Levande kärlekslåga.  Del. 2.

Tredje strofen.

14.  Eftersom dessa Guds dygder och attribut

är brinnande ochh strålande facklor,

kan de inte undgå att vidröra själen med sina

skuggor, då de som vi sagt är henne så nära.

Dessa skuggor måste också vara brinnande och strålande i lika hög grad som de facklor, vilka framkallar dem, och så blir även de

en strålglans. 

Som en följd av detta kommer den skugga,

som Guds skönhets fackla övertäcker själen med,

att bli ännu en skönhet, som till sin storlek

och sina egenskaper står överensstämmelse

med Guds skönhet. 

Och den skugga, som styrkan framkallar, blir ännu

en styrka efter storleken hos Guds styrka,

och den skugga, som Guds visdom skapar

hos själen, blir ännu en Guds visdom i översstämmelse med Guds visdoms storlek.

På detta sätt är det också med de övrga facklorna.

Eller för att säga det ännu tydligare:

det kommer att bli själva visdomen, själva skönheten och själva styrkan hos Gud som träder

framm som skugga, eftersom själen i detta livet inte fullkomligt kan begripa honom.

Då nu skuggan i så hög grad står i översstämmelse

med Guds storhet och egenskaper, att det är Gud själv som träder fram som skugga, så erfar själen där tydligt Guds majestät.   

15.   Hurudana kommer då de skuggor från den Helige Andes stora dygder och attribut att bli

som han kastar över denna själ?

Han ärju henne så nära, att han inte bara rör vid henne genom sina skuggor utan hon är förenad

med dessa dygder och attribut i deras skuggor

och strålglans.

Därför förstår och smakar själen Gud i var

och en av dem alltefter hans egenskaper

och storlek i var och en av dem.

Hon förstår och smakar nämligen den gudomliga

makten i allmaktens skugga, den gudomliga visdomens skugga och förstår och

smakar den oändliga godheten i den oändliga

godhetens skugga , som omsluter henne etc.

Till sist får hon smaka Guds härlighet i härlighetens skugga, vilket ger henne vetskap om

Guds härlighets egenskaper och storlek.

Allt detta sker i de klara och brinnande skuggor,

som dessa klara och brinnande facklor kastar.

Alla dess facklor är en enda fackla, som är Guds odelade och enkla vara, som ett aktuellt sätt

strålar fram på alla dess vis.

16.  O hur mycket kommer inte själenhär att få erfara genom den kunskap som delges hennes genom den syn, som Hesekiel fick skåda, nämligen väsendet med fyra ansikten och hjulet med fyra hjul ( jfr kap. 1-2 ) !

Hon ser att väsendet till utseendet är som brinnande kol och som facklor och att hjulet,

som är Guds visdom, är fullsatt med ögon både inuti och runtomkring, vilket betecknar de gudomliga insikterna och strpålglansen från hans dygder.

Och hon får i sin ande höra det dån hans steg åstadkommer, likt dånet rån en väldig härskara.

Det betecknar Guds omätliga storhet, vilken själ

här får vetskap om helt tydligt genom ett enda dån,

som hörs från det enda steg Gud tar fram till henne.

Slutligen erfar hon dånet avhans vingar, vilket

profeten sade var som dånet av stora vatten

och som den allrahögste Gudens dån, vilket som

vi sagt betecknar de gudomliga vattnens

stora kraft.

Dessa vatten ansätter själen genom den Helige

Andes vingslag i kärlekens låga och fyller henne

med glädje, så att hon här får njuta avGuds härlighets avbild och skugga.

Profeten sade ju också att synen av detta väsende

och detta hjul var en avbild av Herens härlighet.

Vem skulle beskriva, h ur högt upplyft denna lycksaliga själ här känner sig, hur upphöjd hon

vet sig vara och hur beundransvärd i helig skönhet?

När hon nu ser, att hon på ett så överflödande rikt sätt har ansatts av dessa vatten frånn den gudomliga strålglansen, förstår hon också att

den evige Fadern i sin frikostighet har givit henne

de övre och nedre vattenkällorna, liksom 

Aksas far gjorde, som svar på hennes önskan

( Jos. 15:17-19 ).

Och dessa vatten bevattnar och genomtränger

både själ och kropp, d,v,s. den övre och nedre

delen.

17.  O Guds underbara majestät!

Fastän dessa de gudomliga attributens facklor utgör ett odelat vara och smakas bara i Gud,

så varseblir och smakar man dem var och en

för sig på ett lika brinnade sätt som man var

och en av de övriga, eftersom de ju alla

till sätt väsen är ett.

O avgrund av njutningar!  Du är så mycket mer

överflödande, som dina rikedomar är samlade i enheten och den oändliga enkelheten hos ditt enda vara, där en egenskap blir känd och smakad på ett sådant sätt, att det inte hindrar, att man får kännedom om och får smaka en annan egenskap

på ett fullkomigt sätt.

Det är snarare så att varje enskild nåd och dygd,

som finns i dig, är ett ljus från var och en avdina andra stora egenskaper.

