ANDLIG SÅNG.  TJUGOSJUNDE STROFEN.

HEJDA DIG, DU NORDAN UTAN LIV;

KOM, SUNNANVIND SOM VÄCKER ALL KÄRLEK.

ANDAS IGENOM MIN TRÄDGÅRD

SÅ ATT DESS DOFTER SPRIDER SIG,

OCH DEN ÄLSKADE MÄTTAS MITT IBLAND

BLOMMORNA. 

FÖRKLARING.

1.  Förutom de föregående verkningarna skulle den andliga torkan likaledes kunna skada själen och hindra henne från att smaka den inre ljuvlighet

och hänryckning som vi har talat om.

Eftersom hon fruktar den uttrycker hon i den föreliggande strofen två tankar:

Den första är att stänga dörren för den andliga torkan, och för att inte släppa in den vakar Bruden noga över att inte förlora sin andakt.

Den andra består av att utropa den Helige Ande med ihärdig bön, inte bara för att den andliga torkan inte skall tränga in i henne, utan också för att tjäna till att öka hennes andakt.

På det sättet ägnar sig själen åt att utöva inre dygder, så att hennes Älskade kan finna än mera glädje och behag i dem.

        HEJDA DIG, DU NORDAN UTAN LIV. 

2.  Nordan är en kall och torr vind, som kommer blommorna att vissna.

Eftersom denna andliga torkan åstadkommer samma resultat i den själ där den bor, kallar Bruden den för "nordan utan liv", därför att den tar bort ljuvligheten och smaken för andliga ting:

        av den verkan som den skapar kommer namnet nordan utan liv.

Bruden önskar alltså att få stanna kvar i ljuvligheten, i den Älskades kärlek och bjuder den andliga torkan att hejda sig.

Detta visar den omsorg hon använder i sina handlingar för att hindra torkan att gå framåt, genom att hålla sig i skydd och akta sig för farliga tillfällen.

   KOM, SUNNANVIND, SOM VÄCKER ALL KÄRLEK.

3.   Sunnanvinden är helt annorlunda; på folkspråk kallar man den för den häftiga sydvinden; den är ändå blid, den medför regn och får örter och plantor att spira, deras doft.

Och detta är rakt motsatta verkningar till nordanvindens.

Därför är denna sunnanvind för själen som en symbol för den Helige Ande.

Den väcker upp all kärlek, säger hon, ty när det gudomliga vinddraget går genom själen verkar

det så att det upptänder själen hel och hållen,

det gläder, väcker och ger liv åt viljan och för fram

till Guds kärlek hennes känslor som hade sjunkit ner och domnat bort; hon kan alltså med all

       rätt säga att sunnanvinden väcker hennes

och den Älskades kärlek.

       ANDAS IGENOM MIN TRÄDGÅRD.  

4.  Vi har redan sagt det, Brudens själ är en vingård som blommar av dygder; här kallas den en trädgård, där fullkomlighetens och dygdernas blommor, som redan har talat om, har planterats.

Men låt oss noga lägga märke till en sak, Bruden säger inte:

Andas "i" min trädgård, utan:

Andas "igenom" min trädgård;  det finns en stor skillnad mellan Guds sätt att andas "i" själen och hans sätt att andas "igenom":

Att andas "i" själen, det är ingjutandet av nåd,

av gåvor och dygder, men hans andning "igenom" 

          själen, det är en beröring av de dygder

och fullkomligheter som hon redan har fått mottaga;

              och denna beröring förnyar dem i rörelse

på sådant sätt att de sprider de mest underbara

      och fina dofter, så som aromatiska ämnen

gör när man rör i dem. 

Om man berör dessa dygder, utdunstar de rikligen sin doft som förut var sådan och inte uppenbarade sig i så hög grad; ty de förvärvade dygderna, dem känner

       själen inte och njuter inte hela tiden;

vi upprepar det, de finns under detta livet inneslutna i själen så som blomman är innesluten i knoppen, eller så som de aromatiska ämnena

som är övertäckta och utdunstar sina dofter

       bara när luften når dem och när man rör om

i dem. 

5.   Någon gång ger Gud åt den själ som är hans Brud sådana nådegåvor att hans Ande blåser igenom själens blommande trädgård och låter alla dessa knoppar slå ut där dygderna är inneslutna;

       han avtäcker alla de aromatiska ämnen i själen:

d.v.s gåvor, fullkomligheter och rikedomar,

han uppenbarar deras kostbarhet och överflöd

och utvecklar hela deras skönhet.

Därför finns det ingenting underbarare eller ljuvligare för henne än att få erfara all rikedom

i de gåvor som hon upptäcker inom sig,

och skönheten i dygdernas blommor som äntligen 

          står där i all sin glans och som var och en

utandas den härliga doft som är speciell just

för den blomman.

Det är detta somhon kallar att trädgården sprider sina dofter, så somhon säger i följande vers:

        SÅ ATT DESS DOFTER SPRIDER SIG.

6.  Dessa dofte känns ibland så överflödande starka, at själen tror sig vara helt innesluten i njutningar och badande i en oskattbar härlighet.

Detta intryck är så mäktigt, att det inte bara upplevelse inom själen, utan att det också strålar

ut till det yttre; och de som har erfarenhet därav känner mycket väl igen det.

Det tycks dem att denna själ är som en underbar trädgård, helt fylldav Guds ljuvligheter och rikedomar.

Och det är inte bara när hennes dygders blommor

är utslagna, som denna heliga själ erbjuder en sådan anblick, utan även i vanliga fall bär hon inom sig något, jag vet inte vad, av storhet och värdighet som inger andra en viss förbehållsamhet

och respekt.

Detta beror på att det finns en övernaturlig verkan som utbereder sig i hela hennes väsen till följd av hennes intima och familjära förbindelser med Gud.

Andra Mosebok  ( 34:30 ) ger oss ett exempel

på detta.

Den berättar om Moses, att man inte kunde uthärda strålglansen från hans ansikte, ty så stor var härligheten och högheten i hans väsen, sedan han hade förhandlat ansikte mot ansikte med Gud.

7.  Brudgummen, Guds Son, betjänar sig av denna utandning från den Helige Ande igenom själen,

det är ett besök fyllt av kärlek som han meddelar

sig med henne på ett mycket upphöjt sätt.

Det är för detta syfte som han allra först sänder sin Ande till henne, så som han gjorde till apostlarna.

Och den Helige Ande, som är hans förvaltare,

anordnar en boning för honom i själen, hans Brud,

han uppfyller henne med fröjder; han ordnar hennes trädgård efter sitt behag, som låter blommorna

        slå ut och låter hennes gåvor stråla;

han smyckar henne med sin nåd och uppfyller

henne med sina skatter.

Och därför är det med den mest glödande längtan som den själ som utvalts till Brud eftertraktar dessa nådebevis:

både att nordanvinden skal försvinna och att sunnanvinden skall komma och andas igenom hennes trädgård.

Därigenom vinner själen en mängd goda ting på en gång:

Hon vinner nåden att kunna få njuta av sina dygder, och det är för henne den högsta ljuvlighet att få utöva dem, som vi har sagt.

Hon vinner glädjen att få se den Älskade glädja sig mitt uppe i alla dessa dygder, ty det är medels

dem som sagt, som han meddelar sig med själen 

på ett ännu högre sätt och ger henne ännu mera speciella nådebevis än tidigare.

Hon vinner glädjen att få se den Älskade finna ännu högre nöje i henne, dörför att hon hela tiden

utöva sina dygder, och det är detta som gläder henne allra mest, nämligen att den Älskade

får glädja sig.

Hon vinner likaså nåden att få se kraften och behagligheten hos dygderna hålla i sig och vara kvar; ty den stannar i själen så länge som den Älskade på detta sätt vistas där och bistår henne.

Hann ger verkligen Bruden nåden att få smaka behagligheten i hennes dygder.

