ANDLIG SÅNG.  TJUGOFJÄRDE STROFEN.

NÄR DU BETRAKTADE MIG

INGJÖT DINA ÖGON I MIG DIN NÅD:

DÄRFÖR ÄLSKADE DU MIG ÖMT,

OCH MINA ÖGON BLEV DÄRIGENOM VÄRDA

ATT FÅ TILLBEDJA DET SOM DE SÅG I DIG.

FÖRKLARING.

1.  Den fullkomliga kärleken har den egenskapen

att den inte vill ta emot eller för egen del behålla

någonting och att inte tillskriva sig själv någonting; den hänför allt till den älskar.

Om det redan är så i de lägre slagen av kärlek, hur mycket mer måste det då inte vara så med kärleken till Gud, där förnuftet ju i så hög grad förpliktar oss

till det.

I de två föregående stroferna tycktes Bruden tillskriva sig själv en viss förtjänst.

Hon sade t.ex att hon band girlander tillsammans med Brudgummen; att dessa girlander bands med ett av hennes hårstrån,

( ett verk som ingalunda är av ringa betydelse och värde ); därefter berömde hon sig av att Brudgummen hade hållits fången av ett av hennes hårstrån och hade sårats av en av hennes blickar;

         genom att använda ett sådant språk tycktes hon tillskriva sig själv stor förtjänst.

Nu vill hon i den föreliggande strofen fastslå vilka hennes avsikter var och göra slut på den felaktiga tolkning som man kunde göra av hennes ord:

Hon är orolig och fruktar att man skall tillskriva henne själv någon kraft och förtjänst, och att man just därför inte skall ge Gud all den ära som tillhör honom och som hon vill att han skall få.

Hon hänför sig till Gud och uttrycker sin tacksamhet till honom.

Att ett enda av hennes håstrån har hållit honom fången och att trons blick från henne har sårat hans hjärta, det beror på att han först här vädigats

betrakta henne med kärlek, och därigenom gjort 

henne full av nåd och behag.

Det är alltså genom den nåd och det värde som hon fått av honom som hon har förtjänat att bli älskad, och därefter äger hon i sig själv tillräckligt med  dygd och kraft för att kunna tillbedja honom

        på ett sätt som är behagligt för honom och utföra verk som är i sanning värdiga hans nådebevis

            och hans kärlek.

Här är versraden:

        NÄR DU BETRAKTADE MIG.

2.   Det vill säga med den ömmaste kärlek, ty som

vi redan sagt, i de sammanhang som vi talat

om betyder Guds blick hans kärlek.

     DINA ÖGON INGJÖT I MIG DIN NÅD.

3.  Brudgummens ögon betecknar här hans förbarmande Gudom.

När han med denna sin gudomliga natur, full av förbarmande, böjer sig ned över själen, intrycker

han och ingjuter i henne sin kärlek och sin nåd;

      själen blir därvid så vacker och så upphöjd,

och blir gemål till själva Gudomen.

När hon ser den värdighet och den upphöjdhet

som Gud har försatt henne i, utropar hon:

        DÄRFÖR ÄLSKADE DU MIG ÖMT.

4.  Att älska ömt, det är mer än att bara älska, det är att älska mycket, det är så att säga att älska med en dubbel kärlek, d.v.s av två motiv

och av två skäl.

Det är därför som denna versrad antyder två orsaker till den Älskade som Brudgummen hyser för själen:

han älskade henne inte bara när han lät sig fångas av ett av hennes hårstrån, utan framför allt älskade han henne ömt när han blev sårad av en

av hennes blickar.

Orsaken till att han hyser en så innerlig kärlek till henne, den framställer hon i denna vers:

                Gud har värdigats betrakta henne och den

blicken har uppfyllt henne med nåd, och har gjort

henne värd hans välbehag.

Han har givit henne kärleken förmedels detta hårstrå och har i sin utgivande kärlek i henne

ingjutit tron som symboliskt framställs som hennes blick.

Och därför tillkänna ger hon:

DET ÄR DÄRFÖR SOM DU ÄLSKADE MIG ÖMT.

Ty när Gud beviljar själen sin nåd, gör han henne samtidigt värdig och i stånd att ta emot hans kärlek.

Detta är likvärdigt med att säga:

       Eftersom du har nedlagt din nåd i mig, det vill

säga underpanter värd din kärlek, just därför älskar du mig ömt och ger mig ännu mera nåd.

Det är detta som den helige Johannes vittnar om:

"Han ger nåd utöver nåd"  ( Joh. 1:16 ), vilket

betyder att han lägger nya nådebevis till de föregående, ty utan hans nåd kan man inte

förtjäna hans nåd.

5.  För att riktigt förstå denna sanning måste vi veta och betänka att Gud älskar ingenting som står utanför honom själv; inte heller hyser han för någonting en kärlek som skulle stå under den kärlek han hyser för sig själv; han älskar

      allt för sin egen skull, och kärleken är avsikten

med alla hans verk; sålunda älskar han inte de

skapade varelsena för vad de är i sig själva.

Det är därför som Gud när han älskar en själ liksom

försätter henne inom sig själv och gör henne

på något sätt till sin like; och då älskar han själen inom sig själv, tillsammans med sig själv;

           och än mer,vart och ett av själens verk är då värt Guds kärlek och värt Gud själv, när hon väl

en gång har upphöjts till denna nåd och detta upphöjda tillstånd.

Hon tillägger alltså:

      OCH MINA ÖGON BLEV DÄRIGENOM VÄRDA .....

6.  Genom denna ynnest och denna nåd som ditt förbarmandes ögon har givit mig att upphöja mig ända till din kärlek, har ina fått kraften och förmågan

   ATT FÅ TILLBEDJA DET SOM DE SÅG I DIG.

7.  Och detta vill säga:

O min Brudgum, mina själsförmögenheter har verkligen förtjänat att upphöjas ända till att kunna betrakta dig, under det att de tidigare bara utförde värdelösa och dåliga verk och själva deras natur

var fallen och förnedrad.

Att kunna skåda Gud, det är för själen att verka med Guds nåd; själens ögon var värda att få  tillbedja redan av den orsaken att de tillbad med sin Guds nåd.

Upplysta och upphöjda genom hans nåd och hans ynnestbevis tillbad de det som de såg i honom,

det som det tidigare inte hade kunnat se på grund av sin blindhet och låghet.

Men vad såg de då?

De såg i Gud storheten i hans egenskaper,

rikedomen i hans ljuvlighet, oändligheten i hans

godhet, hans kärlek och förbarmande, de otaliga

        välgärningar själen fått motta, vare sig hon

befinner sig i nådens tillstånd eller inte. 

Allt detta, det var själens ögon nu värda att få tillbedja, ty nu hade de funnit nåd inför Brudgummen.

I det föregående däremot var de varken värda att tillbedja honom eller se honom, ja, inte ens att betänka något av dessa ting, så mycket grovhet

och förblindelse finns det i en själ som

saknar nåd.