Det beror på att genom din renhet, o gudomliga

visdom, skådas många ting i dig, när man bara

ser ett enda.

Du är ju den skattkammare där Faderns skatter

finns,  "strålglansen av det eviga ljuset,

den obefläckade spegeln, avbilden av hans

godhet"  ( Vish 7:26 ).

18.  "I ER STRÅLGLANS"

                    GER SINNETS DJUPA GROTTOR.

Dessa grottor är själens förmögenheter:

minne, förstånd och vilja, vilkas djup står i överensstämmelse med allt goda de förmår

rymma, eftersom e inte låter sig fyllas med något

mindre än det oändliga.

Genom att desa lider när de är tomma kan vi få

en viss vetskap om vad de smakar och njuter

när de är fyllda med Gud, därför att en motsats kastar ljus över en annan.

För det första bör man lägga märke till att när

dssa förmögenheters grottor inte är tomma,

luttrade och renade från varje dragning till

det skapade, känner de inte den stora tomheten

i sitt djup och sin förmåga.

  

Det förhåller sig så, därför att det i detta livet räcker att minsta lilla sak hänger sig fast vid dem,

för att detta skall binda dem och väcka en sådan hänförelse, att de inte känner sin skada eller

saknar sitt outsägligat goda och inte heller inser, vad de förmår rymma. 

Det är verkligen förunderligt, att det räcker med minsta lilla sak för att binda förmögenheterna

på ett sådant sätt, att de som är i stånd att rymma

det oändligt goda och inte kan ta emot det,

förrän de blivit helt tomma, vilket vi nu skall tala om.

Men när väl dessa grottor är tomma och rena,

blir också den andliga känslans hunger,

törst och längtan olidliga.

Ty eftersom dessa grottors buk är så djup, lider

de också svårt, därför att den mat de saknar,

vilken som jag sade ärGud, även den är mycket

djup.

Och denna känsla, som är så intensiv, infinner

sig vanligtvis mot slutet av själens upplysning

och rening, innan hon når fram till föreningen,

där dessa grottor blir mättade.

Eftersom det andliga begäret är tomt och renat

från varje skapat ting och varje dragning till detta

och eftersom det förlorat sitt naturliga sätt att verka och har avstämts efter det gudomliga sättet

och eftersom det nu genom sin tomhet är berett

och då ännu inte det gudomliga förmedlats till

det i föreningen med Gud, så öär det lidnande

som denna tomhet och törst skapar värre än döden.

Det gäller särskilt när en stråle avgudomligt ljus skymtar fram eller anas genom någon springa,

menn ändå inte delges själen.

Det är sådana själar, som lider så mycket av

otålig kärlek, att de inte kan leva längre utan måste

dö om de inte får vad de saknar.

19.  Vad den första grottan beträffar som vi här skall uppmärksamma, alltså förståndet, är dess

tomhet en törst efter Gud.

När förståndet är berett, är denna törst så stor,

att David jämförde den med hjortens törst.

Dess törst är som man säger så över sig häftig,

att David inte kunna finna något bättre

att jämföra den med:

"Såsom hjorten längtar till vattenkällorna,

så längtar min själ efter dig, o Gud"

( Ps 42:1 ).

Det är en törst efter Guds visdoms vatten,

som är objektet för förståndet.

20.  Den andra grottan är viljans grotta och dess tomhet är en hunger efter Gud.

Den är så stor, att den får själen att förlora fattningen, vilket också David säger:

"Min själ förlorar fattningen och trängtar efter

Herrens tält"  ( Ps 84:3 ).

Det är en hunger efter den kärlekens fullkomlighet,

som själen eftersträvar.

21.  Den tredje grottan är minnet och dess

tomhet innebär, att själen slits sönder och försmäktar av längtan efter att få äga Gud.

Jeremia påpekar angående detta:

"Eftersom jag med minnet skall erinra mig, ja,

erinra mig honom i högsta grad, så kommer min själ

att försmäkta i mig" ( Klag. 3:20 ).

Genom att begrunda dessa ting i mitt hjärta

skall jag ställa mitt hopp till Gud.

22.   Dessa grottors förmåga och rymd är alltså

oändligt stora, ty det som kan rymmas i dem, nämligen Gud, är djupt och oändligt .

Därför är på sätt och vis deras förmåga och rymd

också oändliga likväl som deras törst är oändlig, ja, även deras hunger är djup och oändlig och deras försmäktande och lidande är en oändlig död.

Även om deras lidande inte är så intensiv som i det tillkommande livet, är det som de får lida en levande avbild av denna oändliga avsaknad,

eftersom själen är väl beredd att motta sin fullhet.

Detta lidande är dock av en annan beskaffenhet, eftersom  det lever i själva bröstet på viljans kärlek,

och kärleken är ju inte något som mildrar

lidandet, ty ju större kärleken är, desto tåligare

är den efter att få äga Gud, på vilken den hoppas

med intensiv åtrå, varje ögonblick.