Dt är detta som Bruden i Höga visan säger

i dessa ord:

"Medan konungen vilade på sin divan" 

( d.v.s i min själ ), "spred min doftande buske

sin doft  ( Höga V. 1:12 ).

Denna doftande buske som bär många blommor,

det är planteringen av de talrika dygder som finns i själen, så som vi har sagt.

Själen har också kallat den "blommande trädgård" eller "blombukett" i form av en pinjekotte.

På så sätt ger alltså denna buske sina dofters ljuvlighet till Gud och till själen, under hela den

tid som Gud stannar i själen genom sin väsensförbindelse.

8.   Följaktligen är det ytterst önskvärt att varje

själ ber den Helige Andes vindpust att dra

igenom hennes trädgård, så att dess gudomliga dofter skall spridas.

Men eftersom detta nådebevis nu är så nödvändigt och eftersom det för övrigt medför så mycket gott

och så stor härlighet till själen, så har Bruden

i Höga Visan önskat det och bett om det i följande

       ord ( det är allt detta som vi hittils har sagt i denna strof ):

Vakna upp, du nordanvind och drag bort, och kom,

du sunnanvind, du ljuva, milda vind; blås genom min

trädgård, låt dess vällukt och aromatiska ämnen strömma ut"  ( Höga V. 4:16 ).

Men allt detta, det önskar själen inte för att få den ljuvlighet som kommer till henne själv, utan för

den glädje som hon vet att hennes Brudgum

finner i det.

Det är dessutom en förberedelse och ett förebrådande av att hennes älskade Brudgum,

Guds Son, skall komma och finna sitt högsta nöje

i henne.

Det är därför som hon genast tillägger:

OCH DEN ÄLSKADE MÄTTAS MITT  IBLAND

BLOMMORNA.

9.  Själen ger namnet måltid åt de njutningar som

Guds Son då finner i henne.

Det finns ingenting bättre för att ge en ide

därom, ty måltiden eller maten är något som

inte bara är behagligt för oss utan som dessutom ger oss näring.

På samma sätt finner Guds Son sin njutning i själen, i hennes egna njutningar; han finner sin näring

i henne, d.v.s han stannar kvar länge i henne

som på ett ställe där han finner sin glädje, eftersom själen verkligen finner sin glädje i honom.

Detta är enligt min åsikt vad han själv säga oss genom Salomos förmedling i Ordspråksboken

när han säger: 

"Jag har min lust bland människors barn"

( Ord. 8:31 ), d.v.s när deras glädje är att vara

med mig, som är Guds Son.

Icke desto mindre måste man lägga märke till att själen inte säger att hennes Brudgum mättas

"av blommorna", utan "Mitt ibland blommorna",

       ty Brudgummen meddelar sig med själen

och finner sin glädje i henne förmedelst glansen 

i de dygder  som strålar fram i henne,

som vi redan sagt.

Vad som utgör hans näring, det är själen själv

som han har förvandlat till sig själv, han har berett,

krydda och saltat henne med hennes dygders,

gåvors och fullkomligheters blommor, som är liksom

en sås, som han jämte själen mättar sig med mitt

       ibland dessa blommor; och dessa blommor

jämte själen själv ger, under den gudomlige 

Förvaltarens andedrag som vi har talat om,

åt Gud kraft och ljuvlighet.

Och det är detta som Brudgummen vill, att mätta

sig med själen mitt uppe i doften av dessa blommor.

Bruden i Höga Visan som väl kände till vad Brudgummen ville försäkra oss därom med dessa ord:

"Min vän har gått ned till sin trädgård, till sina blomsterängar, där de aromatiska ämnen sprider

sin vällukt, för att mätta sig i trädgårdarna

och för att plocka liljor åt sig själv"  ( Höga V. 6:1 ).

Hon tillägger genast:  "Jag är min väns, och min vän är min; där han mättar sig bland liljor" ( 2:16; 6:2 ),

      detvill säga, han finner sin glädje i min själ,

som är trädgården, mitt ibland mina dygders liljor,

mina fullkomligheters och min nåds blommor.  

  

  

 

  

ANDLIG SÅNG.   TJUGOSJÄTTE STROFEN.

JAGA BORT RÄVARNA,

TY NU STÅR VÅR VINGÅRD I BLOMNING,

UNDER DENNA TID SKALL VI PLOCKA ROSOR

OCH GRA ?EN BUKETT I FORM AV EN PINJEKOTTE,

MEN MÅ INGEN VISA SIG PÅ BERGET.

FÖRKLARING.

1. Bruden ser alltså att hennes dygder och goda egenskaper har nått fullkomningens tillstånd.

Hon njuter numera glädjen, ljuvligheten och dofterna av detta, så som man gläder sig åt anliken och dofterna av de plantor som står i full blomning.

I sin önskan att bevara denna ljuvlighet utan att någonting skall hindra den, ber hon i denna strof änglarna och Guds tjänare att hjälpa henne

att avlägsna från henne allt sådant som skulle

       kunna få dessa blommor att falla eller fördunklas och ta bort doften av hennes goda egenskaper, det vill säga oordningar, frestelser,

           oro, onda böjelser om det ännu finns några kvar, inbillningar eller andra ingivelser av

andlig eller naturlig art.

Allt detta som här betecknas med ordet

"rävar" hindrar ofta själen från att äga fridens,

trygghetens och den inre ljuvlighetens blomma

just i den stund när själen gläder sig som mest

åt sina goda egenskaper i sällskap med den Älskade.

           

Ty ibland ser hon i sin ande alla de dygder som

Gud har givit henne, och det är han ger henne ljus 

till att se detta.

Hon översköljes då av kärlekens glädje

och ljuvlighet, hon samlar dem alla och erbjuder dem åt den älskade som en buketti form av en pinjekotte.

( Och ju mera glödande hennes kärlek är, desto

mera växer också den buketten ).

Men då den Älskade mottar detta erbjudande, ty han vill verkligen ta emot det, så gör man honom

en stor tjänst, ty själen ger sig ju åt honom med

alla sina dygder och goda egenskaper, och detta

är den allra högsta tjänst som hon kan bevisa honom.

Men det är också ett av de allra innerligaste glädjeämnen som hon brukar få motta i sitt umgänge med Gud, när hon blivit uppfylld av glädje i gengäld för den gåva hon har givit åt den Älskade.

Hennes önskan är alltså att ingenting skall komma emellan och hindra dessa inre njutningar som symboliseras av vingården i sin blomning;

hon önskar inte bara att de hinder vi har talat om skall avlägsnas, utan hon också längtar efter

att få leva i djup ensamhet i fråga om allt skapat,

         så att det i alla hennes själskrafter och dragningar, såväl inre som yttre, inte skall finnas

              varken någon form eller bild eller något annat som framträder inför henne och den Älskade;

ty det är i ensamheten och den gemensamma

        föreningen som de skapar denna bukett

och som de njuter av den

         JAGA BORT RÄVARNA,

         TY NU STÅR VÅR VINGÅRD I BLOMNING.

2.   Vingårdar betyder planteringen av alla de dygder och goda egenskaper som finns i själen och som ger henne ett milt och ljuvligt vin.

Denna själens vingård står i blom när Bruden genom sin vilja är förenad med Brudgummen, när hon har sin glädje i honom och i alla sina samlade dygder.

Det är då som det händer att en mängd föreställningar och olika tankar ibland framträder

i minnet och i fantasin, under det att den kännande delen uppröres av olika rörelser och dragningar

            som genom sin finhet och livlighet tränger in och ofredbar själen och stör den behaglighet och inre trygghet som hon njuter av.

För övrigt framställer de onda andarna, som är avundsjuka på hennes inre frid och samling, för hennes själ fasor, förvirringar och fruktan, allt sådant som hon kallar rävar; ty på samma sätt

som dessa små rörliga listiga djur brukar med

       sina språng skada och förstöra vingårdens blommor vid tiden för dess blomning,

          på samma sätt orsakar de elaka och listiga onda andarna de förvirringar och oordningar

vi talat om och skadar genom sina attacker

              de heliga själarnas andakt.

