ANDLIG SÅNG.  TJUGOSJUNDE STROFEN.

HEJDA DIG, DU NORDAN UTAN LIV;

KOM, SUNNANVIND SOM VÄCKER ALL KÄRLEK.

ANDAS IGENOM MIN TRÄDGÅRD

SÅ ATT DESS DOFTER SPRIDER SIG,

OCH DEN ÄLSKADE MÄTTAS MITT IBLAND

BLOMMORNA. 

FÖRKLARING.

1.  Förutom de föregående verkningarna skulle den andliga torkan likaledes kunna skada själen och hindra henne från att smaka den inre ljuvlighet

och hänryckning som vi har talat om.

Eftersom hon fruktar den uttrycker hon i den föreliggande strofen två tankar:

Den första är att stänga dörren för den andliga torkan, och för att inte släppa in den vakar Bruden noga över att inte förlora sin andakt.

Den andra består av att utropa den Helige Ande med ihärdig bön, inte bara för att den andliga torkan inte skall tränga in i henne, utan också för att tjäna till att öka hennes andakt.

På det sättet ägnar sig själen åt att utöva inre dygder, så att hennes Älskade kan finna än mera glädje och behag i dem.

        HEJDA DIG, DU NORDAN UTAN LIV. 

2.  Nordan är en kall och torr vind, som kommer blommorna att vissna.

Eftersom denna andliga torkan åstadkommer samma resultat i den själ där den bor, kallar Bruden den för "nordan utan liv", därför att den tar bort ljuvligheten och smaken för andliga ting:

        av den verkan som den skapar kommer namnet nordan utan liv.

Bruden önskar alltså att få stanna kvar i ljuvligheten, i den Älskades kärlek och bjuder den andliga torkan att hejda sig.

Detta visar den omsorg hon använder i sina handlingar för att hindra torkan att gå framåt, genom att hålla sig i skydd och akta sig för farliga tillfällen.

   KOM, SUNNANVIND, SOM VÄCKER ALL KÄRLEK.

3.   Sunnanvinden är helt annorlunda; på folkspråk kallar man den för den häftiga sydvinden; den är ändå blid, den medför regn och får örter och plantor att spira, deras doft.

Och detta är rakt motsatta verkningar till nordanvindens.

Därför är denna sunnanvind för själen som en symbol för den Helige Ande.

Den väcker upp all kärlek, säger hon, ty när det gudomliga vinddraget går genom själen verkar

det så att det upptänder själen hel och hållen,

det gläder, väcker och ger liv åt viljan och för fram

till Guds kärlek hennes känslor som hade sjunkit ner och domnat bort; hon kan alltså med all

       rätt säga att sunnanvinden väcker hennes

och den Älskades kärlek.

       ANDAS IGENOM MIN TRÄDGÅRD.  

4.  Vi har redan sagt det, Brudens själ är en vingård som blommar av dygder; här kallas den en trädgård, där fullkomlighetens och dygdernas blommor, som redan har talat om, har planterats.

Men låt oss noga lägga märke till en sak, Bruden säger inte:

Andas "i" min trädgård, utan:

Andas "igenom" min trädgård;  det finns en stor skillnad mellan Guds sätt att andas "i" själen och hans sätt att andas "igenom":

Att andas "i" själen, det är ingjutandet av nåd,

av gåvor och dygder, men hans andning "igenom" 

          själen, det är en beröring av de dygder

och fullkomligheter som hon redan har fått mottaga;

              och denna beröring förnyar dem i rörelse

på sådant sätt att de sprider de mest underbara

      och fina dofter, så som aromatiska ämnen

gör när man rör i dem. 

Om man berör dessa dygder, utdunstar de rikligen sin doft som förut var sådan och inte uppenbarade sig i så hög grad; ty de förvärvade dygderna, dem känner

       själen inte och njuter inte hela tiden;

vi upprepar det, de finns under detta livet inneslutna i själen så som blomman är innesluten i knoppen, eller så som de aromatiska ämnena

som är övertäckta och utdunstar sina dofter

       bara när luften når dem och när man rör om

i dem. 