23.   Gud hjälpte mig, men eftersom det är sagt

att när själen i sanning längtar efter Gud, så äger hon redan honom som hon älskar, som den

helige Gregorius säger i sin kommentar till Johannes, hur  kan hon då lida av längtan efter

det hon redan har?

I den längtan, som enligt de helige Petrus änglarna

har efter att få se Guds Son, finns inget lidande och ingen ångest, eftersom de redan äger honom

( 1 Petr 1:12 ).

Av detta framgår det, att ju mer själen längtar

efter Gud, desto mer äger hon honom, och att äga

Gud ger själen njutning och mättnad.

Så är det också för änglarna, vars längtan ständigt går i uppfyllelse eftersom de får äga Gud.

Därför fröjdar de sig.

Ja, deras själ mättas alltid genom själva deras begär, men utan övermättnad.

Eftersom det inte finns någon övermättnad,

längtar de ständigt men de lider inte, därför att

de får äga.

Ju större själens längtan är, desto mer mättnad

och njutning får hon erfara just i denna längtan,  

ty ju mer hon äger Gud desto mindre får hon erfara

smärta och lidande.

24.   I denna fråga är det värt att lägga märke till den skillnad, som finns mellan att bara ha Gud

genom nåden i sig själv och att ha honom också

genom föreningen.

Det förra består i att älska men det senare innefattar också ett ömsesidigt utbyte.

Skillnaden däremellan är så stor,att den liknar

den som finns mellan trolovning och förmälning.

   

I trolovningen är det ju bara så att två likasinnande

parter ger varandra sitt "ja" och har en enda vilja,

och brudgummen ger frikostigt sin tilltänkta både

smycken och brudstass, men i förmälningen

finns det dessutom ett utbyte mellan personerna

och en förening.

Vidare är det så i trolovningen, att även om

brudgummen ibland besöker sin brud och ger

henne gåvor, som vi sade, så finns det ändå inte någon förening mellan personerna, ty det är ju denna förening som är sälva målet för trolovningen.

25.  Kort sagt: själen har  uppnått en sådan renhet

i sig själv och i sina förmögenheter, att viljan är

synnerligen luttrad och fri från andra smaker och främmande begär i den lägre såväl som i den

högre delen och har givit sitt fulla "ja" till Gud i

fråga om allt detta, eftersom själens vilja och Guds

nu är en enda vilja i deras gemensamma och frivilliga samförstånd.

På detta sätt har själen kommit fram till att få äga

Gud genom nådens möte med hennes vilja,

så mycket som det är möjligt att äga honom

just genom vilja och nåd.

Det betyder, att i detta själens "ja" har Gud givit henne sin nåds sanna och fullständiga "ja".

Detta är ett upphöjt skede, denna andliga trolovning

mellan själen och Ordet, där Brudgummen skänker

henne stora nådegåvor och avlägger många

härliga kärleksbesök hos henne och genom dem

får hon  ta emot många ynnestbevis och stor

njutning.

Men allt detta har inget att göra med det som hör till själva förmälningen, ty det är bara en förberedelse till förmälningens förening.

Även om det är sant att detta sker i en själ,

som är synnerligen renad från all böjelse för de

skapade tingen ------ ty den andliga trolovningen

kan inte bli verklighet, förrän detta skett,

som vi påpekat ---- så är själen ännu i behov av andra positiva förberedelseåtgärder från

Guds sida.

Hon behöver hans besök och hans gåvor,

ty genom dessa renar han henne ytterligare samt gör henne skön och ädel, så att hon skall bli

tillbörligt förberedd för en så upphöjd förening.

Denna förberedelse tar sin tid, för somliga mer

och för andra mindre, eftersom Gud avpassar sitt

handlande efter själens förutsättningar.

Detta framställs på bildligt sätt genom de jungfrur,

som blev uvalda åt kung Assuerus.

Desa jungfrur måste vänta ett år och hölls inlåsta,

även om det nu var i palatset, innan de fick närma

sig kungens läger, fastän de för länge sedan

hade hämtats från sitt land och sina fäders hus.

Det gick till så att under det första halvåret

beredde de sig med ärskilda salvor av myrra

och nadra välluktande ting och det andra halvåret beredde de sig med andra, än sublimare salvor,

och först därefter fick de bege sig till kungens

läger  ( Est 2:2-12 ).

      

26.   Under loppet av denna trolovning och väntan

på förmälnigen, medan den Helige Andes smörjelser

utdelas och salvorna och förberedelserna inför föreningen med Gud är än intensivare,

brukar också trånaden i själens grottor vara ytterst

häftig, men ändå ljuvlig.

Eftersom dessa salvor nu utgör de sista förbredelseåtgärderna inför föreningen med Gud

------- de står nämligen Gud närmare och därför lockar de själen till honom och drar henne till

honom på ett ännu skönare sätt ----- så är också

denna längtan skönare och djupare, då u längtan

efter Gud är själva förbredelsen för föreningen

med Gud.