  

4.   Bruden i Höga Visan framställer samma bön:

"Fånga de små rävarna åt oss, de som fördärvar vingårdarna, ty våra vingårdar står i blom" 

( Höga V.  2:15 ).

Det finns ytterligare ett skäl till att hon vill att man

jagar bort dem:

man måste också få tillfälle att fullgöra det som hon

uttrycker i de två följande verserna:

     UNDER DENNA TID SKALL VI PLOCKA ROSOR

OCH GÖRA EN BUKETT I FORM AV EN

PINJEKOTTE.

4.   Ty själen njuter av denna vingårds blommor

och hon har sitt högsta nöje i den Älskades famn.

Det inträffar de att själens dygder tillsammans träder fram i stor klarhet, som vi har sagt,

och på ett ögonblick; de visar sig för henne för

att uppfylla henne med outsäglig hänförelse

och glädje.

Själen har intryck av att dessa dygder finns samtidigt i henne själv och i Gud; de tycks henne vara som en vingård i full blomning, där hon

och den Älskade finner sin glädje, sin näring

och sin njutning.

Hon tar då alla dessa dygder; hon frambringar de ljuvligaste yttringar av kärlek med var och en av dessa dygder för sig och med alla tillsammans;'

och när hon en gång har samlat dem, erbjuder

hon dem åt den Älskade med den största ömhet,

        kärlek och hänförelse.

Därvid får hon hjälp av den Älskade själv, ty utan hans bistånd och hjälp skulle hon varken kunna förena och samla dem och erbjuda dem åt honom,

och därför säger hon:

LÅT OSS GÖRA EN BUKETT I FORM AV EN PINJEKOTTE, det vill säga den Älskade och jag. 

5.   Hon kallar denna bukett av dygder för en

"pinjekotte"; därför att liksom pinjekotten är en hård sak, bildad av en mängd hårda fjäll, som är fast hopfogade med varandra och kallas pinjenötter,

         så är denna bukett av dygder som själen gör

i  ordning för den Älskade en enda enhet som framställer hennes fullkomlighet. 

Den omfattar nämligen och innehåller på ett starkt och välordnat sätt en mängd fulkomligheter eller mycket solida goda egenskaper och gåvor som är värdefulla:

alla fullkomligheter eller dygder ordnas och utgör tillsammans en enda och solid fullkomning hos själen.

Men under det att denna bukett så småningom bildas genom utövandet av dygderna, och under

det att själen närbuketten är färdig erbjuder den

åt den Älskade i den kärleksfulla anda som

vi talat om, då är det lämpligt att jaga "rävarna"

        för att dessa inte skall kunna hindra de intima

förbindelserna dem emellan. 

Och det är inte bara denna önskan som Bruden framför i den strof vi sysslar med, för att hon

riktigt skall lyckas med att skapa denna bukett i form av en pinjekott, utan hon vill också det som uttryckes i den följande versen, alltså:

          MÅ INGEN VISA SIG PÅ BERGET.

6.   Ty för denna gudomliga inre handling behövs också nödvändigtvis ensamhet och avskildhet från alla de ting som skulle kunna störa själen.

Men nu är det så att själen kan störas antingen

av sin lägre del, som är den kännande delen av människan, eller av sin högre del, den förnuftiga.

Dessa två delar innehåller i sig all harmoni i människans själsförmögenheter och sinnen:

och denna harmoni kallar själen här för ett berg.

Att ingen må visa sig på detta berg, detta vill säga

att hon där inte skall kunna se något föremål som

rör en av hennes själsförmögenheter eller de sinnen

vi har talat om.

Hon vill liksom säga att det i alla hennes själskrafter, förstånd, minne och vilja, inte skall finnas andra överväganden, känslor eller andra former av förströddhet; och att det skall vara likadant i alla de kroppsliga sinnena och krafterna 

         som man kallar inbillning eller fantasi;

och vad beträffar de fem yttre sinnena, att de

            inte skall framställa några andra former,

bilder eller föreställningar av något som helst

föremål eller naturliga handlingar,

vilka de än må vara.

7.  Det är detta som själen säger, under tiden för denna intima förbindelse med Gud är det lämpligt att alla sinnen, såväl inte som yttre, är tomma

och avbryter sina egna funktioner, ty ju mera

          de handlar i den stnden, ju mera förvirring orsakar de.

Så snart själen nämligen kommer in i intim förening med Gud, skall hennes andliga krafter inte längre vara verksamma, och ännu mindre hennes kroppliga

krafter; eftersom föreningen med Gud genom kärleken är fullbordad, så har dessa krafters

         arbete avslutats; själen har uppnått sitt mål

och därför upphör det arbete som dessa

hjälpmedel utfört.

Och därför är allt som hon då gör tillsammans med den Älskade bara detta att stilla förbli i det ljuvliga

umgänget med Gud som hon har upphöjts till, och att bara älska och åter älska i denna kärleksförening.

Det är därför som hon ber att ingen skall visa sig på berget; på det sättet kan viljan vara ensam hos den Älskade, och hon kan ge sig åt honom med alla

sina dygder så som det här har skildrats.

     

  

     

ANDLIG SÅNG.  TJUGOFJÄRDE STROFEN.

NÄR DU BETRAKTADE MIG

INGJÖT DINA ÖGON I MIG DIN NÅD:

DÄRFÖR ÄLSKADE DU MIG ÖMT,

OCH MINA ÖGON BLEV DÄRIGENOM VÄRDA

ATT FÅ TILLBEDJA DET SOM DE SÅG I DIG.

FÖRKLARING.

1.  Den fullkomliga kärleken har den egenskapen

att den inte vill ta emot eller för egen del behålla

någonting och att inte tillskriva sig själv någonting; den hänför allt till den älskar.

Om det redan är så i de lägre slagen av kärlek, hur mycket mer måste det då inte vara så med kärleken till Gud, där förnuftet ju i så hög grad förpliktar oss

till det.

I de två föregående stroferna tycktes Bruden tillskriva sig själv en viss förtjänst.

Hon sade t.ex att hon band girlander tillsammans med Brudgummen; att dessa girlander bands med ett av hennes hårstrån,

( ett verk som ingalunda är av ringa betydelse och värde ); därefter berömde hon sig av att Brudgummen hade hållits fången av ett av hennes hårstrån och hade sårats av en av hennes blickar;

         genom att använda ett sådant språk tycktes hon tillskriva sig själv stor förtjänst.

Nu vill hon i den föreliggande strofen fastslå vilka hennes avsikter var och göra slut på den felaktiga tolkning som man kunde göra av hennes ord:

Hon är orolig och fruktar att man skall tillskriva henne själv någon kraft och förtjänst, och att man just därför inte skall ge Gud all den ära som tillhör honom och som hon vill att han skall få.

Hon hänför sig till Gud och uttrycker sin tacksamhet till honom.

Att ett enda av hennes håstrån har hållit honom fången och att trons blick från henne har sårat hans hjärta, det beror på att han först här vädigats

betrakta henne med kärlek, och därigenom gjort 

henne full av nåd och behag.

Det är alltså genom den nåd och det värde som hon fått av honom som hon har förtjänat att bli älskad, och därefter äger hon i sig själv tillräckligt med  dygd och kraft för att kunna tillbedja honom

        på ett sätt som är behagligt för honom och utföra verk som är i sanning värdiga hans nådebevis

            och hans kärlek.

Här är versraden:

        NÄR DU BETRAKTADE MIG.

2.   Det vill säga med den ömmaste kärlek, ty som

vi redan sagt, i de sammanhang som vi talat

om betyder Guds blick hans kärlek.

     DINA ÖGON INGJÖT I MIG DIN NÅD.