5.   Någon gång ger Gud åt den själ som är hans Brud sådana nådegåvor att hans Ande blåser igenom själens blommande trädgård och låter alla dessa knoppar slå ut där dygderna är inneslutna;

       han avtäcker alla de aromatiska ämnen i själen:

d.v.s gåvor, fullkomligheter och rikedomar,

han uppenbarar deras kostbarhet och överflöd

och utvecklar hela deras skönhet.

Därför finns det ingenting underbarare eller ljuvligare för henne än att få erfara all rikedom

i de gåvor som hon upptäcker inom sig,

och skönheten i dygdernas blommor som äntligen 

          står där i all sin glans och som var och en

utandas den härliga doft som är speciell just

för den blomman.

Det är detta somhon kallar att trädgården sprider sina dofter, så somhon säger i följande vers:

        SÅ ATT DESS DOFTER SPRIDER SIG.

6.  Dessa dofte känns ibland så överflödande starka, at själen tror sig vara helt innesluten i njutningar och badande i en oskattbar härlighet.

Detta intryck är så mäktigt, att det inte bara upplevelse inom själen, utan att det också strålar

ut till det yttre; och de som har erfarenhet därav känner mycket väl igen det.

Det tycks dem att denna själ är som en underbar trädgård, helt fylldav Guds ljuvligheter och rikedomar.

Och det är inte bara när hennes dygders blommor

är utslagna, som denna heliga själ erbjuder en sådan anblick, utan även i vanliga fall bär hon inom sig något, jag vet inte vad, av storhet och värdighet som inger andra en viss förbehållsamhet

och respekt.

Detta beror på att det finns en övernaturlig verkan som utbereder sig i hela hennes väsen till följd av hennes intima och familjära förbindelser med Gud.

Andra Mosebok  ( 34:30 ) ger oss ett exempel

på detta.

Den berättar om Moses, att man inte kunde uthärda strålglansen från hans ansikte, ty så stor var härligheten och högheten i hans väsen, sedan han hade förhandlat ansikte mot ansikte med Gud.

7.  Brudgummen, Guds Son, betjänar sig av denna utandning från den Helige Ande igenom själen,

det är ett besök fyllt av kärlek som han meddelar

sig med henne på ett mycket upphöjt sätt.

Det är för detta syfte som han allra först sänder sin Ande till henne, så som han gjorde till apostlarna.

Och den Helige Ande, som är hans förvaltare,

anordnar en boning för honom i själen, hans Brud,

han uppfyller henne med fröjder; han ordnar hennes trädgård efter sitt behag, som låter blommorna

        slå ut och låter hennes gåvor stråla;

han smyckar henne med sin nåd och uppfyller

henne med sina skatter.

Och därför är det med den mest glödande längtan som den själ som utvalts till Brud eftertraktar dessa nådebevis:

både att nordanvinden skal försvinna och att sunnanvinden skall komma och andas igenom hennes trädgård.

Därigenom vinner själen en mängd goda ting på en gång:

Hon vinner nåden att kunna få njuta av sina dygder, och det är för henne den högsta ljuvlighet att få utöva dem, som vi har sagt.

Hon vinner glädjen att få se den Älskade glädja sig mitt uppe i alla dessa dygder, ty det är medels

dem som sagt, som han meddelar sig med själen 

på ett ännu högre sätt och ger henne ännu mera speciella nådebevis än tidigare.

Hon vinner glädjen att få se den Älskade finna ännu högre nöje i henne, dörför att hon hela tiden

utöva sina dygder, och det är detta som gläder henne allra mest, nämligen att den Älskade

får glädja sig.

Hon vinner likaså nåden att få se kraften och behagligheten hos dygderna hålla i sig och vara kvar; ty den stannar i själen så länge som den Älskade på detta sätt vistas där och bistår henne.

Hann ger verkligen Bruden nåden att få smaka behagligheten i hennes dygder.

