ANDLIG SÅNG. TJUGOFEMTE STROFEN.

VÄRDIGAS ALLTSÅ ICKE FÖRAKTA MIG,

FÖR ATT DU HAR FUNNIT MIG VARA SVART I BYN

HÄDANEFTER KAN DU BETRAKTA MIG,

TY SEDAN DINA ÖGON HAR FÄST SIG PÅ MIG,

HAR DU LÄMNAT KVAR I MIG NÅD OCH SKÖNHET.

FÖRKLARING.

1.   Bruden fattar alltså mod och känner självförtroende vid anblicken av de kärlekspartner

och skatter som hon får av sin Älskade; fastän hon inser hur litet värde hon har i sig själv och att hon

          inte förtjänar någon uppskattning, så blir

hon dock djärv på grund av välgärningar hon

mottagit av den Älskade och säger till honom:

Värdigas dock icke längre se ned på mig och icke längre förakta mig, ty även om fullheten i hennes synder och lågheten i hennes natur tidigare inte förtjänade annat, så är dock numera inte längre så.

Eftersom den Älskade en första gång har betraktat henne och då givit henne underpanterna på sin nåd och iklätt henne sin egen skönhet, så kan han

       betrakta henne en andra gång och rentav

oupphörligen betrakta henne, och så kommer

alltmer öka nåden och skönheten i henne;

              ty nu kommer det alltid att finnas tillräcklig orsak för honom att göra det, med tanke på att

han redan kastade sin blick på henne då när hon

       inte förtjänade det och inte hade någon

rätt till det. 

          VÄRDIGAS ALLTSÅ ICKE FÖRAKTA MIG.

2.   Det är som om hon sade:

Eftersom det nu förhåller sig så, så var så god att se ned på mig.

  FÖR ATT DU HAR FUNNIT MIG VARA SVART I HYN.

3.   Ty om du innan du kastade din blick på mig har sett fulheten i mina synder och ofullkomligheter,

såväl som lågheten i min natur,

         SÅ KAN DU HÄDANEFTER BETRAKTA MIN

         SEDAN DINA ÖGON HAR FÅTT FÄST SIG

         PÅ MIG.

4.   Sedan dina ögon har fäst sig på mig, har du förvandlat denna svarta och frånstötande hy som gjorde mig ovärdig att betraktas.

Nu kan du ofta och gärna se på mig; ty du har inte bara med din första blick förvandlat min svarta hy,

        utan du har dessutom gjort mig ännu mera

värd att betraktas därför att genom denna

blick av kärlek

  HAR DU LÄMNAT KVAR I MIG NÅD OCH SKÖNHET.

5.  Gud finner ett oändligt behag i den själ åt vilken han har givit sin nåd, han förblir i henne och det med stort behag; vilket han inte gjorde innan han hade givit henne sin nåd.

Själen finner sig alltså vara upphöjd och ärad av honom; hon är älskad av honom på ett obeskrivligt sätt, och han ingjuter ständigt mera kärlek i

hennes känslor och i hennes handlingar; upplyft

         i Guds kärlek och ärad av honom stiger

hon ständigt högre i hans kärlek och i den ära

han ger henne.

Det är detta som, vi upprepar det, den helige Johannes säger:

"Han ger nåd utöver nåd"  ( Joh. 1:16 ).

Det är så som Gud låter oss förstå det, när han

vnder sig till sin vän Jakob och med Jesajas röst

säger till oss:

"Eftersom du är så ärad i mina ögon och så högt aktad, så älskar jag dig" ( Jes. 43:4 ).

Detta betyder: Sedan mina ögon har utgjutit min nåd över dig när de första gången betraktade dig,

och har gjort dig värdig ära och härlighet inför mig,

         så har du förtjänat ännu mera nåd och ännu

ynnestbevis från min sida.

Det är detta som Bruden låter Bruden Jerusalems döttrar förstå, när hon i Höga Visan säger till dem:

      "Svart är jag, dock är jag tåck, ni Jerusalems? döttrar, därför har Konungen älskat mig och lagt

mig på sitt läger"  ( Höga V. 1:4, 5 ).

Det är som om hon sade:

Förvånas inte, ni Jerusalems döttrar, för att himmelens Konung har givit mig så höga tecken

på sin nåd som att lägga mig på sitt läger.

Fastän jag är svart i mig själv och fastän jag därför inte alls förtjänar en sådan nåd, så  har jag blivit

iklädd hans skönhet, därför att han har kastat sin blick på mig, och det är därför som han har

älskat mig.

6.   Hädanefter kan du mycket väl, o min Gud, betrakta och skatta högt den själ på vilken du en gång har kastat dina blickar; ty eftersom du en

första gång har betraktat henne, har du givit henne

         sådana kärlekspartner, att hon inte bara en gång utan ofta är värd att vara förmål för dina gudomliga blickar, så som Esters bok säger:

       "Så gör man med den som konungen vill ära"

     ( Est. 6:11 ).