3.  Brudgummens ögon betecknar här hans förbarmande Gudom.

När han med denna sin gudomliga natur, full av förbarmande, böjer sig ned över själen, intrycker

han och ingjuter i henne sin kärlek och sin nåd;

      själen blir därvid så vacker och så upphöjd,

och blir gemål till själva Gudomen.

När hon ser den värdighet och den upphöjdhet

som Gud har försatt henne i, utropar hon:

        DÄRFÖR ÄLSKADE DU MIG ÖMT.

4.  Att älska ömt, det är mer än att bara älska, det är att älska mycket, det är så att säga att älska med en dubbel kärlek, d.v.s av två motiv

och av två skäl.

Det är därför som denna versrad antyder två orsaker till den Älskade som Brudgummen hyser för själen:

han älskade henne inte bara när han lät sig fångas av ett av hennes hårstrån, utan framför allt älskade han henne ömt när han blev sårad av en

av hennes blickar.

Orsaken till att han hyser en så innerlig kärlek till henne, den framställer hon i denna vers:

                Gud har värdigats betrakta henne och den

blicken har uppfyllt henne med nåd, och har gjort

henne värd hans välbehag.

Han har givit henne kärleken förmedels detta hårstrå och har i sin utgivande kärlek i henne

ingjutit tron som symboliskt framställs som hennes blick.

Och därför tillkänna ger hon:

DET ÄR DÄRFÖR SOM DU ÄLSKADE MIG ÖMT.

Ty när Gud beviljar själen sin nåd, gör han henne samtidigt värdig och i stånd att ta emot hans kärlek.

Detta är likvärdigt med att säga:

       Eftersom du har nedlagt din nåd i mig, det vill

säga underpanter värd din kärlek, just därför älskar du mig ömt och ger mig ännu mera nåd.

Det är detta som den helige Johannes vittnar om:

"Han ger nåd utöver nåd"  ( Joh. 1:16 ), vilket

betyder att han lägger nya nådebevis till de föregående, ty utan hans nåd kan man inte

förtjäna hans nåd.

5.  För att riktigt förstå denna sanning måste vi veta och betänka att Gud älskar ingenting som står utanför honom själv; inte heller hyser han för någonting en kärlek som skulle stå under den kärlek han hyser för sig själv; han älskar

      allt för sin egen skull, och kärleken är avsikten

med alla hans verk; sålunda älskar han inte de

skapade varelsena för vad de är i sig själva.

Det är därför som Gud när han älskar en själ liksom

försätter henne inom sig själv och gör henne

på något sätt till sin like; och då älskar han själen inom sig själv, tillsammans med sig själv;

           och än mer,vart och ett av själens verk är då värt Guds kärlek och värt Gud själv, när hon väl

en gång har upphöjts till denna nåd och detta upphöjda tillstånd.

Hon tillägger alltså:

      OCH MINA ÖGON BLEV DÄRIGENOM VÄRDA .....

6.  Genom denna ynnest och denna nåd som ditt förbarmandes ögon har givit mig att upphöja mig ända till din kärlek, har ina fått kraften och förmågan

   ATT FÅ TILLBEDJA DET SOM DE SÅG I DIG.

7.  Och detta vill säga:

O min Brudgum, mina själsförmögenheter har verkligen förtjänat att upphöjas ända till att kunna betrakta dig, under det att de tidigare bara utförde värdelösa och dåliga verk och själva deras natur

var fallen och förnedrad.

Att kunna skåda Gud, det är för själen att verka med Guds nåd; själens ögon var värda att få  tillbedja redan av den orsaken att de tillbad med sin Guds nåd.

Upplysta och upphöjda genom hans nåd och hans ynnestbevis tillbad de det som de såg i honom,

det som det tidigare inte hade kunnat se på grund av sin blindhet och låghet.

Men vad såg de då?

De såg i Gud storheten i hans egenskaper,

rikedomen i hans ljuvlighet, oändligheten i hans

godhet, hans kärlek och förbarmande, de otaliga

        välgärningar själen fått motta, vare sig hon

befinner sig i nådens tillstånd eller inte. 

Allt detta, det var själens ögon nu värda att få tillbedja, ty nu hade de funnit nåd inför Brudgummen.

I det föregående däremot var de varken värda att tillbedja honom eller se honom, ja, inte ens att betänka något av dessa ting, så mycket grovhet

och förblindelse finns det i en själ som

saknar nåd.   

   

 

         

ANDLIG SÅNG. TJUGOFEMTE STROFEN.

VÄRDIGAS ALLTSÅ ICKE FÖRAKTA MIG,

FÖR ATT DU HAR FUNNIT MIG VARA SVART I BYN

HÄDANEFTER KAN DU BETRAKTA MIG,

TY SEDAN DINA ÖGON HAR FÄST SIG PÅ MIG,

HAR DU LÄMNAT KVAR I MIG NÅD OCH SKÖNHET.

FÖRKLARING.

1.   Bruden fattar alltså mod och känner självförtroende vid anblicken av de kärlekspartner

och skatter som hon får av sin Älskade; fastän hon inser hur litet värde hon har i sig själv och att hon

          inte förtjänar någon uppskattning, så blir

hon dock djärv på grund av välgärningar hon

mottagit av den Älskade och säger till honom:

Värdigas dock icke längre se ned på mig och icke längre förakta mig, ty även om fullheten i hennes synder och lågheten i hennes natur tidigare inte förtjänade annat, så är dock numera inte längre så.

Eftersom den Älskade en första gång har betraktat henne och då givit henne underpanterna på sin nåd och iklätt henne sin egen skönhet, så kan han

       betrakta henne en andra gång och rentav

oupphörligen betrakta henne, och så kommer

alltmer öka nåden och skönheten i henne;

              ty nu kommer det alltid att finnas tillräcklig orsak för honom att göra det, med tanke på att

han redan kastade sin blick på henne då när hon

       inte förtjänade det och inte hade någon

rätt till det. 

          VÄRDIGAS ALLTSÅ ICKE FÖRAKTA MIG.

2.   Det är som om hon sade:

Eftersom det nu förhåller sig så, så var så god att se ned på mig.

  FÖR ATT DU HAR FUNNIT MIG VARA SVART I HYN.

3.   Ty om du innan du kastade din blick på mig har sett fulheten i mina synder och ofullkomligheter,

såväl som lågheten i min natur,

         SÅ KAN DU HÄDANEFTER BETRAKTA MIN

         SEDAN DINA ÖGON HAR FÅTT FÄST SIG

         PÅ MIG.

4.   Sedan dina ögon har fäst sig på mig, har du förvandlat denna svarta och frånstötande hy som gjorde mig ovärdig att betraktas.

Nu kan du ofta och gärna se på mig; ty du har inte bara med din första blick förvandlat min svarta hy,

        utan du har dessutom gjort mig ännu mera

värd att betraktas därför att genom denna

blick av kärlek

  HAR DU LÄMNAT KVAR I MIG NÅD OCH SKÖNHET.

5.  Gud finner ett oändligt behag i den själ åt vilken han har givit sin nåd, han förblir i henne och det med stort behag; vilket han inte gjorde innan han hade givit henne sin nåd.

Själen finner sig alltså vara upphöjd och ärad av honom; hon är älskad av honom på ett obeskrivligt sätt, och han ingjuter ständigt mera kärlek i

hennes känslor och i hennes handlingar; upplyft

         i Guds kärlek och ärad av honom stiger

hon ständigt högre i hans kärlek och i den ära

han ger henne.

Det är detta som, vi upprepar det, den helige Johannes säger:

"Han ger nåd utöver nåd"  ( Joh. 1:16 ).

Det är så som Gud låter oss förstå det, när han

vnder sig till sin vän Jakob och med Jesajas röst

säger till oss:

"Eftersom du är så ärad i mina ögon och så högt aktad, så älskar jag dig" ( Jes. 43:4 ).