Dt är detta som Bruden i Höga visan säger

i dessa ord:

"Medan konungen vilade på sin divan" 

( d.v.s i min själ ), "spred min doftande buske

sin doft  ( Höga V. 1:12 ).

Denna doftande buske som bär många blommor,

det är planteringen av de talrika dygder som finns i själen, så som vi har sagt.

Själen har också kallat den "blommande trädgård" eller "blombukett" i form av en pinjekotte.

På så sätt ger alltså denna buske sina dofters ljuvlighet till Gud och till själen, under hela den

tid som Gud stannar i själen genom sin väsensförbindelse.

8.   Följaktligen är det ytterst önskvärt att varje

själ ber den Helige Andes vindpust att dra

igenom hennes trädgård, så att dess gudomliga dofter skall spridas.

Men eftersom detta nådebevis nu är så nödvändigt och eftersom det för övrigt medför så mycket gott

och så stor härlighet till själen, så har Bruden

i Höga Visan önskat det och bett om det i följande

       ord ( det är allt detta som vi hittils har sagt i denna strof ):

Vakna upp, du nordanvind och drag bort, och kom,

du sunnanvind, du ljuva, milda vind; blås genom min

trädgård, låt dess vällukt och aromatiska ämnen strömma ut"  ( Höga V. 4:16 ).

Men allt detta, det önskar själen inte för att få den ljuvlighet som kommer till henne själv, utan för

den glädje som hon vet att hennes Brudgum

finner i det.

Det är dessutom en förberedelse och ett förebrådande av att hennes älskade Brudgum,

Guds Son, skall komma och finna sitt högsta nöje

i henne.

Det är därför som hon genast tillägger:

OCH DEN ÄLSKADE MÄTTAS MITT  IBLAND

BLOMMORNA.

9.  Själen ger namnet måltid åt de njutningar som

Guds Son då finner i henne.

Det finns ingenting bättre för att ge en ide

därom, ty måltiden eller maten är något som

inte bara är behagligt för oss utan som dessutom ger oss näring.

På samma sätt finner Guds Son sin njutning i själen, i hennes egna njutningar; han finner sin näring

i henne, d.v.s han stannar kvar länge i henne

som på ett ställe där han finner sin glädje, eftersom själen verkligen finner sin glädje i honom.

Detta är enligt min åsikt vad han själv säga oss genom Salomos förmedling i Ordspråksboken

när han säger: 

"Jag har min lust bland människors barn"

( Ord. 8:31 ), d.v.s när deras glädje är att vara

med mig, som är Guds Son.

Icke desto mindre måste man lägga märke till att själen inte säger att hennes Brudgum mättas

"av blommorna", utan "Mitt ibland blommorna",

       ty Brudgummen meddelar sig med själen

och finner sin glädje i henne förmedelst glansen 

i de dygder  som strålar fram i henne,

som vi redan sagt.

Vad som utgör hans näring, det är själen själv

som han har förvandlat till sig själv, han har berett,

krydda och saltat henne med hennes dygders,

gåvors och fullkomligheters blommor, som är liksom

en sås, som han jämte själen mättar sig med mitt

       ibland dessa blommor; och dessa blommor

jämte själen själv ger, under den gudomlige 

Förvaltarens andedrag som vi har talat om,

åt Gud kraft och ljuvlighet.

Och det är detta som Brudgummen vill, att mätta

sig med själen mitt uppe i doften av dessa blommor.

Bruden i Höga Visan som väl kände till vad Brudgummen ville försäkra oss därom med dessa ord:

"Min vän har gått ned till sin trädgård, till sina blomsterängar, där de aromatiska ämnen sprider

sin vällukt, för att mätta sig i trädgårdarna

och för att plocka liljor åt sig själv"  ( Höga V. 6:1 ).

Hon tillägger genast:  "Jag är min väns, och min vän är min; där han mättar sig bland liljor" ( 2:16; 6:2 ),

      detvill säga, han finner sin glädje i min själ,

som är trädgården, mitt ibland mina dygders liljor,

mina fullkomligheters och min nåds blommor.