ANDLIG SÅNG.   TJUGOSJÄTTE STROFEN.

JAGA BORT RÄVARNA,

TY NU STÅR VÅR VINGÅRD I BLOMNING,

UNDER DENNA TID SKALL VI PLOCKA ROSOR

OCH GRA ?EN BUKETT I FORM AV EN PINJEKOTTE,

MEN MÅ INGEN VISA SIG PÅ BERGET.

FÖRKLARING.

1. Bruden ser alltså att hennes dygder och goda egenskaper har nått fullkomningens tillstånd.

Hon njuter numera glädjen, ljuvligheten och dofterna av detta, så som man gläder sig åt anliken och dofterna av de plantor som står i full blomning.

I sin önskan att bevara denna ljuvlighet utan att någonting skall hindra den, ber hon i denna strof änglarna och Guds tjänare att hjälpa henne

att avlägsna från henne allt sådant som skulle

       kunna få dessa blommor att falla eller fördunklas och ta bort doften av hennes goda egenskaper, det vill säga oordningar, frestelser,

           oro, onda böjelser om det ännu finns några kvar, inbillningar eller andra ingivelser av

andlig eller naturlig art.

Allt detta som här betecknas med ordet

"rävar" hindrar ofta själen från att äga fridens,

trygghetens och den inre ljuvlighetens blomma

just i den stund när själen gläder sig som mest

åt sina goda egenskaper i sällskap med den Älskade.

           

Ty ibland ser hon i sin ande alla de dygder som

Gud har givit henne, och det är han ger henne ljus 

till att se detta.

Hon översköljes då av kärlekens glädje

och ljuvlighet, hon samlar dem alla och erbjuder dem åt den älskade som en buketti form av en pinjekotte.

( Och ju mera glödande hennes kärlek är, desto

mera växer också den buketten ).

Men då den Älskade mottar detta erbjudande, ty han vill verkligen ta emot det, så gör man honom

en stor tjänst, ty själen ger sig ju åt honom med

alla sina dygder och goda egenskaper, och detta

är den allra högsta tjänst som hon kan bevisa honom.

Men det är också ett av de allra innerligaste glädjeämnen som hon brukar få motta i sitt umgänge med Gud, när hon blivit uppfylld av glädje i gengäld för den gåva hon har givit åt den Älskade.

Hennes önskan är alltså att ingenting skall komma emellan och hindra dessa inre njutningar som symboliseras av vingården i sin blomning;

hon önskar inte bara att de hinder vi har talat om skall avlägsnas, utan hon också längtar efter

att få leva i djup ensamhet i fråga om allt skapat,

         så att det i alla hennes själskrafter och dragningar, såväl inre som yttre, inte skall finnas

              varken någon form eller bild eller något annat som framträder inför henne och den Älskade;

ty det är i ensamheten och den gemensamma

        föreningen som de skapar denna bukett

och som de njuter av den

         JAGA BORT RÄVARNA,

         TY NU STÅR VÅR VINGÅRD I BLOMNING.

2.   Vingårdar betyder planteringen av alla de dygder och goda egenskaper som finns i själen och som ger henne ett milt och ljuvligt vin.

Denna själens vingård står i blom när Bruden genom sin vilja är förenad med Brudgummen, när hon har sin glädje i honom och i alla sina samlade dygder.

Det är då som det händer att en mängd föreställningar och olika tankar ibland framträder

i minnet och i fantasin, under det att den kännande delen uppröres av olika rörelser och dragningar

            som genom sin finhet och livlighet tränger in och ofredbar själen och stör den behaglighet och inre trygghet som hon njuter av.

För övrigt framställer de onda andarna, som är avundsjuka på hennes inre frid och samling, för hennes själ fasor, förvirringar och fruktan, allt sådant som hon kallar rävar; ty på samma sätt

som dessa små rörliga listiga djur brukar med

       sina språng skada och förstöra vingårdens blommor vid tiden för dess blomning,

          på samma sätt orsakar de elaka och listiga onda andarna de förvirringar och oordningar

vi talat om och skadar genom sina attacker

              de heliga själarnas andakt.

  

4.   Bruden i Höga Visan framställer samma bön:

"Fånga de små rävarna åt oss, de som fördärvar vingårdarna, ty våra vingårdar står i blom" 

( Höga V.  2:15 ).

Det finns ytterligare ett skäl till att hon vill att man

jagar bort dem:

man måste också få tillfälle att fullgöra det som hon

uttrycker i de två följande verserna:

     UNDER DENNA TID SKALL VI PLOCKA ROSOR

OCH GÖRA EN BUKETT I FORM AV EN

PINJEKOTTE.