Detta betyder: Sedan mina ögon har utgjutit min nåd över dig när de första gången betraktade dig,

och har gjort dig värdig ära och härlighet inför mig,

         så har du förtjänat ännu mera nåd och ännu

ynnestbevis från min sida.

Det är detta som Bruden låter Bruden Jerusalems döttrar förstå, när hon i Höga Visan säger till dem:

      "Svart är jag, dock är jag tåck, ni Jerusalems? döttrar, därför har Konungen älskat mig och lagt

mig på sitt läger"  ( Höga V. 1:4, 5 ).

Det är som om hon sade:

Förvånas inte, ni Jerusalems döttrar, för att himmelens Konung har givit mig så höga tecken

på sin nåd som att lägga mig på sitt läger.

Fastän jag är svart i mig själv och fastän jag därför inte alls förtjänar en sådan nåd, så  har jag blivit

iklädd hans skönhet, därför att han har kastat sin blick på mig, och det är därför som han har

älskat mig.

6.   Hädanefter kan du mycket väl, o min Gud, betrakta och skatta högt den själ på vilken du en gång har kastat dina blickar; ty eftersom du en

första gång har betraktat henne, har du givit henne

         sådana kärlekspartner, att hon inte bara en gång utan ofta är värd att vara förmål för dina gudomliga blickar, så som Esters bok säger:

       "Så gör man med den som konungen vill ära"

     ( Est. 6:11 ).

  

        

        

  

TALTRÄNGD TUNGA.

¤ Ordspråksboken.  10:19.

19.  #Den talträngda undgår inte synd,

klok den som tyglar sin tunga#.

Ordspråksboken.  13:3.

3.   #Den som vaktar sin tunga räddar livet,

den lösmynte råkar i fördärvet#.

Ordspråksboken.  14:3.

3.   #Dårens ord blir ris för hans rygg,

de klokas tunga är deras skydd#.

Ordspråksboken.  17:27.

27.  #Den förståndige spar sina ord,

den kloke håller huvudet kallt#.

Ordspråksboken.  18:7.

7.  #Dårens mun blir hans fördärv,

hans ord en fälla för honom själv#.

Ordspråksboken.   18:21.

21.  #Tungan har makt över liv och dör,

den som kan tygla den får njuta av dess frukt#.

Ordspråksboken.   21:23.

23.  #Den som håller tand för tunga

håller sig undan bekymmer#.

Predikaren.   5:2.

2.  #Drömmar föds av mycket arbete,

dåraktighet av mycket prat#.

Jesus Syraks bok.  22:27.

27.  #Vem sätter ut vikt vid min mun och förser

mina läppar med ett sinnrikt sigill,

så att de inte vållar mitt fall och min tunga

inte drar mig i fördärvet?#.

Psalm. 39:2.

EN PSALM AV DAVID.

2.  #Jag tänkte: Jag skall ta mig i akt

och inte synda med min tunga, jag skall sätta lås

för min mun, så länge gudlösa är inom hörhåll#.

Psalm. 141:3-4.

3.  #Herre, sätt en vakt för min mun, en dörrvakt

för mina läppar#.

4.  #Låt mig inte få lust til onda ord och utföra

gudlösa handlingar tillsammans med ogärningsmän.

       Deras läckerheter vill jag inte smaka#.

Jesus Syraks Bok.  28:24-26.

24-25.  #Du inhägnar ju din egendom med törnbuskar

------- se också till att sätta lås för din mun.

Du knyter ihop om ditt silver och guld ------

gör dig också en våg för att väga dina ord#.

26.  #Akta dig så att förtalet inte får dig på fall

mitt för ögonen på din lurande fiende#.

Jakob. 3:8.

8.   #Men tungan kan ingen människa betvinga,

orederlig och ond som den är och full av

dödligt gift#.

¤Tystnaden kan ge ny energi, klokhet, insikt

och eftertänksamhet; i olika viljebeslut¤

¤Ord av insikt och vishet föds fram;  i tystnadens,

stillhetens och lugnets trygghetskänsla¤.

¤Behärskad tunga; tålig och uthållig i olika

beprövade motgångar; utan att skada sig själv

och sin omgivning¤.   

¤Människan kan inte styra och kontrollera en

med-människas tungas tal; den styr hon alldeles själv utifrån sin egen vilja.

¤Alla mäniskor har en egen fri vilja, tala vad hon

vill säga med sin egen tunga; när den talar

om sig själv och sina med-människor¤.

¤Där tystnaden finns kan inte en fladdrande tunga;

utföra sin vilja med att tala sitt språk;

vill gärna tala om andra, deras svagheter

och brister, i livet¤.

¤När ett eller flera ord halkar ur våra munnar med eller utan avsikt; då blir vår fladdrande tunga,

o-kontrollerad med en massa o-fruktsamma

och betydelselösa ord; saknar en djupare mening

och betydelse¤.

¤Fladdrande tunga har en möjlighet; genomgå

ett djupare formningsbad, för att fostras till en insiktsfull och vis tunga, när vi ger vår tunga

tillåtelse till denna fostran¤.

¤O-behärskad tunga; förstör en god relation

och vänskap¤.

¤TUNGANS SPRÅK¤.

Det finns tillräckligt med fladdrande tungor, vars tal oftast är ofruktsam.

¤TYSTNADENS LÄRDOM¤.

¤Ord som faller in i tystnaden har en större tyngd, än de ord som faller in i o-tystnaden¤.

¤Tystnaden har en o-erhörd kraft; men o-tystnaden

är kraftlös¤.

¤O-tystnaden skapar en atmosfär; där det är svårt

att nå in i hjärtats och sinnets djupheter¤. 

¤Tystnaden och stillheten öppnar upp för nya möjligheter¤.

¤O-tystnaden kan inte öppna upp för nya möjligheter¤. 

¤Tystnaden och stillheten ger en god vila

och trygghetskänsla¤.

¤Insiktfulla och visa ord som faller in i

människors-hjärtats innandömen har en större  tyngd, än de dåraktiga och o-visa orden.

¤Insiktsfulla och visa orden är en oerhörd

kraftkälla; de dåraktiga och o-visa orden

är kraftlösa¤.

¤Dåraktigheten och o-visheten skapar fram en inre oro, förvirring och o-trygghet¤.

TJUGOTREDJE STROFEN.

DETTA ENDA HÅR,

SOM DU HAR SETT FLADDRA KRING MIN HALS

SOM DU HAR BETRAKTAT MOT MIN HALS

HAR HÅLLIT DIG FÅNGEN,

OCH EN ENDA AV MINA BLICKAR HAR SÅRAT DIG.

FÖRKLARING.

1.   Själen vill lära oss tre ting i denna strof:

För det första att den kärlek som flätar samman dygderna ingenting annat är än den starka kärleken;

ty den måste i sanning vara stark för att kunna

bevara dem.

För det andra säger hon oss att Gud i allra högsta grad har fångats av kärlekens hårstrå, då han

såg hur ensamt och starkt det var.

För det tredje, den glödande kärlek till henne som har gripit Gud uppkommer ur anblicken av renheten och fastheten i hennes tro.

       DETTA ENDA HÅR,

   

     SOM DU HAR SETT FLADDRA KRING MIN HALS.

2.  Halsen är symbolen för kraft.

Det är det, säger själen, som kärlekens hårstrå fladdrade, och det är en stark kärlek som tjänar till att sammanfläta dygderna sinsemellan.

Det är inte nog att denna kärlek bara tjänar till att bevara dygderna; den måste dessutom vara stark, för att inte någon motstridande last skall kunna göra det minsta angrepp mot fullkomligheternas

       girland, ty dygderna hos själen är så väl sammanbundna med varandra genom detta kärlekens hårstrå, att om en av dem skulle lossna så skulle alla de andra genast försvinna,

     som vi har sagt.

Ty dygderna har den speciella egenskapen att där en av dem finns, där finns också alla de andra,

och tvärtom, där en fattas där fattas också alla

de andra.

