Fullkomlighetens väg.  Teresa av Akvila.

KAPITEL.   1.

OM ANLEDNINGEN TIL ATTJAG LÄT STIFTA DETTA

KLOSTER MED SÅ STRÄNGT LEVNADSSÄTT.

1.  När detta kloster började planeras ----- av de

orsaker som jag nedtecknat i min första bok jämte

några av de nådegärningar, genom vilka Herren

lät förstå hur väl han skulle bli tjänad i detta hus

        ---- var det ursprungligen inte min avsikt vare sig att det skulle vara så torftigt till det yttre eller att det skulle vara utan fasta inkomster, utan jag

önskade snarare att klostret skulle ges sådana

möjligheter att det ej skulle behöva

sakna någonting.

Ty som den svaga och eländiga kvinna jag är,

även om mina avsikter på det det hela taget

var goda.

2.  Vid denna tid hade jag hört talas om det elände

och den förödelse som lutheranerna hade åstadkommit i Frankrike och om hur deras lycksaliga sekt ständigt växte.

Det smärtade mig mycket, och som om jag hade förmått något eller vore någon, grät jag inför

Herren och bönföll honom att finna bot för allt

detta onda.

Jag tyckte att  jag skulle kunnat offra tusen liv

för att rädda en enda av de själar som gick förlorade.

      Och när jag tänkte på att jag, som den eländiga

kvinna jag är, inte ens förmådde fullgöra det som jag skulle vilja utföra i Herrens tjänst ----

och emedan det var och fortfarande är hela min åstundan att, eftersom han har så många fiender och så få vänner, dessa åtminstone skulle vara honom trogna ----- beslöt jag mig för att förverkliga det lilla goda som finns i mig, nämligen att

föla det evangeliska råden det fullkomligaste jag

för mådde och sörja för att d efå kvinnor som finns här gjorde detsamma.

Jag förtröstade på Guds stora godhet, Han som aldrig underlåter att hjälpa dem som för hans skull beslutar sig för att avstå från allt.

Emedan mina systrar var sådana som jag föreställde mig dem i mina tankar, så skulle deras dygder överskyla mina brister och jag skulle såluda i något kunna behaga Herren.

Och alla skulle vi hänge oss åt bön för Kyrkans försvarare, för predikanterna och de lärda och efter

måttet av vår förmåga komma denne min Herre till hjälp, han som så hårt ansätts av dem som han har gjort så mycket gott, att det förefaller som om

dessa överlöpare åter vill spika honom på korset

och han inte någonstans hade att vila sitt huvud.

3.  O min Återlösare, mitt hjärta kan ej bevittna

detta utan att plågas svårt.

Vad har det nu blivit av de kristna?

      Måste dina plågoandar alltid vara de som är dig

mest tack skyldiga, de som du gjort de största

välgärningarna och som du har utvalt till dina vänner, bland vilka du vandrar och till vilka du

        meddelar dig i sakramenten?

Är det dem inte nog med de plågor som du

utstått för dem?

4.  Säkert är, o Herre, att den inte gör något

stort offer som i dag drar sig tillbaka från världen,

ty när människorna hyser så ringa tillgivenhet

för dig, vad har väl vi att se fram emot?

Förtjänar väl vi större tillgivenhet av dem?

Har väl vi gjort dem större välgärningar än du,

så att de skulle hysa vänskap för oss? 

Vad är detta?

Vad kan vi, som genom Guds godhet undgått att besmittas av denna pästhärd, vänta oss, när dessa

redan är i djävulens våld?

Ett hårt straff har de förtjänat genom sina händers verk och med sina njutningar har de förskylt evig eld.

Må de stå sitt kast, fastän jag ej kan hindra att mitt hjärta vill brista, när jag ser hur många själar går

förlorade.

Men, nu inte mer om det onda, jag skulle bara önska att jag slapp se allt flera gå förlorade

för varje dag.

5.   O mina systrar i Kristus, hjälp mig att bönfalla

Herren om detta, han som just därför har samlat er

här; detta är er kallelse, detta måste vara er uppgift, detta måste vara er åstundan, härför era tårar, härför era böner.

Låt oss inte be för världens angelägenheter, mina systrar.

Först måste jag skratta men blir sedan beklämd,

när jag ser att han kommer hit för att åtlägga oss

att be Gud om inkomster och pengar.

Jag skulle i stället önska att vissa av dessa personer bad Gud om nåden att kunna trampa

all världens ting under sina fötter.

De menar visserligen väl och även om jag till sist gör som de önskar då jag ser att de är fromma människor, så tror jag för min del att Gud aldrig

hör mig, när jag ber om dylika ting.

Världen står i brand och man vill ----- så att

säga ----

åter döma Kristus, ty man höjer tusen

och åter tusen vittnesmål mot honom

och vill krossa hans Kyrka.

Och skulle vi då tillbringa vår tid med att be om något som kanske, om Gud biföll det, skulle medföra att en själ mindre kom till Himlen?

Nej, mina systrar, nu är det inte tid att förhandla

med Gud om så betydelselösa saker.

6.   Om man slapp ta hänsyn till den mänskliga svagheten, som tycker så mycket om att få allt slags hjälp ----- och vi bör också hjälpa i vad mån vi kan ------ så skulle jag förvisso glädja mig om världen ville förstå att det inte är dessa ting man med så stor iver bör be Gud om.