4.   Ty själen njuter av denna vingårds blommor

och hon har sitt högsta nöje i den Älskades famn.

Det inträffar de att själens dygder tillsammans träder fram i stor klarhet, som vi har sagt,

och på ett ögonblick; de visar sig för henne för

att uppfylla henne med outsäglig hänförelse

och glädje.

Själen har intryck av att dessa dygder finns samtidigt i henne själv och i Gud; de tycks henne vara som en vingård i full blomning, där hon

och den Älskade finner sin glädje, sin näring

och sin njutning.

Hon tar då alla dessa dygder; hon frambringar de ljuvligaste yttringar av kärlek med var och en av dessa dygder för sig och med alla tillsammans;'

och när hon en gång har samlat dem, erbjuder

hon dem åt den Älskade med den största ömhet,

        kärlek och hänförelse.

Därvid får hon hjälp av den Älskade själv, ty utan hans bistånd och hjälp skulle hon varken kunna förena och samla dem och erbjuda dem åt honom,

och därför säger hon:

LÅT OSS GÖRA EN BUKETT I FORM AV EN PINJEKOTTE, det vill säga den Älskade och jag. 

5.   Hon kallar denna bukett av dygder för en

"pinjekotte"; därför att liksom pinjekotten är en hård sak, bildad av en mängd hårda fjäll, som är fast hopfogade med varandra och kallas pinjenötter,

         så är denna bukett av dygder som själen gör

i  ordning för den Älskade en enda enhet som framställer hennes fullkomlighet. 

Den omfattar nämligen och innehåller på ett starkt och välordnat sätt en mängd fulkomligheter eller mycket solida goda egenskaper och gåvor som är värdefulla:

alla fullkomligheter eller dygder ordnas och utgör tillsammans en enda och solid fullkomning hos själen.

Men under det att denna bukett så småningom bildas genom utövandet av dygderna, och under

det att själen närbuketten är färdig erbjuder den

åt den Älskade i den kärleksfulla anda som

vi talat om, då är det lämpligt att jaga "rävarna"

        för att dessa inte skall kunna hindra de intima

förbindelserna dem emellan. 

Och det är inte bara denna önskan som Bruden framför i den strof vi sysslar med, för att hon

riktigt skall lyckas med att skapa denna bukett i form av en pinjekott, utan hon vill också det som uttryckes i den följande versen, alltså:

          MÅ INGEN VISA SIG PÅ BERGET.

6.   Ty för denna gudomliga inre handling behövs också nödvändigtvis ensamhet och avskildhet från alla de ting som skulle kunna störa själen.

Men nu är det så att själen kan störas antingen

av sin lägre del, som är den kännande delen av människan, eller av sin högre del, den förnuftiga.

Dessa två delar innehåller i sig all harmoni i människans själsförmögenheter och sinnen:

och denna harmoni kallar själen här för ett berg.

Att ingen må visa sig på detta berg, detta vill säga

att hon där inte skall kunna se något föremål som

rör en av hennes själsförmögenheter eller de sinnen

vi har talat om.

Hon vill liksom säga att det i alla hennes själskrafter, förstånd, minne och vilja, inte skall finnas andra överväganden, känslor eller andra former av förströddhet; och att det skall vara likadant i alla de kroppsliga sinnena och krafterna 

         som man kallar inbillning eller fantasi;

och vad beträffar de fem yttre sinnena, att de

            inte skall framställa några andra former,

bilder eller föreställningar av något som helst

föremål eller naturliga handlingar,

vilka de än må vara.

7.  Det är detta som själen säger, under tiden för denna intima förbindelse med Gud är det lämpligt att alla sinnen, såväl inte som yttre, är tomma

och avbryter sina egna funktioner, ty ju mera

          de handlar i den stnden, ju mera förvirring orsakar de.

Så snart själen nämligen kommer in i intim förening med Gud, skall hennes andliga krafter inte längre vara verksamma, och ännu mindre hennes kroppliga

krafter; eftersom föreningen med Gud genom kärleken är fullbordad, så har dessa krafters

         arbete avslutats; själen har uppnått sitt mål

och därför upphör det arbete som dessa

hjälpmedel utfört.

Och därför är allt som hon då gör tillsammans med den Älskade bara detta att stilla förbli i det ljuvliga

umgänget med Gud som hon har upphöjts till, och att bara älska och åter älska i denna kärleksförening.

Det är därför som hon ber att ingen skall visa sig på berget; på det sättet kan viljan vara ensam hos den Älskade, och hon kan ge sig åt honom med alla

sina dygder så som det här har skildrats.