Själen säger alltså att håstrået fladdrade kring hennes hals; ty tack vare denna kraft

( symboliserad av själens hals ) stiger denna kärlek upp emot Gud med stor styrka och rörlighet, utan att fästa sig vid någonting.

Liksom vindpusten kommer hårstrået att röra sig och fladdra kring halsen, så sätter den Helige Andes vindpust den starka kärleken i rörelse för att den skall svinga sig upp till Gud; ty utan denna

       gudomliga vind som väcker själens krafter till att öva den gudomliga kärleken, så handlar inte

      dygderna, fastän de finns i själen, och de

åstadkommer inte någon som helst påverkan.

    SOM DU HAR BETRAKTAT MOT MIN HALS.

3.   Enligt dessa ord så är det inte bara uppskattning och värdering som Gud ger åt

denna kärlek, utan han älskar den därför att han

har funnit att den är stark; ty att Gud ser betyder

att Gud älskar, och när Gud betraktar, så är det

som vi har sagt så, att han uppskattar vad

han betraktar.

Själen upprepar här ordet hals och just när hon talar om hårstrået.

DU HAR SETT DET FLADDRA KRING MIN HALS;

     ty som vi har sagt, orsaken till att den Älskade känner den livligaste kärlek till denna kärlek som symboliseras av hårstrået är att han har sett att det var en stark kärlek,

Själen tycks alltid säga:

Du har älskat denna kärlek när du såg att den var stark, fri från försagdhet och fruktan; den var

frigjord från all annan kärlek, och dess uppsving var därför snabbt och brinnande av iver.

Därför tillägger själen:

      OCH DET HAR HÅLLIT DIG FÅNGEN.

4.  O under, som väcker vår beundran och glädje!

Gud som hålles fången av ett håstrå!  

Orsaken till att han så lyckligen har hållits fången, det är som vi har sagt detta att han har stannat upp för att betrakta, vilket är likvärdigt med att säga

att han älskar vårt ringa sätt att vara; ty om inte

i sin barmhärtighet betraktade oss och inte

       älskade oss först, som de helige Johannes säger ( Joh. 4:10 ), och inte sänkte sig ner,

          så skulle fladdrandet från vår ynkliga lilla kärleks hårstrå inte ha fått något grepp alls

om honom; det skulle inte kunna lyfta sig högt nog för att fånga denna gudomliga Fågel i hans

      svindlande höjder.

Men så som han har sänkt sig ner för att betrakta oss, framkalla vår flykt och göra den ännu högre genom att göra vår kärlek ännu starkare,

      så har nu själv gripits i flykten av vår kärleks hårstrå; han har funnit sitt nöje och sin glädje i det,

          han har blivit fången av det.

Det är detta som själen vill säga med dessa ord:

DU HAR SETT DET DET FLADDRA KRING MIN HALS,

OCH DET HAR HÅLLIT DIG FÅNGEN.

Sålunda kan vi tro på att den lilla fågeln med sin låga flykt kan fånga in den kungliga örnen med

dess sublima flykt, om den sänker sig ner mot den och vill låta sig fångas.

 OCH EN ENDA AV MINA BLICKAR HAR SÅRAT DIG.

5.   Med blick menar själen tron.

Hon talar om en enda av sina blickar och tillägger

att den har sårat den Älskade; ty om tron och enheten hos själen i förhållande till Gud inte vore

     det enda, utan förenades med någon rädsla för människors omdöme eller med någon jordisk

           hänsyn, då skulle hon inte lyckas ge Gud något kärlekssår.

Det behövs alltså inte mer än en enda blick för att ge den Älskade ett kärlekssår, liksom inte mer än ett enda hårstrå för att göra honom till fånge.

Men det kärleksband som binder den Älskade vid hans Brud är mycket starkt när han i henne ser

denna unika trohet, och om det var genom hennes kärleks hårstrå som han fångades av henne, så är

       det genom hennes tros blick som hans fångenskap förseglas med en så oupplöslig knut

           att han såras av kärlek på grund av den ömhet och kärlek han hyser för henne,

detta innebär att han leder henne ännu längre

in i sin kärlek.

6.  Denna liknelse med hårstrået och blicken har vi fått av Brudgummen i Höga visan, när han vänder sig till Bruden och säger:

"Du har sårat mitt hjärta, du min syster, du har sårat mitt hjärta med en enda blick, med ett hårstrå mot

     din hals"  ( Höga. V. 4:9 ).

Två  gånger säger han att hans hjärta har sårats,

först av en av hennes blickar, och därefter

av ett hårstrå.

Och det är därför som själen talar om båda dessa två i strofen, liksom för att tacka den Älskade

och lova honom för en så stor nåd.

Hon gör det också för att visa vilken jublande glädje som det ger henne att ha kunnat behaga sin Älskade.

Och det är därför som hon tillskriver honom all äran

i den följande strofen när hon säger:

 

   

 

  

TJUGOANDRA STROFEN.

AV BLOMMORNA OCH AV SMARAGDER

PLOCKADE I DE FRISKA MORGONSTUNDERNA,

SKALL VI GÖRA GIRLANDER

BLOMMANDE I DIN KÄRLEK

OCH BUNDNA MED BLOTT ETT AV MINA HÅR.

FÖRKLARING.

1. I denna strof vänder sig Bruden på nytt till Brudgummen för att tala ord av kärlek med honom  och tillsammans var lyckliga därvid.

Hon talar med honom om den glädje och lycka som hon och Guds Son erfar vid att gemensamt äga

den skatt av dygder och gåvor som tillhör dem.

Hon talar också med honom om hur de gemensamt begagnar denna skatt och delar med sig därav åt varandra i sin kärleksförening.

Det är innebörden i denna vers:

       Vi skall göra girlander, rika av gåvor och dygder som  har förvärvats under ett gynnsamt och lämpligt tidsskede.

Dessa girlander kommer att ha den skönhet och det behag som den Älskade ger dem alltefter den kärlek han känner för sin Brud, och hon kommer

       att ge dem fasthet och hållbarhet alltefter den kärlek hon hyser för den Älskade.

Och det är därför som detta att känna glädje

och lycka av att äga dessa dygder på hennes språk blir att binda girlander av dem, därför att de alla

tillsammans blir liksom många blommor i girlander 

        som Brudgummen och Bruden njuter av och glädes åt sin ömsesidiga kärlek.

   AV BLOMMOR OCH AV SMARAGDER.

2.   Blommorna är själens dygder och goda egenskaper, och smaragderna, de har blivit

      PLOCKADE I DE FRISKA MORGONSTUNDERNA.

3.   Detta vill säga: de är vunna och förvärvade under ungdomstiden, här skildrad som de friska morgonstunderna i livet.

Själen säger att hon har plockat dem, samlat ihop dem, ty de dygder som förvärvas under ungdomstiden är dyrbara och ljuvliga för Gud.

Ty det är just i ungdomen som de onda böjelserna uppsätter större hinder mot förvärvandet av dygder, och som människonaturen upplever starkare böjelse och lätthet att förlora dem.

Om dygderna kan utövas då, så blir de mycket mera fullkomliga och dyrbara.

Ungdomsåren kallas DE FRISKA MORGONSTUNDERNA; ty liksom morgonens friskhet på våren är ljuvligare än alla de andra stunderna av dagen, så är ungdomens dygder och goda egenskaper vackrare i Guds ögon än dem som

       förvärvas under andra skeden i livet.

Med dessa ord kan man vidare förstå de yttringar

av kärlek som hjälper själen att vinna dygder,

och som finner mera behag inför Gud än vad någonsin de friska morgonstunderna kan göra

inför människors barn.

4.   Dessutom menar man med de friska morgonstunderna de verk som utföres under tider av andlig torka och svårigheter, dessa verk kännetecknas ju av vinter morgnarnas friskhet,

         när de utföres för Gud i andlig torka och med svårighet är de mycket förtjänstfulla i hans ögon.

