För att hon skall förstå när så är fallet, kan jag säga

att det alltid sker i ett tillstånd av fridfullt lugn

och inre försjunkenhet.

36.  När själen börjar träda in i detta enkla

och overksamma tillstånd av kontemplation,

vilket sker när hon inte längre kan meditera eller lyckas med det, får hon därför aldrig vid något tillfälle eller någon tidpunkt ändå vilja meditera eller söka stöd i andlig sötma och ljuvlighet,

utan stöd och hennes ande skall vara frigjord från allt, högt ovan allt detta.

Habackuk sade ju också, att han måste göra

så för att höra vad Gud sade till honom:

"Jag skall stå upp på min vaktpost och mina

steg skall stå fasta på min fästningsvall, ja,

jag skall betrakta vad man skall säga till mig"

( 2:1 ).   

Det är som att säga:  jag skall höja mitt medvetande

högt ovan all den verksamhet och de insikter,

som kan tränga in i mina sinnen, och högt ovan det som kan bli kvar och gömmas i dem och lämna

kvar allt detta nedanför mig. 

Mina steg skall stå fasta på min fästningsvall, alltså, mina förmögenheter, och jag skall inte tillåta dem att ta ett enda steg av egen kraft, för att jag

så skall kunna motta det som Gud förmedlar

tillmig genom kontemplationen, och vi har ju redan sagt att den rena kontemplationen består just i

attta emot.

37.  Det är inte möjligt, att denna Guds högsta vishet och detta hans mest upphöjda språk, som kontemplationen är, kan mottas i något annat än i en ande, som bragts till tystnad och avlägnats från det diskursiva tänkandet och dess ljuvlighet.

Detta uttrycker Jesaja med följande ord:

"Vem är det Gud skall lära förstånd och vem skall

han få ge akt på sin förkunnelse?"

Och han svarade också:

"Dem som avants från mjölken, det vill säga från ljuvlighet och smak, och som avlägnats från bröstet, det vill säga från särskilda insikter

och kunskaper"  ( jfr 28:9 ).

38.  Därför, o andliga själ, bör du befria dig från

dammet, från alla hårstrån och från dimman och göra ditt öga rent.

Då kommer den klara solen att lysa för dig

och du skall se klart.

Försätt din själ  i frid, dra henne bort och gör henne fri från det ok och det slaveri hennes egen klena

aktivitet och förmåga lägger på henne, vilket

är detsamma som fångenskapen i Egypten,

där allt går ut på att samla halm  till att bränna

tegel  ( 2 Mos 1:14 ).

Och du, andlige ledare, du bör leda henne till det förlovade landet, som flyter av mjölk och honung.

Du måste inse, att det är till denna Guds barns

heliga frihet och oversamhet, som Gud kallar

själen ut i öknen, där hon går klädd som till fest,

prydd med smycken av guld och silver,

eftersom hon redan har lämnat Egypten

och gjort sig av med dess rikdomar, vilket

är den sinnliga delen ( jfr 2 Mos 12:35-36 ).

Och inte bara det, utan egypterna har också drunknat i kontemplationens hav

( 2 Mos 14:27-28 ), där sinnets egyptier genom att inte finna något fotfäste eller stöd drunknar

och därmed befriar Guds barn, viket är anden som har överskridit de trånga gränserna för sina

sinnens verksamhet och det slaveri detta innebar.

Med det menas, att själen har befriats från sitt ringa

mått av insikt, sin bristande förmåga att känna

och sitt fattiga sätt att älska och njuta,

för att Gud skall kunna ge henne det milda mannat

( 2 Mos. 16:14 ).

Även om detta manna har all den smak och ljuvlighet, som du vill att själen skall uppfyllas

med genom sina bemödanden, är det dock så,

att eftersom det är så utsökt att det smälter i munnen, kan det inte erfaras, om det blandas med någon annan smak eller med någon nnaan sak.

När därför själen närmar sig detta tillstånd, sträva

då efter att avlägsna henne från all åtrå efter 

andlig sällhet, ljuvlighet och smak likaväl som från all åtrå efter andliga meditationer.

Oroa henne inte med att hon måste hysa bekymmer och ha omsorg om något därovan och än mindre

om något härnere.

Försätt henne i stället i ett tillstånd, där hon är främmnade för allt och lever i största möjliga ensamhet.

Ty ju mer hon uppnår detta och ju fortare hon når fram till denna overksamma stillhet, desto mer överflödande kommer den gudomliga visdomens ande att ingjutas i henne. 

Denna visdom är kärleksfull, stilla, avskild, fridfull, mild och den berusar anden.

Utan att hon vet hur eller av vem eller varifrån,

känner hon sig sårad och bortryckt på ett ömsint

och ljuvligt sätt, och det beror på att denna visdom delgivits henne, utan hennes egen medverkan. 

39.  Det minsta lilla, som Gud verkar i själen genom

denna heliga overksamhet och ensamhet,

är något oväderligt gott och iblnad rör det sig om något mycket mer välsignelsebringande än'

själen och ens hans om leder henne kan föreställa

sig.

Även om man just då inte märker så mycket, kommer det ändå i sinom tid att sprida sitt ljus.

Det minsta själen förmår känna är en bortkommenhet och ett främlingskap inför alla

ting, och det känns ibland mer, ibland mindre

starkt.

Detta åtföljs av en böjelse för ensamhet och det

i sin tur väcker leda för det som hör världen till

och för alla de skapade tingen.

Detta erfar hon i den milda kärleksandningen

och i livet i anden, och där blir alltsmaklöst

för henne, som inte har med detta främlingskap

att göra, ty det förhåller sig så som man säger,

att när anden väl en gång har funnit smak

i något, så blir det som har med köttet att

göra smaklöst.