Det är i hög grad då som man förvärvar goda egenskaper och gåvor.

De goda egenskaper och gåvor som förväntas mitt uppe i svårigheter och prövningar är för det mesta värdefullare, mera fulländade och solida än de dygder som förvärvas blott under tider av andlig njutning och tillfredsställelse; ty dygden slår rot i själen just i tider av andlig torka, svårigheter, prövningar och frestelser.

Gud bekräftar detta i sina ord till den helige Paulus:

"Kraften fullkomnas i svaghet"  ( 2 Kor. 12:9 ).

Och för att så förhöja värdet av de dygder och goda egenskaper som skall bindas till girlander åt den Älskade, är det just lämpligt att de har blivit

PLOCKADE I DE FRISKA MORGONSTUNDERNA.

Ty vad den älskade tycker särskilt mycket om,

det är inte de ofullkomliga dygderna, liksom också för ut sökta och fullkomliga gåvor.

Det är därför som själen, Guds Sons Brud, säger

till honom:

  VI SKALL GÖRA GIRLANDER.

5.  För att förstå denna vers, måste man veta att alla de dygder och alla de gåvor som själen äger inom sig i förening med Gud, de är inom henne som en girland av olika blommer som ger henne en underbar skönhet, så som en praktfull mönstrad

klädnad skulle göra.

Versen kan ännu bättre förklaras med en liknelse:

Se på blommorna i naturen, man plockar dem

en efter en, och efterhand binder man av dem

en girland.

Så är det också med de andliga blommorna, med dygder, goda egenskaper och gåvor; de förvärvas

så småningom; men efterhand sätter de sig fast

      i själen.

När man väl har förvärvat dem alla, då är fullkomlighetens girland fullbordad i själen.

Själen och Brudgummen gläder sig åt den skönhet

och glans den ger dem; det är som om fullkomlighetens tillstånd redan vore inne.

Så ser de ut, säger själen, de girlander som hon skall binda tillsammans med Brudgummen.

Hon skall insvepa sig och omgjorda sig med denna mångfald av blommor och smaragder, det vill säga

med de goda egenskaper och fullkomliga gåvor,

       så att hon, klädd i dessa vackra och dyrbara prydnader, skall vara värdig att få framträda inför

          Konungens ansikte, skall förtjäna att han behandlar henne som sin jämlike och placerar

henne på sin högra sida som en drottning.

Vad som har gjort henne förtjänt av denna ära, det är den ojämförliga glansen av hennes utsmyckning.

Därför säger också David, i det han vänder sig till Kristus i ett liknande fall:

"Drottningen sitter vid din högra sida, klädd i gud och omgjordad med skönhet"  ( Ps. 45:10 ).

Med andra ord:

Hon har satt sig på din högra sida iklädd en fullkomlig kärlek och omgjordad med gåvor och fullkomliga dygder.

Hon säger inte: Jag skall ensam göra girlanderna, och inte heller säger hon Min Brudgum ensam

skall binda dem; utan:

Vi skall binda dem båda två tillsammans.

Ty själen kan ju inte ensam och utan Guds hjälp

utöva och förvärva dygder; och lika litet skapar

Gud dem ensan inom henne utan hennes medverkan.

Den helige Jakob har visserligen sagt, att

"idel goda gåvor och idel fullkomliga gåvor kommer ned ovanifrån, från himlaljusens Fader" ( Jak. 1:17 );

men icke desto mindre  måste själen för att kunna ta emot dessa nådegåvor  förbereder sig för dem och tillföra sin egen samverkan.

Och därför säger Bruden till Brudgummen i Höga Visan:

"Drag mig med dig och vi skall löpa efter dig"

( Höga V. 1:4 ).

Detta betyder att rörelsen mot det goda måste komma från Gud själv, så som man här låter förstå;

men, säger Bruden, handlingen att löpa kommer varken från honom ensam eller från henne ensam;

      den är gemensam för dem båda; den är Guds verk och själens verk på samma gång.

6.   Denna lilla versrad kanmycket väl också tillämpas på Kyrkan och Kristus.

Kyrkan, som är Kristi brud, vänder sig till honom och säger:  VI SKALL GÖRA GIRLANDER.

Därmed menar hon alla de heliga själar som i Kristus har frambringat i Kyrkan; ty varje själ

är som en girland helt prydd med blommor,

d.v.s med dygder, goda egenskaper och gåvor;

än mer, alla dessa själar tillsammans utgör i sin  tur en girland som smyckar Kristi,

       hennes Brudgums, huvud.

Dessa sköna girlader jan vidare beteckna det som kalla sför glorior och som har skapats av Kristus

och hans Kyrka.

De är av tre slag.

De första är sammansatt av alla heliga jungfrurs

vackra och vita blommor, alla bär de sin jungfrulighets gloria; alla tillsamans utgör de bara en nenda gloria som skall smycka Kristi,

deras Brudgums, huvud.

Den andra är de heliga kyrkofädernas gloria av strålande blommor; var och en av dem bär sin

egen gloria, och tillsammnas bildar de en enda gloria som skall smycka Kristi panna, ovanför jungfrurnas gloria.

Den tredje slutligen är matyriernas gloria av purpurfärgade nejlikor; var och en dem bär sin egen gloria, och tillsammans skall de ge den sista fullkomningen åt Kristi, deras Brudgums, gloria. 

Smyckad med dessa tre glorior skall Kristus-Brudgummen framträda så strålande av skönhet och behag, att alla himmelens invånare utropar,

       liksom Bruden Höga Visan:

"I Sions döttrar, gå ut och skåda konung Salomo med lust, skåda kransen som hans moder har krönt honomm ed på hans trolovnngsdag, på hans hjärtefröjds dag"  ( Höga V. 3:11 ).

Det är just detta som själen säger i versen.

    VI SKALL GÖRA GIRLANDER.

       BLOMMANDE I DIN KÄRLEK.

7.  Blomman av goda verk och dygder, det är den nåd och den kraft som de får av Guds kärlek.

Utan honom skulle de för det första inte ge några blommor alls; utan de skulle vara torra och värdelösa i Guds ögon, även om de skulle vara fullkomliga ur mänsklig synpunkt.

Men eftersom Gud meddelar sin nåd och sin kärlek,

blommar de goda verken i hans kärlek.

        OCH BUNDNA MED BLOTT ETT AV MINA HÅR.

8.   Dtta hårstrå betecknar själens vilja och den kärlek hon hyser för den Älskade; denna kärlek fyller i den övernaturliga ordningen samma uppgift som tråden i en girland; på samma sätt som tråden

       sammanbinder och håller fast blommorna i en girland, så sammanbinder själens kärlek dygderna,

          fäster dem i henne och vidmakthåller dem.

Ty som den helige Paulus säger:

"Kärleken är fullkomlighetens sammanhållande band"  ( Kol. 3:14 ).

Dygderna och de övernaturliga gåvorna står i ett så nödvändigt beroende till kärleken, att om denna

kärlek genom någon synd mot Gud skulle komma att svikta, så skulle alla dygderna genast skiljas

         bort från själen och försvinna, liksom girlandrens blommor skulle falla så snart som tråden som håller dem bruste sönder.

Det räcker alltså inte att Gud älskar oss för

att ge os dygder; vi måste å vår sida älska honom för att kunna ta emot och bevara dem.

Själen talar om ett enda hårstrå ochinte om flera.

Hon vill låta förstå att hennes vilja endast tillhör den Älskade och att hon är frigjord från alla de andra hårstråna, de vill säga från alla slags kärleksförbindningar som är främmande för Gud

        och står i motsats till honom.

Hon förhöjer på så sätt värdet och priset på dessa girlander av dygder som h on talar om; ty då kärleken riktas endast och helt till Gud, som hon här förklarar, då är dygderna endast och helt

till Gud, som hon här förklarar, 

           då är dygderna å sin sida fullkomliga och fulländade och står i full blom under inflytande av den gudomliga kärleken;

ty den kärlek som Gud då hyser för själen

oskattbar, så som hon förklarar i följande strof. 

    

 

 

  

  

    

   

ANDLIG SÅNG.  TJUGOFÖRSTA STROFEN.

OM JAG ALLTSÅ PÅ ÖPPEN PLATS

ALLTIFRÅN DENNA DAG INTE HAR BLIVIT

SEDD ELLER PÅTRÄFFAD,

SKALL NI SÄGA ATT JAG HAR GÅTT FÖRLORAD,

ATT NÄR JAG VANDRADE HELT UPPFYLLD

AV KÄRLEK,

HAR JAG HELT GÅTT FÖRLORAD,

OCH HAR BLIVIT ÅTERFUNNEN.

FÖRKLARING.

1.   I denna strof svarar själen på en tyst förebråelse som världsliga människor ofta riktar mot dem som

verkligen helgar sig åt Gud.

Man anklagar dem för att vara överdrivna och göra sig märkvärdiga; man förebrår dem för att de drar sig bort från världen och för hela deras levnadssätt; man betraktar dem som onyttiga för viktiga

        saker och förlorade för allt vad världen uppskattar och värdesätter.

På dessa förebråelser svarar själen på ett utmärkt sätt; hon visar sig modig och oförskräckt inför

anklagelse och ser allting i ansiktet som världen skulle kunna lägga henne till last.

Hon har uppnått att det på ett levande sätt äga Guds kärlek; allt annat är henne likgiltigt.

För övrigt förkunnar hon det själv i denna strof;

hon betraktar det som en heder och en ära att ha ägnat sig åt sådana ting och att ha gått förlorad för världen och sig själv, av kärlek til den Älskade.

Själen förekommer alltså de världsliga; eftersom de ser att hon inte längre fortsätter sina förbindelser med dem som förr i världen, och att hon inte längre

       ägnar sig åt tidsfördriv, så kan de ju säga och  tro att hon har gått förlorad för dem och att

hon bara är en främling för dem.

Hon ser rentav en sådan välsigelse i detta, att hon själv vill gå förlorad så här för att u ppsöka sin Älskade, för vilken hon är helt upptänd av kärlek.

Och för att visa dem vilken vinst hon gör på det som de kallar förlust, och för att inte skall inse det som en dårskap eller en illision, så tillägger hon att just

        denna förlust har blivit hennes stora vinst

och att det är med avsikt som hon har velat

gå förlorad.

   OM JAG ALLTSÅ PÅ ÖPPEN PLATS

ALLTIFRÅN DENNA DAG INTE HAR BLIVIT SEDD

ELLER PÅTRÄFFAD.   

2.  I allmänhet kallar man öppen plats ett offentligt område där folket brukar träffas för att vila

och koppla av, och där herdarna driver sina hjordar

i bet.

Men nu menar själen med detta ord hela omvärlden, där de världsliga mäniskorna har sina tidsfördriv och sitt umgänge, som är en betesmark för deras lidelsers hjordar.

Själen säger alltså till de världsliga att eftersom

de inte längre ser henne och möter henne på

denna plats som hon dock brukade besöka innan

hon helt tillhörde Gud, så skall de betrakta

         henne som förlorad i det avseendet

och kungöra det för varandra.

För övrigt gläder hon sig åt det själv, och hon vill

att det skall kungöras, ty hon tillägger:

   NI SKALL SÄGA ATT JAG HAR GÅTT FÖRLORAD.

3.   Den som älskar Gud rodnar inte inför människor över de handlingar som hon utför för honom;

han döljer dem inte som om han vore generad

över dem, inte ens ifall hela världen skulle

klandra dem.

"Ty om någon blyges för att bekänna Guds Son

inför människorna genom goda verk, då skall

samme Guds Son", så som han säger i Lukas

Evangelium,

"blygas för honom inför sin Fader"  ( Luk. 9:26 ).

Och därför ser själen, fylld av det mod som kärleken

ger, sin ära i att hennes handlingar för den Älskade

blir sedda och att hon har gått förlorad för allt annat här på jorden.

Därav essa ord: NI SKALL SÄGA ATT JAG HAR

GÅTT FÖRLORAD.

4.   Det finns få andliga människor som vågar visa en fullkomlig djärvhet och beslutsamhet i sina handlingar.

Naturligtvis inbillar sig somliga att de följer detta

beteendemönster: de tror till och med att de tillhör dem som har kommit mycket lånat i detta avseende,

        och ändå lyckas de aldrig att förlora sig själva på vissa punkter som rör världen eller deras

egen natur; de fullgör inte för Kristi skull

          några handlingar som är fullkomliga

och som tyder på absolut frigjordhet, de hålles

alltjämt tillbaka av tanken på vad folk

skall tänka och tycka.

Därför kan de aldrig säga dessa ord:

NI SKALL SÄGA ATT JAG HAR GÅTT FÖRLORAD; 

       ty de har inte gått förlorade för sig själva i sina verk; de blygs alltjämt för att bekänna Kristus

genom sina handlingar inför människorna;

         de är slavar under sin räddhåga; de lever i verkligheten inte i Kristus.

 NÄR JAG VANDRADE HELT UPPFYLLD AV KÄRLEK. 

5.   Det vill säga att, är helt uppfylld av kärlek till

Gud, utövade jag alla dygder och ädla handlingar.

HAR JAG HELT GÅTT FÖRLORAD, OCH BLIVIT ÅTERFUNNEN.

6.   Den själ som är helt uppfylld av kärlek låter sig genast gå förlorad för allt annat, för att sedan återfinna sig själv i det som hon älskar.

Det är därför själen säger att hon själv har gått förlorad, med det menas att hon av egen fri vilja låtit sig gå förlorad.

Hon har gjort det på två sätt:

För det första har hon förlorat sig själv, utan att på något sätt bry sig om sig själv; hon drömde bara om den Älskade, hon har helgat sig åt honom med hela sitt hjärta, utan att söka det minsta egenintresse

eller den minsta fördel.

I andra hand har hon förlorat sig själv beträffande alla ting; hon har inte alls brytt sig om sitt eget, hon har bara uppskattat ting som rör den Älskade.

Det är detta som kallas at gå helt förlorad, det vill säga att visa sin önskan att bli återfunnen.

7.   Så är det med den som är upptänd av kärlek till Gud.

Han söker varken vedergällning eller belöning.

Han har inget annat mål än att förlora allt och förlora sig själv i Gud; och det är detta som han betraktar som sin vinst.

Och detta är den exakta verkligheten, ty den helige Paulus säger ( Fil. 1:21 ):

Att för Kristi skull andligt "dö" för allting här på jorden och för mig själv,

"det är för mig en vinning".

Det är därför som själen säger: 

JAG HAR BLIVIT ÅTERFUNNEN, ty den som inte förstår att på så sätt förlora sig själv, han förstår inte heller att återfinna sig själv, han går snarare förlorad såsom vår Herre säger i Evangeliet:

"Den som vill bevara sin själ för sig själv, han skall mista den; men den som förlorar sin själ av kärlek till mig, han skall återfinna den"  ( Matt. 16:25 ).

Men om vi vill förstå denna vers på ett mera andligt sätt och mera i samband med vårt ämne, måste

vi känna till följande:

när en själ som går framåt på den andliga vägen

har uppnått den punkt hon har tappat bort alla de

      metoder och alla de naturliga medel som hon förut brukade använda i sina förbindelser med Gud;

         när hon därefter inte längre söker honom genom betraktelser, former, känslor och andra medel som skapelsen och sinnena förser henne med; när hon går förbi och utöver allt detta och höjer sig ovanför sina egna metoder och handligssätt,

         för att istället umgås med Gud och njuta av honom genom tron och kärleken, då säger

        man att hon verkligen har återfunnit sin Gud.

Ty då har hon verkligen gått förlorad för allt som i nte Gud och för allt det som hon är i sig själv.